Murakami och Persson

Jag håller ju på med flera böcker samtidigt - det gör jag alltid, men lite extar nu på sommaren. Läser med STORT NÖJE Murakamis What I talk about when I talk about Running - LOVE IT - och kommer att ge bort den till alla mina läsande och springande vänner. Och den som är allra bäst lämpad för gåvan är mingranne, som springer marathon, läser mycket och DESSUTOM håller på att skriva en roman. HAn kommer att älska denna lilla pärla till bok!

Hursom, så glömde jag den på landet när vi åkte in till stan igen i onsdags och här hemma fick jag således återuppta bekantskapen med Malte Persson och Edelcrantz förbindelser. Och det var inte alls dumt ska jag säga! Jag började ju att läsa den redan i vintras, men slutade mitt i och kom inte för mig att börja igen. Så nu när jag ånyo började läsa där jag var, kände jag inte alls igen mig ytan fick helt sonika börja från början igen.

En bok som jag allvarligt överväger att inte slutföra är Ängelns lek av Carlos Ruiz Zafon. Lika mycket som jag tyckte om Vindens skugga, lika illa tycker jag om Ängeln. Vilken smörja. Men det kan hända att dess cliff-hangers tar överhanden och att jag måste läsa ut den i alla fall.

En ny läs-session på gång

... för nu sticker jag till min lilla ö där det inte finns något annat att göra än att LÄSA och NJUTA av livet. Bilden visar vår lilla veranda, där sitter jag och läser och läser och läser bakom rosenbusken!

Just nu Murakamis What I talk about when I talk about Running, JCO's Dödgrävarens dotter, Ruiz Zafons Ängelns lek och Jonathan Strange & Mr Norrell av Susanna Clarke. den går låååångsamt att läsa, för jag ser knappt vad det står, så liten är graden på texten.

Däremellan tar jag ibland något lättsmält, min mamma har lämnat en hög med chick-lit och självklart dignar lilla landets bokhyllor av tummade deckare, av deckarrävar som PD James, Bo Balderson och Elizabeth George.

Mer om JCO och Foer inköpt!

Blev nyfiken på Jonathan Safron Foer efter att Joyce Carol Oates berättade att han varit hennes student. Därför har jag nu beställt Allt är upplyst och Extremt högt och otroligt nära på AdLibris alledels nyss.

I övrigt har jag ägnat mig att läsa andras upplevelser av JOC-kvällen, till exempel hos Snowflake, En annan sida och Bokstavligt talat.

Idag var det en lång intervju med JCO i SvD och det var trevligt att läsa. Jag kände igen mycket i artikeln från samtalet med JCO i tisdags, till exempel att hon är så snäll mot sina närmaste och andra i sina dagböcker. Det är tydligen något så ovanligt att det måste poängteras. Och att hon själv inte har så bra koll på vad som de facto står i dagböckerna. Det återkom hon ju många gånger till under samtalet med Brenner på Kulturhuset. "å är det med? Det visste jag inte. Så pinsamt"

I mina bokinköp idag köpte jag några Oates också, som jag inte har i min ägo. Men trots hyllmeter med hennes verk är min samling långtifrån komplett.

JCO var underbar

Smart, witty, trevlig och mycket mer personlig och öppnare än vad jag hade förväntat mig. Så kan man kort sammanfatta mina tankar kring Joyce Carol Oates på Kulturhuset igår.

Samtalet kretsade mycket kring hennes dagböcker, eller rättare sagt utgick från dem. Därifrån tog samtalet vindlingar åt alla möjliga håll.

Flera gånger sa hon att "nej det här vill jag inte alls tala om" och så pratade hon om det som hon inte ville i alla fall, men Hans Olav Brenner, som intervjuade henne, var överlag väldigt hänsynstagande och lämnade utan vidare de ämnen hon inte ville prata om. Jag hade kanske önskat fler frågor från hans sida, men det funkade ändå bra.

En bok hon nämnde flera gånger var Bellefleur och den har jag inte läst. Måste läsa förstås. Och Det var vi som var Mulvaneys har delvis fått en ny innebörd sedan jag igår fick veta att katten Muffin i boken är verklighetens katten Muffin.

Till min stora glädje pratade hon länge om Blonde och berättade bland annat om den grundliga research hon gjorde inför den boken. Vad jag också tyckte var spännande att höra var om själva metoden hon använder när hon skriver, även om hon medgav att hon överdrev en aning sa hon att det handlade om 1 procent nytt och 99 procents reviderande. Om detta står det tydligen i dagböckerna också - för hon lär ha övergett en metod (att ha ett helt färdigt utkast att utgå ifrån) till förmån för denna, vid ett speciellt tillfälle. I samband med det berättade hon att hade sprungit mycket, både utomhus och på löpband och liksom tänkte ut boken under springandet. Detta tyckte jag var extra kul att höra, inte minst för att jag själv springer en massa (skriver inge böcker dock) och vet hur bra tankarna flyger under tiden och för att jag just nu läser Murakamis What I talk about when I talk about running och han utvecklar liknande tankar som JCO vädrade igår.

Om hennes enorma produktivitet nämndes egentligen inte så mycket, men när hon berättade om sin skrivmetod tyckte jag min ana några svar, eftersom hon ofta lägger undan helt färdiga manuskript som sedan får "ligga till sig". Så tar hon fram dem efter ett år, eller till och med längre, läser, redigerar och kanske publicerar. Vi fick veta att det existerar ett antal färdiga manus som inte publicerats. Spännande! Dödgrävarens dotter till exempel låg i en byrålåda (eller om det nu var ett skåp) i 18 månader. Inte konstigt att hon kan ge ut en bok om året, när det finns färdiga manus att plocka fram!

Väldigt trevligt var det att få hra om hennes klasser och tros att hon inte ville prata så mycket om sina studenter, kunde hon i alla fall nämna två berömda författare hon haft i sina klasser: Jodie Picault och Jonathan Safran Foer. Har inte läst! Note to self: Låna genast dessa båda på bibblan.

Det hela avslutades med frågestund från publiken och jag funderade på om det var något jag undrade över, men kom mig inte för att fråga. Utanför såldes dagböckerna, liksom andra JCO-verk och Anna-Karin köpte en signerad utgåva av just dagböckerna. Jag köpte ingenting! Men jag gick därifrån berikad, upprymd, inspirerad och ännu mer nyfiken på de böcker av henne jag ännu inte läst.

Kan knappt vänta - imorgon ser och hör vi Oates

Jag och Anna-Karin ska till Kulturhuset imorgon för att se och framför allt lyssna till Joyce Carol Oates! Jag ser SÅ mycket fram emot det!

SOS från mänskligheten

Johanna Nilsson är så bra! Den här boken, SOS från mänskligheten, tycker jag ännu bättre om än De i Utkanten Älskande. Att det fortfarande är synd om människorna kan man lätt konstatera - och samtidigt - några av dem kommer ut på andra sidan och hittar en slags lycka. Det är tur, fär annars skulle det bli outhärdligt.

Jag fortsätter allts min egen Johanna Nilsson-festival, jag har fortfarande två olästa romaner som står i hyllan och väntar. Samtidigt som jag tar mig igenom Ängelns lek - jag kan inte nog poängtera hur besviken jag är. Den lever inte alls upp till mina förväntningar efter Vindens skugga. Visst är den spännande, likt en Dan Brown-deckare ungefär. Platt, ytlig, förutsägbar, men med massor av cliffhangers, varför jag förstås måste läsa vidare trots tilltagande irritation.

På tisdag ska jag dock lämna Johanna Nilsson för en stund för att tillsammans med Anna-Karin njuta av Joyce Carol Oates på Kulturhuset. DET ser jag verkligen fram emot!