Färgsorterad bokhylla?

Jag läser Jessicas inlägg på Bokhora och funderar på hur bokyllan i nästa hem ska se ut. Vid tidigare flyttar har vi haft en inledande ambition att böckerna ska stå i bokstavsordning, men i takt med att hyllorna har fyllts på, böcker har lånats ut, böcker har kommit tillbaka och böcker har lästs om har det blivit ett mer flytande system, om man säger så. Nu tänker jag att jag kanske ska sortera böcker efter färg den här gången. Jag tycker att det ser så fint ut på den här bilden som Johanna Ö lagt upp t ex. Jag kanske måste testa det på en hylla i nya hemmet i alla fall. Vi får se om maken är med mig. Däremot tänker jag inte slå in alla böckerna i vitt papper. Hur sorterar ni era böcker?

För övrigt - min kärlek till böcker prövas vid varje flytt. Vilken tid det tar att packa.

Det perfekta språket

Ibland läser jag romaner, noveller, texter där varje mening flyter helt perfekt, varje formulering känns fullkomlig och varje ord tycks ha vägts i guldskål innan det har fått sin speciella plats. Jag menar inte välskrivna böcker, det mesta jag läser är välskrivet, utan något annat. Senast jag funderade på detta var när jag läste Hemligheten av Philippe Grimbert. Nu när jag läser Tomas Bannerheds Korparna tänker jag på det igen. Det perfekta språket och det långsamma, eftertänksamma berättandet. Jag älskar det. Jag får sådana tydliga bilder, nästan som scener, när jag läser. Jag njuter och jag känner ren läsglädje.

Funderar på...

... det Catrin skriver om nedan. Att inte orka läsa om det fruktansvärda. Att det ibland bara blir för mycket. Jag tror att det kanske är därför det tog sådan tid för mig att avsluta Beneath the Lion's gaze. Den var bra och välskriven med fina porträtt - allt det där jag vill ha. Varje gång jag la ifrån mig den ville jag genast veta hur det skulle gå för personerna i den, de som jag lärt känna så väl. Samtidigt läste jag bara korta stunder och ofta med mycket långa uppehåll.

Historien som berättas är hemsk och tar sin början precis innan revolutionen i Etiopien 1974. I centrum av berättelsen finns bröderna Yonas och Dawit, deras pappa Hailu och Yonas fru Sara samt deras lilla dotter Tizita. Brödernas mamma som går bort i början av boken finns också alltid närvarande. Runt om finns vänner, grannar, kollegor med flera som alla på olika sätt drabbas av de händelser som följer på revolutionen. Relationer som förändras, makt som utövas, orättvisor och våld.

Bröderna Yonas och Dawit väljer att hantera fötändringarna olika. Dawit är rebellen som tror på en revolution, men när han ser vad den innebär aktivt vänder sig emot den. Yonas är den pragmatiske, den som på bästa sätt försöker hantera det nya livet, den som vill skydda sin familj genom att inte sticka ut. När pappa Hailu, som är en ansedd läkare i Addis, fängslas för att en svårt misshandlad fånge dör i hans vård, ställs sönernas olikheter på sin spets. Det är en roman som med Etiopiens historia som bakgrund berättar hur människor påverkas av omvälvande händelser kring dem, vad våld och makt kan göra med till synes helt vanliga människor. Det är en berättelse om ondska, förtryck, kärlek och försoning. Jag är glad att jag till slut läste ut den.

Har svårt för ... och i Wienervald

... inte för att boken är dålig. Tvärtom. Mycket bra skriven. Och kanske är det därför. Som jag inte orkar med de fruktansvärda övergreppen på judarna i Wien på 1930-talet. Det fanns folk i omvärlden som reagerade! Men ändå kunde det fruktansvärda hända. Och som ominte det vore nog, så med facit och historieböckerna i hand vet vi ju också att det bara accelererade sedan. Räcker det OM JAG VET att det hände? Eller måste jag fördjupa mig? Är det min skyldighet? Jag vet inte. Vet bara att det är så fruktansvärt jobbigt att läsa om det.

Färdigskojat!

Å vad jag tyckte om Grand Final i skojarbranschen! Den kändes lättläst, djup, allvarsam och humoristisk på samma gång. Jag njöt allra mest av skildringarna från Lillemors intellektuella kretsar, som redogörelserna av hur det går till i Akademien och beskrivningar från arbetet med förlaget. Och vem om inte Kerstin Ekman vet vad hon talar om - även om jag naturligtvis förstås att boken är fiktion, och just det här med fiktionen är också något påpekas med jämna mellanrum av såväl Lillemor som Babba.

Till en början väger mina sympatier ganska jämnt mellan de båda kvinnorna, jag finner Babba djärv, smart och rolig. Men Lillemor är inget dumhuvud hon heller och i sista fjärdedelen av boken är jag bara lojal mot Lillemor. Beskrivningen av Babba blir också mer och mer kritisk allteftersom berättelsen framskrider, så det kan ju vara Ekmans avsikt att jag som läsare ska känna just så. Jag njöt av varje boksida och tyckte att romanen höll hela vägen, men på en punkt vacklar jag och det är en ganska central punkt. Jag fattar inte vad Lillemor är så rädd för. Att bedrägeriet ska uppdagas är det som är meningen att hon ska vara rädd för, och när Lillemor fått tag på manuset (paperassen! lärde mig även ett nytt bra av ord av Ekman!) förstår jag precis, men blir mer och mer frågande allteftersom. Ju mer jag får läsa om hur de båda kvinnorna formar författarskapet som förkroppsligas av Lillemor, så undrar jag mer och mer vad Lillemor egentligen har att frukta. Hon skulle kunna trycka dit Babba hur lätt som helst med hjälp av pengar och sin intellektuella makt, men är på något sätt i Babbas våld.

Nå. Det här är "storartad intellektuell underhållning" som Jens Liljestrand skrev i sin recension i DN. Jag kan bara hålla med.

Andra som läst, recensera och tyckt till: Calliope Books, SvD, GP, Expressen, Annika Koldenius, Kommunalarbetaren, Bokmania, LitteraturMagazinet, Kristianstadsbladet, Sydsvenskan, Kulturbloggen  

Hur gör ni?

Jag har så smått och motvilligt tagit tag i rensningen av bokhyllorna och har jobbat på bra om jag får säga det själv. Men faktum är att det fortfarande står böcker i dubbla led och att det ligger böcker ovanpå de stående. Jag tänker att det här håller ju inte. Vi läser mycket båda min man och jag, men hur ska vi få plats med fler böcker i redan överfulla bokhyllor? Lösningen är kanske att låna mer på bibliotek och att bli hårdare på att rensa ut sådant som vi inte gillat. Hur gör ni? Sparar ni allt som ni läser, om inte - vilka får inte stanna kvar?

Dags för enkät

Det var länge sedan sist, men nu kör vi. Hittade denna hos Johanna Ö på Bokhora.

Vid sängen: En hel hög med böcker: Maaza Mengistes Beneath the Lion’s gaze, som jag har hållt på med i en halv evighet. Märkligt med tanke på att den är så bra. Jag misstänker att det har att göra med att den har varit min t-bane-/bussbok och jag inte har åkt kommunalt så mycket på ett tag. Den har liksom legat gömd i väskan. Marianne Fredrikssons Simon och ekarna som jag läste ut häromdagen. Tomas Bannerheds Korparna, som jag började på när Simon och ekarna var utläst. Mycket lovande. Jessica Anderssons När kalla nätter plågar mig med minnen av hur det var, som jag läste ut i höstas, men som blivit kvar vid sängen. The shaking woman av Siri Hustvedt, som jag började läsa i höstas (våras?) och som jag misstänker aldrig kommer att bli utläst. Jag älskar som ni vet hennes skönlitterära böcker, men den här, jag vet inte. Kan inte riktigt ta mig in i den. Tomas Tranströmers Samlade dikter, som jag bläddrar i då och då. Och så några tidningar som sedan länge är lästa men som blivit kvar av oklara anledningar.

På toaletten: Blandade tidningar - något inredningsmagasin, någon Filter.

I väskan: Normalt sett en pocket som, men eftersom jag flyttat Under the Lion’s gaze och lagt den vid sängen istället är väskan för tillfället tom på böcker.

På ipaden: I vår omoderna familj finns ingen Ipad. Ännu.

För att fortbilda mig: Efter höstens kurser har jag tagit lite paus från fortbildandet och bara ägnat mig åt skönlitterära böcker (som jag i och för sig tror bidrar till bildning i allra högsta grad), men snart är det dags igen. Denna gång narrativ analys och barns berättande.

För att jag är en nörd: Alldeles för många böcker som jag inte kan göra mig av med. Faktum är att jag egentligen inför flytten borde rensa den där bokhyllan som svämmar över, men jag hittar på allt möjligt för att slippa det. Jag kan verkligen inte göra mig av med böcker. Knappt ens om det är sådana som jag inte tycker om.

På jobbet: Läser jag ofta berättelser från barn och familjer i andra länder.

Utmaningsbok: Har ingen. Känner nu att jag borde ha en. Tips?

På is: The shaking woman.

Läser emellanåt: Under the Lion’s gaze. Det har som sagt tagit oförskämt långt tid att avsluta den, särskilt med tanke på att jag tycker att den är så bra

Längtar efter att läsa: Något engelskt. Jag önskar att jag kunde åka till London över helgen, stå och bläddra bland böcker på Waterstones i Hampstead eller Daunt Books i Marylebone och ramla över någon favoritförfattares senaste. Åh, vad jag längtar efter det!

Tänker på det där med läsningen i badet

Eftersom den lägenhet vi snart flyttar till inte har något badkar är det kanske läge att lobba för inköp av det här badkaret igen, som jag skrev om i november 2009. Vilstol och kombinerad dusch och läslampa - det måste ju vara det ultimata bakaret om man som jag ofta ligger i badet och läser.

Lovar runt och håller tunt

Jag vet att jag har utlovat texter om Frihet, Och i Wienerwald står träden kvar och Simon och Ekarna, men det verkar som att mina ord har tagit slut för tillfället. Och tro mig, det är inte något jag är van vid. Det beror inte på att jag inte tycker om det jag har läst på senaste tiden, för det har jag verkligen. Frihet visade sig vara något helt annat än vad jag trott och jag gillade det. Jag gillade att följa flera olika personer genom ett helt vuxet liv. Här och där kunde jag också känna igen mig framförallt i det där perspektivet som man får på sig själv, sitt liv och människorna runt omkring sig när man har passerat en viss ålder. En bra känsla, mer försonande. Jag gillade också att de olika personerna har fått olika röster, att det blev flera olika berättare. Intressant också med inblicken i det amerikanska samhället. Bitvis sträckläste jag och kunde inte lägga boken ifrån mig, bitvis blev jag lite trött på människorna, men aldrig så att jag tyckte att det var dåligt. Absolut inte. Jag håller alltså inte med Jessica på Ord och inga visor. Däremot önskar jag att jag läst boken på engelska istället för svenska. Det hade inget med kvalitén på översättningen att göra, den var helt säkert utmärkt, mer att jag kom på mig själv med att fundera över vad det egentligen stod i originalet. Det och det faktum att när olika dialekter är en viktig aspekt så tycker jag att det blir så konstigt när det ska översättas till svenska varianter. Jag kände likadant när jag läste Niceville. Böcker skrivna på engelska kommer alltså fortsättningsvis läsas på engelska av mig.

Jag hade stora förhoppningar på Och i Wienerwald står träden kvar och jag blev inte det minsta besviken. Jo, eller kanske lite, på slutet, jag ville veta mer, hur det gick sedan, för jag fäste mig så vid Otto. Men det är en fantastisk bok - en gripande historia, välskriven, varm. Och hemsk såklart. Jag får ångest bara av att tänka på hur det måste ha varit för Ottos föräldrar att skicka honom till det där landet Sverige långt borta i norr och hoppas på att några vänliga människor skulle ta hand om honom och av att tänka på hur det måste ha varit för honom att komma till det där främmande landet (där alla inte alls var så vänliga). Så tänker jag på att det finns föräldrar runt om i världen som fortfarande måste göra det valet och ensamma barn som kommer hit på samma sätt och vill bara gråta. Men det var inte det den här texten skulle handla om utan om Elisabeth Åsbrinks roman. Läs den om ni inte redan gjort det för den är mycket bra. Jag skulle till och med vilja säga att den är viktig.

Simon och Ekarna överraskade mig inledningsvis. Jag vet att jag läste den för en herrans massa år sedan och att jag då blev besviken, men nu tyckte jag genast om den och ville bara läsa mer. Tills jag kom till ungefär mitten, då började jag tröttna. Det blev för mycket övertydlig symbolik, för psykologiserande, för naturromantiskt. Jag började också reta mig på de samtals som förs i boken. Det finns väl inga som pratar så där klokt och insiktsfullt hela tiden? Nästan högtravande. Det blev liksom för mycket för mig, men nu är den utläst och det ska bli kul att se filmen med de andra i salongen.

Ja, så blev det då ett inlägg om de tre böckerna ändå. Långt ifrån så uttömmande som jag tänkt mig, men ändå något.

Så här trevligt ...

... hade vi på den senaste WOW-träffen, i december förra året. Nu syns dock bara tre av medlemmarna, Catrin, David och Cattis, men de andra tre var också med!

Badkar

Med glädje berättar jag gärna att den här bloggen har fått många fler besökare på sistone. Det är ju kul! Jag startade bloggen mer som ett diskussionsforum, en plats för oss i Wind Up Women att fortsätta våra bokprat i när vi inte träffades. Efterhand utvecklades bloggen där det nu mest är Cattis och jag som skriver inlägg, även om alla de andra förstås har möjligheten att göra det.

Hursomhelst. Det är ju roligt att fler är intresserade av vad vi har att säga om böcker om läsande, men jag undrar om inte de senast tillkomna besökarna ändå har blivit besvikna. Eftersom 27 personer bara den senaste veckan har hittat hit genom sökningen "badkar".

Nå. Då hoppas jag att alla de som söker nytt badkar, information om badkar eller bilder på badkar har blivit inspirerade till läsning. För den som vill veta hur man gör, finns en bra beskrivning på bloggen "Försök att inte se så snygg ut"

Grand Final i skojarbranschen

vill bara helt kort säga att jag uppskattar Kerstin Ekmans Grand Final i skojarbranschen VÄLDIGT MYCKET. 

Skojig, rapp, intelligent och underhållande. Jag tycker mycket om både Babba och Lillemor och njuter storartat av varenda sekund av läsningen. 

Kanske det blir några rader till när jag läst klart. Vi får se. Nu ska jag dock ägna mig åt att göra just det: läsa klart.

Tyst på bloggen

Oj, nu var det länge sedan vi skrev på bloggen igen! Men jag kan lova att i åtminstone mitt fall har det inte berott på att jag inte läser eller att jag inte har något att skriva om. Det har bara inte funnits tid eller en ordentlig uppkoppling helt enkelt. Men snart ska jag skriva om både Frihet, Och i Wienerwald står träden kvar och Simon och Ekarna!