lördag 28 december 2013

Fint om sorg, hopp och kärlek


Man måste ju bara älska en bok som vars första mening lyder: The strangest thing about my wife's return from the dead was how other people reacted

Anne Tyler är en författare jag ständigt återkommer till och när jag var i London senast bestämde jag mig för att det var alldeles för länge sedan jag läste något nytt av henne. I hyllorna på Daunt Books fanns det många titlar att välja bland, men till slut fastade jag för The Beginner's Goodbye. Denna lilla pärla handlar om Aaron och vad som händer honom när hans fru Dorothy går bort i en tragisk olycka. Det är en fin, lite skruvad, berättelse om kärlek, sorg, vänskap och hur man lever vidare. Den lämnar mig leende och hoppfull om att man kan ta sig igenom den djupaste sorg. Jag är mycket glad att det var den som fick följa med mig hem i resväskan. Nu får den flytta in i min bokhylla bland andra böcker av Anne Tyler. Och hon fortsätter att vara en av de författare som jag alltid vill läsa mer av.

Annat som gör mig glad är de fina vännerna i Wind up Women och våra samtal kring litteratur (och mycket annat). Vi hade så många olika åsikter om Egenmäktigt förfarande och det blev en ganska livlig diskussion när vi sågs hemma hos Catrin innan jul. På ett bra sätt. Våra samtal är alltid så öppna och alla fria i sitt tyckande. Jag kan se helt andra saker i boken nu, efter vårt samtal, än när jag läste den. Det är det bästa med att träffas, detta att få de nya perspektiven. Det och att jag läser sådant som jag aldrig skulle ha hittat fram till själv. Mycket inspirerande.

Nu fortsätter jag min helgläsning med Oksanen och  Hemingway lite blandat huller om buller. Inte dumt det heller!

onsdag 25 december 2013

Julklappsböckerna


Jag är så himla glad och nöjd med årets julklappsböcker! Denna gråa och regniga juldag läser jag Oksanens När duvorna försvann.

onsdag 20 november 2013

Egenmäktigt förfarande utmanar och förbryllar

Inom Wind Up Women har vi redan tjuvstartat samtalet om Lena Anderssons Egenmäktigt förfarande. Cattis och Catrin hade lååånga sms-resonemang häromdagen och tyckte - inte ovanligt - HELT olika. Sedan kom ett mejl från David och diskussionen fortsatte, med än fler komponenter. Vi tycker inte likadant någon av oss. Det ska verkligen bli roligt och intressant att prata om boken mer ingående när vi väl och vackert ses för säsongsavslutning i salongen i december. Nedanstående inlägg är skrivet av David:

Lena Andersson. Bild från Natur & Kultur

Vad ska man säga?

Ambivalent!

Oj så delad jag är av Lena Anderssons – egenmäktigt förfarande.

Augustnominerad och tokhyllad. Det bådade för god läsning. Och det var det. Boken lästes ut snabbt, vilket ofta är ett gott betyg. Det var svårt att slita sig.

Men, för min egen del kändes det som att jag ville att boken skulle ta en vändning, att det skulle något skulle hända som skapade förståelse för själva handlingen.

Innan jag läste boken gjorde jag just det jag lovat mig att inte göra innan jag läser en bok – skumma igenom recensioner av boken. Hyllningskören var unison. Och en av elogerna formulerades lite parafrastiskt att boken var en kärleksroman med hög igenkänningsfaktor. Spännande! ”Läs den, du kommer känna igen dig, och alla du känner” skrev Jenny Teleman för Kulturnytt

Men – själva berättelsen? Självständig ung intellektuell kvinna blir olyckligt kär i en egenkär äldre man med uppblåst ego. Känna igen vadå? Jovars, temat har vi hört förr – storyn är rent av ganska sliten.

När jag tar del av Ester Nilsson 31 år som blir blossande röd så fort Mannen dyker upp blir jag kluven. Dels är beskrivningen något pubertal, som mest påminner om E L James – 50 nyanser av honom. Å andra sidan är det väl kanske just så som förälskelsen presenterar sig, hos var och en av oss. Men precis som hos James är det hos Anderssons kvinna - en mycket omedelbara hänförelse av en man som beskrivs. Det känns något forcerat. Ingen introducering, mannen dyker bara upp och det räcker med att Han tar en slängd kappa från en stol till en annan innan det är ”kört”.

Som en god vän till mig sa: - jag vet inte om det är en kärlekshistoria, efter att ha läst halva Egenmäktigt förfarande. Nä, frågan är vad hon tycker när hon läst hela boken?

”Det finns två sorters människor. De bor på varsin planet, Venus och Mars. På planeten Venus odlar invånarna sitt känsloliv. Invånarna på Mars är inte intresserade av känslor.” Känner ni igen raderna? De är hämtade från John Grays dundersäljare Män är från Mars, kvinnor från Venus.

Eller de här raderna: ” Tiden går, hon talar om honom och jag hör på. Hon kan inte sova, hon ringer mig om natten, hon tror att jag förstår ” från Niklas Strömstedt LP OM släppt 1990! Refrängen är Grayska;

Flickor talar om kärleken, de vet, de vet att de älskar

Flickor talar om kärleken, en diamant, de bär runt sin hals

Flickor talar om kärleken, flickor talar om kärleken

Män, de gör just ingenting alls      

Mm, flickor som talar om kärleken och män som gör just ingenting alls. Eller för att tala med Andersson, det handlar om egenmäktigt förfarande. Kvinnor som blottar sig, visar sitt inre – män som gör just ingenting alls.

Den kommunicerande kvinnan som söker gensvar, som vill söka djupare i förbindelsen två meddelande individer mellan. Kvinnan söker ögonkontakt då det innersta ska avhandlas. Mannen tittar förstrött ut genom fönstret och önskar sig vara på en avlägsen plats. Förmodligen till Mars där ingen är intresserad av känslor.
Fräscht?
Känns väl lite väl mycket 90-tal och Venus vs Mars diskussion? Eller?

Vad kan man säga om språket? Joda, det är ju Lena Andersson som skriver. Uppfriskande och snyggt. Ändå kan man inte riktigt slita sig från tanken att hon leker med synonymknappen i word. Inget fel med det, men det kan bli lite väl högfärdigt stundtals. Konversationen mellan Hugo och Ester lite väl styltig, det är väl en vokabulär som förmodligen dagligdags användas på DN:s ledarredaktion. Men kanske inte i det vardagliga två kärleker mellan. Eller?

Men visst kan Lena Andersson skriva alldeles lysande. Hon binder ihop berättelsen snyggt. Det känns sofistikerat. Intellektuellt. Boken sporrar till samtal och diskussion. Frågan är väl om det är just det som är själva poängen. John Gray är hyfsat sliten (som tur är), kanske skolbiblioteken ska byta ut Män är från Mars, kvinnor från Venus till Egenmäktigt förfarande?

De upplysande samtalen om överordning visavi underordning behövs. Vem som i en relation sätter agendan. Intressant? Absolut! Likaså vem som skapar beroende till vem och på så sätt tydliggör maktförhållandet. Den som vill mest är den som förhandlingsmässigt säljer sig billigast, etcetera.

Men kvinnan som varm, reflekterande och beredvillig att när som helst vända ut och in på sig själv för att hitta det rätta samtalet, som ikläds de sympatiska mänskliga egenskaperna. Mannen som sammanbiten, distanserad och såväl oförmögen som ointresserad att gå vidare med de långtgående djupare analyserna av sin relation. Har vi som sagt inte hört den storyn förr?

Och lägg därtill på att den varma goda kvinnan faller pladask för den mystiska svårfångade osympatiske mannen. Inte nog med att Kung Klyscha är på ute på eriksgata, vad är det vi längtar efter att fångas av i berättelsen? Igenkänning verkar vara ett genomgående tema bland svaren. Är det verkligen så illa?

Aber!? Bör Lena Andersson läsas? Naturligtvis! Läs den genast!

/David



Några recensioner: SvD, DN, Aftonbladet, GP, UNT.

tisdag 12 november 2013

Varje sida är genialisk

Lika besatt som Ester är av Hugo Rask i Egenmäktigt förfarande av Lena Andersson, lika besatt är jag av den här romanen. Jag sitter med pennan i högsta hugg för att markera fantastiska formuleringar, underbara ordval och andra anmärkningar, men lämnar sidorna blanka eftersom jag vill markera ALLT.  Det kanske redan har sagts tusen gånger, men banne mig varenda mening är precis, på pricken och genialisk i den här boken.

Idag läser jag i SvD att Lena Andersson får SvD:s Litterturpris. Blir det inte Augustpris dessutom måste jag nog äta upp min basker! 

torsdag 7 november 2013

Egenmäktigt förfarande



HURRA! Denna är nästa salongsbok. Ser SÅ mycket fram emot att läsa den.


måndag 28 oktober 2013

When in London...


...always visit Daunt Books! Och det är just vad vi gjort idag - jag, min kompis och våra två små killar.  Resultatet för min del ser ni ovan.  Älskar det där stället.

onsdag 23 oktober 2013

Aviserar otrohet

Hurra! Imorgon kväll är det äntligen salong igen och vi ska diskutera Ett år av magiskt tänkande av Joan Didion. ber om ursäkt om jag nu svär i kyrkan, men ett litet förhandstyckande släpper jag ifrån mig redan nu och det lyder: Bra, men inte så bra som jag hoppades och trodde. Så var det sagt.

Lite kanske det beror på att jag strax efter att ha börjat läsa Didion gick på promenad och som av en händelse hamnade på Pocket shop och helt slumpmässigt råkade köpa Gone Girl av Gillian Flynn och En kärlekshandling av Jeffrey Eugenides och jag började genast läsa båda. Dessutom håller jag ju på med Wolf Hall av Hilary Mantel sedan tidigare och jag kan säga att samtliga dessa tre tilltalar mig mer än Didion. Nå, nu valde vi Didion och Didion ska vi diskutera imorgon.

Vad som också blir intressant är om övriga har gjort sin läxa ordentligt, det vill säga komma med minst ett, gärna två förslag på läsning till nästa gång. Mina förslag avslöjar jag mer än gärna: jag vill absolut läsa Bea Uusmas Expeditionen. Min kärlekshistoria (recension i SvD 23/9) och Lena Anderssons Egenmäktigt förfarande (recension i SvD från den 5 september). Förresten måste Egenmäktigt förfarande vara den mest lysande titeln på en svensk roman det här årtiondet! De är dessutom båda August-nominerade och även om vi inte varje år läser någon August-nominerad bok, så gör vi det påfallande ofta.

Vad vi däremot alltid läser är Nobelpristagaren. Men nu har vi ju faktiskt redan läst Alice Munro i år, och till och med det senaste som gavs ut av henne. Det hindrar dock inte att jag är lite sugen på mera Munro också. Till exempel Tiggarflickan, som både SvD och DN skriver om idag.

Avslutningsvis ska jag förklara detta inläggs rubrik. Jag kommer inom kort att vara otrogen. Har inlett ett förhållande med ytterligare en bokcirkel: Hce-bokklubben. Mer om det i december.

tisdag 22 oktober 2013

Om bara någon dag nu...


...får jag träffa de andra i salongen. Eller åtminstone tre av fem, två har tyvärr fått förhinder. De kommer att vara saknade, men jag längtar mycket efter att få dinera med övriga  två damer och herre på torsdag. Det är alldeles för länge sedan nu. Jag är också mycket nyfiken på vad de tycker om Didion. För att inte tala om vad vi väljer som nästa läsning. Fortsättning följer.

onsdag 16 oktober 2013

Inspirerande lunch om läslust


På listan Roliga-saker-jag-oväntat-får-göra-i-livet lägger jag nu till att prata om barns läsning och litteratur med Martin Widmark, författaren bakom böckerna om LasseMajas detektivbyrå och Nelly Rapp. Ett på alla sätt inspirerande samtal. Jag skulle kunna skriva långt om Martin Widmarks läsprojekt En läsande klass, men länkar istället till hans egen sida om projektet, här.

LasseMaja-böckerna har länge varit en favorit hemma hos oss och vi har precis påbörjat en omläsning av mysterierna. Ikväll går jag på invigning av den nya utställningen Monster & Mysterier på Junibacken, som bygger på böckerna om just LasseMajas detektivbyrå och Nelly Rapp, och i helgen ser jag den nya LasseMaja-filmen - von Broms hemlighet. Åh, vad roligt!

lördag 12 oktober 2013

Wind up Women goes mat- och bakblogg

I dagarna kom jag på att jag aldrig skriver om kokböcker härinne. Mycket konstigt med tanke på att jag äger en lång rad och gärna både lagar och att äter god mat. Jag är dessutom mycket förtjust i att baka tårtor, framförallt under sommarsemesterveckor, då jag testar det ena bakverket efter det andra.

När det gäller matlagning följer jag sällan recept, men jag har ändå ett antal som jag gärna hämtar inspiration ifrån och som också har favoritrecept som jag ständigt återkommer till. Bland dem finns till exempel Jamie Olivers första tre kokböcker - The Naked Chef, The Return of the Naked Chef och Happy Days with the Naked Chef - Anna och Fanny Bergenströms Kärlek, oliver och timjan och Malin Landqvists En god sommar. Allt jag testat ur dem har blivit supergott och det är dessutom lättlagade recept, vilket jag gillar. Enkelt och gott är helt enkelt bäst! Jamie's risotto är t ex återkommande favorit och hans Tray baked Salmon with Olives, Green Beans, Anchovies and Tomatoes har jag lagat så många gånger att jag tappat räkningen. Den går hem i alla åldrar - extra plus.

Anna Bergenström klassiker Annas mat finns också i den lilla kokbokssamlingen och jag önskar mig nu Under Valnötsträdet av Anna och Fanny Bergenström, eftersom den fattas. Relativt ny är Lotta Lundgrens Om jag var din hemmafru. Den har av någon anledning blivit stående rätt länge innan jag testade något recept (har dock bläddrat i den en hel del), men nu har två lagats i ganska rask följd. Jag är inte helt övertygad, men tänker försöka mig på fler. Rolig och snygg är den i alla fall i sitt annorlunda upplägg både vad gäller texter och mat så den pryder sin plats där på hyllan.

I somras testade jag för första gången att laga raw food, både bakverk och mat. Jag hade fördomsfullt nog mina farhågor men det blev förvånansvärt gott. Eller riktigt gott, om jag ska vara ärlig, Pajer med botten av quinoa eller linser istället för mjöl låter kanske märkligt, men är det inte alls. Tvärtom! Maten är min medicin av Janesh Vaidya användes flitigt under sommarmånaderna och nu lagas t ex rödbetsbiffarna lite nu och då. De små chokladrutorna med kakao, kokos och chili bland annat är också mums!

När det gäller tårtor och kakor så är den absoluta favoriten Njut en liten smula av Therese Wikström. Allt blir vackert och gott! Hennes Tillfällen att njuta en liten smula är inte dum den heller. Även bland dessa böcker finns Anna och Fanny Bergenström med. Sött, Sweet, Dulce med bakverk och efterrätter från hela världen är bara så bra. Och vacker. Kok- och bakböcker måste också tilltala ögat! Det var av den anledningen som jag köpte Sweet dreams av Åsa Svanberg och Malou Holm förra året. Här hittar man de mest magnifika tårtor i många lager, men de blir kanske i mäktigaste och sötaste laget för mig. Det gör nu inte så mycket eftersom jag hellre bakar än äter tårtor och de är fantastiskt vackra att se på.

Nå, efter allt detta skrivande om mat och bak är jag riktigt hungrig. Tur för mig då att vi snart ska på tidig middag hos god vän och få äta riktigt hemlagad, god etiopisk mat. Kan inte bli bättre!


Torka aldrig tårar utan handskar utläst

Jag läste ut den tredje och sista delen av Torka aldrig tårar utan handskar för ett par dagar sedan. Mycket bra. Har sedan dess tänkt på att medan mitt 19-åriga jag just flyttat till Stockholm, tog de första stegen i mitt vuxna liv och gjorde staden till min, gick dessa likaledes unga människor på samma gator och levde sin sista tid. Märklig känsla. Sliding doors.

Fortsätter nu att läsa mig igenom högen av böcker vid sängen Näst på tur kanske Cutting for stone av Abraham Verghese?

torsdag 10 oktober 2013

Alice Munro alltså!

Jag hojtade till lite av glädje där jag satt på lunchrestaurangen och lyssnade på när årets Nobelpristagare i litteratur tillkännagavs. Gillar ju Munro mycket och har kort skrivit om Too much happiness här. Jag blev liksom lite knockad av den kommer jag ihåg.

Wind up Women har ju som tradition att alltid läsa Nobelpristagaren, men i år har vi redan klarat av det eftersom vi läste Dear Life (Brinnande livet) redan i början av sommaren. Catrin har skrivit om det i Sommarens sista salong. Vi får se hur vi gör med det. Personligen tycker jag att man inte kan läsa för mycket av Munro!

Innan floden tar oss

Jag måste erkänna att jag till en början inte tyckte att  Innan floden tar oss var så särskilt bra. Framförallt  tyckte jag att de västerländska karaktärerna var alldeles för stereotypa, platta och förväntade. Den parallella historien om syskonen Mukta, Nazrin och Mila fångade mig mycket mer än den om biståndschefen Sofia och hennes familj och den priviligerade ambassadvärld de möter, även om också flickorna kändes väl endimensionella. Samtidigt tyckte jag att det var en spännande historia som berättades och att det var tydligt att Helena Thorfinn kan det hon skriver om. Jag ville inte sluta läsa. Och långsamt blev det mindre viktigt hur personerna beskrevs, mer viktigt att få följa bokens centrala och övergripande fråga. Den om vårt bistånd till fattiga länder, om idealism, pragmatism och om hur komplicerad och djupt orättvis vår värld är.

Nu när jag har läst ut boken tänker jag att karaktärerna kanske behövde vara stereotypa och endimensionella för att tydliggöra det som Thorfinn egentligen vill berätta om. Jag vet inte. Men jag vet att jag ändå blev berörd, såpass att jag fällde en tår mot slutet. Jag ska inte berätta varför, eftersom jag inte vill avslöja vad som händer. Ni får läsa själva!

tisdag 8 oktober 2013

Jag - en bokkonsument

Jag skriver alltid mina blogginlägg tämligen spontant och sitter inte och filar speciellt länge på mina texter innan jag publicerar. Jag tänker inte på dem som någon sorts recension utan snarare som mina personliga reflektioner och tankar. Nu har jag precis gjort det om Helena Thorfinns Innan floden tar oss, men denna gång känner jag att jag vill tänka igenom mina intryck en gång till. Medan jag gör det kör jag bokkonsumentsenkät från Bokhora. Varsågoda!

Senast inköpta inbundna bok: Torka aldrig tårar utan handskar, del 3, Döden av Jonas Gardell.
Senast köpta pocketbok: Heja, heja av Martina Haag
Favoritgenre: Oj, svårt. Jag har bättre koll på vad jag inte läser, nämligen deckare. Hm, pass.
Ultimata längden på en bok: Det beror ju väldigt mycket på boken, men rent generellt säger jag 300-400 sidor. Är inget stort fan av tegelstenar.
Favoritbokhandel: Den ligger på Marelybone High Street i London och heter Daunt Books. Den har jag bloggat om lite och , och det har även Catrin gjort både här och där. Just i detta nu blev jag helt uppiggad av att tänka på att jag om några veckor kommer att vara i London igen. Måste få till ett besök på Daunts då.
Favoritbibliotek: Lika bra att direkt erkänna att jag är ganska dålig på att nyttja bibliotek. Trots att jag älskar dem och tycker att de är så viktiga. Sonen och jag besöker i alla fall ganska regelbundet vårt i Solna. Och om somrarna är det tradition att låna semesterläsning till samma son på biblioteket i Kramfors. Båda har otroligt trevlig och kunnig personal!
Favoritplats att läsa (i hemmet): Badkaret! Men nu har jag ju inget längre (åh, vad jag saknar det), så nu blir det för det mesta i min egen lilla läshörna eller sängen. 
Favoritplats att läsa (utanför hemmet): Vid havet - Medelhavet helst (åh, vad jag saknar också detta) - eller på tåg.
Fem författare du alltid köper i inbundet format: Jag köper mest i pocket, eftersom inbundna böcker är så tunga att bära på i väskan till och från jobb. När jag köper inbundet är det oftast för att jag vill ha boken direkt när den kommer ut och i några fall också för att det är en riktig favoritförfattare som t ex Ian McEwan. 
Bästa lässnackset: choklad (men inte för varm, man vill inte kladda ner sidorna)
Bästa läsdrycken: Räknar utan inbördes ordning upp te, kaffe och vin.
Bästa bakgrundsljudet vid läsning: Om jag fick välja - en spinnande katt i knät. Men nu får jag inte det så då får det bli Katie Melua, Sophie Zelmani eller sonen som grejar.
När på dygnet läser du helst? Närhelst jag kan. Läser jag vid läggdags har jag dock en tendens att endera somna mitt i en mening eller inte kunna sluta så att det blir alldeles för sent innan jag släcker, så dagtid bäst.
Bästa bakfylleläsningen: Tidningar man bläddrar i för att titta på bilder mest.
Bästa kollektivtrafikläsningen: Här funkar precis allt och här sker större delen av min läsning under vardagar.

måndag 7 oktober 2013

Jag läser igen!

Ja, det har ni kanske redan märkt - att jag läser igen och att jag bloggar om det jag läser. Kanske inte om allt, men en del. Jag är så himla glad för det. Hatar när jag hamnar i lässvackor. Jag ville bara säga det. Nu håller vi väl tummarna för att nästa lässvacka är långt borta? Livet blir ju så mycket tommare utan böcker.

söndag 6 oktober 2013

Sweet Tooth

Ian McEwan är som bekant en av mina absoluta favoritförfattare. Enduring Love och A child in time är på min topplista över bästa böcker och jag har alltid höga förväntningar på denna författare när han kommer med något nytt. Men redan vid förra romanen Solar saknade jag McEwan när han är som bäst och tyvärr är inte Sweet Tooth boken där han är tillbaka i toppform. Tvärtom. Thomas Anderberg skriver i sin recension i DN "Det smärtar att säga det, men hans litterära bana som kantas av höjdpunkter sluttar nu betänkligt" och jag är nästan benägen att hålla med. Men bara nästan. Jag hoppas och tror mer på en tillfällig svacka.

Naturligtvis kan jag se intressanta delar i berättelsen om Serena Frome. En diskussion om vad som är god litteratur, hur en historia arbetas fram och byggs upp. Det metalitterära perspektivet. Att Ian McEwan väver in sig själv, sitt eget författarskap i berättelsen. Men allvarligt talat, det blir inte tillräckligt intressant och vändningen i berättelsen, när allt får sin förklaring, kommer för sent - då har jag redan tröttnat. Om jag saknade den händelsen som blir avgörande i karaktärernas liv, som ställer allt på ända i förra boken Solar, så gör jag det ännu mer här. Jag saknar McEwans skärpa, hans förmåga att beskriva psykologiska skeenden, hur våra val påverkar våra liv. Det som jag vet att han är så bra på. Och jag hoppas innerligt att nästa alster kommer att innehålla allt detta.

Förutom DN, så har t ex både SvD och Kulturnytt recenserat.

Nu fortsätter jag min läsning med den tredje och avslutande delen av Jonas Gardells Torka aldrig tårar utan handskar samt Innan floden tar oss av Helena Thorfinn. 

onsdag 25 september 2013

Heja, heja - eller när Martina Haag fick mig att brista ut i välbehövligt gapskratt

Den senaste tiden har jag ägnat mig ganska så helhjärtat åt Ian McEwans Sweet Tooth. Jag älskar ju som bekant Mr McEwan, men den här gången vill det inte riktigt ta sig. Jag har nästan kommit till slutet och jag väntar liksom fortfarande på att berättelsen ska börja. Det kan ju aldrig vara ett bra tecken? Mer om detta i ett annat inlägg, men jag har känt ett behov av annan läsning ett tag måste jag erkänna. Så idag när jag fick syn på Martina Haags Heja Heja i den lokala affären slog jag till. Och nu har jag läst ut den.

En gång i tiden hatade jag att springa. Alltså verkligen avskydde att springa. Jag kunde inte tänka mig något tråkigare. Men då och då lyckades den andra vuxna i det här hemmet lura ut mig på en runda. Det var vedervärdigt. I mitt huvud malde samma sak om och om igen: Varför springer du när du kan gå? Det var då. För plötsligt för några år sedan började jag tycka att det var roligt att springa och nu gör jag det regelbundet. Och det hela började ungefär som för Martina Haag. Jag insåg att jag var för otränad för mitt eget bästa och att det var dags att göra något åt saken. Idag blir jag rastlös och lite frustrerad om jag inte kommer iväg på att par runder i veckan. Igenkänningsfaktorn är därför hög  rakt igenom läsningen, från den första mördande turen på tolv minuter till de sista sidornas beskrivning av ett... nej, jag har aldrig sprungit ett maraton. Men beskrivningen av nästan allt som leder fram till de längre loppen och det där maratonet i Venedig, det känner jag igen det mesta av. Och jag gapskrattar mig igenom stora delar av läsningen. Ett gapskratt som var mycket välkommet. Nu känner jag mig peppad för att ge mig på ett riktigt långt lopp. Inte ett maraton, men kanske en halvmara? Vi får se.

tisdag 24 september 2013

Franska frestelser ...


Sommarens läsning har inte bara inneburit Agaat och Lena Nyman för min del utan även lite annat smått och gott. Till exempel lite trevlig fransk litteratur, föredömligt utgiven på trevliga Sekwa förlag.

Jag började sommaren med den lilla korta romanen Allt jag önskar mig av Grégoire Delacourt, som handlar om en medelålders kvinna, Jo, som har en sybehörsaffär som inte går strålande, en blogg om sömnad och handarbete, en man (som också heter Jo) som verkar lagom hygglig, två utflyttade barn och på det hela taget ett vanligt liv. Så vinner hon högsta vinsten på lotto. Och allt ställs på ända. Men inte på det sättet som jag gissade och när jag trodde att jag hade listat ut nästa steg, blev jag förvånad igen. Så den lilla historien som jag trodde var en förutsägbar,  men trevlig bagatell, var något helt annat. Trevlig föralldel, och puttrig som en fransk småstad, men med en aning bitter eftersmak. Klart läsvärd, även om den inte går till historien  - i alla fall inte på min topplista.



Sekwa förlag brukar borga för god kvalitet och jag gillar verkligen deras utgivning överlag. Igelkottens elegans  av Muriel Barbéry var ett av mina första möten med förlaget, jag köpte och läste förstås Smaken av samma författare. Slukade Tatiana de Rosnays Bumerang och uppskattade även (till en viss del) Huset du älskade.  Den enda bok från Sekwa jag blivit riktigt besviken är Drömbokhandeln (varför skrev jag om här), men måste i alla fall ge förlaget en eloge för skicklig marknadsföring av densamma. Jag var så pepp och intresserad av den innan den ens getts ut tack vare skojig kommunikation kring boken.

Förra sommaren bestod halva min läshög av böcker från Sekwa. Så även i år visar det sig, förutom Grégoire Delacourt har jag även läst Underjordiska timmar av Delphine de Vigan och kod 400 av Sophie Divry. Jag kom aldrig riktigt bra in i kod 400, det är en lång monolog, som jag fann lite tröttsam tyvärr. Men Underjordiska timmar! Den gick inte att sluta läsa. Det är en ganska lågmäld berättelse, där det inte händer så mycket alls på det fysiska planet, samtidigt som det händer massor mentalt med huvudpersonen. Otroligt välskrivet och drabbande.
Nu surfar jag vidare på Sekwas hemsida och letar efter nya godbitar ...

lördag 21 september 2013

3 saker

1. Jag är glad att vi valt att läsa Didions Ett år av magiskt tänkande, eftersom den är så hiskeligt bra. Det vet jag eftersom jag redan läst den.
2. Jag är också helt säker på att jag skrivit ett blogginlägg om detta, men hur jag än letar i bloggen kan jag inte hitta det. Hittar bara ett där jag kort konstaterar att Didions Blue Nights är så bra att den tar mig ur det läskoma som jag befunnit mig i. Jag måste bli bättre på att sätta etiketter på mina blogginlägg.
3. Att bläddra runt i bloggen och olika år får mig att känna mig gammal. Saker som jag läste för flera år sedan känns som igår och jag tappar greppet om tiden. Skrämmande.

Uppdatering: Retade mig så på att jag inte kunde hitta blogginlägget. Och tada, trägen vinner. Här är det - det försvunna blogginlägget! (Vänner i salongen, läs ej förrän ni själva har läst.)

tisdag 17 september 2013

Flera år av magiskt hyllvärmande

ÄNTLIGEN! På måndagskvällen hade den litterära salongen Wind Up Women säsongsstart för hösten - och vilken start! Böckerna som lästs under sommaren var Marlene van Niekerks Agaat och Annika Perssons biografi över Lena Nyman.

Vi var alla imponerade av Lena Nyman och fascinerade av hennes liv. Likasp var vi överens om att Annika Persson lagt ner mycket jobb på research, men vi var flera som också tyckte att hon borde nog fått lite mer hjälp av sin redaktör att stryka onödiga upprepningar och lite stolpigt, uppsatsmässigt språk.
Men i stort sett var vi eniga och skålade i champagne till Lena Nymans ära och minne.

Vad gäller Agaat gick åsikterna mer isär. Jag och Anna-Karin var överförtjusta i Agaat, Cattis tyckte inte om den alls och hade därför slutat läsa efter ett tag. Anna och Mia hade inte hunnit klart och var mer försiktiga i sina uttalanden medan David hade inte läst den alls, men lånade mitt exemplar. För min del kvalar den in som kanske inte den bästa boken jag någonsin läst, men lätt bland topp-tio. Jag kunde ju inte hålla mig efter att ha läst ut den rekordsnabbt och skrev ner några tankar om den redan i somras.

Så kom vi till slutet av kvällen och ny bok skulle väljas. I vanliga fall har vi massor av förslag och svårt att välja av den anledningen - men nu var det som förgjort. Förslag på böcker som vi hört om nyligen kastades upp i luften, som till exempel Wolf Hall av Hilary Mantel (det var mitt förslag, men det röstades ner på grund av för tjock och tung bok), Lena Anderssons nya Egenmäktigt förfarande (lysande titel och värd att läsa bara för den!), Sami Saids Väldigt sällan fin och så förstås den nya, Monomani som handlar om hur han skriver första boken, vi funderade på Kjell Westö och hans senaste Hägring 38, vi var inne på en klassiker och titlar som kom upp var till exempel Brott och Straff, Stolthet och fördom, Farmor och vår Herre, men också mer moderna klassiker som till exempel Kerstin Ekmans tetralogi Kvinnorna och staden. Det var bra nära att vi valde Kerstin Ekman, men så vände diskussionerna igen och till slut valde vi Joan Didion och Ett år av magiskt tänkande.

Det är en sådan bok som jag köpte för länge sedan, kanhända redan när den precis kommit ut. Den låg sedan länge i att-läsa-högen på nattduksbordet, för att senare flytta in i bokhyllan och där har den stått sedan dess och värmt hyllan. Men nu blir den läst! Skoj för både den och mig.

tisdag 3 september 2013

McEwan talar till mig

Jag blev lite munter när jag sex sidor in i Sweet Tooth stötte på följande när det gäller vad huvudpersonen söker i en bra bok:  I didn't bother much with themes or felicitous phrases and skipped fine descriptions of weather, landscapes and interiors. I wanted characters I could believe in, and I wanted to be made curious about what was to happen with them. Jag hade inte kunnat säga det bättre själv. Och som av en händelse är det precis vad McEwan ger - en bra historia och trovärdiga personer som engagerar. Vanligtvis alltså. Jag har inte kommit så långt i Sweet Tooth att jag kan säga något om den saken än. Även om det är lovande så här långt.

måndag 2 september 2013

Mr Cromwell, I presume?

Ser galen ut pga spärrar upp ögonen för att ej blinka

Efter gårdagskvällens Babel var jag på vippen att omedelbart klicka hem Hilary Mantels Wolf Hall, men jag stillade mig och köpte den i en riktigt bokhandel idag på lunchen istället. Ian McEwans Sweet Tooth fick också följa med hem, så nu kan jag och Cattis ha en mini-salong om den när vi ses nästa gång.

Jag började genast läsa så smått i båda, men ska nu ägna mig helt och hållet åt Thomas Cromwell, Henrik VIII, Anne Boleyn och släkten Tudor. Och sedan (eller samtidigt) måste jag titta på tv-serien the Tudors. Nu vill jag bara gå och lägga mig och fortsätta läsa. Boken har hittills bara ett minus: den är så tung att jag knappt orkar hålla upp den, men jag läser det genom att ha en kudde i knät att luta den emot.

Sigrid Combüchen i SvD var imponerad av Wolf Hall. Andra som recenserat är Leif Zern i DN (kan tyvärr bara läsas av Plus-kunder), Maria Ronne i UNT och Annika Koldenius på sin blogg. Det här bådar gott vill jag lova!

söndag 1 september 2013

Babel och Little Bee

Chris Cleave gästar kvällens Babel och jag inser att jag inte skrivit ett ord om Little Bee som jag tyckte så mycket om. Det var en av de där böckerna som jag tänkt läsa och inte kommit mig för att köpa, men så följde den med ett magasin  somras och då slog jag till. Sedan sträckläste jag den, helt uppslukad av berättelsen, människoödena och road av humorn och det absurda som också finns i romanen. I kväll var alltså författaren gäst i Babel och förutom att jag alltid faller hårt för brittisk engelska, så framstod han också som en sympatisk man i en avspänd intervju om livets stora frågor. Som resultat är jag nu nyfiken på den nya romanen Gold.

När man måste ge upp

För några år sedan hade jag lite Kambodja-tema på min läsning och läste både Jesper Huors Sista resan till Phnom Penh och Pol Pots leende av Peter Fröding Idling. Båda mycket bra och läsvärda, om detta har jag skrivit  här och här. Jag hade därför mycket höga förväntningar på Peter Fröding Idlings Sång till den storm som ska komma, som var en av de böcker som följde med mig hem från Bokmässan förra hösten. Såhär snart ett år senare kan jag bara konstatera att det inte riktigt blev som jag hoppats. Jag började entusiastiskt att läsa, men kände ganska snart att det här inte riktigt var vad jag hade förväntat mig. Läsningen gick trögt och någonstans halvvägs hamnade boken i den där högen av ej avslutade böcker. Idag plockade jag med ny energi fram den igen, jag vill ju så gärna tycka att det är himlastormande bra, men tyvärr. Det är för torrt, för detaljerat, för mycket avstånd mellan mig och karaktärerna. Ja, lite för... tråkigt helt enkelt. För mig. Jag vet ju att andra tycker helt annorlunda. Hur som helst så tänker jag som vanligt att det finns alldeles för många böcker i världen som jag verkligen vill, men aldrig kommer att hinna läsa och ger upp Sång till den storm... för att hinna med någon av dem istället. Men jag måste erkänna att det är med sorg jag ställer den outläst i bokhyllan.

Nästa bok på schemat - Ian McEwans Sweet Tooth. Den hann jag knappt börja läsa innan maken snodde den av mig. Nu har jag dock snott tillbaka den. Tar med den ut i solen på balkongen med en kopp kaffe!

lördag 31 augusti 2013

Och regnet det bara öser ner


Det regnar ute och operation läsa-ut-alla-påbörjade-men-ej-avslutade-böcker pågår.  Det är helt nödvändigt för att jag ska tillåta mig själv att skicka iväg den beställning på  tre nya böcker som ligger och väntar. Hitills har jag hunnit med Caitlin Morans How to be a woman - läs! - och nu fortsätter jag med Alice Munros Dear Life - oklart varför den ligger i högen av ej utlästa böcker när den är så bra. Där återfinns också bland annat Agaat, men jag är tveksam till att jag någonsin kommer att ta mig igenom den. Trots påhejande av Catrin. Den är inte min kopp te helt enkelt. Däremot hoppas jag ta mig igenom Jellicoe Road, inköpt på inrådan av samma Catrin.

Nå, regnet öser ner och jag har ett uppdrag att slutföra.  Vi hörs på andra sidan högen!

onsdag 28 augusti 2013

Bodil, jag och mysteriet med de försvunna loggböckerna

Jag har läst ALLT av Bodil Malmsten som getts ut. ALLT. Nä, nu ljuger jag, för den senaste loggboken Och ett skepp med sju segel och femti kanoner ska försvinna med mig  (recenserad igår i DN av Ulrika Milles), som jag beställde häromdagen, har ännu ej landat i min postlåda.

Jag älskar allting som kommer ur hennes penna, helt okritiskt - och jag står för det. Med detta som bakgrund förstår alla som läser detta vidden av den katastrof det innebär att två av hennes loggböcker har försvunnit ur min bokhylla. Och inte vilka två som helst heller: det var två signerade exemplar som Cattis köpte åt mig (i utbyte mot ett presentkort på Dansens hus) när vi var på Södra teatern och tittade, lyssnade och upplevde hennes föreställning Enligt Bodil Malmsten.

Jag som stolt vill äga och förvalta i stort sett alla böcker jag läser, inte minst de av mina favoritförfattare; dit Bodil Malmsten definitivt tillhör, är förstås förbryllad, förkrossad, men ändå förtröstansfull i tron att de ska komma tillrätta. Frågan är bara: var är de? Vart kan de ha tagit vägen? 

söndag 11 augusti 2013

Böckerna alla älskar älskas ej av mig


På försommaren läste jag Livet efter dig av Jojo Moyes - en roman som hyllats och älskats av i stort sett alla som läst den. Jag avskydde den. Tyckte att den var smetig, förutsägbar, cementerade fördomar, dåligt skriven. Karaktärerna utvecklades inte, de sprang omkring som endimensionella pappfigurer boken igenom och dialogen var stolpig. Själva historien är nog så intressant och det hade kunnat bli både en spännande relationsroman och filosofisk dito där livets stora frågor diskuterades, men istället serveras läsaren en kletig sockerkaka med topping.

Ärligt talat var jag ganska skeptiskt inställd till boken. De där böckerna som ”alla älskar” brukar sällan älskas av mig, men så finns det härliga undantag, som till exempel Kärlekens historia av Nicole Krauss, One Day av David Nicholls och jag gillade ju faktiskt även Boktjuven av Markus Zusak, som ju faktiskt också är en rätt smetig pekoral, men som jag som sagt läste och älskade.

Annat jag ej klarar av är det svenska deckarundret  - inte någon faktiskt (av de jag läst ska tilläggas, har gett upp och kommer ej att slösa tid på fler svenska deckare), tål ej Dan Browns böcker - minns när Da Vinci-koden kom och "alla" älskade den ...  Jag har inte heller haft tålamod eller ork med Jonathan Franzen (alltså vad är det MED hans tegelstenar? klarar ej!) - som ju ända klassificeras som mer kvalitativ författare än nyss nämnde Brown. Här i salongen hade vi alla lite svårt för Sigrid Combüchens hyllade Spill, jag tyckte att den var ok, men inte fantastisk.
För att bara nämna några som "alla" älskar, men inte jag.

Men Jojo Moyes anses ju rätt så bra och som sagt - dessa berömda "alla" älskar ju Livet efter dig. Jag läste en annan Jojo Moyes redan i julas, den hette The Girl You Left Behind och var riktigt trevlig, på det där småputtriga engelska bestseller-sättet. Gav den till min mamma när jag hade läst ut den och hon älskade den. Så, jag tänkte att jag trots viss misstänksamhet faktiskt skulle kunna gilla Livet efter dig, inte minst eftersom flera bokbloggare jag gärna läser och hämtar tips ifrån kunde rekommendera den å det varmaste. Men nej. Den var inget för mig.

onsdag 31 juli 2013

Drabbad av Agaat


På lässchemat denna sommar står Agaat av Marlene van Niekerk allra först, tätt följd av Jag vill ju vara fri av Annika Persson, biografin om Lena Nymans liv och konstnärsskap. Därtill har jag sedan länge Allt jag önskar mig av Grégoire Delacourt i läshögen, liksom Little Bee av Chris Cleave, Paul Austers Vinterdagbok och kultboken Born to Run – ett måste för alla löpare (som jag förstått det).

På en veckas solsemester tidigare i somras och eoner av tid avsatta för läsning ger jag mig i kast med Agaat. Det enda jag hade hört om boken var att den var ”lite konstig” och ”knepigt skriven” – detta enligt en bekant som lyssnat på den som ljudbok. Nu när jag läst den förstår jag att den måste ha varit knepig som ljudbok – hur läsa de passager som är skrivna som en inre monolog/stream of consciousness? Jag läser boken översatt till svenska. Och är full av beundran för översättaren, Niclas Hval. Vilken bragd. Språket i romanen kan inte beskrivas som annat än fantastiskt och när jag nu skriver ”fantastiskt” känns det ändå futtigt på något sätt, för språket och stilen i den här berättelsen är så mycket mer än så. Om jag räknar rätt har vi minst fem olika berättarnivåer i texten: ett nu, där Milla är berättaren, ett nu där hennes son är berättarrösten, ett då, skrivet i andraperson (mästerligt!), dagboksanteckningar samt som nämns ovan, partier av inre monolog. Därtill dialog och beskrivningar. Och det är så skickligt gjort att jag som läsare bara kan luta mig tillbaka och susa in i texten och Sydafrika och apartheidsystemets grymheter.

Och jag blir extremt berörd. Berörd av Agaats grymma öde, men kan inte låta bli att tänka ”hur hade det gått för henne om Milla INTE hade hämtat henne?”. Berörd av Milla, hennes omsorg och kärlek till gården och hennes olyckliga äktenskap. Hennes man är en riktig skitstövel; arrogant, brutal och egoistisk. När han själv kommer till tals framkommer delvis en annan bild. Även om den misshandel han utsätter sin hustru för självklart inte kan ursäktas, kommer dock förklaringar till delar av hans beteende. Berörd av sonen i familjen, vars gunst alla tävlar om; Milla, fadern och inte minst Agaat.

Mellan Agaat och Milla råder en slags kärlek, men också hat och rädsla. Från båda håll. De är extremt beroende av varandra, var och en på sitt sätt. Samtidigt är de fast i tidens konventioner, historia och politik. 

Jag håller andan när jag läser och när jag efter fyra dagar lägger ifrån mig Agaat är jag alldeles tagen. Det är verkligen en fantastisk berättelse och ett briljant hantverk, som det finns mycket mer att säga om. Jag ser fram emot spännande diskussioner i salongen till hösten.



fredag 12 juli 2013

Sommarens sista salong

Under våren läste vi Brinnande livet av Alice Munro och en decimerad skara bestående av Catrin, Anna-Karin och Anna träffades och diskuterade novellerna i sommarens sista salong. Vi återgick till Järnet som ni förvandlats till Cultur bar och hade en trevlig middag tillsammans med Munro.

Alla var vi rörande överens om att Munro är fantastisk, att hon med små medel snabbt och effektivt målar upp sina berättelser och att det på några få rader kan inrymmas ett helt liv. Yada yada, precis det som alla alltid säger. Men jag kan inte rå för att jag saknar något. Tycker varje novell är en liten pärla i sig, men jag vill läsa hela berättelsen. Jag vill ha mer av de här personerna, se ännu mer av småstaden som skildras, krypa in under skinnet på såväl huvudpersoner som bifigurer.

Ta berättelsen Att lämna Maverlay. Som handlar om den hårt hållna flickan Leah som börjar arbeta på biografen, men inte får se filmerna och Ray Elliott, polisen som skjutsar hem henne efter föreställningarna. Hur hon rymmer hemifrån, gifter sig med prästens son, återkommer till staden och inleder ett förhållande med ortens nya präst. Detta varvas med berättelsen om Ray Elliott och hans sjuka fru. På drygt 20 sidor följer vi både Leahs och Rays öden och bådas historier är så innehållsrika att det skulle ha räckt till minst två romaner. Jag vill läsa de romanerna! Men jag får bara 20 sidor och även om de är mästerliga kan jag inte rå för att jag vill ha mer. 

När vi diskuterade de olika novellerna i salongen kom jag på mig själv att jag hade svårt att hålla isär dem. Mindes alla personer väldigt bra, men blandade ihop historierna. och som sagt - jag vill ha MER.

Som sommarläsning bestämde vi oss för två olika böcker. Dels Agaat av Marlene van Niekerk, dels Annika Perssons biografi över Lena Nyman, Jag vill ju vara fri.