är en en bokcirkel och litterär salong där fem läsande kvinnor och en man träffas på hemma eller på krogen, dricker vin, äter mat och diskuterar litteratur. På bloggen lever salongen vidare.
fredag 30 juli 2010
Claire Castillon!
I över ett halvår har den legat på mitt nattduksbord: man kan inte hindra ett litet hjärta från att älska av Claire Castillon. Igårkväll tog jag tag i den. Kunde inte sluta. Jag har bara ett ord att säga: LÄS!
torsdag 29 juli 2010
Lite nytt i läshögen
Häromdagen råkade jag gå förbi Akademibokhandeln och som av en händelse råkade två nya böcker hamna i mina händer. Eller egentligen fyra - det var köp 4 betala för 3 kampanj och maken behövde ett par till semestern. För min del blev det När barnet lagt sig av Michael Nyqvist och Borta bäst av Sara Kadefors. Jag gillade ju Fågelbovägen 32 när jag läste den för ett drygt år sedan och har sneglat på Borta bäst ett bra tag nu. Jag läser blandade recensioner i DN och Svd, men hoppas att jag kommer att tycka som Johanna L på Bokhora.
När barnet lagt sig har jag också gått och sneglat på en längre tid och det som fick mig att till slut köpa den var en av alla de andra bok-bloggerskor jag läser nästan vaje dag. Kan dock inte kommma på vem just nu. Hur som helst, med den recensionen i huvudet gjorde jag slag i saken, köpte boken, började läsa nästan direkt och igår kväll vände jag den sista sidan. Jag tyckte om. Det är en fin, avskalad och mycket personlig berättelse. Nästan så att jag ibland kan känna att den blir för privat. Samtidigt är jag glad att jag som läsare får komma så nära. En passage stannar kvar hos mig. Det är när föräldrarna berättar att sonen är adopterad och mamman berättar om när han kom till dem. Om hur det var den vackraste dagen i deras liv och att pappan lovade att köra försiktigt från barnhemmet eftersom "du var det dyrbaraste han någonsin kört". Jag kan känna deras oändliga längtan efter ett barn i de få raderna. Och känna igen mig i det ofattbara att sonen nu faktiskt finns där hos dem.
När barnet lagt sig har jag också gått och sneglat på en längre tid och det som fick mig att till slut köpa den var en av alla de andra bok-bloggerskor jag läser nästan vaje dag. Kan dock inte kommma på vem just nu. Hur som helst, med den recensionen i huvudet gjorde jag slag i saken, köpte boken, började läsa nästan direkt och igår kväll vände jag den sista sidan. Jag tyckte om. Det är en fin, avskalad och mycket personlig berättelse. Nästan så att jag ibland kan känna att den blir för privat. Samtidigt är jag glad att jag som läsare får komma så nära. En passage stannar kvar hos mig. Det är när föräldrarna berättar att sonen är adopterad och mamman berättar om när han kom till dem. Om hur det var den vackraste dagen i deras liv och att pappan lovade att köra försiktigt från barnhemmet eftersom "du var det dyrbaraste han någonsin kört". Jag kan känna deras oändliga längtan efter ett barn i de få raderna. Och känna igen mig i det ofattbara att sonen nu faktiskt finns där hos dem.
tisdag 27 juli 2010
Utebliven Östergren-festival i Ångermanland
Nähä, det är bara att konstatera - jag kommer inte att ta mig igenom Gentlemen och Gangsters den här sommaren. Tre veckor på semestern försökte jag, men nu ger jag upp. De får inte följa med mig på den sista lediga veckan. Den som ska tillbringas på Kreta. Oklart vad jag ska ta med mig istället. Jag återkommer om det.
Jag får nog också lov att återkomma om varför jag hade så svårt med Gentlemen och Gangsters . Just nu kan jag inte riktigt sätta ord på det. Jag tror att det har att göra med minnen av en riktig läsupplevelse när jag var drygt 20 och därför mycket högt ställda förväntningar.
Sofi Oksanens Stalins kossor, som inledde semesterläsningen, hade jag däremot inga problem med. Eller jo, den är på många sätt nästan plågsam att läsa. Berättelsen tog sig in under skinnet på mig och låg sedan där och skavde, men så är det ju ibland när något är riktigt bra.
Jag får nog också lov att återkomma om varför jag hade så svårt med Gentlemen och Gangsters . Just nu kan jag inte riktigt sätta ord på det. Jag tror att det har att göra med minnen av en riktig läsupplevelse när jag var drygt 20 och därför mycket högt ställda förväntningar.
Sofi Oksanens Stalins kossor, som inledde semesterläsningen, hade jag däremot inga problem med. Eller jo, den är på många sätt nästan plågsam att läsa. Berättelsen tog sig in under skinnet på mig och låg sedan där och skavde, men så är det ju ibland när något är riktigt bra.
onsdag 7 juli 2010
Klas Östergren-festival i skärgården
jag har snart läst ut Gentlemen, ska ta mig an Gangsters och kopplar av då och då med ett avsnitt ur Den sista cigaretten som gått som radio-följetång i P1 under våren. Avsnitten finna att lyssna på på webben. Gör det! Det är Klas Östergren själv som läser.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)