onsdag 30 december 2009

Läsåret 2009

Inspirerad av flera andra bok- och litteraturbloggar (till exempel Bokbabbel-Magix) får jag för mig att summera mitt läs- och bokår 2009. Jag har läst allt som allt tjugo böcker, men fyra av dem har jag inte läst ut. Av dessa tjugo var några riktigt stora läsupplevelser - Blonde, En halv gul sol och What I talk about when I talk about Running - var och en på sitt sätt. Bara en var så sdålig att jag inte kommer att läsa ut den, och det var Ängelns lek av Carlos Ruiz Zafon. Jag tvivlar på att jag kommer läsa klart Revolutionary Road, men man vet aldrig ... Jag lovar i alla fall att under 2010 läsa ut Edelcrantz förbindelser! Den påbörjade jag redan 2008 och den förtjänar att bli utläst!

Jag började året med Pol Pots leende av Peter Fröberg Idling, efter att strax före jul läst Jesper Huors Sista resan till Pnohm Penh. Tyckte om båda, men bäst om Huors bok. Mer om dem skrev jag om i inlägget Liten Kambodja-festival från den 2 januari. Och Cattis, som också bloggar här (ja det är väldigt förvissrande att vi har så lika namn...) ville låna, men fick inte, så hon var tvungen att skaffa boken själv. Även Cattis tyckte om den och vad hon tyckte skrev hon om i inlägget Mer bra läsning från den 1 februari.

Efter min Kambodja-festival köpte jag och började läsa The End of Mr Y av Scarlett Thomas. Jag tyckte att den var enormt lovande till en början, men blev sedermera besviken och tyckte att sista fjärdedelen var riktigt trist. Här och här har jag luftat mina åsikter om den Men den är helt klart den snyggaste pocketboken jag någonsin sett, med sina svärtade sidor!

Årets första salongsbok var Revolutionary Road av Richard Yates, som jag kämpade med under vårvintern. Till skillnad från de andra i salongen, var jag inte överförtjust, och läste faktiskt inte ens ut boken. Istället kunde jag inte låta bli Helena Henschens I skuggan av ett brott, som jag tyckte mycket om.

Därefter sträckläste jag This Charming Man av Marian Keyes - eftersom jag är en sucker av smaskig chic-lit. Bara att erkänna. Och den höll vad den lovade.

I salongen föll valet på Reglerna av Sara Mannheimer efter Revolutionary Road. Men eftersom jag redan läst den, börade jag iställe läsa Blonde av Joyce Carol Oates. Och kunde inte sluta. Så jag var lite sen att börja med nästa salongsbok, som var Oscar Waos korta men förunderliga liv av Junot Diaz.

Nästa salongsbok blev Jhumpa Lahiris fina novellsamling Främmande Jord och däremellan klämde jag in Siri Hustvedts Lili Dahls förtrollning och strax därefter fick Johanna Nilssons De i utkanten älskande och SOS från mänskligheten påbörja min sommarläsning.

Under resten av sommaren ägnade jag mig återigen åt Edelcrantz förbindelser, påbörjad redan tidigare, men aldrig avslutad (ännu ej klar! - mer om det här) samt åt Ängelns lek av Carlos Ruiz Zafon. Ängels lek var en STOR besvikelse. Jag fullkomligen älskade Vindens Skugga och hade högt ställda förväntningar som alldeles kom på skam. Och efter halva boken GAV JAG UPP. och jag kommer inte läsa ut den. Däremot kommer jag att läsa klart Edelcrantz, vad det lider.

Min stösrta upplevelse under sommaren var förstås en MURAKAMI: What I talk about when I talk about Running, som fick mig att både vilja springa ett marathon och skriva minst en roman. Vi får väl se hur det blir med de sakerna!

Sedan började jag läsa Allt är Upplyst av Jonathan Safran Foer - en bok som jag köpte efter att tillsammans med Anna-Karin varit och lyssnat på JCO när hon var på Kulturhuset - och om det besöket skrev jag det långa inlägget JCO var underbar. Allt är upplyst blev också vår nästa salongsbok efter Edelcrantz förbindelser, som jag är osäker på om någon av oss läste ut? Jag var tyvärr inte med på just den träffen.

Under sensommaren och den tidiga hösten var jag totalt uppslukad av En halv gul sol som jag fick låna av en kollega. och tyckte mycket mycket om. Efter den läste jag Slumdog Millionaire och äntligen läste jag ut Anna Gavaldas novellsamling Je voudrais que quelqu' un m'attende quelque part - den var mycket trevlig! - och påbörjade sedan Javier Marias Alla själar, som jag dock fick avbryta för att börja på Buddenbrooks - som jag alltså läste de sista sisdorna ur bara häromdagen. Återupptog genast läsningen av Alla själar och om jag skyndar mig riktigt så hinner jag nog läsa ut den i år.

Men den stackars Edelcrantz får vackert vänta med att bli färdigläst till nästa år.

tisdag 29 december 2009

Julläsning från förra året och i år


Buddenbrooks tog så mycket av min tid i anspråk under hösten att jag verkligen inte hunnit med någonting annat! Sedan oktober har jag hållt på med Buddenbrooks, av och till, mest till även om det alltsomoftast inte blivit mer än några sidor per dag. Fick avbryta läsningen av Javier Marías Alla Själar, som jag började på i början av oktober (efter Allt är upplyst som vi hade som salongsbok innan vi började med Buddenbrooks) och som legat överst i min att-läsa-hög sedan FÖRRA julen.

Där ligger även - ja, kvar sedan förra julen - Edelcrantz förbindelser av Malte Persson, ännu inte avslutad trots att vi till och med hade den salongsbok. Jag måste faktiskt läsa ut den. Det lustiga är att jag tycker att boken är bra! Men tydligen lätt att lägga ifrån sig. De välvilliga av Jonathan Littel låg där länge, men har faktiskt fått flytta in i bokhyllan, på grund av att den tar så stor plats på nattduksbordet. men rent mentalt är den kvar i att-läsa-högen och har så varit sedan över ett år tillbaka. Jag har heller inte läst Sista boken från Finistere, än mindre De från norr kommande leoparderna (men den sistnämnda ingick inte i förra årets hög, den har tillkommit) och heller inte Siri Hustvedts Sorrows of an American som jag gav till maken förra året i födelsedagspresent (han fyller år sent i december, varför denna bok raskt hamnade i min dåvarande julläsningshög).

Till detta har tillkommit Sarah Waters Nattvakten, Jonathan Safran Foers Extremt högt och otroligt nära, Hypnotisören av Kepler/Ahndorilarna, Den sista cigaretten av Klas Östergren, Glitterscenen av Monika Fagerholm och så förstås De fattiga i Lodz som vi ska diskutera i nästa salong.

Och jag vet att jag även tidigare beklagat mig över att jag inte hinner läsa så mycket som jag vill. Det får jag lov att göra något åt. Jag får ta ledigt från jobbet. Det här går bara inte.

tisdag 22 december 2009

Ingen rövare finns i skogen!

Min minsta har fått nyutgåvan av Astrid Lindgrens Ingen rövare finns i skogen med illustrationer av Ilon Wikland i julklapp. Det är en av få Lindgren-sagor jag läste först i vuxen ålder och blev nästan lite sur för att jag inte fått upptäcka den som barn. Och inte nog med det - just den här sagan har jag först sett på film innan jag ens läst den!

Men NU har jag läst den ordentligt. Högt, alldeles nyss, som kvälls-saga för barnen. Och som med alla Lindgren-berättelser lämpar den sig utmärkt för högläsning. Det är förstås genialt, att i språk, stil och form både göra en spännande och levande berättelse som på samma gång hjälper den som läser den högt så att såväl viskningar, betoningar, utrop som själva berättandet hamnar på sätt ställe och i rätt stämning. Till skillnad från Narnia-serien, som vi också nyligen haft som högläsningsböcker härhemma. Jag tyckte så mycket om dem som barn, och nog är själva berättelserna spännande och fascinerande, men de var helt hopplösa att läsa högt. Svårlästa, långa konstiga meningar, knepigt att förstå vem som säger vad. Tror att den usla översättningen i våra utgåvor dessutom gjorde sitt till.

Vi tyckte alla tre att Ingen rövare finns i skogen var enormt spännande. Den extra dimensionen, när det sker förflyttningar mellan världar, som i det här fallet när Peter plötsligt befinner sig i sin mammas gamla dockskåp, gör sagan extra fascinerande. Jag dras helt och hållet in i berättelsen, som är så mycket bättre och mer suggestiv än den filmatisering jag sett, även om den inte heller var så tokig, med Per Oscarsson i rollen som rövarhövdingen Fiolito.

Och de fina illustrationerna av Ilon Wikland är verkligen pricken över i! Stina Zethraeus i DN:s recension lovordar dem särskilt.

lördag 19 december 2009

Avslutad, pågående och ständigt återkommande läsning


Igår läste jag ut de sista sidorna i Buddenbrooks. Jag har dragit på det i någon vecka för jag ville inte att det skulle ta slut, att jag skulle behöva lämna familjen i den här fantastiska berättelsen. Nu är det i alla fall över och jag är mycket nöjd över att vi valde denna mastodontroman i vår salong.

Herta Müllers Hjärtdjur är påbörjad, men ännu inte utläst. I like! Det måste läsas mer Herta i det här hemmet framöver.

Något som vi redan läser mycket i det här hemmet just nu är Karin Nymans Jag kan köra alla bilar och Jag kan laga alla bilar. Maken var tokig i dem när han var barn och tydligen har det gått i arv till sonen. Två riktigt fina berättelser för en liten bilglad kille!

onsdag 9 december 2009

håller fortfarande på med Buddenbrooks

boken pågår och pågår. Jag läser och läser. Jag har hunnit igenom det mesta, men har väl en hundra sidor kvar i alla fall. För salongens del innebär det att jag inte kommer att ha något annat än förutfattade, helt grundlösa meningar om Hertha Muller, vilka jag dessutom luftat redan vid tidigare salongsmöte. Däremot kan jag gärna fördjupa mig i Buddenbrooks, som fascinerar mig mer och mer ju längre jag läser. Det ska bli svårt att skiljas från den här familjen!

Jag tycker faktiskt om dem alla, på olika sätt. Vissa är förstås inte varken utförligt eller tilltalande beskrivna - jag till exempel på damerna på Breite Strasse som enbart verkar ägna sig åt skvaller och att försöka hitta svaga punkter hos andra människor. Eller läkaren! Som ordinerar duva och franskbröd, vad det än handlar om för sjukdom. Men själva familjen, och särskilt Tony, har jag ju verkligen lärt känna. Vissa av dem tycker jag mer och mer om, andra mindre och mindre. Liksom Anna-Karin tycker jag mycket om Tony.

Men jag har alldeles glömt av att lyssna på Bokcirkeln i P1 som ju var en av anledningarna till att vi valde den här boken! Jag läste däremot allt på Bokcirkelns hemsida, inte minst chattarna med deltagarna. Niu är det dags att lyssna på själva programmen också.

onsdag 2 december 2009

In Memorian: Björn Julén

Det var inte utan att jag fällde en liten tår igår vid frukostbordet när jag läste i SvD att Björn Julén gått bort. Jag och Anna hade Björn Julén när vi läste första året i litteraturvetenskap (för lääänge sedan). Han var vår huvudlärare i flera kurser, inte minst på den avslutande uppsats-kursen. Jag vade att skriva min första uppsats om Karin Boyes diktsamling MOLN, helt ovetande om att Björn Julén själv höll Karin Boye som en stor favorit och var ordförande i Karin Boye-sällskapet.

Han visade sig alltid intresserad, han var enormt bildad - och beläst förstås - och generös med sin kunskap. Med stor värme minns jag är hur han läste högt för oss ur 40-talslyriken.