Wind Up Women

Funderar på...

2012-01-28T10:53:00.003+01:00

... det Catrin skriver om nedan. Att inte orka läsa om det fruktansvärda. Att det ibland bara blir för mycket. Jag tror att det kanske är därför det tog sådan tid för mig att avsluta Beneath the Lion's gaze. Den var bra och välskriven med fina porträtt - allt det där jag vill ha. Varje gång jag la ifrån mig den ville jag genast veta hur det skulle gå för personerna i den, de som jag lärt känna så väl. Samtidigt läste jag bara korta stunder och ofta med mycket långa uppehåll.

Historien som berättas är hemsk och tar sin början precis innan revolutionen i Etiopien 1974. I centrum av berättelsen finns bröderna Yonas och Dawit, deras pappa Hailu och Yonas fru Sara samt deras lilla dotter Tizita. Brödernas mamma som går bort i början av boken finns också alltid närvarande. Runt om finns vänner, grannar, kollegor med flera som alla på olika sätt drabbas av de händelser som följer på revolutionen. Relationer som förändras, makt som utövas, orättvisor och våld.

Bröderna Yonas och Dawit väljer att hantera fötändringarna olika. Dawit är rebellen som tror på en revolution, men när han ser vad den innebär aktivt vänder sig emot den. Yonas är den pragmatiske, den som på bästa sätt försöker hantera det nya livet, den som vill skydda sin familj genom att inte sticka ut. När pappa Hailu, som är en ansedd läkare i Addis, fängslas för att en svårt misshandlad fånge dör i hans vård, ställs sönernas olikheter på sin spets. Det är en roman som med Etiopiens historia som bakgrund berättar hur människor påverkas av omvälvande händelser kring dem, vad våld och makt kan göra med till synes helt vanliga människor. Det är en berättelse om ondska, förtryck, kärlek och försoning. Jag är glad att jag till slut läste ut den.

Har svårt för ... och i Wienervald

2012-01-27T11:25:00.001+01:00

... inte för att boken är dålig. Tvärtom. Mycket bra skriven. Och kanske är det därför. Som jag inte orkar med de fruktansvärda övergreppen på judarna i Wien på 1930-talet. Det fanns folk i omvärlden som reagerade! Men ändå kunde det fruktansvärda hända. Och som ominte det vore nog, så med facit och historieböckerna i hand vet vi ju också att det bara accelererade sedan. Räcker det OM JAG VET att det hände? Eller måste jag fördjupa mig? Är det min skyldighet? Jag vet inte. Vet bara att det är så fruktansvärt jobbigt att läsa om det.

Färdigskojat!

2012-01-22T16:21:00.001+01:00

Å vad jag tyckte om Grand Final i skojarbranschen! Den kändes lättläst, djup, allvarsam och humoristisk på samma gång. Jag njöt allra mest av skildringarna från Lillemors intellektuella kretsar, som redogörelserna av hur det går till i Akademien och beskrivningar från arbetet med förlaget. Och vem om inte Kerstin Ekman vet vad hon talar om - även om jag naturligtvis förstås att boken är fiktion, och just det här med fiktionen är också något påpekas med jämna mellanrum av såväl Lillemor som Babba.

Till en början väger mina sympatier ganska jämnt mellan de båda kvinnorna, jag finner Babba djärv, smart och rolig. Men Lillemor är inget dumhuvud hon heller och i sista fjärdedelen av boken är jag bara lojal mot Lillemor. Beskrivningen av Babba blir också mer och mer kritisk allteftersom berättelsen framskrider, så det kan ju vara Ekmans avsikt att jag som läsare ska känna just så. Jag njöt av varje boksida och tyckte att romanen höll hela vägen, men på en punkt vacklar jag och det är en ganska central punkt. Jag fattar inte vad Lillemor är så rädd för. Att bedrägeriet ska uppdagas är det som är meningen att hon ska vara rädd för, och när Lillemor fått tag på manuset (paperassen! lärde mig även ett nytt bra av ord av Ekman!) förstår jag precis, men blir mer och mer frågande allteftersom. Ju mer jag får läsa om hur de båda kvinnorna formar författarskapet som förkroppsligas av Lillemor, så undrar jag mer och mer vad Lillemor egentligen har att frukta. Hon skulle kunna trycka dit Babba hur lätt som helst med hjälp av pengar och sin intellektuella makt, men är på något sätt i Babbas våld.

Nå. Det här är "storartad intellektuell underhållning" som Jens Liljestrand skrev i sin recension i DN. Jag kan bara hålla med.

Andra som läst, recensera och tyckt till: Calliope Books, SvD, GP, Expressen, Annika Koldenius, Kommunalarbetaren, Bokmania, LitteraturMagazinet, Kristianstadsbladet, Sydsvenskan, Kulturbloggen

Hur gör ni?

2012-01-19T15:02:00.003+01:00

Jag har så smått och motvilligt tagit tag i rensningen av bokhyllorna och har jobbat på bra om jag får säga det själv. Men faktum är att det fortfarande står böcker i dubbla led och att det ligger böcker ovanpå de stående. Jag tänker att det här håller ju inte. Vi läser mycket båda min man och jag, men hur ska vi få plats med fler böcker i redan överfulla bokhyllor? Lösningen är kanske att låna mer på bibliotek och att bli hårdare på att rensa ut sådant som vi inte gillat. Hur gör ni? Sparar ni allt som ni läser, om inte - vilka får inte stanna kvar?

Dags för enkät

2012-01-18T13:07:00.002+01:00

Det var länge sedan sist, men nu kör vi. Hittade denna hos Johanna Ö på Bokhora.

Vid sängen: En hel hög med böcker: Maaza Mengistes Beneath the Lion’s gaze, som jag har hållt på med i en halv evighet. Märkligt med tanke på att den är så bra. Jag misstänker att det har att göra med att den har varit min t-bane-/bussbok och jag inte har åkt kommunalt så mycket på ett tag. Den har liksom legat gömd i väskan. Marianne Fredrikssons Simon och ekarna som jag läste ut häromdagen. Tomas Bannerheds Korparna, som jag började på när Simon och ekarna var utläst. Mycket lovande. Jessica Anderssons När kalla nätter plågar mig med minnen av hur det var, som jag läste ut i höstas, men som blivit kvar vid sängen. The shaking woman av Siri Hustvedt, som jag började läsa i höstas (våras?) och som jag misstänker aldrig kommer att bli utläst. Jag älskar som ni vet hennes skönlitterära böcker, men den här, jag vet inte. Kan inte riktigt ta mig in i den. Tomas Tranströmers Samlade dikter, som jag bläddrar i då och då. Och så några tidningar som sedan länge är lästa men som blivit kvar av oklara anledningar.

På toaletten: Blandade tidningar - något inredningsmagasin, någon Filter.

I väskan: Normalt sett en pocket som, men eftersom jag flyttat Under the Lion’s gaze och lagt den vid sängen istället är väskan för tillfället tom på böcker.

På ipaden: I vår omoderna familj finns ingen Ipad. Ännu.

För att fortbilda mig: Efter höstens kurser har jag tagit lite paus från fortbildandet och bara ägnat mig åt skönlitterära böcker (som jag i och för sig tror bidrar till bildning i allra högsta grad), men snart är det dags igen. Denna gång narrativ analys och barns berättande.

För att jag är en nörd: Alldeles för många böcker som jag inte kan göra mig av med. Faktum är att jag egentligen inför flytten borde rensa den där bokhyllan som svämmar över, men jag hittar på allt möjligt för att slippa det. Jag kan verkligen inte göra mig av med böcker. Knappt ens om det är sådana som jag inte tycker om.

På jobbet: Läser jag ofta berättelser från barn och familjer i andra länder.

Utmaningsbok: Har ingen. Känner nu att jag borde ha en. Tips?

På is: The shaking woman.

Läser emellanåt: Under the Lion’s gaze. Det har som sagt tagit oförskämt långt tid att avsluta den, särskilt med tanke på att jag tycker att den är så bra

Längtar efter att läsa: Något engelskt. Jag önskar att jag kunde åka till London över helgen, stå och bläddra bland böcker på Waterstones i Hampstead eller Daunt Books i Marylebone och ramla över någon favoritförfattares senaste. Åh, vad jag längtar efter det!

Tänker på det där med läsningen i badet

2012-01-17T18:05:00.003+01:00

Eftersom den lägenhet vi snart flyttar till inte har något badkar är det kanske läge att lobba för inköp av det här badkaret igen, som jag skrev om i november 2009. Vilstol och kombinerad dusch och läslampa - det måste ju vara det ultimata bakaret om man som jag ofta ligger i badet och läser.

Lovar runt och håller tunt

2012-01-17T13:44:00.003+01:00

Jag vet att jag har utlovat texter om Frihet, Och i Wienerwald står träden kvar och Simon och Ekarna, men det verkar som att mina ord har tagit slut för tillfället. Och tro mig, det är inte något jag är van vid. Det beror inte på att jag inte tycker om det jag har läst på senaste tiden, för det har jag verkligen. Frihet visade sig vara något helt annat än vad jag trott och jag gillade det. Jag gillade att följa flera olika personer genom ett helt vuxet liv. Här och där kunde jag också känna igen mig framförallt i det där perspektivet som man får på sig själv, sitt liv och människorna runt omkring sig när man har passerat en viss ålder. En bra känsla, mer försonande. Jag gillade också att de olika personerna har fått olika röster, att det blev flera olika berättare. Intressant också med inblicken i det amerikanska samhället. Bitvis sträckläste jag och kunde inte lägga boken ifrån mig, bitvis blev jag lite trött på människorna, men aldrig så att jag tyckte att det var dåligt. Absolut inte. Jag håller alltså inte med Jessica på Ord och inga visor. Däremot önskar jag att jag läst boken på engelska istället för svenska. Det hade inget med kvalitén på översättningen att göra, den var helt säkert utmärkt, mer att jag kom på mig själv med att fundera över vad det egentligen stod i originalet. Det och det faktum att när olika dialekter är en viktig aspekt så tycker jag att det blir så konstigt när det ska översättas till svenska varianter. Jag kände likadant när jag läste Niceville. Böcker skrivna på engelska kommer alltså fortsättningsvis läsas på engelska av mig.

Jag hade stora förhoppningar på Och i Wienerwald står träden kvar och jag blev inte det minsta besviken. Jo, eller kanske lite, på slutet, jag ville veta mer, hur det gick sedan, för jag fäste mig så vid Otto. Men det är en fantastisk bok - en gripande historia, välskriven, varm. Och hemsk såklart. Jag får ångest bara av att tänka på hur det måste ha varit för Ottos föräldrar att skicka honom till det där landet Sverige långt borta i norr och hoppas på att några vänliga människor skulle ta hand om honom och av att tänka på hur det måste ha varit för honom att komma till det där främmande landet (där alla inte alls var så vänliga). Så tänker jag på att det finns föräldrar runt om i världen som fortfarande måste göra det valet och ensamma barn som kommer hit på samma sätt och vill bara gråta. Men det var inte det den här texten skulle handla om utan om Elisabeth Åsbrinks roman. Läs den om ni inte redan gjort det för den är mycket bra. Jag skulle till och med vilja säga att den är viktig.

Simon och Ekarna överraskade mig inledningsvis. Jag vet att jag läste den för en herrans massa år sedan och att jag då blev besviken, men nu tyckte jag genast om den och ville bara läsa mer. Tills jag kom till ungefär mitten, då började jag tröttna. Det blev för mycket övertydlig symbolik, för psykologiserande, för naturromantiskt. Jag började också reta mig på de samtals som förs i boken. Det finns väl inga som pratar så där klokt och insiktsfullt hela tiden? Nästan högtravande. Det blev liksom för mycket för mig, men nu är den utläst och det ska bli kul att se filmen med de andra i salongen.

Ja, så blev det då ett inlägg om de tre böckerna ändå. Långt ifrån så uttömmande som jag tänkt mig, men ändå något.

Så här trevligt ...

2012-01-17T08:55:00.000+01:00

... hade vi på den senaste WOW-träffen, i december förra året. Nu syns dock bara tre av medlemmarna, Catrin, David och Cattis, men de andra tre var också med!

Badkar

2012-01-14T10:10:00.005+01:00

Med glädje berättar jag gärna att den här bloggen har fått många fler besökare på sistone. Det är ju kul! Jag startade bloggen mer som ett diskussionsforum, en plats för oss i Wind Up Women att fortsätta våra bokprat i när vi inte träffades. Efterhand utvecklades bloggen där det nu mest är Cattis och jag som skriver inlägg, även om alla de andra förstås har möjligheten att göra det.

Hursomhelst. Det är ju roligt att fler är intresserade av vad vi har att säga om böcker om läsande, men jag undrar om inte de senast tillkomna besökarna ändå har blivit besvikna. Eftersom 27 personer bara den senaste veckan har hittat hit genom sökningen "badkar".

Nå. Då hoppas jag att alla de som söker nytt badkar, information om badkar eller bilder på badkar har blivit inspirerade till läsning. För den som vill veta hur man gör, finns en bra beskrivning på bloggen "Försök att inte se så snygg ut"

Grand Final i skojarbranschen

2012-01-13T11:45:00.001+01:00

vill bara helt kort säga att jag uppskattar Kerstin Ekmans Grand Final i skojarbranschen VÄLDIGT MYCKET.

Skojig, rapp, intelligent och underhållande. Jag tycker mycket om både Babba och Lillemor och njuter storartat av varenda sekund av läsningen.

Kanske det blir några rader till när jag läst klart. Vi får se. Nu ska jag dock ägna mig åt att göra just det: läsa klart.

Tyst på bloggen

2012-01-09T11:39:00.002+01:00

Oj, nu var det länge sedan vi skrev på bloggen igen! Men jag kan lova att i åtminstone mitt fall har det inte berott på att jag inte läser eller att jag inte har något att skriva om. Det har bara inte funnits tid eller en ordentlig uppkoppling helt enkelt. Men snart ska jag skriva om både Frihet, Och i Wienerwald står träden kvar och Simon och Ekarna!

Svaret på min egen fråga

2011-12-26T12:11:00.003+01:00

Det blev inga hårda klappar under granen för mig i år. I alla fall inte i form av böcker. Eller, ja, det skulle tydligen ha funnits ett egentligen, men det hade också kommit på avigvägar. Så nästa gång vi ses har svärmor ett ex av Tomas Bannerheds Korparna till mig!

En som däremot fick en hel hög med böcker var sonen, vilket glädjer både honom och mig. Vi kan nu se fram emot att läsa till exempel Biografmysteriet (den enda vi inte läst i Lasse Maja-serien), del två i serien om Drakriddaren Tam och vår första Ture Sventon. Inte illa! Och jag så ska jag hämta ut syskonbarnets böcker som nu äntligen dykt upp. I det paketet ligger också böcker till mig - Simon och ekarna (som jag tydligen inte hade sedan tidigare), Och i Wienerwald står träden kvar.

Idag skulle jag egentligen ha åkt in till stan och gått på museum med killarna i mitt liv, men när vi höll på att packa ihop oss bestämde jag mig för att skicka iväg dem på egen hand istället. Jag sätter mig på bästa läsplatsen med Frihet och försvinner in i läskoma. Hittills har jag läst den så ryckigt och jag vill inget inget hellre än att läsa den i lugn och ro och länge, så det blir Annandagens projekt för mig.

Funderar över årets julklappar

2011-12-23T10:57:00.003+01:00

Frukost i skenet av den nyklädda julgranen da'n för da'n och jag inser plötsligt att jag nästan inte köpt en enda bok att ge bort i år. Det är verkligen inte alls likt mig - det brukar finnas böcker till både stora och små i de paket jag ger bort. Men i år alltså knappt en enda. Bara den till maken som jag sprang på i stan av en slump och som passar honom så bra på något sätt. Jag undrar om jag själv kommer att få några hårda klappar?

Annars är det full julstämning här hemma, med en femåring som inte kan somna om kvällarna, vaknar mycket tidigt och sedan springer runt och säger "jag är så spänd för julafton" ungefär var femte minut!

UPPDATERING! (ca 5 min senare): Jag ljuger som en häst travar. Paketet till det äldsta syskonbarnet skulle ju innehålla bara böcker, men det har kommit på avigvägar på posten och hinner inte fram till jul. Syskonbarnet som är i den där åldern där hon läser böcker på löpande band och nyfikenheten är stor. Det var hur roligt som helst att köpa årets klapp till henne. Det blev böcker som jag själv älskade i den åldern, som jag tror och hoppas att hon också kommer att tycka om. (Vilka det är törs jag dock inte skriva, eftersom det kan hända att hon läser den här bloggen.)

oj så länge sedan ...

2011-12-15T21:24:00.002+01:00

... det var någon gjorde ett inlägg här. Sedan dess har vi ju hunnit ha tjusig avslutningsfest för året i WOW - vi har det alltid i samband med Nobeldagen. Just i år inte på samma dag, men strax innan.
och för en gångs skull hemma hos Catrin istället för på krogen, men det var trevligt det också! Dock bjöds det ej på några leverpastejsmörgåsar, utan fisksoppa.

I januari ses vi igen och till dess ska vi ha läst Simon och Ekarna av Marianne Fredriksson och Augustvinnaren Elisabeth Åsbrinks Och i Wienerwald står träden kvar. Den uppmärksamme ser förstås ett tema här och det är alldeles riktigt.

Diskussionerna gick i stil med: Nu har vi läst Nobelpristagaraen å jag grät när jag läste artikeln om Tranströmer i helgen ja jag också apropå det så verkar ju den där Och i Wienerwald väldigt bra, men man får nog gråta mycket jaa men vi läste förresten ingen Augustvinnare eller ens nominerad i år, vad tycker ni andra att vi ska läsa ... vad kul det var att gå på bio och se en film efter boken som vi läste som vi gjorde med Niceville ... ja men gå inte och se En dag den ska vara dålig tydligen har jag hört från flera håll ... är det ingen annan som vill läsa Och i Wienerwald ... och apropå det Simon och ekarna har blivit film, ja men ska vi ta och läsa den då och sedan se filmen, ja det var en bra idé neeej det vill inte jag, ja men då läser vi båda då och ser sedan filmen?

Och så kom det sig att Wind Up Women nu ska läsa Simon och Ekarna av Marianne Fredriksson och Augustvinnaren Elisabeth Åsbrinks Och i Wienerwald står träden kvar. För många av oss blir det en omläsning av Simon av Ekarna, för egen del den enda bok av Marianne Fredriksson som jag både gillat och därmed slutfört.

Julpyntar bloggen

2011-12-05T20:55:00.001+01:00

Kunde inte låta bli. Lovar att ta bort det igen allra senast till nyår.

Rose och Alexandrine på rue Childebert

2011-12-04T21:22:00.001+01:00

Huset du älskade av Tatiana de Rosnay började jag läsa förra veckan på en flygning till London. Den ar perfekt för ändamålet. Lättsmält, småputtrig och trevlig. Jag tappade inte bort mig när jag var tvungen att lägga boken ifrån mig och den räckte nästan hela flygningen.

Som den frankofil jag är, köpte jag boken därför att jag i stort sett alltid tycker om berättelser som utspelar sig i Paris, har hört mycket gott om författaren och har hittills aldrig blivit besviken på något ur Sekwas utgivning. (som har en bit av det vackra omslaget som header på hemsidan/bloggen!)

Huset du älskade handlar om Rose, änka, som fått veta att hennes hus ska jämnas med marken i Haussmans stora rivningar och omdaning av Paris. Det är alltså 1860-tal och en orolig period i Paris historia. Rose har lovar sin man, Armand, död sedan flera år tillbaka att aldrig överge huset och påbörjar ett brev till honom för att däri kunna lätta sitt hjärta och berätta om mörk hemlighet hon burit på i trettio år.

Jag var till en början tveksam till berättartekniken, brevromaner är jag inte särskilt förtjust i, men det kommer jag snabbt över. Det kanske haltar på sina ställen, men det stör mig inte. Vad som däremot stör mig är den stora hemska hemligheten som det flaggas för från början och hintas om tills det är dags att avslöja den. Och jag kan inte bli annat än besviken när jag väl får veta (och blir inte förvånad, det är inte svårt att räkna ut vartåt det barkar). Huset du älskade kunde stått sig bra utan hemlighet.

Vad som är bokens styrka är när Rose beskriver det vanliga livet på rue Childebert, den lilla gatan där hennes hus är beläget. Här är jag med - i Paris i slutet av 1860-talet. Kan riktigt känna dofterna från Alexandrines blomsterbutik, hör ljuden från gatan, förnimmer den varma kvalmiga sommarluften i Paris. Apropå Alexandrine - vad är hennes hemlighet? Jag trodde länge att jag skulle få veta mer om Alexandrine och hennes historia, men tyvärr. Där lämnar Tatiana de Rosnay mig i sticket. Men allt som allt var Rose och Alexandrine och de andra i kvarteret riktigt trevliga bekantskaper. Roses hemlighet hade som nämnts kunnat strykas, den gjorde ingenting för berättelsen mer än att jag blev irriterad. Släng in lite mer av Alexandrine - och mer av vad läsningen gör för Rose, det är riktigt bra delar i boken! - så hade det här kunnat bli en höjdare.

Både bland tidningarnas recensenster och i bokbloggosfären har meningarna varit delade. Just småputtrig (oj, andra gången jag använder detta ord som jag tror att jag faktiskt aldrig någonsin tidigare brukat!) och dylika uttryck tror jag att jag läser in hos de flesta. Jeana Jarlsbos recension i SvD känns ganska positiv, även om hon tycker att kärlekshistorien "dryper av sentimentalitet". Ingrid Elam i DN tycker att "det mesta är givet efter några sidor och intresset svalnar snabbt".

Innan jag ens hade börjat läsa boken läste jag vad Ann-Sofie på Breakfast Book Club skrev om den och blev lite tveksam för hon gillade inte alls. Jessica på Ord och inga visor tycker som jag att bitarna som handlar om Roses läsning är bra, men att berättelsen gärna som hon skriver "hade kunnat skava lite mer". Det håller jag verkligen med om. Bokmalen blir frustrerad i sin läsning och tycker att Rose, huvudpersonen är ett mähä - något jag inte alls håller med om. Bokomaten är den som är mest positiv och kallar boken avkopplande - och det kan jag definitivt skriva under på.

Finaste julgranen?

2011-12-02T22:13:00.004+01:00

Varje år är det samma visa. Någon dag före julafton bär vi hem en stor gran, ställer den i vardagsrummet, pyntar den med röda kulor och julgransljus. Barnets ögon tindrar och vi suckar nöjt - det är julefint i hemmet. Några dagar efter nyår tar vi bort belysning och kulor och bär ut granen. Och så suckar vi - det är barr i hela hemmet. Barr som vi fortsätter att hitta fram till midsommar. Eller längre. Men nu tror jag att jag kan ha hittat lösningen på problemet. Se vilken fin julgran de har på biblioteket i Alvesta!

Annars kan jag berätta att jag har läst ut Grand final i skojarbranschen och tyckte riktigt mycket om den. Ett extra plus var att den bitvis utspelade sig i Kramfors, där jag ju ofta är, framförallt om somrarna. Det är speciellt när platser som jag känner väl figurerar i de böcker jag läser. Den där känslan av att veta exakt vilket gathörn det är de pratar om. Fnittra lite när man känner igen vissa lokala egenheter. Se just den kröken av älven som beskrivs framför sig. Just Kramfors brukar kanske inte vara den vanligaste platsen i de böcker jag läser. Så det var faktiskt lite extra kul.

Jag har också läst En stor och en liten är borta av Elisabeth Cleve. Den handlar om Victor, som nyligen har förlorat sin mamma och lillebror i en bilolycka. Victor och hans pappa överlevde och nu försöker de att överleva sorgen och saknaden. Det är en sann historia. Elisabeth Cleve är barnpsykolog och arbetar på Ericastiftelsen i Stockholm. Genom hennes berättelse får vi följa lilla Victor, och till viss del hans pappa, i kristerapin. Det är oerhört sorgligt att läsa om hur denna lilla kille försöker hantera alla känslor av kaos som har bär på. Hur han arbetar sig igenom sorgen. Hur klok han är, trots att han är så liten. Jag har gråtit massor. Samtidigt är det fascinerande att se hur små barn kommunicerar inte bara med ord utan också med sina handlingar. Det är mycket som sägs i det tysta.

Igår var jag förbi Brombergs julbazar och köpte med mig Jonathan Franzens Frihet hem. Än så länge har jag bara läst ett par kapitel, men jösses vad bra det är. Den blir mitt förslag på julläsning i salongen!

Huset du älskade

2011-11-28T19:37:00.001+01:00

Har precis sträckläst en mycket trevlig liten bok. Huset du älskade av Tatiana de Rosnay. Utgiven på svenska av det trevliga förlaget Sekwa. Kommer snart att berätta mer om boken.

The Literary Gift Company har en ny storkund

2011-11-20T21:09:00.001+01:00

Ända sedan jag läste ett tips om om The Literary Gift Company hos - Calliope tror jag det var (som förresten välförtjänt blivit utsedd till årets bokbloggare av ViLäser!) - har jag velat köpa något, ja i stort sett allt som saluförs. Nå.

Å vad skulle jag välja? Jag gick ut lite lätt med att köpa en present till min kollega Jenny som jag visste tyckte att portmonnän med bokstavstryck var fin.

Gick vidare till broscherna och smyckena och slog till på en skrivmaskinsbrosch med Murakami-citat.

Men sedan var det som att öppna en slussfördämning och jag kunde inte hejda mig, så det blev också ett armband, penguin-pennor, ett pennfodral med scrabble-bokstavs-tryck, ett litet spel som heter Story Cubes, manchettknappar till mannen i form av scrabble-bokstäver (hoppas att han ej läser detta, för de ska han få i födelsedagspresent i stället för en bok som jag önskar läsa, vilket han alltid har fått hittills), och en tejprulle (!) med citat tryckt på. Klick klick klick, och när jag väl och vackert beställt och betalat så var de här godingarna hos mig några dagar senare.

Harry Potter-marathon

2011-11-14T18:49:00.001+01:00

Om jag ska våga mig på att utläsa en trend i familjens läsande under 2010 och 2011 kan den sammanfattas i två ord: Harry Potter. Vi är helt drabbade av den lille trollkarlen och älskar honom besinningslöst. Vissa mig närstående familjemedlemmar mer än andra - men hela familjen är begeistrad, förlorad och förförd av böckerna om Harry Potter, som vi nu har avverkat alla utom den allra sista.

Vi har följande system. Först läser vi boken högt. Efter att boken är läst är det okej att se filmen. Och förra julen fick en ung trolldomsintresserad gosse en filmbox med filmerna 1-5 i julklapp. Efter att både bok och film är avverkad får de som så önskar läsa om boken på egen hand.

Nu har vi som sagt avverkat sex av sju i serien. Till helgen har vi bestämt att den ska inhandlas. Och så ska vi ha den som decemberläsning. Jag vet faktikst inte vm i familjen om gläder sig mest ...

Tröstar mig med Murakami

2011-11-09T18:55:00.002+01:00

buhu ... ingen WOW-träff i kväll för min del. Jag som hade sett fram emot att prata Spelreglerna av Jonas Karlsson för att inte tala om Tranströmer. Kanske att någon eller några i salongen till och med kunde läsa en dikt eller två? Anna-Karin delade med sig av sin favorit via mejl i morse och det gjorde mig på något bättre humör.

Själv tröstar jag mig med rödvin, ost och kex och Murakami. Har precis börjat läsa 1Q84 Tredje boken. Och sveptes direkt in i Aomames värld som är just 1Q84 - och som kännetecknas av bland annat två månar på himlen. Ska hon stanna där? Kommer hon och Tengo att träffas? Får alla som letar efter dem tag på dem?

Frågorna är många och det enda jag kan göra är att läsa vidare. Den fina bilden lånade jag av Norstedts)

Att rekommendera en bok

2011-11-07T15:35:00.004+01:00

I WOW pratar vi om böcker, rekommenderar vi böcker och vi pratar ofta om att vi läser tillsammans med barnen. Antingen högläsning av en bilder- eller kapitelbok eller så är det de större barnen som själva försjunker i en bok. Vi läser mycket med barnen här hemma och de tittar gärna i böcker själva. Det finns många favoritförfattare som Carin och Stina Wirsén, Gunilla Wolde, Jan Lööf, Richard Scarry, Emma Adbåge med flera.
På dagis har barnen boksamling varje fredag och då tar ett av barnen med en bok som de läser. Barnen får också kommentera sitt val av bok. Ofta blir det "för att jag har fått den av mamma och pappa" eller "för att jag ville". Härom veckan var det vår Elsa, snart tre års tur. Hon valde en riktigt bra bok Rut och Knut leker doktor av Carin och Stina Wirsen. På den suddiga bilden ser ni hur förskolepersonalen har sammanfattat hennes rekommendation. "Elsa rekommenderar den här boken för att alla blir glada. De har sprutor i rumpan och de kissar på pottan". En rekommendation som nog lockar de flesta i hennes ålder.

Plats för läsning

2011-11-01T19:23:00.003+01:00

Bland det bästa jag vet är att sjunka ner i ett riktigt varmt skumbad med en riktigt bra bok. Det har jag tidigare bloggat om både här och där. Nu faller det sig så att om några månader flyttar vi till ett nytt hem utan badkar. Jag måste antagligen bada varje dag fram tills dess.

Paketet har kommit

2011-10-29T17:02:00.002+02:00

Bara en och en halv dag kvar nu!

När Kerstin Ekman gick förbi

2011-10-25T13:28:00.004+02:00

Medan jag åt lunch i godan ro tillsammans med maken på vårt kvartersfik gick plötsligt Kerstin Ekman förbi utanför fönstret. Kerstin Ekman! Kerstin Ekman såg pigg och glad ut och det var nog tur att jag satt så långt inne på caféet för jag kan ju få för mig sådana saker som att springa ut och berätta hur mycket jag tycker om hennes författarskap och att jag precis beställt hennes senaste bok och andra reflexioner om böcker, litteraturen och livet som jag lite tvångsmässigt måste dela med mig av.

Att Kerstin Ekman gick förbi mig idag tar jag som ett gott tecken. Det - tillsammans med fantastiskt god soppa och ett vaniljhjärta som caféet bjöd mig på - förgyllde och förbättrade i alla fall min dag.

Det sa bara klick

2011-10-23T22:21:00.001+02:00

... och så hade även jag klickat hem Kerstin Ekmans senaste, Jonas Karlssons Spelreglerna samt Murakamis 1Q84 tredje boken. Bara så där.

Klickade just hem...

2011-10-21T15:49:00.002+02:00

... Kerstin Ekmans Grand final i skojarbranschen, men Lundell fick vänta. Jag la istället till Tranströmers samlade dikter och Hellsings Daniel Doppsko (till sonen). Dessutom är ett annat paket på väg med bland annat Jonas Karlssons Spelreglerna. Ja, ni ser ju, jag laddar inför näst-nästa vecka då jag fritt och obehindrat kan läsa skönlitterära böcker igen!

Jag är kär i Klas Östergren men håller inte med honom om någonting

2011-10-18T22:28:00.001+02:00

Varje tisdag strax efter 18.30 sätter jag mig i bilen för att åka till stallet. Förra veckan hamnade jag mitt i Bokcirkeln i P1 och förstod strax att de läste Gösta Berlings saga, men under den lilla stunden jag lyssnade kunde jag inte begripa vilka deltagarna var. Jag kände så igen mannens röst, men kunde inte alls placera honom.

I kväll satt jag redan i bilen när det var dags för programmet och då presenterades också deltagarna: Unni Drougge, Aino Trosell och Klas Östergren. Såklart att det var Klas Östergren! Alla bitar föll på plats. Det var alltså reprisen på program två som jag lyssnade på idag och de har hunnit cirka 200 sidor. Vi läste ju Gösta Berlings saga i salongen i våras och jag har den fortfarande i färskt minne så det är väldigt kul att höra vad Bokcirkeldeltagarnas tycker om den. Trots att jag är så otroligt förtjust i Klas Östergren - oreserverat och okritiskt - kan jag inte alls hålla med honom i hans åsikter. Snarare intar jag en tvärton-hållning, liksom också Aino Trosell gör, det verkar som om hon och jag har liknande uppfattningar.

Det finns mycket att inspireras av i programmet tycker jag, inte minst diskussionspunkter att ta med sig till våra egna träffar i vår egen bokcirkel. Vi har förresten gått hand i hand med Bokcirkeln i P1 en gång - det var när de läste Buddenbrooks - då gjorde vi det också.

Babel

2011-10-13T21:02:00.008+02:00

Jag har just sett Babel med Ulf Lundell och Kerstin Ekman och blev högst nyfiken på bådas nya romaner. Så pass att jag nog måste läsa dem i höst. Åtminstone Ekman. Den där griniga tanten i Grand final i skojarbranschen vill man ju absolut lära känna närmare!

Umberto Eco på Kulturhuset!

2011-10-12T21:38:00.002+02:00

har precis kommit hem efter att ha hört och sett Johanna Koljonen intervjua Umberto Eco på Kulturhuset. ALLA bilder jag tog blev misslyckade, men mitt minne är desto bättre så ett kort referat av kvällen kommer så småningom.

Ett löfte

2011-10-09T21:06:00.002+02:00

Om några veckor, när den här studieperioden är över, då ska jag kasta mig över mina andra böcker. De försummade men inte bortglömda. Jag saknar dem mycket!

På träffen i förra veckan var alla lika glada över Tranströmer och vi bestämde oss för att läsa valfri till nästa gång. Vi bestämde oss också för att läsa Jonas Karlssons senaste, Spelreglerna. En bra blandning av äldre och yngre svenskt tyckte vi. Och jag som länge har velat läsa Jonas Karlsson blev lite extra glad. Vi ses alltså på andra sidan studierna herrar Tranströmer och Karlsson.

Romanska bågar

2011-10-06T15:54:00.002+02:00

Om någon timme ska jag byta mysbyxorna och over size-tröjan som jag hasar runt i här hemma mot en festligare stass och bege mig till salongens träff på restaurang Järnet i Gamla stan, inte långt från Svenska Akademiens lokaler. Där ska vi prata mycket och länge om allt möjligt, men allra mest om Tomas Tranströmer skulle jag tro.

Till dess ska jag ägna mig åt helt annan litteratur, men i bakhuvudet kommer jag att höra den här:

Inne i den väldiga romanska kyrkan
trängdes turisterna i halvmörkret.
Valv gapade bakom valv och ingen överblick.
Några ljuslågor fladdrade.
En ängel utan ansikte omfamnade mig
och viskade genom hela kroppen:
”Skäms inte för att du är människa, var stolt!
Inne i dig öppnar sig valv bakom valv oändligt.
Du blir aldrig färdig, och det är som det skall.”
Jag var blind av tårar
och föstes ut på den solsjudande
piazzan tillsammans med Mr och Mrs Jones,
Herr Tanaka och Signora Sabatini,
och inne i dem alla öppnade sig valv bakom valv oändligt.

Ur diktsamlingen ”För levande och döda ” (1989)

Lyssna på Romanska bågar här.

Äntligen!

2011-10-06T13:01:00.002+02:00

Tomas Tranströmer! Oj, vad glad jag blev. Så glad att jag skrek JA! rakt ut och började applådera vilt här i min ensamhet hemma i soffan. Nu får vi se om vännerna i salongen är lika upprymda!

Nu sitter vi väl alla klistrade...

2011-10-06T12:56:00.002+02:00

...framför tv- och radioapparater? Snart vet vi vem pristagaren är!

Ikväll ska salongen träffas för att prata Niceville, men jag törs tippa att det blir mycket nobelpristagare också.

Bonjour tristesse

2011-10-05T22:22:00.002+02:00

Françoise Sagan med katt. Bilden har jag helt fräckt snott från en sida som jag inte kan hitta nu men som helt enkelt enbart visade bilder på författare och deras katter. Oemotståndligt för en katt- och bokälskare.

En anledning till att jag inte gillar deckare

2011-10-02T21:53:00.002+02:00

Anne Holt (Piratförlaget)

Har precis läst ut en Anne Holt-deckare - Utan eko. Jag vill minnas att jag läst flera böcker av Anne Holt och att jag har tyckt att de varit spännande. Den här var också spännande, de flesta deckare tenderar ju att vara det ... Men under läsningens gång kom jag på varför jag inte gillar deckare särskilt mycket. Känslopjunket! Vad ska det in i de spännande historierna att göra? Helt onödigt. Tar bara en massa tid, ger inte berättelsen ytterligare djup eller förståelse för personerna - snarare tvärtom.

Själva utredningsprocessen, pusslandet, undersökningen av misstänkta, förhören, presentationen av dramats aktörer - allt det är utmärkt (hos Holt i alla fall!) och just den här bken var fasligt spännande på sina håll, men när vissa av såväl polisernas som skurkarnas känslor ska analyseras och belysas sida upp och sida ner, ja då tar jag på mig scanningsglasögonen och bläddrar framåt tills det HÄNDER nåt igen.

Så. Det lär dröja ett tag innan jag ger mig på en deckare igen.

Spekulationerna är igång

2011-09-27T11:24:00.002+02:00

Spekulationerna om vem som blir årets nobelpristagare i litteratur är igång. I gårdagens SvD kunde man läsa att Adonis toppar listan på förhandsfavoriter hos vadslagningsfirman Ladbrokes. I toppen återfinns också Tomas Tranströmer. Vem tycker du ska få priset i år?

Här finns SvD:s artikel.

Jag har läst ut Niceville

2011-09-27T10:33:00.002+02:00

Mycket bra bok! Varm, humorisktisk och allvarlig i en fin blandning. Det enda jag är en smula besviken på är slutet, som jag tycker blev lite... platt. Men det påverkar inte på något sätt vad jag tycker om boken som helhet. Läs!

Läser om...

2011-09-25T09:01:00.003+02:00

... Bokmässan, t ex här och här och tänker att nästa år då MÅSTE jag banne mig vara där!

En ny Gittan ...

2011-09-22T21:03:00.004+02:00

Vi har haft så mycket nytta och glädje av Pija Lindenbaums Gittan hemma hos oss. Ett av barnen är av den ängsliga sorten och har genom Gittans äventyr fått bekräftat både att det är okej att vara det, och att det finns fler ängsliga barn därute.

Jag blir så glad och förväntansfull när jag ser att det finns en ny Gittan-bok ute nu och är precis på väg att klicka på Köp-knappen hos AdLibris när jag ser att den rekommenderas för barn mellan 3 och 6 år och hejdar mig mitt i klicket. Mina små har blivit ganska stora och behöver inte Gittan längre.

Men jag klickar på KÖP i alla fall. För mamman i den här familjen behöver nog Gittan ett tag till.

Bodil Malmstens franska skrämde inte Stéphane Hessel

2011-09-18T21:49:00.002+02:00

- Jag tänker prata franska med Stéphane Hessel. Har han överlevt nazisternas koncentrationsläger, överlever han nog det också, sa Bodil Malmsten i samband med att hon introducerade den snart 94-årige motståndsmannen som skrivit den lilla pamfletten Indignez-vous (på svenska Säg ifrån!) och som var hedersgäst när Internationell författarscen öppnade för säsongen måndagen den 12 september.

Från vänster: Pierre Schori, Stépane Hessel, Bodil Malmsten

Jag kände inte alls till vare sig Säg ifrån! eller Stéphane Hessel förrän helt nyligen. Missade utgivningsjippot av den svenska utgåvan som hölls på Södra Teatern med en hårsmån, försökte köpa boken i Pocket Shop, men misslyckades på grund av helt slutsåld (och det var då jag köpte Niceville istället, så det blev ju bra ändå) och fick till slut tag i den via AdLibris, gick förbi Kulturhuset för drygt två veckor sedan och köpte biljetter till detta evenemanget samt ett i oktober med Umberto Eco. (Ville köpa till J Franzen också, men det var slutsålt.)

Även biljetterna till Hessel var mer än slut och jag hade kunnat få en tusenlapp för den jag hade av en man som desperat försökte få köpa plats i entrén till Internationell författarscen i Kulturhuset. Ingemar Fasth beklagade (men han lät ganska belåten) alla som inte kom in, men tröstade med att hela evenemanget också sändes live via ABF-tv. Om jag lyckas länka rätt ska det gå att titta här: Säg ifrån! - Samtal med Stéphane Hessel

En timmes samtal lite drygt var det mellan Pierre Schori och monsieur Hessel. Som alltså introducerades av Bodil Malmsten. På franska. Hon var riktigt rolig på franska - och med sin svenska brytning så var hon ju väldigt lätt att förstå. Emellanåt gjorde hon små översättningar av det hon precis sagt, men bara lite, vilket jag också tyckte var kul, men jag förstår att det verkade kanske obegripligt för de icke fransktalande i publiken.

Själva samtalet mellan Schori och Hessel var tyvärr alltför mycket Schori för min smak. Något inte Mattias Irving på Seglora Smedja håller med om, som tycker att det är Hessel som tar initiativet i samtalet. Jag håller dock med Mattias Irving om att Hessel i sina svar på Schoris politiska frågeställningar förde samtalet till en mer ideologisk, övergripande nivå. Och så mycket till författarsamtal var det förstås inte. Inte så förvånande förstås, den lilla skriften Säg ifrån! är mycket kort - kan knappast kallas roman, snarare pamflett. Visst förstod jag att samtalet inte skulle vara som andra författarmöten, där själva verket eller verken står i centrum, ofta uppblandat med frågor om inspiration till skrivande och mer personliga om författarens liv och leverne. Men jag får erkänna att det blev lite väl mycket politik för min smak.

Jag uppskattade Hessels berättelse om när Eleanor Roosevelt - som var ordförande för den kommission, där alltså Hessel ingick, som utformade texten till deklarationen om de mänskliga rättigheterna- mycket elegant läxade upp de medarbetare som kom försent. "We are here to work. Please don't be late" lär hon ha sagt och sedan kom ingen försent något mer under de tre år arbetet tog i anspråk. Jag hade velat höra mer om det arbetet - hur gick det till, löpte det på smidigt, var alla sams? Och självklart skulle jag velat ha höra mer om hur det kom sig att han skrve boken och varför. Som tur är har jag fått svar på det genom andra, bättre intervjuer.

Till exempel den som är publicerad i söndagens SvD, av Kaj Schueler. Den intervjun är i mitt tycke mycket intressantare än samtalet som fördes med Schori på Internationell författarscen i måndags.

Liksom alla andra förbluffades och imponerades jag av Hessels enorma vitalitet och kraft - det går inte att förstå att han är så gammal som han är. För att beskriva det måste jag låna ord av Bodil Malmsten som på sin blogg Finistère skriver att Hessel är "vitalare och skärptare, mer entusiasmerande och peppig än alla andra jag träffat oavsett ålder."

Nästa gång jag bevistar Internationell författarscen är det för att se och höra Umberto Eco.

(Bild på Hessel lånad från Wikipedia)

Säg ifrån!

2011-09-12T16:43:00.003+02:00

Boken Säg ifrån! av Stéphane Hessel fick jag levererad häromdagen, har hunnit läsa lite, men inte allt. Och nu ikväll ska jag och en väninna bevista internationell Författarscen på Kulturhuset och lyssna till den gamla motståndsmannen Stéphane Hessel i samtal med Pierre Schori. Att Bodil Malmsten inleder hela sessionen ser jag lika fram emot som att göra närmare bekantskap med Hessel.

En låda lycka

2011-09-09T21:44:00.002+02:00

Bokbloggeri över gränserna

2011-09-09T15:32:00.002+02:00

En riktigt kul grej med att ha en bokblogg är att man har en så regelbunden kontakt med andra som älskar att läsa och som skriver om böcker. Vi är inne och kommenterar på varandras bloggar, tipsar om författare och träffas ibland på något litterärt event. Jessica på Ord och inga visor träffade jag och Anna-Karin när Bokhora anordnade bokbloggarträff förra våren. Och nu har Jessica intervjuat mig och Catrin för sin blogg. Vi blev naturligtvis mycket smickrade! Intervjun finns att läsa här.

Älskar enkäter

2011-09-08T12:56:00.002+02:00

Så här kommer en som Jessica på Ord och inga visor satt ihop(borde såklart plugga, plugga, plugga, men behöver ett avbrott):

Personer jag helst skulle vilja intervjua: Svårt att välja, men de första som jag tänker på är Siri Hustvedt, Bodil Malmsten och Haruki Murakami.
Bok jag ser fram emot mest: Niceville. Vill faktiskt bara lägga mig ner och njuta av den. Och så vill jag avsluta Beneath the Lion's gaze. Det grämer mig att jag måste lägga den åt sidan ett tag.
Den här personen vill jag ge nobelpriset: Haruki Murakami eller kanske Ian McEwan? Återkommer ständigt till dessa två herrar. Inspirationskälla: Personer med stor integritet och med en vilja att förändra till det bättre.
Ett snyggt bokomslag: Min Norwegian Wood som jag skrivit om här.
Bok jag läst om många gånger: Bröderna Lejonhjärta.
Favoritläsning på hösten: Läsningen på hösten skiljer sig inte alls från andra årstider skulle jag vilja påstå.
Några filmer jag vill rekommendera: Här går jag helt bet, vilket helt klart är ett tecken på att jag ser alldeles för få filmer....
En låt jag ständigt återkommer till: Springsteens The River. Något med vemodet och det där "Is a dream a lie if don't come true, or is it something worse..." som jag inte riktigt kan sätta fingret på.
Senast köpta bok: Niceville!

När läsningen stör läsningen

2011-09-08T09:04:00.002+02:00

De senaste veckorna har det mesta av min vakna tid ägnats åt att läsa. Inte skönlitteratur utan konventioner, artiklar, forskningsrapporter och annat som har med de kurser jag just nu pluggar att göra. Det är spännande, roligt och intressant på alla sätt, men det har en baksida. Jag hinner, alternativt orkar, inte läsa någonting annat. Flera böcker som jag påbörjade men aldrig hann avsluta i somras ligger och väntar på att jag ska ta upp dem. Varje gång jag går förbi dem liksom ropar de "Hallå, här är är jag. Kommer du ihåg mig?". Mycket sorgligt. I ärlighetens namn törs jag heller inte riktigt öppna dem. För nu när jag har i princip obegränsat med tid att läsa är risken stor att just de här romanerna skulle få företräde framför annan litteratur.

Igår kväll kunde jag dock inte låta bli att ta med mig Niceville när jag gick och la mig. Den är rackarns bra och egentligen skulle jag bara vilja ägna den här dagen åt att läsa ut den. Men icke, jag tar istället mitt kompendium, min märkpenna och sätter igång. Pluggar jag på riktigt bra tänker jag belöna mig själv med mer Niceville ikväll!

Nä vad segt det går med med Nicole Krauss!

2011-09-05T21:54:00.000+02:00

Jag förstås inte varför det ska kännas så motigt att läsa Det stora huset av Nicole Krauss, som är vad jag har på nattduksbordet just nu. Har i och för sig lite sorg efter att ha avslutat Niceville alldeles för fort, men det är inte hela sanningen, för jag började faktiskt på Det stora huset redan i våras, men lade den åt sidan till förmån för andra böcker. Så tog jag tag i den igen nu på sensommaren, men prioriterade som sagt Niceville istället, och nu är det som att jag har svårt att hitta tillbaka. Varje gång jag öppnar den på det stället där jag var, så får jag gå tillbaka flera sidor, för att komma ihåg vad jag läste senast och för att komma in i berättelsen igen. Det är inte likt mig att behöva går en sådan kräftgång när jag läser.

Och ändå gillar jag boken. När jag väl och vackert läser i den ...

Nu blir det av

2011-09-01T22:08:00.001+02:00

Under vårt senaste salongsmöte i förra veckan pratade vi inte bara om The Summer without Men av Siri Hustvedt, som var salongens sommarbok, utan även om annat vi läst i sommar.

Anna-Karin, som liksom jag är oerhört förtjust i Joyce Carol Oates hade äntligen läst Dödgrävarens dotter. Och hon tyckte att den var bland de bästa JCO-verken hon läst. Det gav mig en liten skjuts och nu har jag bestämt mig att det är dags för den för mig också.

Den har stått oöppnad i bokhyllan sedan den kom ut och av olika skäl, kan egentligen inte nämna ett enda, har det inte blivit av. Jag hinner ju inte läsa JCO's böcker i samma takt som de publiceras och det finns många fler, senare utkomna som jag också är väldigt intresserad av att läsa, men nu är det så äntligen dags för Dödgrävarens dotter.

Ska bara läsa ut Det stora huset av Nicole Krauss först.

Biljetter köpta till Hessel och Eco

2011-08-31T21:27:00.000+02:00

Var på Kulturhuset idag för att köpa biljetter till ett antal evenemang på Internationell Författarscen. Franzen hade jag tänkt mig, samt Hessel och Eco. Allra minst. Gick därifrån enbart med biljetter till Stéphane Hessel (nästa måndag) och Umberto Eco i oktober - Franzen var slutsåld. Typiskt.

Nu väntar jag bara på att mitt ex av Säg ifrån! ska komma så att jag hinner läsa den lilla pamfletten före den 12 september

Nu kan jag sova igen

2011-08-30T22:16:00.001+02:00

... för jag läste ut Niceville igår. Det var en bra bok, säger och skriver jag som den värsta understatement. Mycket att fundera på. Lovar att skriva mer om den snart, men tänkte att de andra ska få chansen att hinna läsa lite innan jag spottar ur mig en massa tyckanden och tänkanden här på bloggen.

Jag har förstått att den redan blivit film som snart har premiär! Måste se. Kanske kan vara en extra-träff med salongen? Filmen heter The Help och har premiär 23 september.

Niceville har gett mig sömnsvårigheter

2011-08-26T09:31:00.002+02:00

... känner mig en smula bovaktig som genomförde min önskan om att ha Niceville som salongsbok utan att ta hänsyn till någon av de andras önskningar. Men jag vet ju att flera i salongen kommer att bli lika förtjust som jag.

Jag köpte som sagt boken i tisdags och började läsa på lunchen. Nu lider jag av svår sömnbrist efter att ha legat uppe halva nätterna och bara läst läst läst. Det var länge sedan jag hittade en sådan bok som jag blev helt uppslukad av och inte kunde lägga ifrån mig. Om det händer även de andra i salongen, ja då måste vi nog tidigarelägga nästa möte för åtminstone jag har snart läst ut boken.

Ser fram emot musslor och vin

2011-08-24T11:39:00.009+02:00

Ikväll är det dags för salongens första träff för höstterminen. Boken vi ska diskutera är The Summer without men av Siri Hustvedt, en roman jag läste i början av sommaren och blev lite lite besviken på ska erkännas. Besvikelsen har som så ofta att göra med alltför höga förväntningar, för jag tyckte inte att boken var dålig, tvärtom, jag gillade den, men jag blev aldrig så där swept away, som med What I loved av samma författare.

Jag har just nu två böcker på gång. Efter att ha avslutat Yacoubians hus - som blev tristare och tristare, den får inte mer än en svag trea av mig faktiskt, trots att jag gillade den så mycket till en början - återupptog jag Det stora huset av Nicole Krauss. Har haft väldigt svårt att komma in i den och fick läsa om början flera gånger. Men Nicole får ursäkta, för igår var jag tvungen att läsa vidare i Niceville av Kathryn Stockett, som jag köpte på den mycket trevliga Pocket Shop som ligger på Götgatan på lunchen och genast började läsa i. Och kunde inte sluta. Idag grämer jag mig över att boken är kvar hemma på nattduksbordet.

Mer om denna samt om sommarens läsning och vad vi vill och önskar läsa i höst kommer vi att diskutera ikväll över god mat (musslor för min och Cattis del!) och ett glas vin på Järnet, där vi hållt de allra flesta av våra träffar. Om vårt upplägg har vi blivit intervjuade i både Amelia höst (hösten 2008) och av Piratförlaget i november 2009. Amelia-artikeln finns inte på webben, men Piratförlagets finns att läsa här.

Lite skryt

2011-08-22T10:55:00.000+02:00

jag kan inte låta bli att vara lite stolt över att jag känner de två personer som senast intervjuats av Bokhora i deras måndagsmöten. Så nu vet ni det.

Om en vecka...

2011-08-17T20:41:00.003+02:00

...är det dags för salongen att träffas igen efter sommaruppehållet. Jag längtar!

Höstens höjdpunkter på internationell författarscen

2011-08-16T23:19:00.002+02:00

Jag ropar HURRA för programmet till internationell författarscen på Kulturhuset i höst! Det är inte klokt vilka fantastiska gäster som bjudit sin. Jag vill gå och se och höra dem allihop.

Den 12 september gästas internationell författarscen av Stéphane Hessel, den nu 93-årige motståndsmannen. Hans Säg ifrån! finns på pocket. Köp nu om du inte redan gjort det! Jag kommer definitivt att sitta i publiken den här kvällen. Och har du möjlighet - gå imorgon på releasefest för den svenska utgåvan på Södra teatern! Missa inte Bodil Malmstens artikel från i januari, publicerad i DN om Hessel och hans pamflett.

Bara tio dagar senare kommer Jonathan Franzen. Det vill jag inte heller missa. Har ännu inte läst Freedom, men makens exemplar ligger och väntar på mig.

Herta Müller dyker också upp och det är jag säker på att flera av mina salongskamrater är intresserade av, men själv tänker jag hellre se till att den 12 oktober få uppleva Johanna Koljonen (som jag för övrigt träffade idag, men i ett helt annat sammanhang) intervjua en av mina stora favoriter, nämligen Umberto Eco. Strax efter Umberto kommer Maryse Condé som jag tycker så mycket om och sedan David Grossman.

Ingemar Fasth på Kulturhuset skriver själv att skälet till att han bjudit in polska Olga Tokarczuk, "är kort och gott för att hon är så bra. Hon är helt enkelt häpnadsväckande bra och den uppfattningen delas av den svenska kritikerkåren." Jag är inte bekant med Olga T sedan tidigare, men det låter onekligen väldigt spännande. Lovar att ta Ingemar Fasth på orden och läsa.

Precis som nästa gäst, franska Jeanne Cordelier, i samtal med Ingrid Elam. Henne måste jag absolut se och höra, precis som jag känner att jag måste läsa både Mircea Cartarescu och Yiyun Li, vilka är de sista författarna i höstens program.

Nu har jag inte ens nämnt Beate Grimsrud och Karl-Ove Knausgård som är där den här veckan (imorgon samt i övermorgon) men det beror bara på att jag är sur för att jag hinner med att gå och se och höra dem.

Beneath the Lion's Gaze

2011-08-13T14:17:00.005+02:00

Den här romanen börjar vid tiden för revolutionen 1974 med att ge läsaren en bakgrund till vad som orsakade upproret. Vad den beskriver är samma bilder som når oss idag. Samma bilder som kablades ut över världen under Live Aid när jag var tonåring. Svälten, de utmärglade barnen. Tårarna kommer och jag blir så arg. Hur kan vi människor låta detta ske om och om igen?

Sommarens läsning

2011-08-12T21:06:00.006+02:00

Kommer ni ihåg min lista på böcker som skulle med på semestern? Alla som jag skulle läsa under lata dagar i solen och sena varma kvällar innan jag släckte lyset. Dags att bekänna att det gick sådär. De där dagarna i solen ville jag helst vara i, eller möjligen på, vatten och de varma kvällarna umgicks jag mest med familj och vänner. Eller var helt slut och somnade innan jag hunnit läsa ens en sida - hur bra boken än var.

Döden & co började jag på, kom halvvägs, men sedan övergav jag den för Just kids, som jag ju skrev om här. Flykten från Tibet har jag inte ens öppnat och I väntan på talibanerna glömde jag att packa ner. Istället fick Andrea Levy's The Long Song följa med och den läste jag efter Just kids. Underbara Andrea Levy. Den här gången fick hon mig att gapskratta och gråta om vartannat. För det slavsamhälle hon berättar om är fruktansvärt och ändå är många av situationerna så dråpliga, det finns så mycket humor i eländet, att det inte går att låta bli att också bli riktigt munter av The Long Song.

Den sista boken jag läste under semestern var Maaza Mengistes Beneath the Lion's Gaze (som faktiskt var med på listan), handlar om revolutionen i Etiopien 1974. Jag har inte läst ut den än, men egentligen skulle jag vilja stanna i sängen någon dag och bara sträckläsa den. Och ändå bestämde jag mig för att lägga den åt sidan när min man igår kom med en bok och sa "den här borde du verkligen läsa, den är hemsk men otroligt bra". Så imorse tog jag med mig den på bussen till jobbet, fortsatte läsa på bussen hem från jobbet och läste ut den här hemma på kvällen. Boken var Hemligheten av Philippe Grimbert och är hans egen berättelse om sin uppväxten i Paris efter andra världskriget, i skuggan av Förintelsen och en familjehemlighet som när han väl får reda på den förändrar allt han vetat om sig själv och sina föräldrar.

Hemligheten är stark och gripande. Philippe Grimbert berättar enkelt, kortfattat och rättframt. Den finns inget onödigt med. Det känns som att varje ord är noga avvägt, att varje stycke har sin absoluta särskilda betydelse för hela berättelsen. Och jag tänker att det är som att han berättar i scener, för jag har så tydliga bilder med mig, både av personer och skeenden. Här finns hemska, sorgliga levnadsöden och mycket kärlek på samma gång. Min man hade rätt - det här var en bok jag verkligen borde läsa.

Ikväll går jag till sängs med Beneath the Lion's Gaze igen och vem vet kanske är den utläst imorgon. Men först ska jag läsa godnattsagor för min S. Det har jag gjort mycket flitigt hela sommaren. Ny favorit är LasseMajas detektivbyrå. En fröjd för både barn och mamma.

Hyllvärmare

2011-08-10T10:45:00.002+02:00

Jag svarar på Bokhoras fredagsfråga från vecka 31 om vilken bok i den egna bokhyllan som stått längst. Jag måste erkänna att där finns alldeles för många. Jag älskar att köpa, äga och förvalta böcker, men läser inte på långa vägar lika fort som jag skaffar mig nya exemplar.

Länge var min äldsta hyllvärmare Oscar Wildes sista testamente av Peter Ackroyd som jag köpte på en bokrea på 1980-talet och som stått i min bokhylla sedan dess. Högst upp till vänster dessutom, eftersom jag sorterar böckerna efter efternamn. Men nu när jag skulle titta efter såg jag att den var borta, tror jag donerade den till bokbytarhyllan, tog med dem på en bokbytardag eller helt enkelt tog med den en morgon när jag lämnande hemmet för att sedan lämna den någonstans

En bok som väntat på mig i tio år är Peter Kihlgårds Du har inte rätt att inte älska mig. Den fick jag som recensionsexemplar 2001, men jag recenserade den aldrig och läste den såldes inte heller. Jag är mycket dubbelt inställd till Kihlgårds författarskap. Å ena sidan har han skrivit en av mina absoluta favoritböcker - Strandmannen - å andra sidan är det flera böcker av honom som jag påbörjat, men inte orkat igenom. Fadder Teiresias vår var en av dem. Och Du har inte rätt att inte älska mig är en slags fortsättning på den och kanse var det därför som det tog emot att börja läsa - och så blev det inte av.

En annan bok jag börjatr på flera gånger är Historikern av Elizabeth Kostova. Det lustiga är att jag tycker att boken både innehåller en spännande historia och är välskriven, men tydligen är det något som atr emot, för nu står den sedan ett eller två år och värmer hyllan (efter några år i läshögen på nattduksbordet).

Så har jag några som ligger på vänt förstås. I den där berömda att-läsa-högen på nattduksbordet. Som Det stora huset av Nicole Krauss, Joan Didions Ett år av magiskt tänkande och några till som jag inte hunnit med, men de kommer inte att förbli olästa länge till.

Kort läsrapport sommaren 2011

2011-08-07T19:24:00.014+02:00

Cattis har ju redan gjort en liten rapport över vad hon har läst i sommar och jag vill ju inte vara sämre. Så här ser min lista ut, hittills:

Siri Hustvedt: The summer without men

Det är ju salongens sommarbok och egentligen skulle vi ha diskuterat den redan i juni, men den träffen ställdes in, varför diskussion får vänta till höstens första träff. Kortrecension från mig: Besviken, på grund av högt ställda förväntningar.

Anne Swärd: Till sista andetaget

Köpte den här boken när jag var på en frukostbokträff med Breakfast Book Club i våras. Kunde tyvärr inte vara med när de diskuterade boken vid nästa frukostmöte, hade jag kunnat det hade jag nog läst ut den. Så här tyckte i alla fall BBC om boken. Nu ligger den på vänt ett tag, jag har läst cirka hälften. Gillar, men det är något som tar emot. Har tidigare funderat lite kring det i det här inlägget.

Roslund/Hellström: Odjuret, Flickan under gatan

Ytterligare två böcker jag tillskansat mig i bostadsrättsföreningens bokbytarbokhylla i källaren. Nu är inte jag en stor deckarfantast, men jag hade hört att böcker av Roslund/Hellström skulle vara särdeles välskrivna. Jag började med Odjuret. Jag tror inte att jag överdriver när jag säger att det är det absolut otäckaste jag läst. Varje förälders värsta mardröm beskrivs mycket detaljerat. Jag stod inte ut. Jag grät så tårarna fördunklade synen och jag inte kunde se bokstäverna längre. Men kunde inte sluta läsa, för det var väldigt spännande. Jag kan knappt bedöma Odjuret över huvud taget, kan inte säga bra eller dålig, texten försvann bakom de vidriga brotten som beskrevs. Några av reaktionerna på Adlibris verkar vara i ungefär samma. Därför tyckte jag att Flickan under gatan var bättre. Också förfärliga händelser och en förfärlig verklighet som skildras, men det finns ju grader i helvetet. Tyckte att Flickan under gatan var ett riktigt bra romanbygge, en engagerande historia och grymt spännande.

Mark Levengood: Hjärtat får inga rynkor

Som tur var efter Roslund/Hellströms vidrigheter fick jag fatt på en krönikesamling (eller vad man nu ska kalla det, det är ingen roman, utan mer en samling funderingar) av Mark Levengood. Det här är feelgood ut i finngerspetsarna och jag skrattade högt flera gånger. Kommer nog att läsa igen, lite här och där i den här lilla pärlan, som fick mig på så gott humör. Någon stor författare är han inte, men oj så på pricken - och så rolig - han är i de här trevliga betraktelserna över vardagslivet.

Marian Keyes: När Lucy Sullivan skulle gifta sig

Jag är ju en sucker för bra chick-litt, men tyvärr var den här en stor besvikelse. Trist historia, tråkiga karaktärer, yada yada yada. Blä.

J.K Rowling: Harry Potter och Fenixorden

Vi håller på att beta av Harry Potter-serien i familjen medelst högläsning och har nu hunnit till den femte i serien. Och nu börjar det hända något vill jag lova! Jag tycker att den allra första boken var kul och spännande, tvåan var trölig och trist, trean gillade jag mycket och fyran tyckte jag var FÖR otäck. men femman! Kalas! Nu låter jag väl som en klichémakare, men jag tycker att det märks att författarskapet har utvecklats och jag ser mycket fram emot sexan och sjuan.

Och så håller jag fortfarande på med Yacoubians hus av Alaa Al-Aswany. Gillar mycket!

Läsning pågår: Yacoubians hus

2011-07-31T19:12:00.000+02:00

I vår trevliga bokbytarhylla i föreningen där jag bor tillskansande jag mig Yacoubians hus av Alaa Al-Aswany i våras och har sedan dess burit den med mig på diverse resor - den har fått följa med till Sydafrika, på kurs på ekerö och på semester i Frankrike utan att ens blivit öppnad Men så öppnade jag den äntligen igår och det är jag glad för! What took me so long? Har ingen aning, men nu kommer jag i alla fall inte att släppa den. Och imorgon far den med på nästa lilla resa.

En regnig kväll i Paris

2011-07-18T22:02:00.002+02:00

Det blev en tur till Shakespeare & Co när jag och familjen som hastigast passerade Paris häromdagen. Det regnade. Vilket inte hindrade en röksugen dam att ta en cigg utanför. Vad som inte syns på bilden är boken hon läser samtidigt.

Sonen ville absolut titta på gargoylerna på Notre Dame - eftersom jag råkade säga att en bild på ett så kallat stenkast i hans nyinförskaffade Arthur Spiderwicks fälthandbok var från Notre Dame. Detta måste såklart undersökas. Sonen var intresserad men besviken för de på Notre Dame ser inte EXAKT ut som bilden i boken. Jag ska berätta mer om Arthur Spiderwick och de andra böckerna, som är skrivna och illustrerade av Tony Di Terlizzi och Holly Black vid ett senare tillfälle - de är väl värtda en bekantskap!

NU nöjer jag mig med att rekommendera alla bok- och litteratur- och Frankrikeälskare att genast gå in på Shakespeare & Co's hemsida och börja prenumerera på deras trevliga nyhetsbrev. Kommer en gång per månad och berättar om allt trevligt som ska ske i bokhandeln.

Och apropå bokhandeln: jag har inte inte mindre än TRE exemplar (alla olika utgåvor!) av Sylvia Beachs Shakespeare & Co - en bokhandel i Paris. Har dock bara läst den en gång, men det är nog snart dags igen.

Just nu

2011-07-14T22:03:00.002+02:00

Just nu är jag så himla glad över att jag bara verkar ha tagit med mig BRA böcker den här semestern. Just kids avslutades i förra veckan och nu läser jag The Long song av Andrea Levy. Tidigare har jag läst Fruit of the lemon och Small Island av henne. Båda tyckte jag mycket om - och den här är precis lika bra. Ni vet det där som vi funderar över ibland på den här bloggen - att höga förväntningar på en bok kan ställa till det så att man blir besviken när man börjar läsa - det stämmer inte alls i det här fallet.

Ja, nu vet jag inte alls riktigt vart jag ville komma med det här inlägget. Mest bara så nöjd att njuta av riktigt bra böcker att jag måste få dela med mig av det.

Just kids

2011-07-12T22:15:00.004+02:00

Jag läste ut Just kids för några dagar sedan - och jädrars vad jag tyckte att den var bra. Patti Smith skriver rakt på och rakt upp och ner om ett fascinerande liv och ett fascinerande förhållande till/med Robert Mapplethorpe. Ibland tänker jag att hon håller Mapplethorpe för högt och inte ser sin egen kraft och kapacitet. Så typiskt på något sätt - han den stora konstnären och hon musan. Andra stunder slås jag av hur självklart hon verkar ta sin egen talang och hur orädd hon är när hon prövar på olika och nya konstnärliga vägar. Jag är såklart en smula avunsjuk på det liv de levde bland konstnärer, musiker och författare på Hotel Chelsea. Och så tänker jag att det måste vara fantastiskt att få uppleva en sådan nära vänskap som de två hade och att få utvecklas sida vid sida på det sätt de gjorde, två konstnärer i symbios. Ända från början, då de båda var just kids.

Till sista andetaget

2011-07-06T08:59:00.000+02:00

Jag läser Till sista andetaget av Anne Swärd. Boken har rekommenderats mig från alla möjliga håll och kanter och den har lovordats i flera recensioner. Men mig griper den inte tag i. Alls. Så fort det bränns, ja, då byter författaren scen, som en (ofrivillig undrar jag?) isbergsmetod i en för övrigt överlastad prosa.

Nu ska jag dock läsa ut boken, för den är inte dålig, bara inte så gripande som jag hade hoppats på. Och när jag är klar ska jag genast börja på Norrtullsligan, Yacobians hus eller möjligtvis Wild Sheep Chase.

Absolutely Fabulous

2011-07-04T10:34:00.002+02:00

Anna och Catrin har förvandlats till Eddie och Patsy. En France. Have some Bolly, darling.

Flippat blev surrealistiskt blev galet blev konstigt

2011-06-27T23:00:00.000+02:00

Jag har nu läst ut 1Q84, både första och andra boken. Hade ju en liten paus emellan med bland annat Båten och The Summer without men för att nämna två. Sedan förra veckan någon gång har jag dock helhjärtat ägnat mig åt andra boken av 1Q84 och NU ÄR JAG ARG. Arg för att behöva vänta på den tredje - för jag har lämnats i sticket. Nu står jag här med stora förväntningar på trean, sorg över att ettan och tvåan är utlästa och kan inte göra annat än att VÄNTA.

Lämnade Moodysson för Smith

2011-06-26T20:45:00.003+02:00

Den bara låg där och retade mig i väskan och till slut kunde jag inte motstå den längre. Igår började jag på Just kids och jag planerar att ägna mig helhjärtat åt den de kommande dagarna! Närmast på en tågresa imorgon.

Sommarläsning

2011-06-20T20:56:00.004+02:00

Eftersom vi inte träffades ikväll har vi inte heller valt någon sommarläsning i år. Men jag vet ändå vad jag tänker läsa. I högen ligger:
* Lukas Moodysson Döden & Co - nyss påbörjad, mycket lovande
* Patti Smith Just kids - länge stod jag emot lusten att köpa denna (varför?), men så var det den där kvällen i Äppelvikens Bokhandel och då gick det inte att värja sig längre
* Maaza Mengiste Beneath the Lion's Gaze - om Etiopien 1974, inköpt i London när vi var där för ett par veckor sedan
* Maria Blumencron Flykten från Tibet - varje år flyr ca 1000 barn från Tibet och ger sig ut på en strapatsrik vandring över Himalayas isklädda bergspass för att nå Dalai lamas skolor i norra Indien, det här är berättelsen om några av dem
* Jesper Huor I väntan på talibanerna - påbörjad men inte avslutad, det är dags nu

Jag misstänker att jag har en hel hög till någonstans, men det här är de fem jag tänker börja med. Vad ska ni läsa i sommar?

En inställd träff är också en...

2011-06-20T19:43:00.003+02:00

Nej, vem försöker jag lura? En inställd träff är en inställd träff och inget annat.

Idag skulle salongen ha träffats för sista gången innan sommaruppehållet, men tyvärr slumpade det sig så att alla, utom jag, fick förhinder och träffen ställdes in. Ett tag funderade jag på att ändå bege mig till Järnet och ha bokträff med mig själv, men jag insåg ganska snabbt att diskussionen skulle ha blivit lite ensidig och begav mig istället hemåt. Nu får jag vänta ända till efter sommaren innan jag får veta vad mina vänner tyckte om The summer without men och det tycker jag är alldeles för länge. Särskilt som jag vet att Catrin inte var lika förtjust i den som jag. Det hade kanske kunnat bli en riktigt livad diskussion idag.

Har möjligen ni läsare som surfar in här på vår blogg ibland läst den och lust att kommentera vad ni tyckte?

The hand that first held mine

2011-06-12T18:07:00.002+02:00

Hon gör mig aldrig besviken Maggie O'Farrell. The hand that first held mine var inget undantag. Den sträcklästes. Först kunde jag inte se hur de två parallella berättelserna och deras personer skulle kunna vävas ihop, men det gick. Personerna och deras liv. Som vanligt kröp de under huden på mig, berörde mig, fick mig att känna det allra värsta. Det man aldrig vill ska hända. Och så ändå allt det vackra, lyckan och hoppet i slutet.

Maggie O'Farrell vet hur man gör, hon kan berätta en historia som lever kvar hos en länge efter det att man läst den sista meningen och lagt ifrån sig boken.

David Nicholls i Äppelviken

2011-06-08T22:44:00.005+02:00

Jag har just kommit hem från en träff med författaren David Nicholls på fina Äppelvikens Bokhandel. Det var trevligt på alla sätt och vis med en hel hög förväntansfulla kvinnor (mest)som nästan alla hade läst One Day. Mr Nicholls himself var precis så sympatisk som man kunde förvänta sig. Det var också hans svenska förläggare Pia Printz som ledde samtalet under kvällen.

David Nicholls berättade bland annat att han fått inspiration till One Day's upplägg från en mening i en Thomas Hardy (om jag kommer ihåg rätt)roman, att han identifierade sig mer med Emma än med Dexter ("although I've known many Dexters")och att han var nöjd med filmen som snart har premiär, även om en del av historien har fått omarbetas för att passa filmmediet. Han berättade också att han under sin tid som misslyckad (enligt honom själv) skådespelare kom att förstå att det riktigt roliga var att skriva berättelserna inte att framföra dem och att han tar sig an en ny roman på samma sätt som när han skrev för tv - han skriver stommen till hela berättelsen först och bygger sedan upp historien kring det. På frågan om han alltid håller sig till den ursprungliga planen svarade han att i t ex Dexters fall var det inte så. Han skulle ursprungligen bli journalist, men hans karaktär utvecklades inte åt det hållet, han var helt enkelt inte så bra på det skrivna ordet, så det fick bli programledare på tv i istället.

Det och en massa mer fick jag lära mig ikväll. Skönt också med en författarmöte i det lilla formatet, omgiven av böcker. Fler sådana i framtiden hoppas jag på!

Jag cyklade förbi Bodil Malmsten idag

2011-06-08T20:51:00.000+02:00

Jag cyklade förbi Bodil Malmsten idag på Hornsgatan. Vid Folkoperan ungefär. Hon gick med näsan i vädret, men ni ska inte tro att det var för att hon var högfärdig på något sätt, jag menar att hon bokstavligen gick med näsan i vädret - ja även en bit av hakan skulle man kunna säga. Mitt övriga intryck är att hon såg väldigt liten ut.

Rapport från London

2011-06-06T11:12:00.004+02:00

Jag har vandrat Londons gator, hängt i diverse olika parker, besökt något museum, känt mig hemma i Hampstead, druckit mitt te, kaffe och vin på olika mysiga serveringar. Jag har besökt Daunt Books och Waterstones och nu är jag hemma igen. Själaglad över den bästa resan.

Nog hittade jag små pärlor när jag botaniserade bland ändlösa väggar av böcker i mina favoritboklådor. Resultatet ser ni på bilden. Det vill säga - det är hela familjens inköp ni ser, för jag har sådan tur att jag har en man och en son som tycker lika mycket om böcker som jag. En del av fynden är alltså mannens och sonens, några ska bli presenter och några är mina alldeles egna. Mest glad är jag för den nya Maggie O'Farrell - The hand that first held mine. Henne har jag skrivit om tidigare här.Den blir nästa läsning nu när jag är klar med The summer without men. Jag är också mycket nyfiken på Maaza Mengistes Beneath the Lion's Gaze - om Etiopien 1974. Vi fick också en fin tygkasse att bära hem våra fynd i från Daunt Books.

Det riktiga fyndet dock måste vara sonens Dragons & Monsters. En liten skattkammare med flikar som viks ut, figurer som hoppar ut från sidorna och korta nedslag i drakars och andra odjurs historia. Så välgjord och fin. En upptäcksfärd varje gång man öppnar den.

Siri Hustvedt - helt makalös och fantastisk!

2011-06-06T11:08:00.002+02:00

Jag har njutit av varenda sida, mening och ord i The summer without men. Nu ångrar jag bara en sak och det är att jag inte köpte mig en ny Siri Hustvedt i London. Ni som inte läst henne än - gör det! Det var bara det jag ville säga.

London nästa

2011-06-01T09:46:00.003+02:00

Äntligen ska jag få bota min längtan efter London - idag går flyget! Den här gången står ett besök på Daunt Books i Marylebone högst på listan över saker jag vill göra. Förra gången blev det ju inget av med det, vilket jag fortfarande är ledsen över. Även om jag hittade en alldeles ny Daunt Books i Hampstead istället. Vid närmare eftertanke hinner jag nog med ett besök i den också.

Återkommer med rapport på fynd! För jag förväntar mig att fynda många små pärlor.

Både jag och Catrin har skrivit om Daunt Books tidigare - här.

The summer without men i Sydafrika

2011-05-27T20:19:00.000+02:00

Jag befinner mig för närvarande i Johannesburg och har Siri Hustvedt som resesällskap. Inte dumt alls.
Trodde att jag skulle läsa ut boken på planet - det är The summer without men vi talar om - men efter att kvällsmaten serverats och jag tittat på en film så somnade jag och vaknade inte förrän det var dags för frukost och sedan var det dags att landa. Lite snopet, men skönt såklart med en så smidig långflygning.

Men det har jag tagit igen med råge på mitt hotellrum. Finner TSWM mycket Siri-nässig om än inte lika känslosam som What I loved. Eller så är det kanske bara en annan sorts känslor? Får reda ut det där när jag har läst klart. jag ser hursomhelst redan fram emot att diskutera med de andra innan WOW har sommaruppehåll.

Frukostklubb i torsdags

2011-05-22T22:51:00.001+02:00

ja det här med bloggen som snabbt medium gäller inte riktigt för mig den här veckan ... Var på Breakfast Book Club i torsdags och hade förstås tänkt att blogga om det, men har helt enkelt inte hunnit. Det var kalastrevligt och trots att jag inte hade läst boken som diskuterades hade jag stort utbyte av morgonträffen. En kvinna var vansinnigt bekant - och det visade sig vara Ann-Sofie på ooof bok och inte bara läser jag hennes blogg med stor behållning, vi har även gått samma skrivarkurs för några år sedan.

Några andra bekanta var också på plats och så flera för mig nya ansikten, men alltsammans väldigt trevligt. Och effektivt! De flesta kan inte stanna i mer än en dryg timme, så det gäller att komma igång med diskussionen.

Det var riktigt roligt att bara lyssna för en gångs skull. Inte minst för att alla som hade läst hade så väldigt olika åsikter om boken - Döden av Lukas Moodyson. Två personer älskade boken fantastiskt, någon annan tyckte att det var bland det sämsta hon läst, någon tredje tyckte att det var bra till en början men tröttande sedan.

Petra - initiativtagare och bloggare på Breakfast Book Club skrev så här om morgonträffen. Och i hennes inlägg är jag med på bild - Petra själv sitter och tittar ber i boken på min bild här ovan.

Så bytte vi lite böcker också - det var ju stora bokbytardagen och jag tillskansade mig Bluffen av Unni Drougge.

1Q84 andra boken

2011-05-14T22:31:00.002+02:00

vill bara i all enkelhet meddela att jag tillbringar kvällen i sällskap med Aomame och Tengo

Vad jag läser mest

2011-05-08T22:37:00.003+02:00

De senaste dagarna har jag ägnat åt att läsa ut Båten - som var helt fantastiskt bra, läs mer om det i Catrins inlägg Salongen seglade snabbt nedan, och att påbörja The summer without men - likaledes fantastisk. Men det jag har läst mest av allt är ändå två helt andra böcker. Två böcker som jag en gång valt till min son och som jag nu får läsa VARJE kväll, så det måste ha varit lyckade inköp.

Detta är London ingår i arkitekten Miroslav Saseks serie med reseböcker för barn. Den första - Detta är Paris (som jag också funderar på att köpa)- kom 1958 och den sista av de 18 kom 1970. Fyra av dem ges nu ut på nytt och Detta är London är en. Väldigt fin är den, om än något daterad och lite torr i språket. Om jag ska vara ärlig är jag lite förvånad över att sonen är så förtjust i den, men jag skulle tro att den kommande Londonresan till sommaren gör sitt till.

Lennart Hellsings ABC med illustrationer av Poul Ströyer är helt underbar och kul att läsa. Nu börjar jag dock bli lite trött på Bagare Bengtson, Nippertippan Tippsi Vipps, Sömniga Sune, Rosamunda Annorlund och de andra. Fast jag fnittrar fortfarande när jag kommer till Knut knöt en knut och när Knut hade knutit knuten var knuten knuten.

Och sonen - ja, han älskar båda.

Ny läshörna

2011-05-08T18:20:00.003+02:00

Jag gillar att läsa på vår balkong, men jag har aldrig haft en riktigt bra stol att sitta i. Så när värmen kom tillbaka den här helgen bestämde jag mig för att ändra på det. Det här är min nya läshörna! Här satt jag i solen igår på dagen, insvept i en filt på kvällen, med min frukost imorse och i solen idag på eftermiddagen. En ny favoritplats helt klart - inte bara för mig utan också för övriga i familjen. Det gäller att vara först på plats!

Salongen seglade snabbt

2011-05-06T23:08:00.000+02:00

Salong igår hos Cattis som bjöd på underbart god lax till Båten av Nam Le. Och det blev även en liten diskussionsomgång igen om One Day eftersom den senaste lämnade endel övrigt att önska. Alla gillade One Day mycket utom Mia, som förvisso gillade, men inte lika fanatiskt och fantastiskt mycket som Anna, Catrin och Cattis. David höll sig någonstans mittemellan och Anna-Karin hade inte läst den.

Om Båten var vi också rörande överens. Att novellerna kändes väldigt färdiga, jag tror till och med att jag hörde "fullkomliga" som omdöme. Att det knappt gick att förstå att de var skrivna av samma författare, eftersom de är så olika sinsemellan till sin karaktär, stil och tematik. Jag tar lite tillbaka det sista, för vi kunde konstatera att döden är högst närvarande i samtliga berättelser. Om hans flera stilar håller Gabriella Håkansson i DN:s recension av Båten med oss om:

"Jag brukar ofta efterfråga stil hos en författare men den här mannen har inte en stil – han har flera."

En intressant passus i den allra första novellen är att den uttryckligen handlar om de berättelser som komma skall i samlingen, men eftersom man (eller i alla fall alla vi salongen och jag antar de flesta) börjar med den första, så kanske man inte tänker på det.

Efter att ha hunnit med även några korta ord om Murakami bestämde vi som var kvar till sist att nästa salongsbok blir Siri Hustvedts The Summer Without Men.

Båten seglar alltför långsamt även här

2011-05-02T21:48:00.003+02:00

Jag vet faktiskt inte varför, varje gång jag öppnar den så tycker jag att det är helt fantastiskt bra. Jag tror att svaret ligger någonstans i att jag inte längre pendlar till jobbet utan cyklar, så en stor del av min lästid har försvunnit, och hemma prioriterar jag helt andra saker. Dumt förstås. Häromdagen fyllde jag dessutom år och en mycket snäll vän - som heter Catrin - gav mig The summer without men av Siri Hustvedt i present. Så nu får jag hålla i mig allt jag kan för att inte kasta mig huvudstupa in i den istället.

För på torsdag är det som sagt salong då Båtenska diskuteras. Det är en salong som jag ser fram emot av flera anledningar. Jag är nyfiken på vad de andra tycker och tänker om Båten, jag var inte med på förra träffen, så jag längtar efter att träffa alla, och så ska vi överge krogen den här gången för att istället träffas hemma hos mig. Det tycker jag ska bli så trevligt!

Båten seglar sakta fram - alltför sakta

2011-05-02T21:46:00.000+02:00

HJÄLP! Båten ska vi ju diskutera på torsdag i en special-salong hemma hos Cattis, men JAG KOMMER INTE HINNA LÄSA KLART! För jag bara måste läsa ut 1Q84 först. Och dessutom har jag förtöjt Båten på mitt jobb, och där blir den inte läst, eftersom jag jobbar där och inte läser - inte ens på lunchen fast just det var tanken när jag lämnade Båten på mitt skrivbord. Kanske kanske kanske om jag läser hela lunchen imorrn, på onsdag OCH på torsdag. Då kanske kommer jag att hinna klart. Har i alla fall läst hälften av novellerna, så de kan jag prata om.

De sista sidorna

2011-04-30T22:00:00.002+02:00

jag har onödligt lite kvar i första delan av 1Q84 och nu har det blivit RIKTIGT utflippat. LOVE IT! Jag var ju lite tveksam till en början, men nu är jag helt inkorporerad i Tokyo 1984 och tycker inte alls det är märkligt att himlen plötsligt hartvå månar.

Som tur är ligger del två och väntar på Konsum Zinkensdamm (ja, sedan Posten 1) lade ner sina kontor 2) sa upp avtalet med min närmsta butik på hörnet, hämtar jag numera paket på Konsum) och som tur är har dde öppet inorgon eftersom jag glömde mobilen när jag var där idag. Mobilen innehållende sms:et med uppgifterna de behöver för att hitta paketet.

Imorgon blir det således ny tur till Konsum för inom en mycket snar framtid har jag inget att läsa.

Bokshopping på gång!

2011-04-28T21:14:00.000+02:00

Huka er bokhandelsinnehavare på Södermalm! I morgon eftermiddag ger jag mig ut för att storhandla hos er. Ser fram emot en trevlig shoppingtur, tunga kassar och tom plånbok.

Djupt inne i Murakami-land

2011-04-17T09:57:00.003+02:00

Jag har nu läst lite mer än hälften i 1Q84 och är fullkomligt fast, fångad, tagen - och nu kan jag inte komma fler synonymer av hur inne jag är i berättelsen. (fjättrad? fängslad? det låter så negativt - jag menar ju gripen i betydelsen trollbunden på ett ungefär...). Nå.

Var till en början faktiskt lite skeptisk, även om jag gillade det jag läste. Mitt tidiga omdöme var att den hade potential, men tyckte att berättelsen kändes gubbig och småtrist på sina ställen. Många fasta yppiga bröst har passerat för att inte tala om en av huvudpersonerna som med sin extremt vältränade fasta kropp bland annat ägnar sig kravlöst sex med äldre, gärna skalliga män.

Men både Aomame och Tengo har nu fångat (där var det igen!) mitt hjärta och jag måste få veta hur det går för dem, vad som driver dem och ser med spänning fram emot att de ska träffas. Igen - visar det sig. Långsamt och suggestivt har jag jag fastnat lite mer varje dag och nu är jag helt inne i den märkliga och intrikata väv som Murakami skapat.

Kan inte annat än att hålla med DN:s Jonas Thente som i sin recension av 1Q84 skriver:

"Bara under den timme det har tagit att skriva ovanstående, har Haruki Murakamis roman(er) fortsatt växa i mig. Han har den förmågan. Jag tror att hans största tillgång är att han är en av få nutida romanförfattare vars verk man verkligen känner behov att tala om, diskutera med andra läsare. Man vill sätta på spel hans märkliga röra av japansk och västerländsk kultur; hans alkemiska dekokter av nutida kvant fysik och uråldrig folktro."

Tycker att han slår huvudet på spiken. Murakamis berättelser fortsätter att växa inuti läsaren. Jag vågar påstå att det inte går en dag utan att jag har sällskap av Kafka Tamura, Toru Okada och Mei Kasahara. Av naturliga skäl umgås jag allra mest just med Tengo och Aomame - och längtar tills vi ses igen.

Jag har sagt det förr och säger det igen: Jag är så GLAD över att det finns två delar på svenska av 1Q84 och dessutom en tredje på väg. Den fina bilden stal jag fräckt från Murakamis fan-sida på Facebook.

Har precis börjat läsa Båten

2011-04-15T09:29:00.003+02:00

Vi är i Åre den här veckan och åker skidor. I den lokala lilla butiken hittade jag Båten och inhandlade den naturligtvis genast. Nu har jag också börjat läsa den och jag supergillar verkligen. Vilket bra val av kompisarna i salongen! Förutom allt annat trevligt med att träffas och prata böcker regelbundet så innebär vår bokklubb att jag läser en massa som jag annars inte skulle ha hittat. Mycket bra!

Bokinköp på lunchen

2011-04-14T11:52:00.000+02:00

Igår var jag på min närmaste Pocket-Shop, den mycket trevliga butiken på Götgatspuckeln (hörnet Högbergsgatan) och införslaffade Båten, vår nästa salongsbok, en inbunden Roald Dahl som min son ska ge sin kompis i present idag och så tog jag även Norrtullsligan av Elin Wägner.

Det är årets Stockholm läser-bok, ett projekt jag inte alls visste mycket om, men efter en enkel googling hamnade jag På Författarcentrum Öst med en bra beskrivning av projektet. Och här finns en blogg om Stockholm läser.

Jag är själv förvånad över att jag inte läst den här boken tidigare (ingick inte den i på litt.vet? eller någon av alla C- och D-kurser jag läst, typ feministisk litteratur, genus etc?)- Nå. Jag har alltså inte läst Norrtullsligan men nu kommer jag snart att göra det!

Mini-salong med det hittills kortaste boksamtalet

2011-04-08T19:22:00.002+02:00

Catrin: vad tyckte du om boken?
Anna: Jag gillar den, men är ju inte riktigt klar än. Men eftersom ni andra har sagt att ni hatade slutet har jag tjuvläst lite. Men som du tycker, mycket bra tidsskildring.
Catrin: Mmm. Var är du någonstans nu då?
Anna: Bröllopet.
Catrin: Ja, då har du lite kvar då.
Anna: Ja.
Catrin: Vad ska vi läsa till nästa gång?
Anna: Vad sägs om Roberto Bolanos 2666. Den har jag på mitt nattduksbord.

Kort paus för googling.

Catrin: Nä, den är FÖR tjock. Och jag har inte ens läst ut De vilda detektiverna. Tyckte att den var ...
... lite jobbig faktiskt. Fast alla recensenter och Bodil Malmsten tyckte att den var fantastisk. Vad sägs om den där prisbelönta boken av någon från Vietnam tror jag som alla har läst som finns i pocket nu? Båten tror jag att den heter.
Anna: Ja, den tar vi. Den har jag också på mitt nattduksbord.
Catrin: Bra. Jag ska köpa den på lunchen i nästa vecka.
Anna: Ok.

Det finns TRE av 1Q84

2011-04-04T22:00:00.000+02:00

Jag är ju inte påläst (skammen! skammen!). Här njuter jag för fullt av ettan, ser redan fram emot tvåan när jag nu på kvällskvisten får denna lilla present: den plötsliga vetskapen om att det finns TRE av dem.

Eftersom 1Q84 idag släpps i bokhandeln (och jag antar att dagens datum därmed var första recensionsdag) anmäls den i ett flertal tidningar. Bland annat i SvD, DN och Sydsvenskan. Jag lär få anledning att återkomma till det. Men just nu - läsa vidare.

Stör mig inte, jag läser

2011-04-02T10:44:00.002+02:00

Fullt upptagen med 1Q84. Omdöme hittills: Gillar. Potential: Mycket god.

När Martina Haag hjälpte mig i tvättstugan

2011-03-28T22:27:00.000+02:00

Igår, söndag,hade jag tvättstugan hela dagen. Jag har inget emot att tvätta, tycker att det är en av de hemsysslor som är minst trista. Ibland är det rätt så skönt att pipa ner i tvättstugan ett tag, och dra sig undan resten av familjen i sann bitterfitte-stil. Igår var en sån dag.

Utanför vår tvättstuga, i själva källargången står en bokhylla, där boende i huset kan ställa böcker man inte längre själv vill äga och förvalta. Det är en blandad kompott därnere, högt och lågt, pocket och inbundet, skönlitteratur och faktaböcker samsas med barnböcker, seriealbum och Guiness rekordbok.

Jag kom ner lite tidigt och tänkte sno åt mig en deckare att förströ mig med medan jag väntade på att maskinerna skulle bli klara, när jag istället fick syn på Martina Haags Underbar och älskad av alla. Jag tog raskt ner den från hyllan och började läsa och blev glatt överraskad. Har hört mycket gott - och ont - om Martina Haags författargärning, men inte haft möjligheten att själva bilda mig en uppfattning. Nu har jag en uppfattning - och den är att skojigare sällskap i tvättstugan kan jag faktiskt inte tänka mig. Jag skrattade högt flera gånger. Blev på otroligt gott humör.

Nu måste jag erkänna att mina förväntningar stod på noll. Jag var inte alls så fördomsfri som jag antyder ovan. Jag hade i det närmaste väntat mig att jag skulle tycka att det hela var så plågsamt att jag skulle ställa tillbaka Martinas bok och välja en Karin Alvtegen istället för att sedan lite proppmätt konstatera att jag förstod verkligen varför de hamnat i hyllan för böcker som inte får hemma längre. Men så var det alltså inte och jag tackar Martina Haag av hela mitt hjärta för att jag fick en härlig dag i tvättstugan.

Äntligen!

2011-03-24T07:54:00.000+01:00

Faller väl in i hyllningskören jag också ...

2011-03-20T21:32:00.000+01:00

Ja men det är lite motvilligt som jag gör det. Det handlar förstås om ONE DAY, vår senaste salongsbok i Wind Up Women. Jag var tveksam redan från början. En roman som hyllats så fantastiskt kunde jag absolut inte tycka om, var min inställning när jag började läsa. Vi har såväl bloggat som diskuterat det förut och lär prata om det många gånger till - det här med förväntningar. Den stackars Spill som ju var en hyfsad roman blev både jag och Cattis ganska besvikna på. En annan vi läste i salongen just efter att ha hört så mycket gott om den var Junot Diaz roman med det hopplösa namnet - Oscar Waos korta men förunderliga liv - och det var likadant med den för mig: bra bok, men liksom snuvad på den där fantastiska läsupplevelsen som inte ville infinna sig. Både Spill och OscarWao är utmärkta romanbyggen och jag vet att jag skulle ha uppskattat dem mer om jag inte haft så höga förväntningar.

Jag försökte alltså hålla tankarna och förväntningarna i schack inför One Day. Mina första reaktioner var "lättläst", "kul grepp", "charmig" och inte så mycket mer, men efter ungefär halva boken kunde jag faktiskt inte lägga den ifrån mig. Det magiska inträffade. Emma och Dexter blev mina kompisar, ja, har inte också jag pluggat med dem när jag tänker efter? Eller var jag och Emma jobbarkompisar på den där förfärliga mexikanska syltan? Nä just det, jag och Dex var kolleger på tv en sväng ... För det känns som om jag på riktigt har varit med i deras liv, gått på samma nitar, känt samma förhoppningar, glädje och sorger.

Att lyckas fånga en tidsanda så på pricken som Nicholls gör har genom läsningen varit ett stort glädjeämne och med många, många igenkännande nickar, skratt och till och med tårar (ja, jag grät) har jag sträckläst One Day. Hatade slutet.

Nu har jag god lust att rada upp ett par favoritcitat i boken. För likt Emma, som jag naturligtvis identifierar mig starkt med, är det något jag gärna ägnar mig åt. Stryker under, antecknar i marginalen, eller i någon extra fin anteckningsbok inköpt för ändamålet. Men jag lovar, jag ska undvika och behålla dem för mig själv istället. Förresten identifierar jag mig starkt med Dexter också.

Såklart att den ska bli film. med Anne Hathaway som Emma och Jim Sturgess som Dexter. Såklart att jag kommer att se den. Såklart att jag lånar filmaffishen att illustrera det här inlägget.

Några andra som också gillade One Day är till exempel Bokhore-Helena och Paulina Helgeson i SvD.

1Q84 på väg!

2011-03-17T19:16:00.004+01:00

Fick precis följande glada meddelande på mejlen:

Hej,

Vi har idag skickat följande varor med Posten Ekonomibrev:

* 1 st 1Q84 : första boken April-juni (9789113023083)

Posten Ekonomibrev (B-post) delas normalt ut efter ca 3 vardagar.
Om brevbäraren tycker att brevet/paketet är för stort lämnas det på Postens utlämningsställe, och du får en avisering.

HURRA!!!

Ibland har man tur

2011-03-09T23:32:00.003+01:00

Jag fick i eftermiddags helt otippat de två sista biljetterna till förhandsvisningen av Norwegian Wood på Bio Rio ikväll, som Bokhora skrev om igår (men jag upptäckte det först idag). Ett snabbt sms till maken "vi ska se Norwegian wood ikväll" och ett snabbt telefonsamtal till mamma "snääällaa, kan du vara barnvakt ikväll?" senare och biokvällen var ett faktum. Jag gick ju nästan i spinn - eller nästan? vem försöker jag lura? - när jag för ett tag sedan upptäckte att Norwegian Wood skulle komma som film, så jag var lagom uppspelt när vi gav oss iväg till bion. Och filmen var vacker, det var den. Lågmält och långsamt berättad. Samma känsla som jag hade när jag läste romanen infann sig direkt. Jag vill påstå att den var riktigt bra.

Klassiker på Nobelmuseet

2011-03-02T17:07:00.003+01:00

Jag upptäckte just att det blir litteratursamtal om klassiker i Nobelmuseets bibliotek under våren. Arrangemanget sker tillsammans med Brombergs förlag och det är också deras Nobelklassiker som det ska samtalas om. Tanken är att besökarna ska ha läst boken för att kunna vara delaktiga i diskussionen. Dorotea Bromberg och Nobelmuseets bibliotekarie Karl Berglund kommer att leda samtalen tillsammans med en inbjuden gäst. Låter inte det trevligt?

Först ut, den 30 mars, är Albert Camus Fallet. Gästen är Elise Karlsson, författare och litteraturkritiker i SvD. Den 27 april diskuteras André Gides Den omoraliske och då heter gästen Martina Lowden som är författare och litteraturkritiker i DN. Mer information finns på Nobelmuseets hemsida.

Bodil var underbar

2011-03-01T18:31:00.000+01:00

Bodil var förstås underbar. Underbar. Jag ska skriva mer om föreställningen - snart. Så länge nöjer jag mig med att berätta vad som hände på vägen ut ur salongen:

Bakom hör jag hur en man säger: "inte förstod jag att det var en monolog!" Hans kvinnliga sällskap, en dam i 60-årsåldern, kulturtantsfin med Gudrun Sjödén-kofta och basker svarar andlöst och uppriktigt: "Jag ÄLSKAR Bodil Malmsten. Det är allt jag har på mitt nattduksbord. Böcker av Bodil."
Mannen, som ju alltså inte fått något gehör för sin anmärkning säger igen "Men inte visste jag att det var en monolog! Visste du?"
Damen stannar upp lite och spänner ögonen i honom och säger: "Det var INTE en monolog! Det var en uppläsning!"

Och hon hade förstås rätt. det var en uppläsningsföreställning. och den var alldeles alldeles underbar. Och trots att det inte verkar så, så hoppas jag ändå att Bodil själv någonstans kan förstå och ta in att det finns många många många som uppriktigt och sant älskar det hon skriver.

Bilden lånade jag från Modernista. Boken För att lämna röstmeddelande TRYCK STJÄRNA var en av många hon läste ur.

Det drar ihop sig...

2011-02-27T10:13:00.003+01:00

... till Enligt Bodil Malmsten på Södra Teatern. Imorgon ska vi dit, Catrin och jag. Längtar.

För övrigt har jag börjat läsa Mr Chance nu. Återkommer om den.

Murakami-fest

2011-02-20T17:47:00.001+01:00

De här trevliga böckerna kom hem till mig alldeles nyss. Så jag behöver inte fundera på vad jag ska läsa härnäst. Nu gäller det bara att välja i vilken ordning de ska intas!