Det ska vara en bokcirkel i år

Det är inte klokt vad vi i den litterära salongen Wind Up Women är trendkänsliga! För det ska vara en bokcirkel i år, det är ett som är säkert. Åtminstone om man får tro DN, som både i lördags och söndags ägnar fenomenet - om man nu kan kalla det så - avsevärda spaltcentimeter.

I DN:s utmärkta BOKLÖRDAG (här ska nämnas att jag är SvD-prenumerant,men köper DN varje lördag just på grund av Boklördag) var det i lördags en artikel (här är den) om P1:s Bokcirkeln som startat idag, måndag. I år är det Cora Sandels Alberte-trilogi som ska läsas och programledarens Marie Lundströms ord träffar mig rakt i huvudet på spiken när hon säger:

- Jag väljer sådana där böcker som man önskar att man hade läst, kanske till och med någon gång låtsas att man har läst för att man tror att alla andra har gjort.

För precis så är det med mig och Cora Sandel och Alberte. Klart att jag har läst den! och tyckte mycket om. Men det är inte sant. Har inte läst en rad. Men nu blir det ändring på det, för jag tänker hänga med i Bokcirkeln. Vill resten av salongen hänga på?

Och så i söndags. Ett stort reportage om bokcirklar med nedslag i tre specifika. Här fanns en hel del att inspireras av tycker jag. Upplägget att ses hemma hos varandra och den som valt bok bjuder på mat och vin verkar vara ett vanligt upplägg, som verkar väldigt trevligt, men som vi i WOW kommit överens om att det inte passar oss för närvarande. Flera lagar också mat som passar ihop med boken de läst och ska diskutera. I en grupp mejlade en av deltagarna (som var högstadielärare) ut diskussionsfrågor.

Hur det brukar gå till hos oss har vi bland annat berättat i Amelias stora höstnummer från september förra året. Tyvärr finns inte artikeln på nätet, men tidningen går att beställa på Amelias hemsida.

Reglerna avklarad och påven står på tur

Reglerna är nu avklarad, men jag tänker inte skriva mer om det nu, utan återkommer efter salongens nästa möte. Det ska bli kul att höra vad de andra tyckte och jämföra vår läsning av den.

Nu ska jag ge mig i kast med Påven Johanna av Donna Woolfolk Cross, som jag har fått låna av en kollega. Enligt baksidetexten handlar den om "en begåvad och orädd kvinna som förklädd till man lyckas överlista hela den katolska världen". Hon lyckas till och med bli påve. Det borde bli spännande läsning.

Pausläsning del 3

Förra helgen fick jag Drottningen vänder blad av en vän som jag inte träffat på mycket länge. Jag har varit nyfiken på Alan Bennetts bok som kom 2007, men av någon anledning inte kommit mig för att införskaffa den heller. Under veckan har den legat i högen vid min säng och väntat på att jag ska ta mig an den. När jag nu avslutat Fågelbovägen 32 kände jag att det var dags.

Det var, som min vän sa, drygt hundra sidor glädje. En riktigt trevlig bok, om man nu kan säga så om böcker. Historien handlar om hur Englands drottning upptäcker hur roligt det är att läsa och hur det förändrar hennes liv. Den berättas med mycket glimt i ögat. Jag känner glatt igen mig i hennes önskan att lägga allt annat åt sidan för att försjunka i böckernas värld några timmar. Och lustigt nog tänker jag nästan hela tiden på en tidigare chef som jag tyckte mycket om. Hon påminner inte det minsta om drottningen egentligen. Men ändå - i den här boken. Tack för presenten!

Pausläsning del 2

Jag har tagit en paus från Reglerna och istället läst Fågelbovägen 32 av Sara Kadefors. Det är en bok som jag länge har gått och tittat på och tänkt köpa. Jag har hållt den i handen många gånger, men sedan ställt tillbaka den i hyllan och tänkt att jag ska köpa den nästa gång. Varför vet jag faktiskt inte. Nu var det alltså till slut dags att läsa den och det ångrar jag verkligen inte.

Den handlar om Karin - gift tvåbarnsmor och läkare som förutom sitt vanliga jobb på ett stort sjukhus också arbetar om kvällarna på en hemlig klinik där man tar emot personer som bor och arbetar i Sverige utan uppehållstillstånd. Hon är duktig, omtyckt och uppskattad. En dag tar hon sig an en av de utsatta kvinnor hon möter på kliniken. Katerina från Moldavien flyttar hem till Karin och hennes familj och plötsligt ställs allt på ända. Katerina blir deras hushållerska och Karin börjar mer och mer ifrågasätta sig själv och sitt liv. Hon som alltid ansett sig vara en god och empatisk människa upptäcker att hon också är egoistisk, självisk och fullt kapabel att utnyttja sin maktställning.

Kadefors är en driven berättare och jag sträckläste boken som om den hade varit en thriller. Den rymmer psykologiskt intressanta porträtt blandat med samhällskritiska iakttagelser. En mycket bra pausläsning!

Så här skrev SvD om Fågelbovägen 32 när den kom.

Bokpaketet har anlänt

och nu pratar jag om böckerna jag beställde häromdagen från AdLibris av namnkunniga författare som Joyce Carol Oates, Carlos Ruiz Zafon och Junot Diaz. 

Synd bara att Ängelns lek (Zafon) inte fick så bra kritik (läs till exempel SvD:s recension), men jag ser ändå fram emot att läsa den. JAg räknar med mycket läsning i helgen!

Idag sitter jag i solen och läser

ska bara peta i mig lite lunch och sedan bär det av ut i solen. Med är förstås en god bok. Har ej bestämt vilken än, men det lutar åt någon av alla Johanna Nilsson som jag köpte nyligen, de är nämligen pocketböcker alla utom en. Förresten har Johanna Nilsson en väldigt trevlig blogg också: Johanna Nilssons blogg.

Köpstopp med förhinder

Jag bestämde mig för ett tag sedan att det fick räcka med bokinköp till Londonresan i april. Men idag kom jag på att det måste väl ändå bara gälla inköp för egen del?

Ett nytt bokpaket är således på väg med flera fina böcker till sonen: Pija Lindenbaums Gittan och gråvargarna, Gittan och älgbrorsorna och Else-Marie och småpapporna, Gösta Knutssons Pelle Svanslös får en kompis samt Tyrre den förskräcklige av Hans Wilhelm. De kommer alla att bli utmärkta som sysselsättning under våra resor framöver.

Nu sitter jag och grämer mig över att jag inte köpte Jan Lööfs Skrot-Nisse när jag ändå var i farten. Matildas katter, Morfar är sjörövare och Sagan om det röda äpplet är alla favoriter här hemma. Jag tror att det är något med Lööfs teckningar.

I Morfar är sjörövare finns för övrigt en mening som vi i familjen tycker är extra lustig. Morfar påstår att han har varit kapten på ett sjörövarskepp, men mormor avfärdar det: "Han ljuger, han har jobbat på posten i hela sitt liv". Vilket är helt sant i verkliga livet. Dessutom heter morfar Lööf i efternamn. På riktigt.

Det går trögt

Plötsligt har det tagit tvärstopp i mitt läsande, framförallt med Reglerna. Catrin beskrev målande i Att skapa skapelsen levande hur hon tog sig an Sara Mannheimers debut och hur mycket hon tyckte om den. Jag anade redan då att böcker som ska läsas långsamt med väl valda ord som ska begrundas inte riktigt är rätt för en otålig person som mig. Samtidigt blev jag mycket nyfiken, hejade ivrigt på att det skulle bli vår nästa bok i salongen och såg fram emot att läsa den. Nu ska erkännas att jag inte har hunnit många sidor och mycket kan hända än. Jag hoppas det!

Morgonshopping

Så var det gjort! Några snabba tangenttryckningar och fyra klick senare har jag snabbt gjort av med drygt 500 spänn. Men det är jag säker på att det ska vara väl investerade pengar eftersom jag snart kommer att ha Oscar Waos korta förunderliga liv av Junot Diaz, Dödgrävarens dotter av Joyce Carol Oates och Zafons helt nya Ängelns lek i min ägo. Längtar!

Måste nog köpa Dödgrävarens dotter ändå

Min nya idol Helena Henschen rekommenderar Dödgrävarens dotter. Det läser jag i DN Bok.

I samma artikel får jag också veta att hon skriver på en ny bok. Hurra!

Hattstugan rimmar på mattflugan

Mina barn är oerhört förtjusta i Hattstugan och rimmar mer än gärna när vi läser sagan. Det finns dock några rim som förbryllar oss:

Och snart en munter eld på stranden sprakar

allt mera ved de in i elden -

Vad ska det vara där? Brakar? Knakar? Rakar?

Min yngsta föreslog i idag staplar, så det får det bli tillsvidare.

Lite senare när själva stugan börjat brinna kommer ju tomten till undsättning:

Då skynda tomtegubben dit med fart

och skopa efter skopa öste -

klart? snart? Här hemma är just denna strof orimmad numera för lilla A säger helt enkelt skopa efter skopa öste HAN. Och det funkar ju det med.

Den tredje obegripligheten är när tomtegubben skäller på barnen. Han säger:

Att ställa till en sådan farlig brasa!

Jag tror jag måste hjälpa mamma - 

Här är vår lösning omväxlande gasa (lilla A) och basa (stora A) men vi har även i tidigare läsningar haft mer kreativa förslag som stasa, fasa, pausa och skälla ...

Siri Hustvedt ska också få besök av mig - eller är det tvärtom

Nu har jag köpt biljetter till Siri Hustvedt på internationell författarscen på Kulturhuset i maj. Är så glad för det. Ska läsa The Sorrows of an Amercian tills dess. Funderar på att även gå på Markus Zusak (som skrev Boktjuven som jag läste i vintras och tyckte så mycket om) och Anna Gavalda. 

Vad hände med Elizabeth George i Sälen

I den senaste salongen bytte jag som önskat till mig en deckare av Elizabeth George. Minns ej titel - de är alla så lika. Började läsa. Det verkade lovande. Så är det en scen med Barbara Havers som kör svettig från Lynles och Lade Helens bröllopsmottagning genom ett varmt och fuktigt London, som känns v ä l d i g t bekant. Nästa scen: Havers kommer hem, och träffar sin pakistanska grannflicka. Detta känns m y c k e t bekant. Grannflickan och pappan ska åka till Essex, på grund av familjeangelägenheter. Men vänta nu här - den här boken har jag ju läst!

Så Elizabeth George fick faktiskt stanna i Sälen, förhoppningsvis till nytta och glädje till nästa person som hittar henne där.

Trust Marian

På flygplatsen i London köpte jag en (ja bara en bok). Och jag föll för den massiva marknadsföringen av den nya Marian Keyes-boken. This Charming Man, vilken jag nu har börjat läsa. Och visst kan man lita på Marian: Hon är den moderna chick-littens mamma, man blir inte besviken och får det man förväntar sig.

Får lov att erkänna att jag länge länge länge var helt emot Marian Keyes. Det berodde på att flera bekanta lovordade hennes böcker till den milda grad att jag inte ville lsa dem av den anledningen. men så läste jag Sushi for beginners på en semesterresa för några år sedan och har sedan dess avverkat hennes produktion.

Precis som jag kan längta efter deckare (och förresten - snart ska jag berätta vad som hände med Elizabeth George-boken jag bytte till mig i den senaste salongen!) kan jag längta efter Marian Keyes. Så var det sagt. Nu är jag outad. Jag som i vissa kretsar har ett rykte om mig att vara en litteratursnobb av rang och både vill och försöker vara obegripligt intellektuell för att citera en påse från Pocketshop (på ett helt och hållet oironiskt sätt ...) erkänner nu utan omsvep att jag gärna sätter tänderna i en tjockis av Marian Keyes.

Min nya kompis Helena Henschen

I vintras läste jag Hon älskade av Helena Henschen med stor behållning och var också på ett trevligt författarevenemang där Helena dels läste ur boken, men mest berättade om dess tillkomst och och om sin farmor, Signe Thiel, som också är bokens huvudperson.

Nu har jag läst Helena Henschens debutbok, I skuggan av ett brott. Boken handlar om de von sydowska morden, en riktigt stor nyhetshändelse på sin tid. Den 7 mars 1932 mördar Fredrik von Sydow sin far, Hjalmar von Sydow och två kvinnor ur tjänstefolket. Därefter beger han sig tillsammans med sin hustru Sofie till Uppsala, där kvällen avslutas med att han först skjuter sin fru och sedan sig själv.

Hjalmar von Sydow var Helena Henschens morfar och Fredrik följdaktligen hennes morbror. Helenas mamma var vid den här tiden 15 år och blev inte vittne till själva händelsen, men kom hem strax efter och upptäckte vad som skett tillsammans med en kusin. Morden har traumatiserat hela släkten genom generationer och de har inte ens talat om det hela. Om det över huvudtaget berörts har man refererat till det som "händelsen".

Helena Henschen gräver i arkiv, träffar efterlevande, intervjuar sina släktingar och andra som kan minnas något. Däremellan tecknar hon helt sin egen bild, fantiserar kring huvudpersonerna i dramat, drar egna slutsatser som hon är noga med att påpeka är hennes egna och gör inte anspråk på att kalla sin bok för någon slags sanning. Resultatet är förtjusande. Personskildringarna är ömsinta och respektfyllda, men varken mesiga eller undfallande, snarare spännande och det måste jag säga: skickligt gjorda. Jag blir nyfiken på varenda person hon gestaltar och vill veta mer. Dessutom njuter jag hämningslöst av hennes beskrivningar av högreståndslivet i Stockholm i början av seklet. Det är siden som frasar, fotogenlampor som sprider ett stilla, milt ljus, där är doften av manglade lakan och stärkta kragar, lykttändaren som nästan magiskt lyser upp stadslivet i skymningen. 

Romanen blandar tidsperioder och skeenden, Helenas egna motiv för tillkomsten av boken, hennes tankar kring händelsen och sina släktingar. Sorg över förlorad kärlek. Sorg över människor som inte kan mötas på grund av tidens krav på konventioner, ovana eller bara slumpen.

Jag hoppas så att Helena Henschen skriver på en ny bok!

 

Anna-Karin och Catrin ska prata med Joyce Carol Oates

Vi ska i alla fall lyssna på henne när hon besöker Stockholm i sommar. Anna-Karin har mycket föredömligt köpt biljetter redan. Så för mig har jag nu två trevliga evenemang att se fram emot i sommar: först Joyce Carol Oates och sedan Madonna. För mig är de av samma dignitet.

Joyce Carol Oates kommer till Stockholm

Jag läser i SvD att Joyce Carol Oates kommer att gästa Internationell Författarscen på Kulturhuset i Stockholm. Mitt i sommaren, den 7 juli, är det dags, då hon ska samtala med Hans Olav Brenner, programledare för Bokprogrammet i norska public service-kanalen NRK.

I salongen läste vi Svart flicka Vit flicka för några månader sedan. Catrin har skrivit om vad vi tyckte i posten Svart flicka Vit flicka och lite om Fallen.

På Kulturhusets hemsida finns mer information om Joyce Carol Oates besök.

Fint om att sörja

Joan Didions Ett år av magiskt tänkande är en vacker och sorglig, men ändå hoppingivande, beskrivning av att sörja. Boken handlar om året efter att hennes make John Gregory Dunne har gått bort och hur hon hanterar den överväldigande sorg som drabbar henne. Länge väntar hon omedvetet på att han ska komma tillbaka, till exempel kan hon inte slänga hans skor. Han behöver ju skor när han kommer hem till henne igen. Hon spelar upp olika händelser inom sig, går igenom detaljer och funderar på om hon hade gjort saker annorlunda, hade det då ändrat något, skulle hennes man finnas kvar då? Långsamt tar hon sig igenom smärtan och använder språket och skrivandet som ett sätt att bearbeta den. Och det märks att alla ord är noga genomtänkta. Det finns mycket tröst att hitta i den här boken.

Kunzelmann & Kunzelmann

Så är också Carl-Johan Vallgrens Kunzelmann & Kunzelmann utläst. I romanen följer vi Joakim Kunzelmanns tiden efter att hans far, Viktor Kunzelmann, har gått bort. Joakim är inte den ordentligaste av herrar och när han får veta att hans far har avlidit hoppas han på att åtminstone kunna reda ut sina finansiella problem. Men riktigt så enkelt är det inte och parallellt med Joakims berättelse får vi också följa hans fars historia, som startar i Berlin under mellankrigstiden.

Jag har tidigare bara läst Den vidunderliga kärlekens historia av Vallgren. Den romanen sträckläste jag mer eller mindre och även om Kunzelmann & Kunzelmann skiljer sig på många sätt så känner jag ändå igen författaren. Mest i de avsnitt som handlar om Kunzelmann den äldre inbillar jag mig. Joakims historia får mig osökt att tänka på en annan svensk författare, nämligen en yngre Ulf Lundell. Där finns den ganska begåvade, något missförstådda mannen, som lever ett lite för utsvävande liv med många kvinnor och mycket droger. Som har svårt för relationer i allmänhet och till kvinnor i synnerhet. Där finns en skruvad och smått osannolik historia som tvingar huvudpersonen att fly från, alternativt jaga efter, något. Här finns också analys över det svenska samhället och ett antal kängor delas ut. Jag kanske är helt ute och cyklar här och det skulle vara kul att höra vad andra som har läst romanen säger.

I Viktor Kunzelmanns historia känner jag som sagt mer igen den Vallgren som jag mötte i Den vidunderliga kärlekens historia. Det är en fascinerande berättelse om en man som levt ett okonventionellt liv som både erkänd konservator och skicklig förfalskare av konstverk - samtidigt. I Tyskland sätts han i koncentrationsläger för sin homosexualitet och efter flykten till Sverige skapar han sig ett nytt liv och en ny identitet. Jag tycker inte alltid att det fungerar att följa två historier, två huvudpersoner, parallellt, men här har jag inga invändningar. De båda historierna kompletterar varandra och vävs skickligt ihop. Jag följer bådas liv med intresse.

Jag sträckläste inte Kunzelmann & Kunzelmann på samma sätt som Den vidunderliga kärlekens historia, men det var ett nöje att läsa den. Jag tycker om Carl-Johan Vallgrens sätt att berätta en historia och jag tycker om hans språk. Slutet är, till skillnad från mycket annat jag läst på sistone, oväntat lyckligt. Det var till och med så att jag tyckte att allt ordnade sig nästan för bra för alla inblandade och undrade om författaren inte var lite ironisk. Fast å andra sidan är det rätt okej med en bok som ger en hopp om huvudpersonerna som omväxling!

Här kan ni läsa vad Svd:s och DN:s recensenter tyckte.

Som vi älskade varandra

Anders Paulruds Som vi älskade varandra är nu utläst. Jag blev ju mycket förtjust i hans Fjärilen i min hjärna och bestämde mig efter den för att läsa mer av denna författare. Tyvärr tyckte jag inte alls att Som vi älskade varandra var lika bra. Visst, han har ett fantastiskt språk och visst finns det en likaledes fantastisk historia att berätta. Men tyvärr tycker jag att det blir för mycket yta, för snyggt och för distanserat för att beröra på riktigt.

Mer om Revolutionary Road

Det byttes som sagt böcker i salongen, men jag lyckades gå hem med samma som jag kom dit med; Nathaniel's nutmeg. Jag har tidigare skrivit om mitt något ambivalenta förhållande till denna roman och jag tyckte att bokbytardagen var ett ypperligt tillfälle att låta stafettpinnen gå vidare, för att se om någon annan skulle uppskatta den mer än jag. Men mina vänner i salongen ansåg att jag verkade alltför fäst vid den för att byta bort den, vilket jag ju faktiskt är på något vis. Så nu är den tillbaka på sin plats i bokhyllan. Kanske, kanske kommer jag att läsa ut den en vacker dag.

Om Revolutionary Road har jag bara gott att säga. Till att börja med hade jag dock vissa problem. När jag hade lagt ifrån mig den hade jag så svårt för att öppna den igen. Samtidigt så tyckte jag att den var oerhört bra när jag väl öppnade och började läsa igen. Märkligt. Kanske har det att göra med att man så tydligt känner att det här paret är på väg mot katastrof och det finns inget man kan göra åt det. Denna ovilja försvann någonstans halvvägs in i romanen och sedan hade jag svårt att släppa den. Jag är imponerad av Yates förmåga att teckna fullständiga porträtt av människor med små medel. Några meningar bara och så har man hela personen framför sig. Fascinerande är också hur tidstypiskt förhållandet är, men samtidigt så aktuellt idag. Det märktes också på vår diskussion att det var en mångfacetterad berättelse, för vi diskuterade den länge - hela tiden ur olika perspektiv och utifrån de olika karaktärerna.

Igår kom mitt senaste bokpaket som bland annat innehöll En liten chock av Johanna Lindbäck. Och den har jag redan hunnit läsa ut. En riktigt bra ungdomroman!

Paketet innehöll också flera andra romaner som jag längtar efter att ge mig i kast med, men först ska jag avsluta Kunzelmann & Kunzelmann. Jag är mycket nyfiken på vart den historien ska ta vägen. Fast jag måste erkänna att jag ändå redan har tjuvstartat med Anders Paulruds Som vi älskade varandra från den nya högen... Och så måste jag göra ett nytt inköp - Sara Mannheimers Reglerna. Sedan är det köpstopp till Londonresan i april!

vi bytte böcker i salongen

Salong igår och lika trevligt som vanligt- Jag fick bära skämsstruten eftersom jag inte ens läst ut boken - Revolutionary Road. Det verkade som om alla och allra mest Anna tyckte fantastiskt mycket om den, exakt vad de tyckte kan de gärna få berätta själva: jAg som bara hunnit hälften tycker sådär än så länge, men kommer definiotivt att läsa ut eftersom jag förstår på de andra tt det verkligen börjar bränna till efter där jag är nu. Och märkligt nog hade vi svårt att bestämma nästa salongsbok, men valet föll till slut på Sara Mannheimers Reglerna eftersom många ville läsa den. Och den har ju redan läst och skrivit om en hel del här på bloggen, trots det ska jag läsa om den och ser fram emot att diskutera den med de andra.

Så bytte vi böcker också - det var ju stora bokbytardagen! Jag blev av med ett av mina tre ex av Special Topics in Calamity Physics och fick en Elizabeth George-deckare istället, något som jag ju dessutom efterlyst.

NU ska jag på semster och ser fram emot massor av härliga lästimmar.

Snart är det dags igen

Jag har läst ut Revolutionary Road och ser mycket fram emot att få träffa de andra på torsdag och höra vad de tycker. Särskilt roligt ska det bli att få träffa David som är med för allra första gången!

Vår träff infaller dessutom lämpligt nog på The world book day och Stora Bokbytardagen (den kan man läsa mer om här). Jag tror jag ska ta med en bok och se om någon av mina kamrater i WOW vill byta. Om jag inte stöter på någon som är i bokbytartagen redan på vägen dit vill säga.

Deckarperiodare

Någon deckarfantast kan jag inte kalla mig, ety jag har läst alldeles för få av den sorten. Därmed inte sagt att jag inte uppskattar en god deckare, för det gör jag verkligen när jag kommer över någon. Som så många andra är jag periodare när det gäller deckare och föga förvånande brukar dessa perioder infalla i samband med semestrar.

Och nu känner jag hur det börjar bli dags. På söndag tar jag med mig hela familjen upp till fjällen och vi alla ser fram emot att läsa riktigt mycket. Jag har lovat barnen en extra tur till biblioteket den här veckan och då tänker jag omedelbart söka mig till deckarhyllan och förhoppningsvis gå därifrån med de Arne Dahl som jag inte läst, några P.D. James och en och annan Elizabeth George kanske. Hursomhelst är jag övertygad om att deckarhyllan hyser många titlar som jag inte läst, och bara tanken på det gör mig entusiastisk och förväntansfull.

För övrigt inser jag att jag snart kommer att läsa Oscar Waos korta förunderliga liv, men det hör egentligen inte hit. Mot deckarhyllan! 

En bokklubb för mig?

Genom Holly Hock fick jag tips om English Bookshops bokklubb. Jag har aldrig varit speciellt intresserad av att gå med i en bokklubb, men det här verkar vara en särdeles trevlig idé som klippt och skuren för mig. Så nu sitter jag och funderar på om jag inte borde gå med ändå. Jag får fundera på det.

Hampstead-drömmar

Den är kvar! Favoritboklådan i Hampstead alltså. Jag gjorde en sökning och se där var den. Det känns skönt. Redan första dagen i London ska jag (och resten av familjen såklart) gå dit och botanisera. Jag hoppas att hyllan direkt till vänster med personalens egna boktips finns kvar. Där har vi hittat många pärlor. Och hörnet längst in till höger med lite udda litteratur, där jag en gång upptäckte Norwegian Wood. Rakt fram ligger alla 3 för 2 pockets och en trappa upp finns alla de fantastiska kokböckerna. Där finns också hörnan för barnlitteratur, som jag nu för första gången ska göra en djupdykning i.

När inköpen är avklarade ska vi ta en macka och en skinny latte på den stora kaffekedjan vägg i vägg och bläddra i våra nya fynd. Sedan blir det en långpromenad i fantastiska Hampstead Heath och ett stopp för afternoon tea i Kenwood House (bilden), där vi bläddrar i våra nya böcker igen. Solen skiner säkert också från en klarblå himmel. Det blir en perfekt dag!