onsdag 20 november 2013

Egenmäktigt förfarande utmanar och förbryllar

Inom Wind Up Women har vi redan tjuvstartat samtalet om Lena Anderssons Egenmäktigt förfarande. Cattis och Catrin hade lååånga sms-resonemang häromdagen och tyckte - inte ovanligt - HELT olika. Sedan kom ett mejl från David och diskussionen fortsatte, med än fler komponenter. Vi tycker inte likadant någon av oss. Det ska verkligen bli roligt och intressant att prata om boken mer ingående när vi väl och vackert ses för säsongsavslutning i salongen i december. Nedanstående inlägg är skrivet av David:

Lena Andersson. Bild från Natur & Kultur

Vad ska man säga?

Ambivalent!

Oj så delad jag är av Lena Anderssons – egenmäktigt förfarande.

Augustnominerad och tokhyllad. Det bådade för god läsning. Och det var det. Boken lästes ut snabbt, vilket ofta är ett gott betyg. Det var svårt att slita sig.

Men, för min egen del kändes det som att jag ville att boken skulle ta en vändning, att det skulle något skulle hända som skapade förståelse för själva handlingen.

Innan jag läste boken gjorde jag just det jag lovat mig att inte göra innan jag läser en bok – skumma igenom recensioner av boken. Hyllningskören var unison. Och en av elogerna formulerades lite parafrastiskt att boken var en kärleksroman med hög igenkänningsfaktor. Spännande! ”Läs den, du kommer känna igen dig, och alla du känner” skrev Jenny Teleman för Kulturnytt

Men – själva berättelsen? Självständig ung intellektuell kvinna blir olyckligt kär i en egenkär äldre man med uppblåst ego. Känna igen vadå? Jovars, temat har vi hört förr – storyn är rent av ganska sliten.

När jag tar del av Ester Nilsson 31 år som blir blossande röd så fort Mannen dyker upp blir jag kluven. Dels är beskrivningen något pubertal, som mest påminner om E L James – 50 nyanser av honom. Å andra sidan är det väl kanske just så som förälskelsen presenterar sig, hos var och en av oss. Men precis som hos James är det hos Anderssons kvinna - en mycket omedelbara hänförelse av en man som beskrivs. Det känns något forcerat. Ingen introducering, mannen dyker bara upp och det räcker med att Han tar en slängd kappa från en stol till en annan innan det är ”kört”.

Som en god vän till mig sa: - jag vet inte om det är en kärlekshistoria, efter att ha läst halva Egenmäktigt förfarande. Nä, frågan är vad hon tycker när hon läst hela boken?

”Det finns två sorters människor. De bor på varsin planet, Venus och Mars. På planeten Venus odlar invånarna sitt känsloliv. Invånarna på Mars är inte intresserade av känslor.” Känner ni igen raderna? De är hämtade från John Grays dundersäljare Män är från Mars, kvinnor från Venus.

Eller de här raderna: ” Tiden går, hon talar om honom och jag hör på. Hon kan inte sova, hon ringer mig om natten, hon tror att jag förstår ” från Niklas Strömstedt LP OM släppt 1990! Refrängen är Grayska;

Flickor talar om kärleken, de vet, de vet att de älskar

Flickor talar om kärleken, en diamant, de bär runt sin hals

Flickor talar om kärleken, flickor talar om kärleken

Män, de gör just ingenting alls      

Mm, flickor som talar om kärleken och män som gör just ingenting alls. Eller för att tala med Andersson, det handlar om egenmäktigt förfarande. Kvinnor som blottar sig, visar sitt inre – män som gör just ingenting alls.

Den kommunicerande kvinnan som söker gensvar, som vill söka djupare i förbindelsen två meddelande individer mellan. Kvinnan söker ögonkontakt då det innersta ska avhandlas. Mannen tittar förstrött ut genom fönstret och önskar sig vara på en avlägsen plats. Förmodligen till Mars där ingen är intresserad av känslor.
Fräscht?
Känns väl lite väl mycket 90-tal och Venus vs Mars diskussion? Eller?

Vad kan man säga om språket? Joda, det är ju Lena Andersson som skriver. Uppfriskande och snyggt. Ändå kan man inte riktigt slita sig från tanken att hon leker med synonymknappen i word. Inget fel med det, men det kan bli lite väl högfärdigt stundtals. Konversationen mellan Hugo och Ester lite väl styltig, det är väl en vokabulär som förmodligen dagligdags användas på DN:s ledarredaktion. Men kanske inte i det vardagliga två kärleker mellan. Eller?

Men visst kan Lena Andersson skriva alldeles lysande. Hon binder ihop berättelsen snyggt. Det känns sofistikerat. Intellektuellt. Boken sporrar till samtal och diskussion. Frågan är väl om det är just det som är själva poängen. John Gray är hyfsat sliten (som tur är), kanske skolbiblioteken ska byta ut Män är från Mars, kvinnor från Venus till Egenmäktigt förfarande?

De upplysande samtalen om överordning visavi underordning behövs. Vem som i en relation sätter agendan. Intressant? Absolut! Likaså vem som skapar beroende till vem och på så sätt tydliggör maktförhållandet. Den som vill mest är den som förhandlingsmässigt säljer sig billigast, etcetera.

Men kvinnan som varm, reflekterande och beredvillig att när som helst vända ut och in på sig själv för att hitta det rätta samtalet, som ikläds de sympatiska mänskliga egenskaperna. Mannen som sammanbiten, distanserad och såväl oförmögen som ointresserad att gå vidare med de långtgående djupare analyserna av sin relation. Har vi som sagt inte hört den storyn förr?

Och lägg därtill på att den varma goda kvinnan faller pladask för den mystiska svårfångade osympatiske mannen. Inte nog med att Kung Klyscha är på ute på eriksgata, vad är det vi längtar efter att fångas av i berättelsen? Igenkänning verkar vara ett genomgående tema bland svaren. Är det verkligen så illa?

Aber!? Bör Lena Andersson läsas? Naturligtvis! Läs den genast!

/David



Några recensioner: SvD, DN, Aftonbladet, GP, UNT.

tisdag 12 november 2013

Varje sida är genialisk

Lika besatt som Ester är av Hugo Rask i Egenmäktigt förfarande av Lena Andersson, lika besatt är jag av den här romanen. Jag sitter med pennan i högsta hugg för att markera fantastiska formuleringar, underbara ordval och andra anmärkningar, men lämnar sidorna blanka eftersom jag vill markera ALLT.  Det kanske redan har sagts tusen gånger, men banne mig varenda mening är precis, på pricken och genialisk i den här boken.

Idag läser jag i SvD att Lena Andersson får SvD:s Litterturpris. Blir det inte Augustpris dessutom måste jag nog äta upp min basker! 

torsdag 7 november 2013

Egenmäktigt förfarande



HURRA! Denna är nästa salongsbok. Ser SÅ mycket fram emot att läsa den.