tisdag 30 december 2008

Sträckläsning

På grund av sängläge sedan juldagen har jag läst enormt mycket. Sputnikälskling tog slut på knappt två dagar och ÅÅÅÅÅÅÅ vad jag tyckte om den. Jag tror faktiskt att den seglar upp på vinnarpallen av mina Murakami-favoriter. Eller tampas i alla fall om den där förstaplatsen i hård konkurrens med Fågeln som vrider upp världen. Ibland så lämnar ju Murakami läsaren lite åt sitt eget öde och det är många lösa tåtar att försöka knyppla ihop. Ibland kan det verka störande, många har jag märkt, irriterar sig på bristen av vägledning genom ibland komplexa texter. Men här tycker jag att han trots ett halvöppet slut knyter ihop historien - om än löst - men ändå.

Sedan tog jag mig an nästa salong-bok, det vill säga Is och vatten, vatten och is av Majgull Axelsson. Tidigare har jag bara läst Aprilhäxan av samma författare, en bok jag tyckte mycket om. Is och vatten, vatten och is gör mig inte besviken. Historien är en slags deckarhistoria, skulle jag vilja säga fastän jag hör redan massor som protesterar. Och med samma driv som i en god deckare kunde jag knappt lägga ifrån mig boken och den tog slut alldeles för fort. Jag har massor mer att säga om denna, men väntar förstås tills vi Wind Up Women ses nästa gång. Faktiskt bara om två veckor.

Nu läser jag Sista resan till Pnohm Pehn av Jesper Huor. Den ingår i min egen lilla Kambodja -festival, där den hittills enda andra boken utgörs av Pol Pots leende av Peter Fröberg Idling. Den står således i tur. 

Därefter ska jag ta mig an två riktiga tjockisar: De välvilliga av Jonathan Littel och Blonde av Joyce Carol Oates.

söndag 28 december 2008

Vart tog alla hårda klappar vägen?

Jag vet inte när detta kan ha hänt senast, om någonsin, men faktum är att jag bara fick en enda bok i julklapp. Och den räknas knappt eftersom det var en blogg samlad i bokform. Dessutom har den där högen vid sängen som jag skrev om i Mycket vill ha mer minskat betydligt till att snart vara obefintlig. För att råda bot på detta har jag beställt ett antal nya böcker idag.

No longer human av Osamu Dazai. "Bättre än Norwegian Wood" enligt en kompis, så den måste jag ju bara läsa.

The Inheritance of Loss av Kiran Desai. Utspelar sig i en by vid Himalayas fot och handlar om en pensionerad och bitter indisk domare vars tillvaro vänds upp och ned när hans barnbarn, den unga Sai, blir föräldralös och kommer för att bo hos honom. Vinnare av Booker prize.

Things fall apart av Chinua Achebe. Enligt Adlibris har denna debut blivit en klassiker inom den moderna afrikanska litteraturen. Jag är inte alls bra på afrikansk litteratur och tyckte jag att det var dags att ändra på det.

Half of a yellow sun av Adichie Ngozi. Mera från Afrika. Denna roman handlar om tvillingsystrarna Olannas och Kainenes liv i krigets i Nigeria. Vinnare av 2007 års Orange Prize.

Nu väntar jag bara på att paketet ska dimpa ner så att jag kan försvinna in i nya historier och människoöden. Till dess ska jag läsa ut Rosario är död. En roman som jag verkligen kämpar för att ta mig igenom. Inte för att det på något sätt är en dålig bok utan för att det den handlar om på alla sätt är vidrigt.

fredag 26 december 2008

Murakami-lover c'est moi

Efter vampyrerna satte jag tänderna i (förlåt, kunde inte låta bli) Sputnikälskling som jag fick av Anna-Karin i födelsedagspresent och som jag velat läsa ända sedan dess, men annat har kommit emellan. 

Nu fanns emellertid INGENTING mellan mig och Haruki senaste översatta till svenska (för boken är från 1999, men översättningen och den svenska utgåvan från 2008). 

I love it. Den uppfyller hittills alla mina höga krav på en härlig Murakami och min enda sorg är att den snart tar slut. Jag hittar teman, symboler och likheter ur de böckerna av samme författare jag hittills läst (vilka är Kafka på Stranden, Norwegian Wood, Fågeln som vrider upp världen och After the Quake, i den ordningen) vilket får mig att känna mig smart och som en insatt Murakamikännare. Jag njuter helt okristiskt och kommer med stor sannolikhet att låta trycka upp en tröja med texten Murakami-lover eller dylikt. Sitter därför och spanar in Bokhoras webbshop, där man faktiskt KAN göra egna författartröjor. Vi borde verkligen göra varsin till oss i Wind Up Women!

måndag 22 december 2008

Säg att jag är välkommen!

Har sträckläst Låt den rätte komma in av  John Ajvide Lindqvist. Svårt att säga hur lång tid det tog, jag sov ju till exempel i natt, men i stort sett hela dagen idag har jag läst, läst läst. och vad ska jag säga om boken? Var den jättebra eftersom jag inte kunde lägga den ifrån mig? Ja, på ett sätt var den det. Jag kunde ju som nämnts de facto inte lägga den ifrån mig, ivrig som jag var att få veta vad som skulle hända. Jag läste så snabbt att jag titt som tätt missade vad som skedde i berättelsen och var tvungen att gå tillbaka några stycken för att få allt på plats. Helt klart läsvärd och helt klart en bladvändare. Fascinerande förstås, men b r a? Nej, jag kan inte bestämma mig. det var för det första för många personer i berättelsen och jag kunde inte hålla reda på dem alla. Men de viktigaste karaktärerna höll jag förstås reda på, men drabbades av Martha -syndromet (vad vi tyckte om Lessings Martha finns här): jag gillade inte huvudpersonen, Oskar. Däremot gillade jag vampyren Eli, och några ur alkisgänget. Jag gillade verkligen själva vampyrinslagen, på samma fascinerande sätt som när jag läste Anne Rices vampyrböcker med stor förtjusning för femton år sedan. Ska jag se filmen? Ja, kanske. Väntar nog tills den kommer på DVD. Betyg: tre huggtänder av fem.

lördag 20 december 2008

Årets hårda klappar

Ett antal böcker väntar på att bli inslagna, här kommer några av dem.

Till miljöintresserade mamma:
Makten över klimatet av Christian Azar. Svenskan lovordar den som "den bästa klimatboken hitintills" och att den "väcker respekt".

Till historieintresserade svärfar
Edelcrant förbindelser av Malte Persson. Catrin har redan börjat läsa den så vi får se vad hon ger den för slutbetyg.

Till min man
Friday night lights. Den kan väl inte vara lika bra som tv-serien? I så fall är det en litterär fullträff. Jag blir dock lite nervös när jag ser vad andra köpare har köpt för böcker på Adlibris...

Till brorsonen, 7 år
Hur man blir upptäckare: en handbok för äventyrare.
"Henry Hardcastle, grundaren av Sällskapet för orädda upptäckare har nedtecknat sitt kunnande för att hjälpa unga äventyrare". En fin bok med popuppflikar som kan gå hem hos en liten kille eller så är den bara supertöntig.

Till brorsdottern, 4 år
Barna Hedenhös av Bertil Almqvist. Ljuva barndomsminnen av Sten och Flisa, fast jag undrar hur den håller för en omläsning i dag.

Till lilla fröken, 2 år
Någon bok om Bu och bä, kanske i blåsväder eller Bu och bä får besök. Det finns många bra svenska barnboksförfattare och böckerna om Bu och bä innehåller lagom mycket text för en tvååring.

Nu återstår att se om jag har varit snäll och om jag får några hårda klappar...

fredag 19 december 2008

Pojken i randig pyjamas


För några år sedan läste jag en bok som berörde mig på djupet. Det var The Boy in the Striped Pyjamas av John Boyne. Jag vet att jag tänkte "den här boken borde filmatiseras". Imorse såg jag Ronny Svensson dela ut högsta betyg till Pojken i randig pyjamas och kalla den årets viktigaste film. Att döma av trailern är filmen också oerhört bra.

Ett tips från mig är att läsa boken innan man ser filmen. Det är den absolut värd. Jag vill inte beskriva historien, eftersom det tar bort en stor del av läsupplevelsen. Insikten om vad den nioårige Brunos historia egentligen handlar om kryper nämligen på läsaren på ett obehagligt sätt. Eller som det står på baksidan av mitt ex "We think it is important that you start to read without knowing what it is about". Tyvärr tror jag att just den aspekten är svår att överföra till film.

torsdag 18 december 2008

I huvudet på en mamma

Jag är en person som normalt hatar att åka tunnelbana. Jag tycker att det är stökigt och alldeles för mycket okända människor alldeles för nära inpå mig. Det tycker jag egentligen fortfarande. Men sedan jag blev mamma har jag också hittat en njutning i mina tunnelbaneresor till och från jobbet. Det är nämligen då som jag får egen ostörd tid och kan läsa mina böcker i lugn och ro. Anna-Karin beskriver den känslan på pricken i sitt inlägg från augusti Jag älskar att pendla....

De senaste dagarna har jag ägnat mina resor åt Is och vatten, vatten och is. Jag måste erkänna att jag inte var helt övertygad om salongens sista bokval för året, men jag tror att jag måste omvärdera min syn på Majgull Axelsson. Mer tänker jag inte säga om detta för tillfället. Däremot kan jag berätta att jag också har införskaffat Rosario är död som flera har sagt åt mig att läsa, bland annat mina kollegor. Den kommer att bli en del av min julläsning.

I huvudet på en mamma heter det här inlägget och det heter också den bok som jag avslutade nyligen. Det är journalisten Hanne Kjöller som undrar över det moderna föräldraskapet och varför vi i vår generation ofta gör det så mycket svårare än det behöver vara. Varför vi så ofta pratar om hur jobbigt det är att ha barn och få "livspusslet" att gå ihop, när det egentligen är helt fantastiskt att vara förälder. Det här är saker som jag ofta undrat över själv. Jag har till och med tagit det som min inofficiella uppgift att tala om för alla nygravida i min omgivning hur kul det är att få barn och hur roligt det är att få vara mamma. Som motvikt till alla "ja nu blir aldrig livet detsamma, oj, oj, oj" och "det är bäst att ni passar på att gå på krogen/bio/teatern/dansa/träna/umgås med kompisar för sedan kommer det inte att finnas någon tid alls till sådant".

Det var till att börja med riktigt rolig läsning. Någonstans när trefjärdedelar av boken var avverkad började jag dock tröttna på det hela. I samma veva såg jag dessutom Hanne Kjöller i ett debattprogram på tv och då kändes det inte alls som vi var överens. Så nu funderar jag istället över varför min generation har ett så stort behov av att läsa om föräldraskap och barnuppfostran och ständigt söker bekräftelse på att vi är bra föräldrar?

En sak som jag är säker på som förälder är att man ska läsa mycket för sina barn. Och det gör vi här hemma. Det kommer att bli många hårda julklappar under granen. Inte bara till de vuxna utan också till sonen.

Jullovsläsning

Jag har jullov! Med början idag har jag jullov i tre härliga veckor innan nya utmaningar tar vid. Dessa tre veckor ska förstås ägnas åt litteratur och läsning av varierande slag. I att-läsa-högen ligger flera godbitar och väntar: De välvilliga av Jonathan Littel, Sputnikälskling av älsklingen Murakami, Blonde av Joyce Carol Oares (eftersom jag märkligt nog inte har läst just den av Oates), WoW-valet till nästa salong: Majgull Axelssons Is och vatten, vatten och is, I skuggan av ett brott av Helena Henschen som jag köpte efter att ha lyssnat till Henschen på riksdagsbiblioteket. Igår fick jag låna John Ajvide Lindqvists Låt den rätte komma in av min kamrat Kajsa, som rekommenderade både boken och filmen. Så har jag också tänkt att läsa klart Edelcrantz förbindelser av Malte Persson (vars blogg jag brukar läsa då och då), som jag började på i höstas, men pausar ifrån just nu. Kanske jag också hinner med Alla själar av Javier Marias som jag köpte efter tips av La Bibliofille. Och så har jag en egen litteraturfestival med tema Kambodja och ska läsa Sista resan till Phnom Penh av Jesper Huor och Pol Pots leende av Peter Fröberg Idling. Båda dessa har jag lånat av min goda vän, Kambodjakännaren Lennart.

måndag 15 december 2008

Boktjuven utläst, Hon älskade påbörjad

Jag slukade Boktjuven. Den blev bättre och bättre. Jag slutade upp att reta mig på Dödens (berättarens) fetstilade noteringar och kommentarer och bara sög i mig berättelsen. Noterade att flera recensenter i SvD har med den på sina listor över "bästa böcker 2008" och jag kan bara instämma. Värt att notera är att ingen verkar veta riktigt hur man ska kategorisera den, även om det i Svd:s recension av boken från den 1 september anges att förlagets rekommenderade ålder är 12-15 år. Jag köpte den på AdLibris efter ett utskick i litterära klubben. I många sammanhang klassificeras den som ungdomsroman. Det har nu ingen betydelse, den kan passera både som ungdoms- och vuxeroman (vad är skillnaden egentligen? Det borde jag kanske veta, som ju har specialiserat mig på barn- och ungdomslitteratur i min examen, men kan inte säga på rak arm faktiskt). Hursomhelst. En bra, viktig och spännande bok och jag kan bara hålla med den kritiker som föreslog att den borde vara obligatorisk läsning i skolan. Så här skrev DN om Boktjuven i oktober.

Så började jag på Hon älskade. En bok som jag köpte tidigare i höstas och som legat på vänt. Jag var sugen att börja redan när Cattis hade läst den (och skrev om det här på bloggen) och blev än mer ivrig att börja efter att ha lyssnat på Helena Henschen på frukostmötet i riksdagsbiblioteket häromveckan. Och jag är inte besviken.

fredag 12 december 2008

Ebba Witt-Brattström och jag i Gamla stan

Några kollegor och jag spatserade i sakta mak på Västerlånggatan efter lunchen. En stilig kvinna kommer gående och leder sin cykel som hon parkerar utanför apoteket. Det är Ebba Witt-Brattström! Jag ler igenkännande mot henne och hon tittar - förvånat - tillbaka och går in på apoteket. Jag funderar över omjag ska säga något till henne när hon kommer ut igen. Något i stil med "Jag tycker att det du gör är bra" eller "jag har faktiskt varit student hos dig på feministisk litteratur en gång för länge sedan" eller "minns du mig, jag har intervjuat dig en gång" men när Ebba kommer ut kommer jag inte för mig att säga något alls, utan ler fånigt. Ebba log lite nervöst tillbaka, tar sedan sin cykel och leder den upp mot Slottet.

tisdag 9 december 2008

Vi frossar i julböcker

Till min stora lycka är mina barn lika förtjusta julen och allt som hör därtill som jag och ett av de stora glädjeämnena är förstås att frossa i julberättelser. Just nu läser vi Tomtemaskinen, en kapitelbok med Pettsson och Findus av Sven Nordqvist och den är i sanning helt underbar i såväl text som bilder. Ja, det var ju den som var julkalender för flera år sedan med Ika Nord i en oförglömlig gestaltning av Findus.

Vi varvar med Mamma Mu och Kråkans jul, där Sven Nordqvist också har ett finger med i spelet eftersom det han som illustrerar de trevliga berättelserna om Kråkan och Mamma Mu. Just den här hör väl inte till de andra bästa Mamma Mu-sagorna (min absoluta favorit är Mamma Mu bygger en koja, tätt följd av Mamma Mu åker rutschkana) men duger gott som mysläsning i juletid.

Rätt som det är känner vi att måste ha mer tradition och läser då Jul i Bullerbyn, som inköptes förra året i egen bok med fina illustrationer av Ilon Wikland. Samma berättelse finns förstås i kapitelböckerna om Bullerbybarnen. Lite väl präktig för min smak, men härlig ändå. Av Astrid Lindgren njuter vi också av Kajsa Kavat som fixar karameller att sälja på torget och julstökar lilla torpet trots att mornor har brutit benet. För att inte tala om Emil som ordnar tabberas-kalas på annandagen för fattig-hjonen.

Från min barndoms bokhylla finns en rolig bok om teskedsgumman som åker på julmarknad i akt och mening att köpa julkärve, fågelhus och mistel. Här kommer jag! sa teskedsgumman heter den och är min enda teskedsgummebok. Den fick jag själv i julklapp 1975 och den har lästs flitigt sedan dess. Årets julbok till mina barn blir (apropå präktig ...) Petters och Lottas jul av Elsa Beskow, en berättesle från 1947. Om den och många andra jular i barnböcker skrev Lena Kåreland om i SvD igår, en artikel som finns att läsa här.

söndag 7 december 2008

Nytt ord: poka eller pocka (osäker på stavning)

Det stora barnet som är mycket intresserat av språk, ord, ordbildning och inte minst läsning höll på och pysslade. 

-Jag har gjort egna Pokemon-kort mamma! Nu ska jag leka med dem. Jag ska pocka.

torsdag 4 december 2008

Delrapport Boktjuven

Mina förväntningar på Boktjuven av Markus Zusak, som jag började läsa nyligen och har hunnit läsa hälften av, var mycket höga. Till en början tyckte jag att vissa berättartekniska grepp var lite töntiga och störande för läsningen. Bokens berättare, Döden, tilltalar läsaren direkt och sådant är jag sällan förtjust i. Dessutom kommer det titt som tätt små noteringar och listor i punktform och fetad stil och sådant tycker jag verkligen inte om. Men nu har jag vant mig och stör mig inte på det längre, men jag föredrar de helt vanliga berättande passagerna.

Berättelsen har en egen inneboende kraft som håller mer än väl, det behövs inga krumbukter för att göra historien mer spännande. Karaktärernas öden är i sig fängslande. Det går inte annat än att bli stormförtjust i den lilla boktjuven Liesel, som gett boken dess titel. För att inte tala om hennes fosterpappa - Hans Hubermann - vars subtila uppvisningar i civilkurage är imponerande.

För andra gången den här hösten spelar nazisternas bokbål en roll i mitt litterära liv. Bokstavligen är det här en bok om förtjusningen och glädjen i att kunna läsa och ordens obönhörliga makt.


Här kan du hitta vad andra bloggare skriver om Boktjuven av Markus Zusak

tisdag 2 december 2008

Kindpussar i Tensta och Djursholm


I höstas kom Pontus Herins bok I Djursholm och Tensta kindpussar vi varandra och jag måste erkänna att jag var skeptisk till denna författardebut. Pontus är till vardags journalist på Veckans Affärer, uppvuxen i Djursholm och vad man skulle kalla lyckligt lottad. I Djursholm och Tensta kindpussar vi varandra handlar om hur han och hans familj väljer att flytta från sin lägenhet i centrala Stockholm till Tensta för att han vill utmana sina fördomar om invandrare och dåliga förorter. "Och sedan skriva en bok om det och känna pengar på det hela", tänkte jag surt, men jag var ändå nyfiken nog för att vilja läsa hans berättelse.

Till att börja med är jag avvaktande och irriterar mig på små språkliga fel som jag hittar. Sedan inser jag att jag blir mer och mer intresserad av hur det ska gå för Pontus och hans familj. Jag inser att flytten inte genomförs i något spekulativt syfte, utan för att Pontus är genuint nyfiken på ett liv i en av Stockholms mest utskällda förorter och att han har många tankar kring det segregerade samhälle vi lever i, men inte riktigt vill kännas vid. Jag börjar själv fundera kring de här frågorna.

Förutom berättelsen om hur hans familj finner sig tillrätta och börjar tänka på Tensta som hemma "på riktigt", får vi också vara med när Pontus lär känna de människor som bor i Tensta. Vi får följa med på möten med politiker som beslutar om miljonprogrammens framtid, med forskare på olika institutioner och på en resa till Paris segregerade förorter. Vi får också veta hur familjens vänner och familj ser på till flytten till Tensta. Vilka kommer på besök i gettot?

Visserligen fnissar jag när jag läser beskrivningen av den första resan med blå tunnelbanelinje, eftersom det är den linje jag själv åker varje dag och inte tycker är speciellt exotisk. Och jag är glad över att en av mina bästa vänner är från Etiopien så att jag under lång tid har fått vara så nära en helt annan kultur. Samtidigt blir jag glatt överraskad över Pontus klarsynthet när de gäller problematiken som finns i de här förorterna och också, eller kanske framförallt, när det gäller hans egna fördomar. Jag blir tvungen att konfrontera en del egna fördomar under läsningens gång. Och min fördom om ekonomijournalister som flyttar till Tensta för att kunna tjäna storkovan på att skriva om äventyret, får jag definitivt lägga undan. Även om familjen idag har flyttat ifrån Tensta och bor i hus i en av Stockholms norra förorter.

Dagens bokinköp


Nu har jag skaffat lite julklappar till mig själv. Det blev Majgull Axelssons Is och vatten, vatten och is, som vi ju ska läsa i salongen nästa gång, Javier Marías Alla själar (tack till La Bibliofille för tipset!), Helena Henschens I skuggan av ett brott och Bodil Malmstens Sista boken från Finistère. Därmed är både min Helena Henschen-samling och Bodil Malmsten-samling komplett.
Just nu läser jag Boktjuven av Markus Zusak. Det har blivit mycket andra världskriget för mig den här hösten. En slump som ser ut som en tanke. Och mer blir det, för jag ska ju snart ta tag i Littells De välvilliga.

måndag 1 december 2008

Révolutions - Allt är vind

Det är dags för mig att lämna mina synpunkter på Le Clézios Allt är vind, jag var ju inte med i tisdags när de andra i Wind Up Women höll sedvanlig salong på Järnet. Men jag fick en kort sammanfattning av Anna-Karin redan nästa dag och det visar sig att vi alla är rörande överens, fast de andra hade på känn att jag gillade boken bättre än de.

Nå. Jodå, jag gillar boken. Inte tu tal om det. SÄRSKILT den första hälften och allra allra mest Jeans besök hos faster Catherine. När hon känner på hans ansikte, lagar fattiga riddare och låter minnet svepa iväg med sig själv och tar med Jean i virvlingarna. Det är den berättelsen jag vill läsa och stanna i, det är där det bränner till och blir levande.

Den parallella historien är titt som tätt fascinerande, särskilt när de anländer till Mauritius med allt vad det innebär av såväl problem som möjligheter. Och visst förstår jag syftet med parallellhistorien, men den förblir just parallell och korsar aldrig nutidens spår. Det är helt enkelt två romaner i ett omslag.

Jag svårt att få något grepp om Jean. Inte för att jag nödvändigtvis måste identifiera mig med en berättelses huvudperson, men jag finner mycket lite hos honom som jag kan förstå. Ett exempel. Han grunda vänskapsrelationer. Han träffar en äldre kille, Santos, som senare dör i kriget i Algeriet. Jean lever i Santos minne, går till hans lägenhet, går till platser där de varit tillsammans, träffar Santos flickvän, Jeanne Odile, som han blir förälskad i. Och ingenstans hittar jag en stark och stabil grogrund för denna vänskap, så länge den varar beskrivs den mer som en ganska ytlig bekantskap och först senare förstår jag hur mycket Santos har betytt för honom. Likaledes när Jean virvlar runt i London, där han går på läkarlinjen, har ytliga bekantskaper, träffar en flicka som han har något slags förhållande med ... Det verkar som Cattis skriver nedan att Jean är snarare en betraktare än en person som vill vara delaktig. och så kan det ju vara, men som läsare blir man inte heller delaktig i hur han tänker och funderar kring sina val i livet.
Jag hade också extremt höga förväntningar på Allt är vind, inte minst efter att ha läst Jeana Jarlsbos recension i Svd från november 2007 där hon skriver att:
"Utan tvekan är ”Allt är vind” något av det mest lysande i Le Clézios författarskap – egentligen kan endast ordet mästerverk göra den rättvisa."
Nej, Jeana, där håller jag inte med dig. Mitt omdöme blir följande: Läsvärd berättelse, utmärkt skriven (och lysande översättning har jag förstått, trots att jag inte hann med att läsa på originalspråk), men helhetsbetyget dras ner av de två parallellhistorierna som inte tjänar varandra utan bara löper på, "skeppsdagboken" - och nu tänker jag på Jeans korta noteringar om krigsfartygen samt att författaren gärna kunde ha vilat i och låtit passagerna om faster Catherine - som var intressanta, levande och fascinerande gestaltade - gott kunde ha varit mer omfattande.

Här kan du hitta vad andra bloggare skriver om Allt är vind av Jean-Marie Gustave Le Clézio