lördag 31 januari 2009

En till snygg bok


Som fortsättning på föregående inlägg måste jag också bara lägga upp en bild på mitt exemplar av Richard Yates Revolutionary Road. Snygg!

Betydelsen av snygga böcker


Jag har mer än en gång köpt en bok bara för att jag tyckt att omslaget var så snyggt. Det mest lyckade exemplet på det är nog mitt exemplar av Norwegian Wood. En avlång guldbox med en liten grön och en liten röd bok i (min bild gör den inte alls rättvisa). Jag gick länge och sneglade på den innan jag till slut bestämde mig för att köpa den. Det visade sig ju vara ett lyckokast, eftersom Murakami sedan dess varit en av våra favoritförfattare här hemma.

Det har också förekommit en del inköp då utseendet inte riktigt motsvarade innehållet. Nathaniel's Nutmeg av Giles Milton är nog mitt bästa exempel. Jag lyckades aldrig riktigt hitta vägen in i den berättelsen och gav upp halvvägs. Trots underrubriken "How One Man's Courage Changed the Course of History" och lovord som "Milton is the new Bruce Chatwin" (The Mail on Sunday). Den ligger framför mig på bordet nu. Fortfarande snygg. Jag kanske ska ge den en chans till.

Mr Y och Ariel

Måste erkänna att jag hade lite svårt att komma in i The End of Mr Y som jag köpte i början av månaden, helt enkelt för att den är så snygg. Huvudpersonen, Ariel, håller på med sin PhD i engelsk litteratur och vill skriva något om och kring en bortglömd 1800-talsförfattare, Lumas, som helt hamnat i skuggan av Dickens med flera. Lumas verk är svåra att få tag på, och helt omöjligt verkar det att få tag på "The End of Mr Y", en bok som det dessutom sägs vila en förbannelse över. 

Nå, Ariel får självklart tag i boken och börjar läsa. Och då gör vi som läsare det också. Det är ett berättargrepp som jag inte gillar alls. Ett brev är ok, en dikt, en sångtext. men en hel bok? BOOORING. Nå, så farligt är det inte för titt som tätt kommer Ariel tillbaka och berättar vad hon tycker om det hon/läsaren precis läst. Precis när jag börjar tappa hoppet om att komma igenom boken i boken gör hon äntligen en resumé av bokens händelser istället och den riktiga berättelsen fångar mitt intresse igen.

Nu har jag läst ungefär hälften och längtar efter mer. Ariel har precis upplevt en slags meditation/tanke-experiment/utanför-kroppen-upplevelse. Dessutom har hon ett ganska trist men ändå upphetsande förhållande med en gift man och hon har nyligen träffat en ung snygg före detta katolsk präst som jag anar det måste hända mer saker med.

fredag 30 januari 2009

Läsning när det är som bäst


Jag har tidigare skrivit om böcker som inte infriat de förväntningar jag haft på dem. Chinua Achebes Things fall apart är raka motsatsen. Jag hade egentligen inga förväntningar, utan ville bara läsa mer afrikansk litteratur och tyckte att den verkade vara bra att börja med. Men Things fall apart är inte bara bra, den är fantastisk. Jag har verkligen njutit av att läsa den trots att det är en tung, rå och hemsk historia som berättas.

I centrum står Okonkwo en aktad man i sin klan. Han har hela sitt liv kämpat för att bli mer framgånsrik än sin misslyckade far. Han styr sin familj despostiskt och önskar sig hett att hans äldsta son skulle vara mer lik honom själv. Hela hans liv förändras när han av misstag råkar döda en klanmedlem och blir förvisad från klanen under sju år. Samtidigt sker stora förändringar i samhället runt omkring honom, då de vita missionärerna kommer. Förändringar som Okonkwo inte alls tycker om. Hans värld faller samman.

Achebe lyckas med konststycket att ge oss en tydlig berättelse som samtidigt diskuterar svåra frågor. Okonkwos historia är i sig intressant. Jag fascineras av hur Achebe lyckas få mig att förfäras över hans våldsamhet, samtidigt som det är ett, nästan med ömhet, tecknat porträtt av en man som drivs av en revanschlusta och ett bekräftelsebehov hela sitt liv. De primitiva, våldsamma inslagen i klanens kultur och riter likaså. Och så finns där krocken mellan de gamla stamtraditionerna, kolonialmakten, missionärerna och en västerländsk kultur.

Det är en viktig historia som berättas utan pekpinnar, utan att välja sida och utan att tvinga på läsaren någon åsikt. Den kommer att stanna hos mig länge och jag vill läsa mycket mer av Achebe!

Fredagsnöje

Bokpaketet är här! Jag kommer inte att kunna hålla mig. Redan idag ska jag påbörja någon av de nya böckerna. Eller - egentligen har jag redan gjort det. Direkt när jag kom hem satte jag mig och bläddrade i Sista resan till Pnohm Pehn av Jesper Huor. Things fall apart är nästan utläst och jag vill ha något riktigt bra att följa upp den med. För den är riktigt bra. Mer om detta i annat inlägg.

måndag 26 januari 2009

Fler förväntningar som inte infriats och en som gjort det

Jag hade också tänkt att besvara fredagsfrågan hos bokhororna, men insåg att det var så många jag blivit besviken på att det fick vara. Nu senast blev jag ju besviken på No longer human av Osamu Dazai. När den väl var utläst så kastade jag mig glad i hågen över The Inheritance of Loss av Kiran Desai, som jag var helt säker på att jag skulle älska, men det tog liksom tvärstopp direkt. Jag hoppas att det är något övergående. Tills vidare har jag i alla fall lagt den åt sidan. Nu har jag istället börjat på Things fall apart av Chinua Achebe och känner mig så här långt mycket nöjd.

Det ligger också en ny beställning hos Adlibris. I det paketet kommer Fjärilen i min hjärna av Anders Paulrud, Revolutionary Road av Richard Yates (som vi ska läsa i salongen)och Sista resan till Phnom Penh av Jesper Huor. Det återstå att se om förväntningarna kommer att infrias, men rekommendationerna kommer från betrodda personer, så jag hoppas på mycket bra läsning.

söndag 25 januari 2009

Om förväntningar som inte infrias

Efter att ha svarat på "fredagsfrågan" hos bokhororna (här) funderar jag vidare på böcker som inte lever upp till de förväntningar jag hade innan jag började läsa. Och ju mer jag tänker på det, i kombination med att jag snabbt ser mig om i mina bokhyllor, inser jag att de är väldigt många. Några större besvikelser än andra förstås. På själva frågan nämnde jag Allt är vind (och anledningarna till dessa finns utförligt beskrivet här i bloggen) och Fördjupade studier i katastroffysik, boken vars titel är omöjlig att komma ihåg. Och lustigt nog äger min familj inte mindre än tre exemplar av just denna bok! Jag köpte den inbunden och översatt förra året och när min man såg det frågade han varför jag hade köpt den, eftersom vi redan hade boken på engelska. Häromveckan kom min mamma med ett pocketex - också på engelska - som hon dumpade här efrtersom hon inte ville behålla den. Om det finns hugade spekulanter på något eller några av dessa exemplar är det bara att höra av sig. De kommer annars inom kort att skänkas till Stadsmissionen.

Åter till bokliga besvikelser. De små tingens Gud var en bok som ALLA läste och ALLA fukomligen älskade. Jag tyckte att den var - ok. Inget mer. Likaså Illusionisten av John Fowles. Flera av mina bokälskande bekanta har den på topplistan över "bästa-bok-jag-har-läst-någonsin-och-det-kommer-aldrig-skrivas-något-som-kan-mäta-sig-med-den" och jag kom inte ens igenom boken! Efter ungefär hälften gav jag upp. Helt ointressant och inte ett dugg fängslande, eller ens speciellt bra skriven. Bara B O R I N G.

Peter Kihlgård och jag har ett komplicerat förhållande, ständigt fyllt av besvikelser. Det första jag läste av honom var Strandmannen, en bok som tog mig med storm och som jag lästenoggrannt, stannade till länge på varje ord, lät varje mening sjunka in i mig, vände och vred på historien och jag blev handlöst förälskad. Det är en roman som jag ofta återkommer till, och återseendet är lika kärt varje gång. Och jag njuter av igenkännandets glädje, men hittar förstås nya saker att upptäcka vid varje omläsning, och annat som jag glömt. Efter min första läsning av Strandmannen försökte jag mig på Fader Teiresias vår, men gav upp. Likaså med Du har ingen rätt att inte älska mig. Men kapitulerade efter novellsamlingen Serenader (vem är det som har mitt ex av den, förresten?) och tyckte mycket om Kicki & Lasse.

Joyce Carol Oates är en av mina favotitförfattare, men det har hänt mig många gånger att jag inte tycker att hon lyckas sy ihop sina historier när boken ska avslutas. Har hon verkligen inte redaktör som lite myndigt kan säga till henne att stryka? de här 700-sidors-eposen skulle ibland må bra av det. Fallen var min största Oates-besvikelse. Början på boken var lysande, och historien enormt fängslande men någonstans efter halva boken blev den lika haveristisk som korruptionsskandalen den dessutom skulle skildra.

Det finns förstås dem jag aldrig har blivit besviken på. Min relativt nya favorit Murakami är en av dem. Efter att vi läste Kafka på Stranden i somras i salongen har jag dessutom läst Norwegian Wood, Fågeln som vrider upp världen (vars engelska titel Wind Up Bird har inspirerat oss till namnet på vår litterära salong), After the Quake och Sputnikälskling. och jag har älskat dem alla. Mer eller mindre, men alla har varit mycket läsvärda och tänkvärda och flera av personerna och historierna, skeendena är med mig dagligen.

fredag 23 januari 2009

köpvåndor har landat i nytt beslut

Jag kommer inte att köpa Kunzelmann & Kunzelmann. Jag har nu bestämt mig för att den får bli lånebok från biblioteket. Däremot ska jag idag köpa Revolutionary Road och jag hoppas att den finns på "min" bokhandel, Bokmagasinet på Hornsgatan.

torsdag 22 januari 2009

Köpa eller låna ...

Försökte alldeles nyss köpa Revolutionary Road på AdLibris, men den inbundna utgåvan i svensk översättning var slutsåld. Ska lämna igen ett antal böcker på biblioteket snart och kan låna boken istället, men det är ju bara det att jag ju vill äga och förvalta den. Tror jag i alla fall. Jag kan ju väldigt lätt konstatera att av de böcker som jag vid inköpstillfället varit övertygad om att jag vill ha i min ägo är det bara några få som faktiskt kvalar in i finbokhyllan till slut. 

I min inköpsdesperation surfar jag in på SvD för att försöka hitta den utmärkta sammanställningen av vårens utgivning som publicerades i början av året (och som Anna-Karin så förtjänstfullt klippt ut och hade med i salongen i tisdags.) Till slut hittar jag den (här) och konstaterar att jag vill läsa  Carl-Johan Vallgrens Kunzelmann & Kunzelmann (kanske också äga, jag äger en hel del andra böcker av Vallgren), Blodets hetta av Irène Némirovsky (jag tycket ju mycket om Storm över Frankrike som vi läste i höstas), jag är nyfiken på Nils Claesson, Stig Slas Claessons son, som romandebuterar med Blåbärsmaskinen, jag kommer definitivt att köpa Paul Austers Mannen i mörkret. Jag har tyckt om allt jag har läst av Paul Auster och jag tror att jag har läst i alla fall alla hans romaner. Vindens skugga var en av förra årets (eller var det förrförra kanske) stora läsupplevelser. Jag kommer nog snart att läsa om den till och med. Och självklart kommer jag att köpa Ängelns lek, som är den nya av Carlos Ruiz Zafón.

Flera av vårens debutanter verkar lovande - jag har alltid intresserat mig för debutanter av någon anledning. Någon av dem kommer jag att köpa för att lägga in i debutantsamlingen, andra nöjer jag mig med att låna. Bodil Malmsten-kollektionen ska förstås kompletteras, liksom Carina Rydverg-sviten.

Hmm ser nu att det går att köpa Kunzelmann & Kunzelmann på Adliris. Det kanske blir lite näthandel i alla fall innan jag är klar ikväll. Eller så går jag till min favorit-bokhandel imorgon istället. Ja. så får det bli.

onsdag 21 januari 2009

Tisdagens möte gav oss en ny medlem och en ny bok

Aaaah - det var härligt att träffas igen på Järnet och diskutera litteratur! Det var längesedan vi träffades och för mig personligen ännu längre eftersom jag inte kunde vara med senast. Igår saknade vi bara Mia, men väldigt mycket.

Majgull Axelssons Is och vatten, vatten och is var boken som var vår gemensamma utgångspunkt för diskussionen och vi var ganska samstämmiga på en del punkter, men intressant nog tyckte vi väldigt olika vad gäller en del annat. Mitt generella betyg är bra, en bladvändare, spännande historia med deckartendenser som jag trots vissa otroliga sammanträffanden ändå helt och hållet accepterar. Det enda jag har läst av Axelsson tidigare är Aprilhäxan och den tyckte jag otroligt mycket om. Jag skulle till och med vilja säga att den platsar bland mina topp-tjugo-böcker. Där kvalar dock inte den här in, men sammanfattningsvis tyckte jag ändå mycket om den och jag ger den en stark trea enligt det betygssystemet som fanns när jag gick i skolan.

Anna-Karin var nog den av oss som gav den sämst betyg, men å andra sidan fick vi en informativ komparativ analys av den i relation till Axelssons andra böcker, vilka Anna-Karin hade läst allihopa. 

Så har vi försyås bestämt en ny bok att läsa och valet den här gången föll på Richard Yates Revolutionary Road på Annas rekommendation, och vi var löjligt samstämmiga kring det valet. Man kan tänka sig en extra-salong när vi går på bio så småningom ...

Dessutom har vi valt in en ny medlem i salongen. När artikeln om oss publicerades i Amelia Höst i september var en av nedryckarna "Vi har kölista till våra träffar!". Den kölistan kan erkännas bestod av en enda person, som nu alltså högtidligt valts in. Välkommen David! Nu ska jag bara försöka komma ihåg hur man gjorde för att bjuda in medlemmar till bloggen också, så att han kan bidra även här.

måndag 19 januari 2009

No longer human

Jag avslutade No longer human idag på väg hem från jobbet. Som jag skrev i mitt förra inlägg motsvarade den inte mina föväntningar, men jag kunde ändå inte lägga ifrån mig den. Varför vet jag inte riktigt. Jag funderade också på det idag. Kanske är det så att jag ändå känner någon sorts sympati för den tragiska huvudpersonen, jag vet inte. Jag är däremot helt säker på att jag inte tycker om honom. Och jag kan inte säga att boken lämnar mig oberörd, för den stör mig och jag går runt och funderar på små episoder i den. Det är en märklig läsupplevelse som jag inte är säker på att jag varit med om förut. Men tycker jag om den? - Nej.

Mitt största problem är som sagt att jag har svårt att engagera mig i huvudpersonen, samma problem som jag hade när vi läste Allt är vind. Igår slog det mig att jag kände precis likadant när jag läste J.M. Coetzes Youth. Svåra unga män kanske helt enkelt inte intresserar mig längre.

söndag 18 januari 2009

Jag har bestämt mig

Valet föll på No longer human av Osamu Dazai. Det var för svårt att motstå frestelsen att läsa en bok som enligt tips skulle vara bättre än Norwegian Wood. Det är den dessvärre inte och halvvägs in i boken är jag besviken. Det är samma fenomen som med Jean i Le Clézios Allt är vind - jag tycker att huvudpersonen är ganska ointressant och precis som Jean tycks han iaktta livet från sidan, utan att själv riktigt delta. Han är dessutom inte speciellt sympatisk. Vi får se om det tar sig mot slutet.

lördag 17 januari 2009

De nya böckerna har kommit!


Igår kom paketet med mina nya böcker och den lilla högen på sängbordet får mig att känna mig nästan löjligt lycklig. Jag är lika nyfiken på alla fyra och kan inte bestämma mig för om jag ska börja med The Inheritance of Loss av Kiran Desai, No longer human av Osamu Dazai, Things fall apart av Chinua Achebe eller Half of a yellow sun av Adichie Ngozi. Ett angenämnt problem!

torsdag 15 januari 2009

Fler vampyrer

Jag håller fortfarande på med The End of Mr Y och inte har jag kommit särskilt långt heller. Detta på grund av att läsningen har fått ge vika för grundligt tv-tittande. Jag och maken har plöjt vampyrserien True Blood, som baserar sig på en bokserie av Charlaine Harris om huvudpersonen Sookie Stackhouse. Jag har inte läst dem, men har förstått genom snabbscanning av flera litterära bloggar att de är rätt så populära bland vampyrfansen. Den största behållningen tyckte jag nog var omåttligt snygge Alexander Skarsgård i rollen som den svenske (!) vampyren Erik och passar på att låna bilden på honom av CanalPlus.

Min enda erfarenhet av vampyrer är - förutom Låt den rätta komma in som jag läste i julas - en genomläsning av Anne Rices vampyrböcker om Lestat. Jag minns att jag gillade dem och vurmade väldigt för vampyrromantiken ett tag, men det lade sig efter några år. Nu blommar intresset upp igen och jag fascineras av att mytologin kring vampyrer verkar vara densamma världen över. Jag tillhör helt klart dem som gillar de coola, snygga vampyrerna och gissar att jag vid nästa besök på bibblan kommer låna böckerna om Sookie Stackhouse. Tar gärna emot fler vampyrtips!

onsdag 7 januari 2009

Ny spännande och vansinnigt snygg

Idag var jag vid lunchtid helt solo och passade på att slinka in på Pocketshop på Götgatan för att se om jag kunde finna lämpligt lunchsällskap. Vad jag fann? The End of Mr Y av Scarlett Thomas. En för mig helt ny bekantskap, men jag känner på mig att detta kan vara början på en underbar vänskap ...

Jag hann nu inte läsa särskilt långt tillsammans med dagens soppa, men njöt helt och fullt av den fantastiskt snygga boken. Det framgår nu inte av bilden (som jag lånat av Adlibris utan att fråga), men bokens sidokanter är svärtade vilket ger ett mycket mystiskt och spännande intryck. Och stiligt! 

fredag 2 januari 2009

Liten Kambodja-festival

Har precis läst ut Jesper Huors bok Sista resan till Pnohm Pehn som handlar om Kambodja. Om Kambodjas historia, särskilt revolutionen och skräckväldet under röda khmererna, och vad som hände med Jespers egen pappa, Someth Huor, som en dag lämnade fru och barn i Berlin, där han var diplomat för att återvända till Kambodja. Det är skakande läsning. Someth Huor blev mördad, redan efter några dagar i sitt forna hemland.

Det märks att Jesper Huor är journalist, för det är med journalistens arbetssätt han tar tag i sin egen historia och inte minst i sina föräldrars. Helt rätt val, eftersom historien han berättar i högsta grad är både personlig och privat. Men det blir aldrig smetigt. Han försöker inte försköna, han försöker förstå och förklara.

Nu ska jag börja läsa Peter Fröberg Idlings Pol Pots leende, som i vissa delar faktiskt återger samma historia som Huor berättar. Bland annat reser en svensk vänförening med Jan Myrdal (och Jesper Huors mamma bland andra) i spetsen till Kambodja och reser runt i landet. De skriver artiklar, fotar och dokumenterar sin resa och sprider en mycket positiv bild av landet när de återvänder till Sverige. Om jag har förtsått det hela rätt är det idag bara Jan Myrdal som hårdnackat försvarar den märkliga regimen som rådde i Kambodja. Nå, mer om det lär jag lära mig med nästa bok på listan, Pol Pots Leende alltså.

torsdag 1 januari 2009

Nytt år - gammal läsning

Jag börjar det nya året med att avsluta en bok som jag nästan läste ut i somras, men som av någon anledning har blivit liggande. Det är Virginia Woolfs Ögonblick av frihet - Dagboksblad 1915-1941. Jag har precis avslutat året 1939 och det är krig i Europa. VW:s anteckningar är ganska korta, men precisa, och man anar hur det kändes att leva i en tid då världen stod inför hotet från nazismen. Det slår mig hur blåögda även dessa upplysta och intelligenta människor verkar och hur de in i det längsta hoppades på en fredlig lösning.

Min sista bok 2008 blev som jag nämnt tidigare Rosario är död av Majgull Axelsson. Det var skrämmande och brutal läsning, men också mycket bra.

Jag längtar efter att mina nya böcker ska komma, men jag misstänker att vi hinner åka norrut innan paketet når fram, så det blir nog att leta i bokhyllan efter läsning över trettonhelgen. Det är kanske dags för en Murakami igen?