onsdag 30 december 2009

Läsåret 2009

Inspirerad av flera andra bok- och litteraturbloggar (till exempel Bokbabbel-Magix) får jag för mig att summera mitt läs- och bokår 2009. Jag har läst allt som allt tjugo böcker, men fyra av dem har jag inte läst ut. Av dessa tjugo var några riktigt stora läsupplevelser - Blonde, En halv gul sol och What I talk about when I talk about Running - var och en på sitt sätt. Bara en var så sdålig att jag inte kommer att läsa ut den, och det var Ängelns lek av Carlos Ruiz Zafon. Jag tvivlar på att jag kommer läsa klart Revolutionary Road, men man vet aldrig ... Jag lovar i alla fall att under 2010 läsa ut Edelcrantz förbindelser! Den påbörjade jag redan 2008 och den förtjänar att bli utläst!

Jag började året med Pol Pots leende av Peter Fröberg Idling, efter att strax före jul läst Jesper Huors Sista resan till Pnohm Penh. Tyckte om båda, men bäst om Huors bok. Mer om dem skrev jag om i inlägget Liten Kambodja-festival från den 2 januari. Och Cattis, som också bloggar här (ja det är väldigt förvissrande att vi har så lika namn...) ville låna, men fick inte, så hon var tvungen att skaffa boken själv. Även Cattis tyckte om den och vad hon tyckte skrev hon om i inlägget Mer bra läsning från den 1 februari.

Efter min Kambodja-festival köpte jag och började läsa The End of Mr Y av Scarlett Thomas. Jag tyckte att den var enormt lovande till en början, men blev sedermera besviken och tyckte att sista fjärdedelen var riktigt trist. Här och här har jag luftat mina åsikter om den Men den är helt klart den snyggaste pocketboken jag någonsin sett, med sina svärtade sidor!

Årets första salongsbok var Revolutionary Road av Richard Yates, som jag kämpade med under vårvintern. Till skillnad från de andra i salongen, var jag inte överförtjust, och läste faktiskt inte ens ut boken. Istället kunde jag inte låta bli Helena Henschens I skuggan av ett brott, som jag tyckte mycket om.

Därefter sträckläste jag This Charming Man av Marian Keyes - eftersom jag är en sucker av smaskig chic-lit. Bara att erkänna. Och den höll vad den lovade.

I salongen föll valet på Reglerna av Sara Mannheimer efter Revolutionary Road. Men eftersom jag redan läst den, börade jag iställe läsa Blonde av Joyce Carol Oates. Och kunde inte sluta. Så jag var lite sen att börja med nästa salongsbok, som var Oscar Waos korta men förunderliga liv av Junot Diaz.

Nästa salongsbok blev Jhumpa Lahiris fina novellsamling Främmande Jord och däremellan klämde jag in Siri Hustvedts Lili Dahls förtrollning och strax därefter fick Johanna Nilssons De i utkanten älskande och SOS från mänskligheten påbörja min sommarläsning.

Under resten av sommaren ägnade jag mig återigen åt Edelcrantz förbindelser, påbörjad redan tidigare, men aldrig avslutad (ännu ej klar! - mer om det här) samt åt Ängelns lek av Carlos Ruiz Zafon. Ängels lek var en STOR besvikelse. Jag fullkomligen älskade Vindens Skugga och hade högt ställda förväntningar som alldeles kom på skam. Och efter halva boken GAV JAG UPP. och jag kommer inte läsa ut den. Däremot kommer jag att läsa klart Edelcrantz, vad det lider.

Min stösrta upplevelse under sommaren var förstås en MURAKAMI: What I talk about when I talk about Running, som fick mig att både vilja springa ett marathon och skriva minst en roman. Vi får väl se hur det blir med de sakerna!

Sedan började jag läsa Allt är Upplyst av Jonathan Safran Foer - en bok som jag köpte efter att tillsammans med Anna-Karin varit och lyssnat på JCO när hon var på Kulturhuset - och om det besöket skrev jag det långa inlägget JCO var underbar. Allt är upplyst blev också vår nästa salongsbok efter Edelcrantz förbindelser, som jag är osäker på om någon av oss läste ut? Jag var tyvärr inte med på just den träffen.

Under sensommaren och den tidiga hösten var jag totalt uppslukad av En halv gul sol som jag fick låna av en kollega. och tyckte mycket mycket om. Efter den läste jag Slumdog Millionaire och äntligen läste jag ut Anna Gavaldas novellsamling Je voudrais que quelqu' un m'attende quelque part - den var mycket trevlig! - och påbörjade sedan Javier Marias Alla själar, som jag dock fick avbryta för att börja på Buddenbrooks - som jag alltså läste de sista sisdorna ur bara häromdagen. Återupptog genast läsningen av Alla själar och om jag skyndar mig riktigt så hinner jag nog läsa ut den i år.

Men den stackars Edelcrantz får vackert vänta med att bli färdigläst till nästa år.

tisdag 29 december 2009

Julläsning från förra året och i år


Buddenbrooks tog så mycket av min tid i anspråk under hösten att jag verkligen inte hunnit med någonting annat! Sedan oktober har jag hållt på med Buddenbrooks, av och till, mest till även om det alltsomoftast inte blivit mer än några sidor per dag. Fick avbryta läsningen av Javier Marías Alla Själar, som jag började på i början av oktober (efter Allt är upplyst som vi hade som salongsbok innan vi började med Buddenbrooks) och som legat överst i min att-läsa-hög sedan FÖRRA julen.

Där ligger även - ja, kvar sedan förra julen - Edelcrantz förbindelser av Malte Persson, ännu inte avslutad trots att vi till och med hade den salongsbok. Jag måste faktiskt läsa ut den. Det lustiga är att jag tycker att boken är bra! Men tydligen lätt att lägga ifrån sig. De välvilliga av Jonathan Littel låg där länge, men har faktiskt fått flytta in i bokhyllan, på grund av att den tar så stor plats på nattduksbordet. men rent mentalt är den kvar i att-läsa-högen och har så varit sedan över ett år tillbaka. Jag har heller inte läst Sista boken från Finistere, än mindre De från norr kommande leoparderna (men den sistnämnda ingick inte i förra årets hög, den har tillkommit) och heller inte Siri Hustvedts Sorrows of an American som jag gav till maken förra året i födelsedagspresent (han fyller år sent i december, varför denna bok raskt hamnade i min dåvarande julläsningshög).

Till detta har tillkommit Sarah Waters Nattvakten, Jonathan Safran Foers Extremt högt och otroligt nära, Hypnotisören av Kepler/Ahndorilarna, Den sista cigaretten av Klas Östergren, Glitterscenen av Monika Fagerholm och så förstås De fattiga i Lodz som vi ska diskutera i nästa salong.

Och jag vet att jag även tidigare beklagat mig över att jag inte hinner läsa så mycket som jag vill. Det får jag lov att göra något åt. Jag får ta ledigt från jobbet. Det här går bara inte.

tisdag 22 december 2009

Ingen rövare finns i skogen!

Min minsta har fått nyutgåvan av Astrid Lindgrens Ingen rövare finns i skogen med illustrationer av Ilon Wikland i julklapp. Det är en av få Lindgren-sagor jag läste först i vuxen ålder och blev nästan lite sur för att jag inte fått upptäcka den som barn. Och inte nog med det - just den här sagan har jag först sett på film innan jag ens läst den!

Men NU har jag läst den ordentligt. Högt, alldeles nyss, som kvälls-saga för barnen. Och som med alla Lindgren-berättelser lämpar den sig utmärkt för högläsning. Det är förstås genialt, att i språk, stil och form både göra en spännande och levande berättelse som på samma gång hjälper den som läser den högt så att såväl viskningar, betoningar, utrop som själva berättandet hamnar på sätt ställe och i rätt stämning. Till skillnad från Narnia-serien, som vi också nyligen haft som högläsningsböcker härhemma. Jag tyckte så mycket om dem som barn, och nog är själva berättelserna spännande och fascinerande, men de var helt hopplösa att läsa högt. Svårlästa, långa konstiga meningar, knepigt att förstå vem som säger vad. Tror att den usla översättningen i våra utgåvor dessutom gjorde sitt till.

Vi tyckte alla tre att Ingen rövare finns i skogen var enormt spännande. Den extra dimensionen, när det sker förflyttningar mellan världar, som i det här fallet när Peter plötsligt befinner sig i sin mammas gamla dockskåp, gör sagan extra fascinerande. Jag dras helt och hållet in i berättelsen, som är så mycket bättre och mer suggestiv än den filmatisering jag sett, även om den inte heller var så tokig, med Per Oscarsson i rollen som rövarhövdingen Fiolito.

Och de fina illustrationerna av Ilon Wikland är verkligen pricken över i! Stina Zethraeus i DN:s recension lovordar dem särskilt.

lördag 19 december 2009

Avslutad, pågående och ständigt återkommande läsning


Igår läste jag ut de sista sidorna i Buddenbrooks. Jag har dragit på det i någon vecka för jag ville inte att det skulle ta slut, att jag skulle behöva lämna familjen i den här fantastiska berättelsen. Nu är det i alla fall över och jag är mycket nöjd över att vi valde denna mastodontroman i vår salong.

Herta Müllers Hjärtdjur är påbörjad, men ännu inte utläst. I like! Det måste läsas mer Herta i det här hemmet framöver.

Något som vi redan läser mycket i det här hemmet just nu är Karin Nymans Jag kan köra alla bilar och Jag kan laga alla bilar. Maken var tokig i dem när han var barn och tydligen har det gått i arv till sonen. Två riktigt fina berättelser för en liten bilglad kille!

onsdag 9 december 2009

håller fortfarande på med Buddenbrooks

boken pågår och pågår. Jag läser och läser. Jag har hunnit igenom det mesta, men har väl en hundra sidor kvar i alla fall. För salongens del innebär det att jag inte kommer att ha något annat än förutfattade, helt grundlösa meningar om Hertha Muller, vilka jag dessutom luftat redan vid tidigare salongsmöte. Däremot kan jag gärna fördjupa mig i Buddenbrooks, som fascinerar mig mer och mer ju längre jag läser. Det ska bli svårt att skiljas från den här familjen!

Jag tycker faktiskt om dem alla, på olika sätt. Vissa är förstås inte varken utförligt eller tilltalande beskrivna - jag till exempel på damerna på Breite Strasse som enbart verkar ägna sig åt skvaller och att försöka hitta svaga punkter hos andra människor. Eller läkaren! Som ordinerar duva och franskbröd, vad det än handlar om för sjukdom. Men själva familjen, och särskilt Tony, har jag ju verkligen lärt känna. Vissa av dem tycker jag mer och mer om, andra mindre och mindre. Liksom Anna-Karin tycker jag mycket om Tony.

Men jag har alldeles glömt av att lyssna på Bokcirkeln i P1 som ju var en av anledningarna till att vi valde den här boken! Jag läste däremot allt på Bokcirkelns hemsida, inte minst chattarna med deltagarna. Niu är det dags att lyssna på själva programmen också.

onsdag 2 december 2009

In Memorian: Björn Julén

Det var inte utan att jag fällde en liten tår igår vid frukostbordet när jag läste i SvD att Björn Julén gått bort. Jag och Anna hade Björn Julén när vi läste första året i litteraturvetenskap (för lääänge sedan). Han var vår huvudlärare i flera kurser, inte minst på den avslutande uppsats-kursen. Jag vade att skriva min första uppsats om Karin Boyes diktsamling MOLN, helt ovetande om att Björn Julén själv höll Karin Boye som en stor favorit och var ordförande i Karin Boye-sällskapet.

Han visade sig alltid intresserad, han var enormt bildad - och beläst förstås - och generös med sin kunskap. Med stor värme minns jag är hur han läste högt för oss ur 40-talslyriken.

söndag 29 november 2009

Advent

Jag älskar advent. Av något skäl känns tillvaron så mycket lättare när det är "advent" än när det är "slutet av november". Jag var i kyrkan i förmiddags och fick njuta lite av alla klassiska adventspsalmer. Hosianna. Bered en väg för Herran. Härligt.

Vill också så här i adventstid slå ett slag för Bibeln. Vissa av Bibelns böcker är så vackra att läsa oavsett om man väljer att tro eller ej. Idag lästes följande stycke ur Sakarja "Ropa ut din glädje, dotter Sion, jubla dotter Jerusalem! Se, din konumg kommer till dig. Rättfärdig är han, seger är honom given. Han skall förkunna fred för folken, och hans välde skall nå från hav till hav, från floden till världens ände"
Nog är det vackert.

onsdag 25 november 2009

Speciell bokcirkel

Häromdagen blev bland andra Catrin intervjuad av Piratförlaget.se om vår alldeles egna litterära salong. Temat var speciella bokcirklar och här kan ni läsa mer om Wind up Women och två andra, lite annorlunda, bokcirklar!

måndag 23 november 2009

Färdig!

Det tog tid men nu är den avslutad, Buddenbroks alltså. Det har verkligen varit en njutning även om jag måste säga att slutet var lite av en besvikelse. Efter att ha läst en bok där de flesta händelser och karaktärer beskrivs noggrannt och detaljrikt kommer slutet oerhört abrupt. De sista delarna av familjens sönderfall passerar utan ingående beskrivningar och så är det plötsligt slut.

Det kommer onekligen att vara tomt ett tag efter denna fantastiska litterära upplevelse. Det är inte ofta man läser en bok med ett sådant språk. Inte ens de enormt långa meningarna tyngde läsupplevelsen.

Liksom många andra i salongen måste jag säga att Tony/Antonie nog är en favorit. Denna överlevare som vägrar se att hon själv eller familjen har förmågan att begå några som helst fel. Sedan var jag också oerhört berörd av Hanno. Usch vad jag var orolig för honom. Beskrivningen av när han tvingas dra ut sina tänder gör mig fortfarande illa berörd.

Nu ska jag ta mig ann Herta Müller men jag kanske varvar med något mer lättsmält.

onsdag 18 november 2009

På allmän begäran: statistik, del 1

När salongen träffades i måndags efterfrågade Mia lite statistik. Hur många böcker har vi läst, vilka nationaliteter har författarna haft och är det någon som överväger? Vad har vi tyckt, har vi varit eniga eller inte?

Här kommer lite siffror:

Salongen träffades första gången 6 november 2007. Vi firade alltså två år bara häromdagen. Sedan dess har vi inom formen för salongen läst 16 böcker, om vi också räknar Buddenbrooks, som vi fortfarande håller på med. Ingen hade nämligen hunnit läsa ut den när vi sågs i måndags, så den fortsätter vara salongsbok tillsammans med valfri Herta Müller.

Redan första året läste vi det årets Nobelpristagare, som var Doris Lessing. Vi valde Martha och hade ganska olika åsikter. Flera av oss läste inte ut boken, men (och jag tror att det var Mia) var den som tyckte bäst om den och läste även fortsättningen. Mia - protestera om jag har fel! Nu när vi ger oss i kast med Herta Müller som fritt valt arbete till nästa salong, blir det alltså vår tredje, aktuella nobelpristagare. Vår fjärde nobelpristagare totalt sett, eftersom Buddenbrooks författare Thomas Mann fick priset 1929.

Lite om nationaliteter:
6 svenskar - alla nu levande utom en
3 amerikaner, 4 om man räknar även Junot Diaz. Han beskrivs ju som dominikan-amerikan och är född i Dominikanska Republiken. 5 om man också räknar Jhumpa Lahiri, som beskrivs som indisk-amerikansk författare, men hon bor i London. betyder det att hon är engelska nuförtiden?
1 dominikan-amerikan således
2 franska författare
1 japan
1 tysk
1 engelsk - och hit räknar jag alltså enbart Doris Lessing

Och så genderperspektivet:
6 kvinnor
10 män

Tur att vi valde Herta till nästa gång så att vi får lite jämnare statistik på den punkten!

Fortsättning följer

tisdag 17 november 2009

Årets julklapp?


Jag gillar att läsa. Jag gillar också att bada - i havet, i sjön och inte minst i badkaret. Ganska ofta kombinerar jag min kärlek till böcker och bad i badkar. Och nu har jag nog hittat den ultimata kombinationen - Water Lounge. Ett snyggt badkar i glas med inbyggd vilstol och - håll i er nu - kombinerad dusch och läsalampa. Jag försökte genast lansera den som årets julklapp här hemma. Utan framgång dock.

onsdag 11 november 2009

Mitten på Buddenbrooks är oändlig

Ja, så är det. Sedan förra veckan har jag läst, läst och läst, men det verkar som att jag aldrig kommer förbi mitten av den här boken. Det känns helt enkelt som att mittendelen kommer att pågå för evigt. Det gör nu inte så mycket eftersom jag fortfarande tycker att det är en ren njutning att läsa Buddenbrooks. Men jag är en aning bekymrad över att jag på det här viset aldrig kommer att hinna läsa klart till salongens träff i nästa vecka. Å andra sidan kommer jag såklart att ha en hel del att säga om just mitten.

fredag 6 november 2009

Hypnotisören

I födelsedagspresent fick jag den omdebatterade boken HYPNOTISÖREN i present av en väninna som tyckte mycket om den och som ville dela sin läsupplevelse. Om jag inte hade fått den hade jag sannolikkt inte läst den, så det ska bli spännande.

Jag läser sällan deckare, men därmed inte sagt att jag inte uppskattar en god kriminalhistoria. Med stor behållning har jag plöjt igenom samtliga Arne Dahls böcker om A-gruppen. Det fanns en tid när kunde slåss för en oläst Sjöwall-Wahlöö, i ånga år tror jag att jag faktiskt läste samtliga deckare av Stieg Trenter och jag har nog tagit mig igenom ganska många Elizabeth George också. Tycker att Stieg Larssons Millennium-trilogi var ruskigt spännande, men de kan inte ha gjort något vidare intryck på mig, för jag skulle inte kunna berätta för någon vad de handlar om, mer än några drag hos huvudpersonerna och så minns jag att Lisbeth Sallander blev levande begravd i någon bok. Är inte direkt förtjust i "det svenska deckarundret", och detta omdöme baserar jag på några Läckberg, en av Mari Jungstedt, en Åsa Larsson och två Karin Alvtegen.

Men nu ska jag alltså läsa Hypnotisören. Och det går ju inte att försöka hålla sig opåverkad till det, eftersom det skrivits åtskilliga spaltmeter om boken och författarna. Men eftersom jag känner lika många som tyckt om den som inte gjort det, så kanske det går att hålla sig hyfsat neutral i alla fall. Ett spännande inlägg i debatten tycker jag att matskribenten Lisa Förare Winbladh står för.

torsdag 5 november 2009

Bussläsningen idag

I brist på Buddenbrooks tog jag istället med mig Jhumpa Lahiris novellsamling Interpreter of maladies som sällskap på bussen idag. Och det är inget dåligt sällskap. Jag vill bara ha mer och kommer att ha svårt att bestämma mig för vilken av de båda böckerna som ska få följa med mig på helgresan till Malmö. Kanske båda?

onsdag 4 november 2009

Buddenbrooks igen

Jag njuter av att läsa Buddenbrooks. Precis som Catrin blandade jag till att börja med ihop de olika karaktärerna, men bestämde mig för att strunta i det. Och för mig funkade det.

Idag glömde jag boken på jobbet när jag gick hem, vilket jag grämer mig mycket över. Nu kommer jag ju inte kunna fortsätta min läsning på väg till jobbet imorgon. Jag har hunnit ett par hundra sidor och är otroligt nyfiken på hur det kommer att gå för alla karaktärerna (för det är verkligen karaktärer). Nyfiken är jag också på vad mina kamrater i salongen tycker. Jag ser som vanligt fram emot att ses!

Buddenbrooks är seg

Nej, det går inget vidare med Buddenbrooks för mig måste jag erkänna. Inte så att den är dålig eller ointressant, men precis som med de stora ryssarna har jag lite svårt att hålla reda på alla dessa personer som figurerar. Fick rådet att strunta i det, men den enda som jag har koll på är lilla Toni Buddenbrook, som jag dessutom i två kapitel trodde var en kille, tills han omnämndes som hon. Och han precis glömma det tills nästa gång hon omnämndes och jag tänkte, vem är hon?

Jag blandar ihop konsuln med hans pappa och de olika kvinnorna - fruar, väninnor, systrar och svägerskor - vet jag att de finns där, men har ingen aning om vad de heter eller om de gjort något av vikt, vad de tänker och känner.

Det verkar som om Helena Henschen i P1:s bokcirkeln också hade svårt att komma in i boken, men sedan tyckte hon mycket om den, vilket framgår i chatten med Helena som finns på Bokcirkelns hemsida.

Och i chatten med Göran Greider märker man att han verkar inte ha tyckt om den lika mycket, men har några mycket intressanta tankar om den.

Jag blir hursomhelst peppad att läsa vidare! Och det behövs, jag har bara läst cirka 100 sidor och undrar om jag kommer att hinna färdigt till nästa måndag då denna mastodont-roman ska nagelfaras i salongen!

söndag 1 november 2009

Mio, min Mio

Under en dryg veckas tid har jag riktigt längtat efter kvällsläsningen och nu är det inte Buddenbrooks jag syftar på, utan Mio, min Mio, som vi läst för barnen vid nattningen. Jag var riktigt sur i tisdags när jag var upptagen på kvällen och sålunda missade ett kapitel.

Redan när jag var barn var just Mio, min Mio länge min favoritbok. Jag fick den som femåring, och jag minns att min mamma läste den högt för mig, men att jag strax därefter läste den på egen hand också. Jag organiserade Min, min Mio-lekar på dagis (där jag själv alltid var Mio) och läste om den många många gånger.

Som vuxen läsare är jag inte mindre hänförd. Mio, min Mio är en otroligt välkomponerad berättelse, klassisk i sin uppbyggnad med motsättningen ont-gott, och uppbrott-äventyr-återkomst, händelseförloppet speglas och förstärks i det lyriska språket, både i ordval och uppbyggnaden på tretal i olika varianter.

PÅ den tiden när jag läste C-kursen i litteraturvetenskap (vilket är typ för 1000 år sedan) och hade valt barnlitteratur som en extrakurs hade vi ett seminarium om just Mio min Mio. Alla studenterna blev otroligt upprörda när professorn sa att "och den vuxne läsaren förstår att Bo Vilhelm Olsson hela tiden sitter kvar på bänken". Och det var ändå den snälla tolkningen. Studenterna blev som sagt EXTREMT upprörda och började på alla möjliga upptänkliga sätt att argumentera emot, varpå professorn lugnt konstaterade att samma sak hände varje år - ingen annan text skapade så mycket känslor som just Mio, min Mio.

Det har varit väldigt spännande att läsa den för mina barn (6 och 7 år gamla) och följa med i deras reaktioner. Den äldste hävdade att han inte tyckte om boken, den är för sorglig och läskig. "I början var den bra, när Mio först kom till Gröna Ängars ö". Lillasyster identifierar sig starkt med Mio och mysryser med tårar i ögonen åt de bortrövade barnen och det lilla fölet som hästarna i Dunkla skogen gråter blod över. Jag blev förvånad över att båda barnen förstod på en gång att det var väverskans lilla dotter som offrar sig och flyger mot ljuset. Inte ett öga var torrt när förtrollningen släpper och alla fåglarna förvandlas till barn igen och Mio frågar efter väverskans lilla dotter:

-Vem av er är väverskans lilla dotter, frågade jag.
Det blev alldeles tyst, Ingen sa någonting.
-Vem av er är väverskans lilla dotter, frågade jag om igen, för jag ville tala om för henne, att min mantel var fodrad med tyg som hennes mor hade vävt.
-Milimani var väverskans lilla dotter, sa Nonnons bror.
- Var är hon, sa jag.
-Milimani ligger där, sa Nonnos bror.
Barnen steg åt sidan. Alldeles nere vid vattenbrynet låg en liten flicka på klipphällen. Jag sprang fram och föll på knä bredvid henne. Hon låg stilla med slutna ögon. Hon var död. Hennes ansikte var så vitt och så litet och hennes kropp var alldeles sönderbränd.
-Hon flög mot blosset, sa Nonnos bror.

När jag läste dessa rader bröt sonen helt och hållet ihop, han hade suttit på helspänn genom riddar Katos sista strid och hade äntligen börjat kunna andas normalt igen. Lillasyster, som alltid haft en dragning åt det dramatiska - ju mer död desto bättre, gärna ond och bråd - satt och njöt av sina tårar. Själv funderade jag på om Bo Vilhelm Olsson faktiskt satt och frös ihjäl på bänken i Tegnérlunden.

torsdag 29 oktober 2009

Catrins bokhyllor del 2

här är ett tvärsnitt ur en av de andra bokhyllorna, den som inte är lika välordnad och trevlig som finbokhyllan (som går att titta på inlägget Catrins bokhyllor del 1). Det syns inte så bra på bilden, men här står böckerna i dubbla rader på de flesta hyllor och har gjort det så länge att jag glömt vilka som finns bakom den främre raden.

Här ligger också lite barnspel och pussel ovanpå böckerna, liksom pärlplattor, pärlor, inslagningspapper och snören, tejp och datortillbehör. Jag anar en gammal tekartong där i hyllan också. Ja, ja.

Från början var det tänkt att denna och dess kompisar som står bredvid skulle inrymma kurslittertur, lexikon, fackböcker samt de pocketböcker som vi ville spara, men hela systemet har gått helt över styr och nu är et ingen ordning alls.

torsdag 22 oktober 2009

Nu är det dags för Javier Marias

I nästan ett år har den legat i min att-läsa-hjög på nattduksbordet och äntligen ska det bli av! Turen har kommit till Javier Marias och Alla själar. Jag köpte den efter att ha läst om den både i bokbloggar och i SvD. Men har inte fått feeling och den har snällt fått vänta i högen.

Men nu blir det av! Javier Marias blir mitt ressällskap till Köpenhamn över helgen. Jag ska inte göra om misstaget att räkna med att köpa ny bok på Arlanda, när jag ska flyga från terminal 2.

Thomas Mann får ursäkta, men Buddenbrook är alldeles för tung för att få åka med. Men förutom att själva boken rent fysiskt är lite ohanterlig så har jag kommit in i både boken och familjen Buddenbrook ordentligt.

måndag 19 oktober 2009

Half of A Yellow Sun utläst

Oj! Jag kan för mitt liv inte förstå varför denna roman fick ligga så länge innan jag läste ut den. Inte heller varför jag hade svårt att börja de första gångerna jag försökte. Nu är jag väldigt glad över att jag till slut tog mig i kragen och satte igång - tack Catrin för den sparken i baken - och tillhör de som säger att En halv gul sol, absolut måste läsas.

Här kan du hitta vad andra bloggare skriver om En halv gul sol av Chimamanda Ngozi Adichie

fredag 16 oktober 2009

Plötsligt händer det

I flera månader har jag haft Half of a Yellow Sun liggandes på sängbordet. Vid flera tillfällen har jag påbörjat läsning men bara inte lyckats komma igång. Så plötsligt i förrgår lossnade det och nu förstår jag inte alls varför jag har haft sådana problem. Den är ju riktigt bra!

Nu ska jag också försöka få hem mitt bokpaket med bland annat Buddenbrooks. Jag har förstått på de andra i salongen att det är en riktig tjocking så det gäller att börja läsa om jag ska hinna klart till nästa träff.

torsdag 15 oktober 2009

Allt är upplyst utläst, Buddenbrooks påbörjad

Statusrapport läsning: Läste ut Allt är upplyst igår. Jag håller med er (andra i salongen) att det är en rolig bok med mycket humor, som inte minst avtecknar sig i språket. Och visst nämnde i alla fall Cattis att den samtidigt var väldigt sorglig. Det var en underdrift. Vid salongsmötet hade jag hunnit cirka två tredjedelar. Och visst anade jag lite vartåt det barkade, på ett tidigt stadium blir ju läsaren upplyst om att staden Trachimbrod förintas under andra världskriget. Men att vi skulle få tas med på den resan, var för mig, märkligt nog, ändå lite oväntat.

Jag hade knappt hämtat från hela byns utplåning och farfaderns självmord när jag påbörjade Buddenbrooks, som redan på första sidan introducerar en hel racka människor. Jag tänker omedelbart på de stora ryssarna när så många karaktärer ska hållas reda på och har de banne mig inte smeknamn allihopa också. Det här blir en utmaning som jag ser fram emot! I Bokcirkeln i P1 har de hunnit MYCKET längre, men det gäör inget- Jag lyssnar ändå på programmet i efterhand i min iPod.

tisdag 13 oktober 2009

Oj så tjock

Idag har jag hämtat ett bokpaket på posten, som bland annat innehöll Buddenbrooks, nästa läsebok i salongen. OJ vad den var tjock. Jag har inget alls emot att läsa tjocka böcker - tvärtom, me denna undrar jag om jag kommer orka hålla upp över huvud taget. Har de pratat om det i P1? Bokens storlek?

lördag 10 oktober 2009

Joyce, Marilyn och jag

För inte så länge sedan var jag, som ni kanske minns, helt besatt av Blonde och förstod äntligen vad alla pratade om när de säger att den är så fantastiskt bra. Nu har jag emellertid i princip kört fast igen och det går trögt att läsa. Jag är tillbaka i ursprungsläget då jag tyckte att JCO staplade för många ord på varandra. Det är för mångordigt. Och jag retar mig också på att JCO på varenda sida kommenterar Marilyns kropp - hennes liljevita bröst som häver sig ur för snäva klänningar, klänningar som sys på hennes perfekta kurviga kropp, hennes rumpa som.... I've got the picture! För flera hundra sidor sedan. Marilyns liv fascinerar mig fortfarande, men just nu tycker jag att JCO tjatar sönder det. Vi får se om jag hittar tillbaka. Hur det än blir med den saken så tror jag att jag nu kan konstatera att JCO aldrig kommer att bli en av mina favoriter.

En som däremot har blivit det är Jhumpa Lahiri. Idag ska jag hämta ut mitt senaste bokpaket som förutom Thomas Manns Buddenbrooks också innehåller Jhumpa Lahiris Interpreters of Maladies. Det är läsning jag ser fram emot!

torsdag 8 oktober 2009

Nu lär det väl bli ett evigt tjat

om Herta Müller. Som jag aldrig ens har hört talas om trots tusen års studier i litteraturvetenskap. Det finns starka indikationer på att något av HM blir nästa bok i salongen. Jag är skeptisk. Mot Buddenbrooks! Den lär hamna i min brevlåda imorgon. Tills dess njuter jag av de sista sidorna i Allt är upplyst.

Nobelpristagare

Så har det då tillkännagivits - årets nobelpristagare i litteratur är Herta Müller! Jag måste erkänna att jag inte har läst något av henne tidigare, men blir nu mycket intresserad.

DN har en artikel idag. Den hittar man här.

onsdag 7 oktober 2009

Boken!

Författaren och bloggaren Daniel Åberg har samlat alla sina favoritbloggar och twittrare i en samling på nya sajten Collected. Mycket diskussioner om boken nu och i framtiden. Kolla på samlingen här.

måndag 5 oktober 2009

En ny klassiker ...

Måste bara kort kort lämna rapport om kvällens salong. ÄNTLIGEN har jag fått vara Gertrude Stein och hållit litterär salong i min våning! Om vad vi tyckte och tänkte om Safran får någn annan berätta, jag vill helt kort bara rapportera att vi bestämt oss för att hänga på Bokcirkeln i P1 och liksom de läsa Buddenbrooks av Thomas Mann. Den nya bokcirkeln i radio består av tre personer jag beundrar extremt mycket, nämligen Helena Henschen (som jag skrivit om här), Jonas Karlsson som jag fick upp ögonen för när han var panelmedlem i Knesset på 90-talet och blev oerhört imponerad av i samband med att han var Hammarbyhunden i julkalendern 1999, samt Göran Greider som jag alltid gillat trots att vi tycker olika om det mesta. Det ska bli så intressant att läsa boken och följa Bokcirkeln i P1 samtidigt!

fredag 2 oktober 2009

Poor Safran...

Råkade av misstag trycka på den automatiska översättningen när jag skulle logga ut från bloggen - och då blev Catrins inlägg nästan lika märkligt som språket i Allt är upplyst. Så här såg det ut:

"I was so totally engrossed in Half a yellow sun and later Slumdog Millionaire I completely put Everything Is Illuminated aside. Now would the reading be resumed because we finally meet on Monday and discuss it in the lounge. But it is slow I must admit. I have come to me. The language of Everything Is Illuminated 's sheer madness, which I thought was really hilarious when I started reading it, but now it bothers me. The wheat 17 if I will even get through it on Monday."

Tror att "The wheat 17" måste bli ett nytt favorituttryck i den svengelska samlingen!

Stackars Safran

Jag blev så totalt uppslukad av En halv gul sol och senare Slumdog Millionaire att jag helt och hållet lade Allt är upplyst åt sidan. Nu skulle den läsningen återupptas eftersom vi ju ÄNTLIGEN ska träffas på måndag och diskutera den i salongen. Men det går trögt får jag lov att erkänna. Jag har kommit av mig. Språket i Allt är upplyst är ju minst sagt märkligt, vilket jag tyckte var jättefestligt när jag började läsa den, men nu stör det mig. Det vete 17 om jag ens kommer att komma igenom den till på måndag.

måndag 28 september 2009

Bokmarknad utan bokinköp


Jag var i Nice i helgen och ramlade över en fantastisk bokmarknad. Tyvärr läser jag inte franska, så det blev ovanligt nog inte ett endaste inköp. Fast det var mycket nära att jag inhandlade ett antal exemplar ändå. Jag blev nämligen helt förälskad i alla vackra omslag. Men så blev jag påmind om att vi hade ett strikt begränsat antal kilo som vi fick ta ombord på planet hem, och att jag redan fyllt det mesta av den kvoten med olika olivoljor.

Nu sitter jag och tittar på mina bilder på de fina bokomslagen och tänker att nästa gång tar jag nog med en extra väska.

onsdag 23 september 2009

Slumdog Millionaire

Jag befinner mig i Indien för tillfället och hade ju sett fram emot att få botanisera ordentligt i pocket-shopen på arlanda. Nu bar det sig inte bättre än att min flight gick från terminal 2 där det inte finns någon pocket shop ... Det finns ett litet utbud, och det mesta var deckare och andra bestsellers som jag inte var så sugen på att läsa. Mina kriterier var dock framför allt en TJOCK bok, så jag övervägde en Elizabeth George, men fastnade til slut för Slumdog Millionaire av Vikas Swarup. Tyckte det var lämplig litteratur eftersom mitt mål var Indien och jag tänkte att jag kunde lära mig något på köpet. Här bör tilläggas att jag inte har sett filmen med samma namn och visste inget annat om berättelsen än att den handlade om en indisk gatupojke som var med i "Vem vill bli miljardär".

En underbar bok! Helt underbar! Jag var uppslukad från första till sista sidan av den här otroligt rörande och charmiga och - som jag hade hoppats på - lärorika berättelsen. Eftersom jag tyckte så mycket och hade gott om tid att läsa så läste jag ju ut den illa kvickt vilket har lett till att jag nu är UTAN BOK.

Det är naturligtvis katastrof. Men om inte annat ser jag fram emotatt köpa mig en ny på Delhis flygplats när det är dags för mig att återvända hem på lördag.

torsdag 17 september 2009

Slutspurten på en halv gul sol

Sådärja. Nu ska jag strax lägga mig på Spikmattan och läsa ut En halv gul sol. Och sedan (läs på lördag) ska jag unna mig att köpa en helt ny bok - så tjock som möjligt eller möjligtvis två stycken. Jag ska nämligen resa till Indien på lördag och kommer på Arlanda att botanisera i pocket-shopen. Kommer alltså att behöva en bok som dels ska räcka på den långa flygresan, dels fungera som kvällslektyr i en vecka. På vägen hem igen får jag såklart köpa mig ytterligare en ny.

Och huka er nu alla pocketbok-kramar-vänner. För vet ni vad jag gör med pocketböckerna när jag läst dem? Nä, slänger dem gör jag faktiskt inte. Det bär mig emot - det är ju ändå böcker. Men jag LÄMNAR DEM ÅT SITT ÖDE. Lämnar dem på ett hotell, på en restaurang eller cafe, eller till någon jag känner. Men det är mycket sällan jag sparar dem. Undantag finns dock- vilka kommer jag att redovisa i ett framtida inlägg som kommer att ha rubriken Catrins bokhyllor del 2.


Här kan du hitta vad andra bloggare skriver om En halv gul sol av Chimamanda Ngozi Adichie

tisdag 15 september 2009

Catrins bokhyllor del 1


Här ett snitt ur "finbokhyllan". Dit kvalificerar man sig om man är en inbunden, skönlitterär bok som ska ägas och förvaltas. Sedan länge är denna hylla TVÄRFULL, varför det sker utrensningar då och då. Utrensningar låter hårt, jag hoppas att böckerna som varit här fått nya goda hem. De är samtliga utom en skänkta till Stadsmissionen.

måndag 14 september 2009

Jag förstår nu

Blonde är helt fantastisk. Jag är fullständigt fast för denna fascinerande berättelse, måste ha mer och vill aldrig lägga ifrån mig boken!

söndag 13 september 2009

Förväntningar infriade så här långt


Imorse började jag på How Novels work, som jag fick i present förra helgen. Jag hade hade högt ställda förväntningar på denna "terrific little guide to form and technique" (enligt Sam Leith, The Spectator) av John Mullan. Och jag måste säga att så här långt är jag nöjd. Det kommer att bli både intressant och upplysande läsning!

Valet av Allt är upplyst som läsning i salongen är jag också mycket nöjd med. Fast jag ångrar att jag valde att läsa den på svenska. Jag tror att den är ännu roligare att läsa på originalspråket, eftersom berättaren Alex har lärt sig engelska med hjälp av en föråldrad synonymordbok.

fredag 11 september 2009

Lennart Hellsing-utställning


Idag har jag och sonen besökt den lilla Lennart Hellsing-uställningen på Kulturhuset. Riktigt fin var den och sonen ville aldrig gå hem. Största lyckan var såklart att själv få styra Sjörövarskeppet och ropa "snart brakar det loss då!".

Lollipop lollipop
Jolly Roger i topp!
Kapten Kross han vill slåss
- snart så brakar det loss!

Måste ha: Kjell Westös senaste

Ända sedan jag av en slump läste Vådan av att vara Skrake har jag varit en stor beundrare av Kjell Westö. Fullkomligen älskade både Drakarna över Helsingfors och nyss nämnda Skrake, särskilt Skrake.

Inga övriga jämförelser men Kjell Westö är den enda som -förutom vår husgud i salongen Murakami - kunnat beskriva den där meditativa glädjen i löpning. I Vådan av att vara Skrake springer huvudpersonen en hel del och har som mål att uppnå ett speciellt tillstånd han upplever när det går riktigt bra med löpningen. Han kallar det för "det lätta svävandet". Och alla som springer förtsår precis vad han talar om. Det är ju det man vill åt - när allt bara flyter på, till synes utan ansträngning, eller rättare sagt där ansträngningen blir en del av njutningen.

Hursom. Nu har Kjell Westö kommit med en ny roman, som därmed avslutar hans Helsingfors-svit. Gå inte ensam ut i natten heter den, har ett härligt retro-omslag och recenseras av en av mina favoritrecensenter i SvD idag.

onsdag 9 september 2009

De saknade böckerna är här

... och jag kan äntligen börja på Jonathan Safran Foers Allt är upplyst! Det ska blir spännande. I väntan på den har jag tragglat vidare med Blonde. Jag brottas med mitt något ambivalenta förhållande till Joyce Carol Oates. Tidigare har jag läst Svart flicka, vit flicka, i salongen, och Den tatuerade flickan, som jag faktiskt hade glömt bort att jag läst tills Catrin påminde mig om det. Med båda dem fick historien mig fast till en början, men sedan tyckte jag inte att den höll hela vägen och att JCO lämnar sina personer i sticket när berättelsen skall sys ihop. Det här har vi diskuterat en del i salongen, se till exempel i inlägget Svart flicka, vit flicka och lite om fallen, där vi funderade över om JCOs produktionstakt kan spela en roll i detta.

Med Blonde är problemmet dock ett annat - och det är inte bara storleken på typsnittet som jag kommenterat i ett annat inlägg. Jag tycker att det är bra, bitvis mycket bra. Men jag tycker också att det bitvis är alldeles för mångordigt. Jag skummar en del här och där, om jag ska vara helt ärlig.

På sätt och vis kan man kanske säga att jag har min egen lilla Joyce Carol Oates festival nu när jag läser både Blonde och hennes tidigare elev Jonathan Safran Foer. Det ska bli intressant att se vem av dem jag fastnar mest för.

måndag 7 september 2009

The distance between us



I mitt senaste - ofullständiga - bokpaket låg Maggie O'Farrells The distance between us. Jag har tidigare läst After You'd Gone, My Lover's Lover och nu senast The Vanishing Act of Esme Lennox av samma författare, det vill säga hela hennes produktion. Jag tycker mycket om hennes sätt att skapa fängslande berättelseroch porträtt av människor som ofta bär på en inte helt okomplicerad historia. Förlust och en början på något nytt är ett återkommande tema.

Jag tycker om känslan av att komma karaktärerna så nära att de känns som gamla vänner och jag tycker om att jag känner så mycket för dem. När romanerna är slut vill jag fortsätta att följa deras historia, men när nu detta inte är möjligt tänker jag att jag åtminstone ska fortsätta att följa O'Farrells författarskap.

söndag 6 september 2009

Hur romaner fungerar

Jag fick en bok igår av en vän som jag en gång i tiden studerade litteraturvetenskap med. Hon är fortfarande i den litterära världen och tyckte att How novels work av John Mullan skulle passa mig. Det tror jag också att den gör. Baksidan lovar nämligen att jag ska få svaren på varför Ian McEwan i förväg avsöjar vad som ska hända i Atonement, Vad Donna Tartts The Secret History har gemensamt med Daniel Defoes Moll Flanders och varför Mark Haddons The Curious Incident of the Dog in the Night-Time är tryckt i typsnittet sans serif. Så vitt jag förstår kommer också bland annat Jonathan Safran Foer, Monica Alis, Jane Austens, Joseph Conrads och Virginia Woolffs berättartekniker att förklaras. John Mullan har till vardags en kolumn i The Guardian som ligger till grund för den här boken. Det hela verkar mycket lovande och spännande!

måndag 31 augusti 2009

Saknat innehåll

Mitt bokpaket kom i förra veckan, men innehöll bara en del av det jag beställt. Den fina Lennart Hellsings ABC var med och likaså David Eberhards I trygghetsnarkomanernas land. Jag fick också Maggie O'Farrells The distance between us, som jag genast började läsa. Men Jonathan Safran Foers Allt är upplyst och Ian McEwans For You hade på något sätt inte lyckats komma med. Kundtjänst har dock lovat att skicka mig ett nytt paket å det snaraste med mitt saknade innehåll!

Blonde är just nu också på min läslista, men jag måste erkänna att jag inte har kommit många sidor. Det beror dock mest på den mikroskopiskt lilla texten som ofelbart får mig att känna mig sömnig så snart jag öppnar boken. Så här långt tycker jag nämligen att det verkar lovande. Påbörjad är också Ben Okris The Famished Road och den ständiga Half of a yellow sun. Den senare har av mina vänner å ena sidan fått översvallande positiva recensioner, Catrin till exempel, och å andra sidan fått omdömen som urbota tråkig. Jag vet inte riktigt vad jag ska tro, men måste ju läsa ut den så att jag får bilda mig min egen uppfattning.

söndag 30 augusti 2009

Readers Nest


Wind Up Women är med i en tävling på bloggen Proforma där vi kan vinna den fina bokhyllan Readers Nest. Håll tummarna för oss!

torsdag 27 augusti 2009

En halv gul sol låg på min stol

En kollega lånade mig idag sitt ex av En halv gul sol av Chimanda Ngozi Adichie. Jag hade glömt att jag sagt till henne att jag gärna lånade den av henne och blev mycket glad. Det är en sådan där bok jag har tänkt att jag vill läsa, men inte haft någon lust att börja med. Men idag uppenbarade sig plötsligt en timmes lästid när jag hade hämtat mina barn efter skolan. Medan de lekte i parken satt jag på en bänk och läste.

Jag vet att Cattis inte var överförtjust i den här berättelsen - kanske hon inte ens läste klart den. Måste undersökas.

Historien tog tag i mig omedelbart och jag kunde bara inte sluta. När barnen blev hungriga och ville gå hem slog jag motviligt ihop boken och har sedan dess bara väntat på att de ska somna så att jag får ny lästid. Och den börjar nu.


Här kan du hitta vad andra bloggare skriver om En halv gul sol av Chimamanda Ngozi Adichie

torsdag 20 augusti 2009

Den ena efter den andra tar slut

Nu börjar alla mina sommarböcker som jag har haft på gång samtidigt ta slut. Det riktigt kliar i fingrarna på mig att börja på några nya, men nu får jag nog ge mig tåls tills jag även har läst ut Allt är upplyst, Ängelns lek och Edelcrantz förbindelser innan det är dags för några av de andra som ligger och köar på mitt nattduksbord.


Just Edelcrantz har jag hållit på med bra länge, men jag håller med Cattis helt och fullt i att det varken handlar om ointresse eller bristande litterära kvaliteter - tvärtom! - utan att jag känner att jag behöver mer tid, lugn och ro när jag läser den, till skillnad från annat som är mer lättsmält. Och apropå lättsmält - jag får se om jag över huvud taget kommer att läsa ut Ängelns lek - tycker inte att den är något vidare.

Klassiska mästerverk ur världslitteraturen - Noveller för Världens Barn


Jag fick just årets Noveller för Världens Barn i min hand och måste tipsa om den. I flera år har Sveriges bästa författare bidragit till "Noveller för Världens Barn" med nyskrivna läsupplevelser. Årets upplaga innehåller ett trettiotal berättelser ur världslitteraturen - från fem kontinenter. Richard Yates är till exempel med, likaså Anton Tjechov och Cora Sandel. Även svenska författare som Stig Claesson (Slas), Selma Lagerlöf, Karin Boye och Sonja Åkesson medverkar. Mer information finns här. Själv tänker jag ge bort novellsamlingen som present under hösten och kanske som julklapp!

torsdag 13 augusti 2009

Det här med att liksom aldrig bli klar med en bok

Det går troll i min läsning av Edelcrantz förbindelser. Jag började läsa den i vintras och la den åt sidan, för jag fick annat att läsa. Återupptog den nu i sommar, sedan vi bestämt att vi skulle ha den som salongsbok (och om inget oförutsett inträffar ska vi diskutera den nu på måndag!) och fick börja om från början, för jag hade glömt allt vad jag hade läst. Det gjorde mig ingenting, tvärtom, jag tyckte att det var bra och jag läste på duktigt och var nog så underhållen av den, när lösningen blev avbruten på nytt av landetvistelse.

Nu har jag hunnit till hälften ungefär men alla andra böcker jag har på gång är intressantare och jag har svårt att motivera mig att ta upp just Edelcrantz när jag har Jonathan Safran Foer som pockar på uppmärksamhet.

Och ändå tycker jag ju att Malte Perssons roman är bra! Språket är fantastiskt, jag tycker verkligen han har lyckats att fånga en fläkt av 1700-talet (ingen kan veta om det var så man pratade på 1700-talet, men jag förutsätter att Malte Persson har tagit reda på så mycket det går) och jag tycker mig i alla fall förflyttad till tiden då romanen utspelar sig. Historien är fängslande, här finns gott om intriger och rävspel kryddat med kungligheter och adelsmän. och ändå är det som att det inte riktigt vill sig. Ska göra ett försök till nu ikväll.

onsdag 12 augusti 2009

Jag tror att jag också skulle gilla Jonathan Safran Foer...


...så mycket att jag röstade på honom som vår nästa läsning. Så nu ska salongen ta itu med Allt är upplyst. Jag har precis skickat iväg beställningen, som också innehöll Ian McEwans For You, Maggie O'Farrells The distance between us, Lennart Hellsings ABC (till sonen) och David Eberhards I trygghetsnarkomanernas land (till maken).

Det blev inte så mycket läst i sommar som jag hade hoppats på, men det jag har läst har jag tycket om. Till att börja med läste jag ut What I loved av Siri Hustvedt. Vilken roman! Vilken fantastisk berättelse! Den rusade genast högt upp på min tio-i-topp lista. Flera av mina vänner har också läst den innan och under sommaren så What I loved är nog den roman som jag har pratat om och diskuterat mest den senaste tiden. Det är så mycket som fascinerade mig. Till att börja med att det är en man som berättar. Jag försöker komma på när jag sist läste en roman skriven av en kvinna, men som berättas av en man. Jag kan inte komma ihåg det. Däremot kom jag på flera där berättaren varit en kvinna, men författaren en man. Jag tyckte också om hur berättelsen flätade samman flera olika liv till en komplett helhet, att det egentligen är flera olika historier som berättas även om berättarjaget är detsamma. Och i de historierna som berättas ryms också, så vitt jag kan bedöma, en fin tidsskildring. Ja, jag tyckte mycket om min första bekantskap med Siri Hustvedt.

Jag avslutade också Easter Parade av Richard Yates. En av de romaner som är författad av en man, men huvudpersonen en kvinna. Mycket bra. Jag gillar verkligen Yates, så tack Anna för den bekantskapen och tack Mia för lästipset!

Ann Heberleins Jag vill inte leva, jag vill bara inte dö var sommarens riktiga sträckläsning och Maggie O'Farrells The vanishing act of Esme Lennox sommarens kära återseende. Med O'Farrell alltså, boken var ny. Jag blev både störd och berörd av Jag vill inte leva, jag vill bara inte dö och The vanishing act of Esme Lennox infriade alla mina förväntningar.

I slutet av semstern läste jag Hennes mjukaste röst av Bengt Ohlsson. "... det är länge sen jag läste något så klassiskt och tidlöst på svenska, en så helgjuten roman, ett så fullödigt resultat av en författares fantasi" citeras Anna Hellsten, Sydsvenska Dagbladet, på omslaget till min pocketutgåva. Och si, jag kan inte annat än att hålla med och jag tror banne mig att jag är lite kär i Bengt Ohlsson!

Min trogne följeslagare under hela sommaren har varit Malte Perssons Edelcrantz förbindelser. Den har fått följa med under så lång tid inte för att jag hade svårt att ta mig igenom den, utan för att den behöver sin tid, att det inte alls går att läsa för många sidor åt gången, snabbt eller när man är det minsta trött. Jag önskar också att jag hade hängt med aningens bättre på historielektionerna.

Det var min sommarläsning så här långt - det är ju trots allt några dagar kvar innan augusti når sitt slut. Jag tror att Blonde står näst på tur.

tisdag 11 augusti 2009

javisst gillar jag Jonathan Safran Foer!

Har precis börja läsa Allt är upplyst av Jonathan Safran Foer. Me like. Har han inte det underbaraste av namn förresten?

Måste läsa ut Edelcrantz förbindelser också. Till på måndag. För då är det återigen dags för SALONG för Wind Up Women som numera även består av en man.

tisdag 4 augusti 2009

Känner på mig att jag gillar Jonathan Safran Foer

Vilken härlig sommar jag har haft - inte minst läsmässigt. och vilken härlig hst jag har framför mig - inte minst läsmässigt. Har i sommar pendlat mellan livet på landet (på en ö) och livet i stan och vid någon vända här i stan hann jag tydligen beställa en massa böcker på AdLibris, som jag glatt förvånad hämtade ut häromdagen eftersom och hade glömt att jag hade beställt.

Icke desto mindre var glädjen stor när jag öppnade paketet och där fann Vilda gröna ögon av Joyce Carol Oates, We were the Mulvaneys av samma författare (jag hade ett ex en gång, men hittade det inte när jag letade efter just den boken efter JCO på Kulturhuset), Allt är upplyst och Extremt högt och otroligt nära av Jonathan Safran Foer, Nattvakten av Sarah Waters och Ett år av magiskt tänkande av Joan Didion. Samt, som en present till min mamma; Kulla-Gulla stretar vidare av Cecilia Hagen. Nu visade det sig att mamma redan hade läst den, eftersom hon hade lånat den på bibblan till semestern, men hon ville gärna ha den i alla fall, och det fick hon förstås.

Jag anar att den här beställnngen gjordes strax efter mitt besök på Kulturhuset och JCO - där jag ju fick vet att Jonathan Safran Foer varit elev till henne. Sarah Waters köpte jag efter att ha läst något om henne hos Calliope tror jag att det var, eller kanske Amoroso. Eller var det hos Spectatia eller måne hos Hermia? Det var hursomhelst hos någon av dessa trevligt bloggande damer, det är jag ganska säker på.

Nu längtar jag förstås efter att börja på mina nya böcker! Och allra helst vill jag ju att vi ska ta någon av dem i salongen. Jag får väl börja förbereda mina argument för snart är det dags igen - måndagen den 17 augusti ses vi nästa gång.

söndag 19 juli 2009

Murakami och Persson

Jag håller ju på med flera böcker samtidigt - det gör jag alltid, men lite extar nu på sommaren. Läser med STORT NÖJE Murakamis What I talk about when I talk about Running - LOVE IT - och kommer att ge bort den till alla mina läsande och springande vänner. Och den som är allra bäst lämpad för gåvan är mingranne, som springer marathon, läser mycket och DESSUTOM håller på att skriva en roman. HAn kommer att älska denna lilla pärla till bok!

Hursom, så glömde jag den på landet när vi åkte in till stan igen i onsdags och här hemma fick jag således återuppta bekantskapen med Malte Persson och Edelcrantz förbindelser. Och det var inte alls dumt ska jag säga! Jag började ju att läsa den redan i vintras, men slutade mitt i och kom inte för mig att börja igen. Så nu när jag ånyo började läsa där jag var, kände jag inte alls igen mig ytan fick helt sonika börja från början igen.

En bok som jag allvarligt överväger att inte slutföra är Ängelns lek av Carlos Ruiz Zafon. Lika mycket som jag tyckte om Vindens skugga, lika illa tycker jag om Ängeln. Vilken smörja. Men det kan hända att dess cliff-hangers tar överhanden och att jag måste läsa ut den i alla fall.

fredag 10 juli 2009

En ny läs-session på gång

... för nu sticker jag till min lilla ö där det inte finns något annat att göra än att LÄSA och NJUTA av livet. Bilden visar vår lilla veranda, där sitter jag och läser och läser och läser bakom rosenbusken!

Just nu Murakamis What I talk about when I talk about Running, JCO's Dödgrävarens dotter, Ruiz Zafons Ängelns lek och Jonathan Strange & Mr Norrell av Susanna Clarke. den går låååångsamt att läsa, för jag ser knappt vad det står, så liten är graden på texten.


Däremellan tar jag ibland något lättsmält, min mamma har lämnat en hög med chick-lit och självklart dignar lilla landets bokhyllor av tummade deckare, av deckarrävar som PD James, Bo Balderson och Elizabeth George.

torsdag 9 juli 2009

Mer om JCO och Foer inköpt!

Blev nyfiken på Jonathan Safron Foer efter att Joyce Carol Oates berättade att han varit hennes student. Därför har jag nu beställt Allt är upplyst och Extremt högt och otroligt nära på AdLibris alledels nyss.

I övrigt har jag ägnat mig att läsa andras upplevelser av JOC-kvällen, till exempel hos Snowflake, En annan sida och Bokstavligt talat.

Idag var det en lång intervju med JCO i SvD och det var trevligt att läsa. Jag kände igen mycket i artikeln från samtalet med JCO i tisdags, till exempel att hon är så snäll mot sina närmaste och andra i sina dagböcker. Det är tydligen något så ovanligt att det måste poängteras. Och att hon själv inte har så bra koll på vad som de facto står i dagböckerna. Det återkom hon ju många gånger till under samtalet med Brenner på Kulturhuset. "å är det med? Det visste jag inte. Så pinsamt"

I mina bokinköp idag köpte jag några Oates också, som jag inte har i min ägo. Men trots hyllmeter med hennes verk är min samling långtifrån komplett.

onsdag 8 juli 2009

JCO var underbar

Smart, witty, trevlig och mycket mer personlig och öppnare än vad jag hade förväntat mig. Så kan man kort sammanfatta mina tankar kring Joyce Carol Oates på Kulturhuset igår.
Samtalet kretsade mycket kring hennes dagböcker, eller rättare sagt utgick från dem. Därifrån tog samtalet vindlingar åt alla möjliga håll.

Flera gånger sa hon att "nej det här vill jag inte alls tala om" och så pratade hon om det som hon inte ville i alla fall, men Hans Olav Brenner, som intervjuade henne, var överlag väldigt hänsynstagande och lämnade utan vidare de ämnen hon inte ville prata om. Jag hade kanske önskat fler frågor från hans sida, men det funkade ändå bra.

En bok hon nämnde flera gånger var Bellefleur och den har jag inte läst. Måste läsa förstås. Och Det var vi som var Mulvaneys har delvis fått en ny innebörd sedan jag igår fick veta att katten Muffin i boken är verklighetens katten Muffin.

Till min stora glädje pratade hon länge om Blonde och berättade bland annat om den grundliga research hon gjorde inför den boken. Vad jag också tyckte var spännande att höra var om själva metoden hon använder när hon skriver, även om hon medgav att hon överdrev en aning sa hon att det handlade om 1 procent nytt och 99 procents reviderande. Om detta står det tydligen i dagböckerna också - för hon lär ha övergett en metod (att ha ett helt färdigt utkast att utgå ifrån) till förmån för denna, vid ett speciellt tillfälle. I samband med det berättade hon att hade sprungit mycket, både utomhus och på löpband och liksom tänkte ut boken under springandet. Detta tyckte jag var extra kul att höra, inte minst för att jag själv springer en massa (skriver inge böcker dock) och vet hur bra tankarna flyger under tiden och för att jag just nu läser Murakamis What I talk about when I talk about running och han utvecklar liknande tankar som JCO vädrade igår.

Om hennes enorma produktivitet nämndes egentligen inte så mycket, men när hon berättade om sin skrivmetod tyckte jag min ana några svar, eftersom hon ofta lägger undan helt färdiga manuskript som sedan får "ligga till sig". Så tar hon fram dem efter ett år, eller till och med längre, läser, redigerar och kanske publicerar. Vi fick veta att det existerar ett antal färdiga manus som inte publicerats. Spännande! Dödgrävarens dotter till exempel låg i en byrålåda (eller om det nu var ett skåp) i 18 månader. Inte konstigt att hon kan ge ut en bok om året, när det finns färdiga manus att plocka fram!

Väldigt trevligt var det att få hra om hennes klasser och tros att hon inte ville prata så mycket om sina studenter, kunde hon i alla fall nämna två berömda författare hon haft i sina klasser: Jodie Picault och Jonathan Safran Foer. Har inte läst! Note to self: Låna genast dessa båda på bibblan.

Det hela avslutades med frågestund från publiken och jag funderade på om det var något jag undrade över, men kom mig inte för att fråga. Utanför såldes dagböckerna, liksom andra JCO-verk och Anna-Karin köpte en signerad utgåva av just dagböckerna. Jag köpte ingenting! Men jag gick därifrån berikad, upprymd, inspirerad och ännu mer nyfiken på de böcker av henne jag ännu inte läst.

måndag 6 juli 2009

Kan knappt vänta - imorgon ser och hör vi Oates

Jag och Anna-Karin ska till Kulturhuset imorgon för att se och framför allt lyssna till Joyce Carol Oates! Jag ser SÅ mycket fram emot det!

söndag 5 juli 2009

SOS från mänskligheten

Johanna Nilsson är så bra! Den här boken, SOS från mänskligheten, tycker jag ännu bättre om än De i Utkanten Älskande. Att det fortfarande är synd om människorna kan man lätt konstatera - och samtidigt - några av dem kommer ut på andra sidan och hittar en slags lycka. Det är tur, fär annars skulle det bli outhärdligt.

Jag fortsätter allts min egen Johanna Nilsson-festival, jag har fortfarande två olästa romaner som står i hyllan och väntar. Samtidigt som jag tar mig igenom Ängelns lek - jag kan inte nog poängtera hur besviken jag är. Den lever inte alls upp till mina förväntningar efter Vindens skugga. Visst är den spännande, likt en Dan Brown-deckare ungefär. Platt, ytlig, förutsägbar, men med massor av cliffhangers, varför jag förstås måste läsa vidare trots tilltagande irritation.

På tisdag ska jag dock lämna Johanna Nilsson för en stund för att tillsammans med Anna-Karin njuta av Joyce Carol Oates på Kulturhuset. DET ser jag verkligen fram emot!

tisdag 30 juni 2009

Sommarläsning - I like

Det är skönt med semester och läsning som spretar åt olika håll, men som det ändå går att hålla koll på och isär. Hör här. Jag läste nyss Johanna Nilssons alldeles underbara De i Utkanten älskande (läs!) samtidigt som jag började på Ängelns lek igen. Och så hade jag glömt den ena på landet eller om det var hemma så då var jag tvungen att börja på  Jonathan Strange & Mr Norrell av Susanna Clarke. Det var banne mig den minsta grad på texten jag sett i en roman, så det gick inte fort att ta sig igenom  de cirka fyrtio sidor som jag hittills avverkat. Och nu är alla påbörjade böcker på fel ställe igen, men som tur är har jag kvar flera Johanna Nilsson i pocket som jag skaffade på bokrean i februari och jag tror att jag ska ta mig an SOS från mänskligheten ikväll.

onsdag 24 juni 2009

Sista salongen innan sommaren

Alla kunde inte komma på gårdagens salong och en del av oss var mycket försenade, men till slut satt fyra av oss i vår favorithörna och hade lika trevligt som alltid. Catrin och jag var de som hade läst ut hela Främmande jord och vi var rörande överens i vårt omdöme. Vi tyckte båda mycket om den och hade samma noveller som favoriter.

Som sommarläsning valde vi något överraskande Edelcrantz förbindelser. Överraskande för mig vill säga, som fram till i lördags inte trodde att jag skulle läsa den alls. Half of a yellow sun är jag däremot rädd kommer att förbli liggandes på mitt sängbord oläst...

måndag 22 juni 2009

Ny favorit

Unaccustomed Earth är utläst och det är bara att konstatera att jag har fått en ny favorit. Det är definitivt inte det sista jag läser av Jhumpa Lahiri. Tack Anna-Karin för att du tipsade oss andra om henne! Imorgon är det sista salongen på den här sidan sommaren. Jag ser verkligen fram emot att få träffa de andra och höra vad de tycker. Av Catrins olika inlägg här på bloggen har jag anat att vi är ganska överens, men det ska ändå bli kul att se om vi fastnat för samma saker. Imorgon alltså!

söndag 21 juni 2009

Tillägg till sommarläsningslistan

Min svärmor fick Malte Perssons Edelcrantz förbindelser av oss i julklapp. Nu i helgen berättade hon att trots flera försök att börja läsa den, så tyckte hon inte att den var bra. Hon undrade om inte jag ville låna den över sommaren. Jag såg min hög med sommarläsning framför mig och avböjde först. Men så öppnade jag boken, började läsa första sidorna och bestämde mig för att den också får följa med på semester. Nu är bara frågan om sommarlitteraturen inte måste få en alldeles egen resväska? Annars är jag inte säker på att allt får plats.

torsdag 18 juni 2009

Gilla Jhumpa!

Så här ser hon ut, Jhumpa Lahiri. Bilden har jag helt fräckt lånat av DN. Jag njuter hämningslöst av Jhumpa Lahiris trevliga noveller i Främmande Jord. Är nu inne på min tredje och har tappat alla farhågor om att jag inte skulle hinna klart till salongens möte på tisdag. En annan favority, Jan Arnald, som jag skriver om i inlägget Böcker jag vill läsa i sommar recenserade Främmande Jord i DN härförleden.

Det ska bli spännande att höra vad alla andra tycker, för vi brukar ju faktiskt tycka helt olika om det som vi läser. Och det är nog det, våra olka åsikter och våra livliga diskussioner, som jag tycker är roligast med salongen. Att få en ny infallsvinkel och nya tankar kring boken, berättelsen och dess personer. Vem tycker man om och inte och varför? Vad driver berättelsen framåt, varför blir man fängslad eller uttråkad?

Vår allra första salongsbok, Daniel Sjölins Världens sista roman, var vi rörande överens om att vi inte tyckte om och varför. Och det i boken som vissa av oss tyckte om, var i stort samma passager. Men efter den har vi tyckt olika, även om ibland ett generellt omdörme som "bra och läsvärd" eller "spännande persongalleri" kan ha varit samstämmigt.

Att vi dessutom får en trevlig utekväll på krogen med god mat och dryck och hinner med lite vanligt umgänge gör ju inte salongens träffar mindre åtråvärda. Vi ses på tisdag!

onsdag 17 juni 2009

Jag läser vi läser

Hittade en, för mig, ny tidning vid kassorna på Konsum idag - VI LÄSER. Ovanför titeln står det "För dig som älskar böcker", vilket naturligtvis innebar att jag kände mig träffad och köpte med mig den. Det är nr 2 av tidningen jag nu håller i min hand (så den är ganska ny, inte bara för mig) och den innehåller bland annat artiklarna "Siri Hustvedt: Mitt New York" och "Så smakar Karen Blixen". Där finns också skrivtips och korsord. Omslagspojke är Daniel Sjölin. Det hela verkar lovande och passar utmärkt att ta med till midsommaren i Dalarna!

söndag 14 juni 2009

Jhumpa och jag

Har precis börjat läsa Främmande Jord som ju ska vara utläst till nästa tisdag och diskuteras i salongens sista träffa före sommaravbrottet. Verkar mycket lovande tycker jag!

torsdag 11 juni 2009

Potensgivande pausläsning


Mitt i de tre romaner jag läser parallellt bestämde jag mig för att ta itu med Potensgivarna av Karin Brunk Holmqvist. Den är en present från en kollega, som har legat på mitt sängbord i några veckor. Jag har hela tiden varit nyfiken systrarna Tilda och Elida, som på ålderns höst bestämmer sig för att börja sälja potensökande medel via postorder, och till slut tog nyfikenheten överhanden.

Enligt min kollega skulle Potensgivarna vara både lättläst och rolig - och det var den. Jag tycker mycket om de två gulliga damerna och smålog lite hela tiden jag läste om dem och deras äventyr i potensbranschen. Det var ett trevligt avbrott i min övriga läsning. Nu ser jag fram emot att få slå mig ner i en tågvagn med What I Loved imorgon!

Min sommarläsning


Här ovanför kan ni se hur min sommarläsning ser ut. De ligger inte i någon som helst prioriteringsordning, men det stämmer bra att jag först vill läsa What I Loved och om jag ska vara ärlig är jag tveksam till att jag någonsin kommer att komma igång med Half of A Yellow sun. Om jag inte kan övertyga mina vänner i salongen om att vi borde läsa den till nästa träff, vill säga. Konstigt hur det är med vissa böcker - det går liksom troll i dem. Endera så blir de bara liggandes olästa år efter år, trots att jag aldrig köper böcker som jag inte verkligen vill läsa, eller så kommer jag aldrig riktigt i gång med dem, trots att jag börjat läsa och tycker att de är bra.

Min ambition för sommaren är i alla fall att plöja igenom den här högen med böcker. Och så funderar jag på en riktig klassiker, precis com Catrin. Efter att ha sett delar av tv-serien är jag ganska sugen på att ge mig på Krig och Fred igen. Tolstoj var en gång i tiden en stor favorit och jag känner att jag är mogen för att ta upp den bekantskapen igen.

Jag är också lite sugen på att anta utmaningen Vi som läser Björn Ranelid i sommar. Första gången jag läste en Ranelidroman var jag drygt 20 och blev alldeles fascinerad av hans språk. Jag minns att jag läste inledningen till Mördarens öga om och om igen. Några romaner senare var jag mätt och sedan har det inte blivit någon mer Ranelid för mig. Så det kanske är dags nu. Vi får se hur det blir med mina läsambitioner för sommaren!

onsdag 10 juni 2009

Böcker jag vill läsa i sommar

Snart är det flytt ut till landet som gäller för mig och jag ser fram emot lata dagar, inte i hängmattan, men väl på en skuggig veranda med utsikt över vattnet. Där kommer jag att tillbringa mina dagar, tillsammans med en kopp kaffe och mina böcker, och titt som tätt titta ut över gräsmattan och njuta av de rara lekande barnen som springer omkring och leker roliga utelekar med varandra. Sweet.

Böckerna som åker med till landet:
- Jonathan Strange & Mr Norrell av Susanna Clarke. Denna bok var med som någon slags bonus i mitt senaste paket från Adlibris. Jag vet ingenting opm denna bok, men tjock är den! Vid en snabb googling upptäcker jag att boken har en egen hemsida: Titta här! Måste säga att det verkar lovande.

- What I talk about when I talk about Running av husguden Murakami. Jag har tjatat om den så mycket att ytterligare känns överflödigt. Särskilt som jag ännu inte läst boken.

- Ängelns lek av Carlos Ruiz Zafon, som jag börjat läsa, men annat kom emellan. Den åker med till verandan.

- De böcker i sviten om A-gruppen av Arne Dahl som jag ännu inte läst. På Arne Dahls/Jan Arnalds hemsida finns en förteckning och utförlig presentation av böckerna i serien. Jag tror att Jan Arnald bor någonstans i närheten av mig, för jag ser honom ofta. Han - eller rättare sagt Aiolos Tidskrift & förlag - har hursomhelst kontor i samma kvarter där jag bor.

- Jag kommer gräva lite chick litt-högen också. Det är lättsamt och kul att läsa när jag lämnar verandan för badklipporna eller stranden och eftersom det är pocketpocker behöver jag inte vara rädd om dem. Det gör ingenting om de blir saltstänkta av vågorna eller om det spills kaffe och saft i dem. De bor på landetr tills ingen längre vill veta av dem, då eldar vi upp dem i öppna spisen i vårt eget lilla bokbål.


- Klassiker! Som jag skrev tidigare ska det ju vara en klassiker i år. Det är min egen lilla litteraturspaning som jag gärna ska utveckla ytterligare vid ett senare tillfälle. Den här sommaren tror jag att jag ska ägna mig åt svenska klassiker. Jag tänker mig några Strindberg - (inte minst eftersom vi varje sommar besöker Strindbergs skrivarstuga på Kymmendö ett par gånger, det är en lagom utflykt från vår lilla ö . Och som alla vet var det Kymmendö som stod modell för Strindbergs Hemsö ), en samling med berättelser av Kyrklund som köpte på bokrean för ett par år sedan, men inte kommit för mig att läsa och kanske tar jag läser om sviten om Fröknarna von Pahlen av Agnes von Krusenstjerna, för det gör jag då och då när jag längtar efter herrskapsromantik från seklets början kryddat med homoerotik.

måndag 8 juni 2009

Lästempo

Jag har varit inne på det tidigare, men kan inte låta bli att älta lite. Hur hinner alla storläsare läsa så mycket? Jag tycker att att jag hinner läsa en hel del, och om det inte vore för heltidsjobb och två andra fritidsintressen skulle jag förmodligen sitta med en bok i näsan för jämnan. Nej, jag menar förstås med näsan i en bok för jämnan. Vilket fånigt uttryck förresten.

Nå. Säg att jag hinner med att läsa mellan 30 och 40 böcker om året. Det är några stycken, men långt ifrån så många som jag vill läsa. Och nu talar jag inte alls egentligen om kvantitetsbegreppet. För vad det handlar om är att jag, trots att jag ständigt har cirka tre på gång samtidigt, ändå  har många på min önskelista, en hel del i min vänthög och dessutom vill jag titt som tätt läsa om vissa böcker.

Nu i sommar ska det tydligen vara en klassiker. SVT visar Krig och fred, SvD har startat klassiker-bloggen och klassikertipsen haglar över lag bland bokbloggarna. Ja, jag är definitivt sugen på att läsa några jag inte läst och läsa om några andra nu i sommar. Dessutom vill jag alltid klämma i mig några deckare på stranden och i stugan, för det hör liksom sommaren till. PLUS alla de där i vänt- och önskehögar.

Bäst att genast sluta skriva och fortsätta läsa istället. men en liten fråga kvarstår - hur i hela världen hinner ni storläsare med fler än två böcker i veckan?

söndag 7 juni 2009

Pågående läsning

Just nu är all min läsning lika bra. Det är svårt att välja mellan Jhumpa Lahiris Unaccustomed Earth, Richard Yates Easter Parade och Siri Hustvedts What I Loved.

Hittills leder Jhumpa Lahiri av den enkla anledningen att det är boken vi läser i vår salong och vid nästa träff har jag bestämt mig för att Unaccustomed Earth ska vara utläst. Jag njuter dessutom av att läsa den och undrar vart historien (eller snarare historierna) ska ta mig. Jag var inte förberedd på upplägget med flera olika berättelser och först blev jag besviken. Jag ville så gärna veta vad som skulle hända med Ruma och hennes pappa. Nu är jag lika nyfiken på alla karaktärerna jag får möta.

Easter Parade tipsade Mia om på bloggen för ett tag sedan och den är precis så bra som jag hoppats på. Jag har inte hunnit så långt, men jag är redan fast i systrarna Sarah och Emilys värld.

What I loved är den jag hållt på längst med, men det beror inte på något sätt på att jag har svårt att ta mig igenom den. Tvärtom. Däremot känner jag att jag vill ge den egen tid, så den får ligga och vänta lite till de andra två är avslutade. Fast jag kan inte riktigt hålla mig utan läser några sidor då och då. I slutet av veckan skall jag åka tåg i flera timmar och då har jag tänkt att den ska få bli mitt resesällskap. Jag är riktigt nöjd med mitt läsande för tillfället.

lördag 6 juni 2009

Lily Dahl i Twin Peaks

Enligt baksidestexten på Lily Dahls förtrollning ska boken vara ofantligt otäck efter cirka 20 sidor och att det är som att Minnesota förflyttats till TwinPeaks. Jag håller med om det ena men inte det andra. Jag tycker boken är bra, inte tu tal om den saken. Inte alls samma klass som Vad jag älskade (som ligger definitivt på min egen topp-tio-lista) men välskriven, fängslande och har en suggestiv ton som tilltalar mig. Twin Peaks-känslan finns där absolut - och det gillar jag (som är en stor fan av TwinPeaks - missade inte ett enda avsnitt när den gick och knarkar numera serien på DVD). Men otäck? Nej, inte än och jag har ändå läst halva boken. 

JA, det finns något som ruvar i undertexten. JA, det känns obehagligt när Lily cyklar till bröderna Bodlers gård för att lämna tillbaka ett par skor hon stulit. JA, det händer massa konstiga saker, men än så länge är det faktiskt inte ett dugg otäckt.

Men det kommer väl. Det ser jag fram emot!

torsdag 4 juni 2009

Hur hinna med?


Så många böcker, så lite tid. Det har sagts och skrivits förr, men tål att sägas och skrivas igen. På mitt nattduksbord ligger 12-13 böcker, varav jag håller på med minst tre. Mest läser jag i Lily Dahls förtrollning, som jag tycker mycket om, men jag kan knappt bärga mig eftersom jag är ivrig att börja läsa Jhumpa Lahiri också, inte minst eftersom det är vår nuvarande salongsbok.

Historikern ligger där för andra gången, den har haft en séjour i bokhyllan också, men kom tillbaka in på nattduksbordet efter att jag presenterat den för övriga medlemmar i salongen som förslag på nästa-bok (dock utan intresse från någon annan än David, som ju btw bland mycket annat också är historiker...).

Och Edelcrantz förbindelser! Den började jag ju på redan i julas, men så kom det så mycket annat emellan att den förblivit liggande. Ibland läser jag även i Revolutionary Road, som jag ju inte avslutade när vi hade den som salongsbok.

Och ändå. Jag springer på biblioteket och lånar nytt, jag handlar minst en gång i månaden på AdLibris (och ibland oftare, vågar inte skriva hur ofta) och titt som tätt ramlar jag in i någon av de tre boklådor som jag passerar på min väg till och från arbetet. 

Nu hoppas jag på att sommaren och min långledighet ska kunna ge mig all den lästid jag behöver. 

tisdag 2 juni 2009

En ny Murakami

Fick sent omsider senaste DN:s Boklördag i min hand. Där hittar jag en glad nyhet i en notis: En ny roman av Haruki Murakami har kommit ut i Japan. IQ84 heter den och tydligen har intresset varit så stort att bara förhandsbeställningarna gjort att förlaget tvingats utöka den första upplagan från 100 000 till 480 000 exemplar.

måndag 1 juni 2009

har oxå läst ut OscarWao

... och jag måste säga att jag gillade allra bäst var slutet! Vi hade ju en ingående diskussion av boken i salongen i tisdags, där både Anna-Karin och Mia var lite - vad ska jag säga, avvaktande kanske är rätt uttryckt - till just slutet. Så, det är åter en fråga om förväntningar. Jag hade skyhöga förväntningar på Oscar som inte infriades. Jag hade låga förväntningar på slutet, som jag alltså tyckte var bäst i hela boken.

För övrigt håller jag med David och tycker att kvinnorna är de starkast lysande stjärnorna i den här berättelsen. De ser jag, känner för och kan ta på, medan männen i stort sett utan undantag, förblir stereotypa seriefigurer.

Men så förstod jag en sak, tack vare de andras insikter. Nämligen det här att jag inte förstod. Jag som aldrig har läst en sci-fi-bok i hela mitt liv, eller hållt på med några som helst nörderier av något slag gick ju helt och hållet miste om en betydelsenivå i romanen. anna-Karin berättade att hon skrattat högt på flera ställen - och det var just sådana passager som jag inte begrep ett dyft av.

Jag hoppas att lyckas bättre med Främmande jord som anlände idag i nytt bokpaket!

Unaccustomed Earth påbörjad

Det blev ingen läsning igår kväll eftersom det blev ett elavbrott precis när jag skulle gå och lägga mig med mina böcker. Men idag fick jag oväntat en stund ledig på eftermiddagen, då jag satte mig under parasollen på balkongen och började läsa Unaccustomed Earth. And I like! Nu har jag alltså två romaner, och två för mig helt nya författarskap, som jag har blivit blixtförälskad i. Ute är det fortfarande sommarvarmt, så jag kan läsa på balkongen till sent på kvällen. Kan det bli bättre?

söndag 31 maj 2009

Oscar Wao avslutad

Nu har jag läst ut The brief wondrous life of Oscar Wao. Jag kan inte göra en lika djup och insiktsfull analys som David, bara konstatera att jag tyckte mycket om den. Oscar och hans familj kommer att leva med mig ett tag till.

Ikväll tror jag att jag ska börja på Unaccustomed Earth - den ser jag verkligen fram emot. Och så måste jag fortsätta på What I loved - som jag ju blev blixtförälskad i när jag låg hemma sjuk, men som jag inte ha kunnat fortsätta läsa sedan dess. Det är visserligen skönt att kunna cykla till jobbet, men det har sina nackdelar. Som att lästiden per dygn har blivit avsevärt mycket kortare.

torsdag 28 maj 2009

Bokslukaren och Lennart Hellsing

Förvisso missade jag både Siri Hustvedt häromveckan på Kulturhuset och Bokhoras Siri-kväll på stadsbibblan igår, men ingenting kan få mig och mina barn att missa Lennart Hellsings besök på Bokslukaren på lördag!

Titta bara så fint det är i den lilla trevliga bokhandeln (bilden har jag helt FRÄCKT kopierat från deras hemsida www.bokslukaren.com - inte att förväxla med samma adress med .se på slutet!), som också inrymmer café. Jag har handlat många fina barnböcker där och ser fram emot att införskaffa fler verk av Hellsing nu på lördag.

Vi är stora Hellsing-vurmare härhemma. Min favorit är boken om Bagare Bengtsson och Sjörövarbok. Och cd-skivan som helt enkelt heter Krakel Spektakel och som äldsta barnet fick i dopgåva av goda vänner har vi lyssnat på regelbundet sedan dess. Det blir snart sju år! Och ännu inte tröttnat ska tilläggas.

En av mina aboluta favoritsånger är Annabell Olsson. Den sjöng min mamma för mig när jag var barn, men hon kunde bara en vers, den sista, den som slutar med 

Annabell, Annabell, Annabell Olsson,
är inte som andra som bråkar och slåss. 
Hon är en förtrollad prinsessa från sagan, 
som råkat gå vilse och bor här hos oss.

och som jag fantiserade om Annabell och andra flickor som antagligen också var förtrollade sagoprinsessor.

onsdag 27 maj 2009

Lite kvällsshopping framför datorn

Jag har tjatat om den flera gånger tidigare, men nu blev det äntligen av. Efter några klick på AdLibris kommer snart What I talk about when I talk about running hem till mig! Den utlösande faktorn var faktiskt ett inlägg jag lästa på Calliope Books och som jag kommenterade på följande sätt:

"Jag förstår inte varför jag ännu inte skaffat denna bok! Har önskat mig den så länge, och trodde först att jag skulle få den i födelsedagspresent (fyller år på hösten) men när det blev tji hade jag hoppast på julklapp. När den uteblev även i julklappssäcken bestämde jag mig för att ta saken i egna i händer, men det har inte hänt! 

Jag som 
1) älskar Murakami 2) älskar att springa 3) gillar skildringar av folk som springer "

I övrigt köpte jag även Jhumpa Lahiris bok, Främmande jord, som är den vi ska läsa i salongen till nästa gång (tisdagen efter midsommar ses vi igen!), ett Tintinalbum (mer om det senare) och dessutom fick jag en gratisbok, oklart varför.

För att återgå till läsning och löpning kan jag starkt rekommendera Kjell Westö och hans Vådan av att vara Skrake. Där beskriver huvudpersonen känslan i löpningen när det flyter på som bäst, när allt bara stämmer som "det lätta svävandet". Och sedan jag läste den har jag försökt att uppnå samma tillstånd. Jag är inte där än, men titt som tätt hittar jag något som är mitt lätta svävande och jag jobbar stenhårt på att det ska komma oftare.

tisdag 26 maj 2009

Frisk läsning

Känslan att öppna en bok är speciell. Förväntningar och själva njutningen av att få ta del av en ny berättelse ligger som en fond över stunden. Vetskapen om att den bok man håller i handen är enormt uppskattad av det stora antalet och att recensionerna varit överväldigande positiva sätter givetvis en passpartou över tolkningen.

Hyllningskörerna över Junot Díaz Oscar Waos korta förunderliga liv vet inga begränsningar. Hypen är total! Och en författare som fått Pulitzerpriset och en bok som blivit publicerad i många av världens större tidningar som följetong, likaså toppat The Times lista över de tio bästa skönlitterära böckerna 2007 är nästan sfinxlik och oantastbar. Att ge sig på att kritisera språkbruk skulle väl närmast viftas bort såsom generande märkvärdig kvasidiskussion.

Det var närmat med viss andfåddhet och med viss puls som de första sidorna lästes. Kommer jag att fångas in av den omtalade magin, kommer jag att bli omkullkastad av berättarglädjen och det innovativa greppet att blanda spanska med svenska?

Självfallet blev reaktionen blandad. Och det är väl också karakteristiskt att det som genererar någon slags hatkärlek ofta blir det som i efterhand betraktas som extra konstnärligt och minnesvärt. Och absolut, Oscar Waou korta förunderliga liv kommer länge leva kvar i mitt medvetande som en annorlunda och en mycket positiv upplevelse.

Några reflektioner till trots. Metoden att blanda språk på det sätt Días gör måste närmast ses som något dialektlikt. Jag kanske helt missuppfattat det hela, emellertid är just min uppfattning att Días skrev på spanglish. Många av meningarna var en blandning av engelska och spanska, vilket gjorde att de som läser boken på engelska förstår, åtminstone till vissa delar, själva uttrycken. Ett litterärt trick som inte riktigt tar sig genom att i en svensk text blanda ett språk som för många är helt främmande. Jag kommer själv från en stad där romani användes för att ge språket en extra nyans. Schabon, devon caren var fullt inkorporerad svenska för min generations jönköpingsbor. Liksom ord som keff och abu förstås av hyfsat många idag.

Att språkblandningen är till för att ge texten utökad spänst är väl tydligt. Dock är det väl också ett sätt att få viss banalitet att verka mer sofistikerat än vad det egentligen är. Med de många hänvisningarna till personer, städer och historiska skeenden är språket intelligent utformat i det stora hela. Emellertid har vissa delar av berättelsen nog själva mixen av språk att tacka för att det inte upplevdes allt för krystade, för vissa stycken innehåller mer spanska än andra. Ett exempel är när Belis tuttar skulle avhandlas. Det gick åt minst ett par sidor text för att förklara dessa tuttars gränslösa mirakel. Tre sidor om ett par bröst på ren svenska skulle nog lätt uppfattas som hyfsat barnsligt, och något gubbsjukt, författarskap i annat fall. Nu förstår man att det råder en mystik över det vanliga över Belis former och det är helt och hållet spanskans förtjänst.

Det leder in till nästa fundering. Vi har tidigare i litterära salongen pratat om nödvändigheten av att använda sig av schabloner. Genom dessa skapas dynamik i texten, och det blir också lättare att identifiera sig, eller uppleva avsky, kärlek, glädje etcetera. Jag har i skrivande stund inte läst hela boken, men en bra bit in i boken har jag själv inte riktigt kommit underfund med om Junot Días genom sina schabloner vill skapa en slags karikatyr av latino-blatten, eller om det är hans bild av sig själv och andra latinamerikanska män. För mig känns det lite extra angeläget att få rätsida på funderingen eftersom jag själv är en latino-blatte. Förvisso till viss del uppväxt i Nordafrika, med mest antal år boende i Sverige och Stockholm. Dock känns det som att det är själva blattens innersta väsen som penetreras. Det som ligger djupt begravt i blattens arvsanlag. Och bilden som växer fram är allt annat än smickrande. Blatten är så macho, vilket står i direkt konfrontation med den västerländska raffinerade livsstilen. Beskrivningen av blattens agerande är fyllt av det mest primitiva av världar. Reaktioner är fyllda av instinktiva reflexer och mannen framställs som ytterst primitiv, där urtidsdjuret är det mest rådande. Intuitiva omedvetna drivkrafter får blatten att hantera essentiellt mänskliga områden som kärlek, relationer och socialt umgänge något tafatt och högst ociviliserat. Kvinnan verkar spela med på dessa okultiverade regler. I någon mån beskrivs hon som den som upprätthåller denna ordning. Ett litet exempel är när vår kärlekssökande och ömhetssuktande Oscar i en desperat ansträngning frågor sin mamma om han verkligen är så ful som alla säger. Svaret är givetvis osentimentalt och direkt. Modern säger som det är: ja – hennes son Oscar är ful, det kan inte vara mammans gener som ligger bakom nörden och den fete känslosamme sonens utseende och gråtmilda känslighet konstaterar hon kallt och obarmhärtigt till sin son.

Bilden av blatten som en något våldsam, kroppsfixerad och överkåt kan i längden åtminstone bli lite tröttsam. Jag undrar också om en berättelse med afrikaner i centrum skulle kännas helt fräsch om ett ständigt återkommande tema skulle vara deras enormt välutrustade lemmar och att de ständigt och jämt dansade och sjöng taktfast unison sång till bongotrummans envisa bultande. Skulle det inte upplevas som något fördomsfullt, nästintill rasistiskt – om så författaren varit född och uppvuxen i självaste Sudan? Días övertydliga jargong kanske upplevs som friskt parodiskt och med mängder av självdistans?

Ja, jag är inte riktigt framme där säcken knyts ihop. På något sätt hoppas jag emellertid på att blatten får viss upprättelse. Att berättelsen är en slags uppgörelse med egna självpåtagna självuppfyllande profetior i kombination med en fantastisk underhållande skildring om ett lands brokiga nutidshistoria. (vem har egentligen koll Dominikanska Republiken vanligtvis?) De uppskakande människoödena griper alla fall tag i mig som läsare, det är trots allt en riktigt bra bok tycker jag. Ikväll ska jag få höra vad resten av salongen har för upplevelser med sig. Det ser jag verkligen fram mot.

Gabriella Håkansson i DN tyckte så här.