Sträckläsning

På grund av sängläge sedan juldagen har jag läst enormt mycket. Sputnikälskling tog slut på knappt två dagar och ÅÅÅÅÅÅÅ vad jag tyckte om den. Jag tror faktiskt att den seglar upp på vinnarpallen av mina Murakami-favoriter. Eller tampas i alla fall om den där förstaplatsen i hård konkurrens med Fågeln som vrider upp världen. Ibland så lämnar ju Murakami läsaren lite åt sitt eget öde och det är många lösa tåtar att försöka knyppla ihop. Ibland kan det verka störande, många har jag märkt, irriterar sig på bristen av vägledning genom ibland komplexa texter. Men här tycker jag att han trots ett halvöppet slut knyter ihop historien - om än löst - men ändå.

Sedan tog jag mig an nästa salong-bok, det vill säga Is och vatten, vatten och is av Majgull Axelsson. Tidigare har jag bara läst Aprilhäxan av samma författare, en bok jag tyckte mycket om. Is och vatten, vatten och is gör mig inte besviken. Historien är en slags deckarhistoria, skulle jag vilja säga fastän jag hör redan massor som protesterar. Och med samma driv som i en god deckare kunde jag knappt lägga ifrån mig boken och den tog slut alldeles för fort. Jag har massor mer att säga om denna, men väntar förstås tills vi Wind Up Women ses nästa gång. Faktiskt bara om två veckor.

Nu läser jag Sista resan till Pnohm Pehn av Jesper Huor. Den ingår i min egen lilla Kambodja -festival, där den hittills enda andra boken utgörs av Pol Pots leende av Peter Fröberg Idling. Den står således i tur. 

Därefter ska jag ta mig an två riktiga tjockisar: De välvilliga av Jonathan Littel och Blonde av Joyce Carol Oates.

Vart tog alla hårda klappar vägen?

Jag vet inte när detta kan ha hänt senast, om någonsin, men faktum är att jag bara fick en enda bok i julklapp. Och den räknas knappt eftersom det var en blogg samlad i bokform. Dessutom har den där högen vid sängen som jag skrev om i Mycket vill ha mer minskat betydligt till att snart vara obefintlig. För att råda bot på detta har jag beställt ett antal nya böcker idag.

No longer human av Osamu Dazai. "Bättre än Norwegian Wood" enligt en kompis, så den måste jag ju bara läsa.

The Inheritance of Loss av Kiran Desai. Utspelar sig i en by vid Himalayas fot och handlar om en pensionerad och bitter indisk domare vars tillvaro vänds upp och ned när hans barnbarn, den unga Sai, blir föräldralös och kommer för att bo hos honom. Vinnare av Booker prize.

Things fall apart av Chinua Achebe. Enligt Adlibris har denna debut blivit en klassiker inom den moderna afrikanska litteraturen. Jag är inte alls bra på afrikansk litteratur och tyckte jag att det var dags att ändra på det.

Half of a yellow sun av Adichie Ngozi. Mera från Afrika. Denna roman handlar om tvillingsystrarna Olannas och Kainenes liv i krigets i Nigeria. Vinnare av 2007 års Orange Prize.

Nu väntar jag bara på att paketet ska dimpa ner så att jag kan försvinna in i nya historier och människoöden. Till dess ska jag läsa ut Rosario är död. En roman som jag verkligen kämpar för att ta mig igenom. Inte för att det på något sätt är en dålig bok utan för att det den handlar om på alla sätt är vidrigt.

Murakami-lover c'est moi

Efter vampyrerna satte jag tänderna i (förlåt, kunde inte låta bli) Sputnikälskling som jag fick av Anna-Karin i födelsedagspresent och som jag velat läsa ända sedan dess, men annat har kommit emellan. 

Nu fanns emellertid INGENTING mellan mig och Haruki senaste översatta till svenska (för boken är från 1999, men översättningen och den svenska utgåvan från 2008). 

I love it. Den uppfyller hittills alla mina höga krav på en härlig Murakami och min enda sorg är att den snart tar slut. Jag hittar teman, symboler och likheter ur de böckerna av samme författare jag hittills läst (vilka är Kafka på Stranden, Norwegian Wood, Fågeln som vrider upp världen och After the Quake, i den ordningen) vilket får mig att känna mig smart och som en insatt Murakamikännare. Jag njuter helt okristiskt och kommer med stor sannolikhet att låta trycka upp en tröja med texten Murakami-lover eller dylikt. Sitter därför och spanar in Bokhoras webbshop, där man faktiskt KAN göra egna författartröjor. Vi borde verkligen göra varsin till oss i Wind Up Women!

Säg att jag är välkommen!

Har sträckläst Låt den rätte komma in av  John Ajvide Lindqvist. Svårt att säga hur lång tid det tog, jag sov ju till exempel i natt, men i stort sett hela dagen idag har jag läst, läst läst. och vad ska jag säga om boken? Var den jättebra eftersom jag inte kunde lägga den ifrån mig? Ja, på ett sätt var den det. Jag kunde ju som nämnts de facto inte lägga den ifrån mig, ivrig som jag var att få veta vad som skulle hända. Jag läste så snabbt att jag titt som tätt missade vad som skedde i berättelsen och var tvungen att gå tillbaka några stycken för att få allt på plats. Helt klart läsvärd och helt klart en bladvändare. Fascinerande förstås, men b r a? Nej, jag kan inte bestämma mig. det var för det första för många personer i berättelsen och jag kunde inte hålla reda på dem alla. Men de viktigaste karaktärerna höll jag förstås reda på, men drabbades av Martha -syndromet (vad vi tyckte om Lessings Martha finns här): jag gillade inte huvudpersonen, Oskar. Däremot gillade jag vampyren Eli, och några ur alkisgänget. Jag gillade verkligen själva vampyrinslagen, på samma fascinerande sätt som när jag läste Anne Rices vampyrböcker med stor förtjusning för femton år sedan. Ska jag se filmen? Ja, kanske. Väntar nog tills den kommer på DVD. Betyg: tre huggtänder av fem.

Här kan du hitta vad andra bloggare skriver om Låt den rätte komma in av John Ajvide Lindqvist

Årets hårda klappar

Ett antal böcker väntar på att bli inslagna, här kommer några av dem.

Till miljöintresserade mamma:
Makten över klimatet av Christian Azar. Svenskan lovordar den som "den bästa klimatboken hitintills" och att den "väcker respekt".

Till historieintresserade svärfar
Edelcrant förbindelser av Malte Persson. Catrin har redan börjat läsa den så vi får se vad hon ger den för slutbetyg.

Till min man
Friday night lights. Den kan väl inte vara lika bra som tv-serien? I så fall är det en litterär fullträff. Jag blir dock lite nervös när jag ser vad andra köpare har köpt för böcker på Adlibris...

Till brorsonen, 7 år
Hur man blir upptäckare: en handbok för äventyrare.
"Henry Hardcastle, grundaren av Sällskapet för orädda upptäckare har nedtecknat sitt kunnande för att hjälpa unga äventyrare". En fin bok med popuppflikar som kan gå hem hos en liten kille eller så är den bara supertöntig.

Till brorsdottern, 4 år
Barna Hedenhös av Bertil Almqvist. Ljuva barndomsminnen av Sten och Flisa, fast jag undrar hur den håller för en omläsning i dag.

Till lilla fröken, 2 år
Någon bok om Bu och bä, kanske i blåsväder eller Bu och bä får besök. Det finns många bra svenska barnboksförfattare och böckerna om Bu och bä innehåller lagom mycket text för en tvååring.

Nu återstår att se om jag har varit snäll och om jag får några hårda klappar...

Pojken i randig pyjamas

För några år sedan läste jag en bok som berörde mig på djupet. Det var The Boy in the Striped Pyjamas av John Boyne. Jag vet att jag tänkte "den här boken borde filmatiseras". Imorse såg jag Ronny Svensson dela ut högsta betyg till Pojken i randig pyjamas och kalla den årets viktigaste film. Att döma av trailern är filmen också oerhört bra.

Ett tips från mig är att läsa boken innan man ser filmen. Det är den absolut värd. Jag vill inte beskriva historien, eftersom det tar bort en stor del av läsupplevelsen. Insikten om vad den nioårige Brunos historia egentligen handlar om kryper nämligen på läsaren på ett obehagligt sätt. Eller som det står på baksidan av mitt ex "We think it is important that you start to read without knowing what it is about". Tyvärr tror jag att just den aspekten är svår att överföra till film.

I huvudet på en mamma

Jag är en person som normalt hatar att åka tunnelbana. Jag tycker att det är stökigt och alldeles för mycket okända människor alldeles för nära inpå mig. Det tycker jag egentligen fortfarande. Men sedan jag blev mamma har jag också hittat en njutning i mina tunnelbaneresor till och från jobbet. Det är nämligen då som jag får egen ostörd tid och kan läsa mina böcker i lugn och ro. Anna-Karin beskriver den känslan på pricken i sitt inlägg från augusti Jag älskar att pendla....

De senaste dagarna har jag ägnat mina resor åt Is och vatten, vatten och is. Jag måste erkänna att jag inte var helt övertygad om salongens sista bokval för året, men jag tror att jag måste omvärdera min syn på Majgull Axelsson. Mer tänker jag inte säga om detta för tillfället. Däremot kan jag berätta att jag också har införskaffat Rosario är död som flera har sagt åt mig att läsa, bland annat mina kollegor. Den kommer att bli en del av min julläsning.

I huvudet på en mamma heter det här inlägget och det heter också den bok som jag avslutade nyligen. Det är journalisten Hanne Kjöller som undrar över det moderna föräldraskapet och varför vi i vår generation ofta gör det så mycket svårare än det behöver vara. Varför vi så ofta pratar om hur jobbigt det är att ha barn och få "livspusslet" att gå ihop, när det egentligen är helt fantastiskt att vara förälder. Det här är saker som jag ofta undrat över själv. Jag har till och med tagit det som min inofficiella uppgift att tala om för alla nygravida i min omgivning hur kul det är att få barn och hur roligt det är att få vara mamma. Som motvikt till alla "ja nu blir aldrig livet detsamma, oj, oj, oj" och "det är bäst att ni passar på att gå på krogen/bio/teatern/dansa/träna/umgås med kompisar för sedan kommer det inte att finnas någon tid alls till sådant".

Det var till att börja med riktigt rolig läsning. Någonstans när trefjärdedelar av boken var avverkad började jag dock tröttna på det hela. I samma veva såg jag dessutom Hanne Kjöller i ett debattprogram på tv och då kändes det inte alls som vi var överens. Så nu funderar jag istället över varför min generation har ett så stort behov av att läsa om föräldraskap och barnuppfostran och ständigt söker bekräftelse på att vi är bra föräldrar?

En sak som jag är säker på som förälder är att man ska läsa mycket för sina barn. Och det gör vi här hemma. Det kommer att bli många hårda julklappar under granen. Inte bara till de vuxna utan också till sonen.

Jullovsläsning

Jag har jullov! Med början idag har jag jullov i tre härliga veckor innan nya utmaningar tar vid. Dessa tre veckor ska förstås ägnas åt litteratur och läsning av varierande slag. I att-läsa-högen ligger flera godbitar och väntar: De välvilliga av Jonathan Littel, Sputnikälskling av älsklingen Murakami, Blonde av Joyce Carol Oares (eftersom jag märkligt nog inte har läst just den av Oates), WoW-valet till nästa salong: Majgull Axelssons Is och vatten, vatten och is, I skuggan av ett brott av Helena Henschen som jag köpte efter att ha lyssnat till Henschen på riksdagsbiblioteket. Igår fick jag låna John Ajvide Lindqvists Låt den rätte komma in av min kamrat Kajsa, som rekommenderade både boken och filmen. Så har jag också tänkt att läsa klart Edelcrantz förbindelser av Malte Persson (vars blogg jag brukar läsa då och då), som jag började på i höstas, men pausar ifrån just nu. Kanske jag också hinner med Alla själar av Javier Marias som jag köpte efter tips av La Bibliofille. Och så har jag en egen litteraturfestival med tema Kambodja och ska läsa Sista resan till Phnom Penh av Jesper Huor och Pol Pots leende av Peter Fröberg Idling. Båda dessa har jag lånat av min goda vän, Kambodjakännaren Lennart.

Boktjuven utläst, Hon älskade påbörjad

Jag slukade Boktjuven. Den blev bättre och bättre. Jag slutade upp att reta mig på Dödens (berättarens) fetstilade noteringar och kommentarer och bara sög i mig berättelsen. Noterade att flera recensenter i SvD har med den på sina listor över "bästa böcker 2008" och jag kan bara instämma. Värt att notera är att ingen verkar veta riktigt hur man ska kategorisera den, även om det i Svd:s recension av boken från den 1 september anges att förlagets rekommenderade ålder är 12-15 år. Jag köpte den på AdLibris efter ett utskick i litterära klubben. I många sammanhang klassificeras den som ungdomsroman. Det har nu ingen betydelse, den kan passera både som ungdoms- och vuxeroman (vad är skillnaden egentligen? Det borde jag kanske veta, som ju har specialiserat mig på barn- och ungdomslitteratur i min examen, men kan inte säga på rak arm faktiskt). Hursomhelst. En bra, viktig och spännande bok och jag kan bara hålla med den kritiker som föreslog att den borde vara obligatorisk läsning i skolan. Så här skrev DN om Boktjuven i oktober.

Så började jag på Hon älskade. En bok som jag köpte tidigare i höstas och som legat på vänt. Jag var sugen att börja redan när Cattis hade läst den (och skrev om det här på bloggen) och blev än mer ivrig att börja efter att ha lyssnat på Helena Henschen på frukostmötet i riksdagsbiblioteket häromveckan. Och jag är inte besviken.

Ebba Witt-Brattström och jag i Gamla stan

Några kollegor och jag spatserade i sakta mak på Västerlånggatan efter lunchen. En stilig kvinna kommer gående och leder sin cykel som hon parkerar utanför apoteket. Det är Ebba Witt-Brattström! Jag ler igenkännande mot henne och hon tittar - förvånat - tillbaka och går in på apoteket. Jag funderar över omjag ska säga något till henne när hon kommer ut igen. Något i stil med "Jag tycker att det du gör är bra" eller "jag har faktiskt varit student hos dig på feministisk litteratur en gång för länge sedan" eller "minns du mig, jag har intervjuat dig en gång" men när Ebba kommer ut kommer jag inte för mig att säga något alls, utan ler fånigt. Ebba log lite nervöst tillbaka, tar sedan sin cykel och leder den upp mot Slottet.

Vi frossar i julböcker

Till min stora lycka är mina barn lika förtjusta julen och allt som hör därtill som jag och ett av de stora glädjeämnena är förstås att frossa i julberättelser. Just nu läser vi Tomtemaskinen, en kapitelbok med Pettsson och Findus av Sven Nordqvist och den är i sanning helt underbar i såväl text som bilder. Ja, det var ju den som var julkalender för flera år sedan med Ika Nord i en oförglömlig gestaltning av Findus.

Vi varvar med Mamma Mu och Kråkans jul, där Sven Nordqvist också har ett finger med i spelet eftersom det han som illustrerar de trevliga berättelserna om Kråkan och Mamma Mu. Just den här hör väl inte till de andra bästa Mamma Mu-sagorna (min absoluta favorit är Mamma Mu bygger en koja, tätt följd av Mamma Mu åker rutschkana) men duger gott som mysläsning i juletid.

Rätt som det är känner vi att måste ha mer tradition och läser då Jul i Bullerbyn, som inköptes förra året i egen bok med fina illustrationer av Ilon Wikland. Samma berättelse finns förstås i kapitelböckerna om Bullerbybarnen. Lite väl präktig för min smak, men härlig ändå. Av Astrid Lindgren njuter vi också av Kajsa Kavat som fixar karameller att sälja på torget och julstökar lilla torpet trots att mornor har brutit benet. För att inte tala om Emil som ordnar tabberas-kalas på annandagen för fattig-hjonen.

Från min barndoms bokhylla finns en rolig bok om teskedsgumman som åker på julmarknad i akt och mening att köpa julkärve, fågelhus och mistel. Här kommer jag! sa teskedsgumman heter den och är min enda teskedsgummebok. Den fick jag själv i julklapp 1975 och den har lästs flitigt sedan dess. Årets julbok till mina barn blir (apropå präktig ...) Petters och Lottas jul av Elsa Beskow, en berättesle från 1947. Om den och många andra jular i barnböcker skrev Lena Kåreland om i SvD igår, en artikel som finns att läsa här.

Nytt ord: poka eller pocka (osäker på stavning)

Det stora barnet som är mycket intresserat av språk, ord, ordbildning och inte minst läsning höll på och pysslade. 

-Jag har gjort egna Pokemon-kort mamma! Nu ska jag leka med dem. Jag ska pocka.

Delrapport Boktjuven

Mina förväntningar på Boktjuven av Markus Zusak, som jag började läsa nyligen och har hunnit läsa hälften av, var mycket höga. Till en början tyckte jag att vissa berättartekniska grepp var lite töntiga och störande för läsningen. Bokens berättare, Döden, tilltalar läsaren direkt och sådant är jag sällan förtjust i. Dessutom kommer det titt som tätt små noteringar och listor i punktform och fetad stil och sådant tycker jag verkligen inte om. Men nu har jag vant mig och stör mig inte på det längre, men jag föredrar de helt vanliga berättande passagerna.

Berättelsen har en egen inneboende kraft som håller mer än väl, det behövs inga krumbukter för att göra historien mer spännande. Karaktärernas öden är i sig fängslande. Det går inte annat än att bli stormförtjust i den lilla boktjuven Liesel, som gett boken dess titel. För att inte tala om hennes fosterpappa - Hans Hubermann - vars subtila uppvisningar i civilkurage är imponerande.

För andra gången den här hösten spelar nazisternas bokbål en roll i mitt litterära liv. Bokstavligen är det här en bok om förtjusningen och glädjen i att kunna läsa och ordens obönhörliga makt.

Här kan du hitta vad andra bloggare skriver om Boktjuven av Markus Zusak

Kindpussar i Tensta och Djursholm

I höstas kom Pontus Herins bok I Djursholm och Tensta kindpussar vi varandra och jag måste erkänna att jag var skeptisk till denna författardebut. Pontus är till vardags journalist på Veckans Affärer, uppvuxen i Djursholm och vad man skulle kalla lyckligt lottad. I Djursholm och Tensta kindpussar vi varandra handlar om hur han och hans familj väljer att flytta från sin lägenhet i centrala Stockholm till Tensta för att han vill utmana sina fördomar om invandrare och dåliga förorter. "Och sedan skriva en bok om det och känna pengar på det hela", tänkte jag surt, men jag var ändå nyfiken nog för att vilja läsa hans berättelse.

Till att börja med är jag avvaktande och irriterar mig på små språkliga fel som jag hittar. Sedan inser jag att jag blir mer och mer intresserad av hur det ska gå för Pontus och hans familj. Jag inser att flytten inte genomförs i något spekulativt syfte, utan för att Pontus är genuint nyfiken på ett liv i en av Stockholms mest utskällda förorter och att han har många tankar kring det segregerade samhälle vi lever i, men inte riktigt vill kännas vid. Jag börjar själv fundera kring de här frågorna.

Förutom berättelsen om hur hans familj finner sig tillrätta och börjar tänka på Tensta som hemma "på riktigt", får vi också vara med när Pontus lär känna de människor som bor i Tensta. Vi får följa med på möten med politiker som beslutar om miljonprogrammens framtid, med forskare på olika institutioner och på en resa till Paris segregerade förorter. Vi får också veta hur familjens vänner och familj ser på till flytten till Tensta. Vilka kommer på besök i gettot?

Visserligen fnissar jag när jag läser beskrivningen av den första resan med blå tunnelbanelinje, eftersom det är den linje jag själv åker varje dag och inte tycker är speciellt exotisk. Och jag är glad över att en av mina bästa vänner är från Etiopien så att jag under lång tid har fått vara så nära en helt annan kultur. Samtidigt blir jag glatt överraskad över Pontus klarsynthet när de gäller problematiken som finns i de här förorterna och också, eller kanske framförallt, när det gäller hans egna fördomar. Jag blir tvungen att konfrontera en del egna fördomar under läsningens gång. Och min fördom om ekonomijournalister som flyttar till Tensta för att kunna tjäna storkovan på att skriva om äventyret, får jag definitivt lägga undan. Även om familjen idag har flyttat ifrån Tensta och bor i hus i en av Stockholms norra förorter.

Dagens bokinköp

Nu har jag skaffat lite julklappar till mig själv. Det blev Majgull Axelssons Is och vatten, vatten och is, som vi ju ska läsa i salongen nästa gång, Javier Marías Alla själar (tack till La Bibliofille för tipset!), Helena Henschens I skuggan av ett brott och Bodil Malmstens Sista boken från Finistère. Därmed är både min Helena Henschen-samling och Bodil Malmsten-samling komplett.

Just nu läser jag Boktjuven av Markus Zusak. Det har blivit mycket andra världskriget för mig den här hösten. En slump som ser ut som en tanke. Och mer blir det, för jag ska ju snart ta tag i Littells De välvilliga.

Révolutions - Allt är vind

Det är dags för mig att lämna mina synpunkter på Le Clézios Allt är vind, jag var ju inte med i tisdags när de andra i Wind Up Women höll sedvanlig salong på Järnet. Men jag fick en kort sammanfattning av Anna-Karin redan nästa dag och det visar sig att vi alla är rörande överens, fast de andra hade på känn att jag gillade boken bättre än de.

Nå. Jodå, jag gillar boken. Inte tu tal om det. SÄRSKILT den första hälften och allra allra mest Jeans besök hos faster Catherine. När hon känner på hans ansikte, lagar fattiga riddare och låter minnet svepa iväg med sig själv och tar med Jean i virvlingarna. Det är den berättelsen jag vill läsa och stanna i, det är där det bränner till och blir levande.

Den parallella historien är titt som tätt fascinerande, särskilt när de anländer till Mauritius med allt vad det innebär av såväl problem som möjligheter. Och visst förstår jag syftet med parallellhistorien, men den förblir just parallell och korsar aldrig nutidens spår. Det är helt enkelt två romaner i ett omslag.

Jag svårt att få något grepp om Jean. Inte för att jag nödvändigtvis måste identifiera mig med en berättelses huvudperson, men jag finner mycket lite hos honom som jag kan förstå. Ett exempel. Han grunda vänskapsrelationer. Han träffar en äldre kille, Santos, som senare dör i kriget i Algeriet. Jean lever i Santos minne, går till hans lägenhet, går till platser där de varit tillsammans, träffar Santos flickvän, Jeanne Odile, som han blir förälskad i. Och ingenstans hittar jag en stark och stabil grogrund för denna vänskap, så länge den varar beskrivs den mer som en ganska ytlig bekantskap och först senare förstår jag hur mycket Santos har betytt för honom. Likaledes när Jean virvlar runt i London, där han går på läkarlinjen, har ytliga bekantskaper, träffar en flicka som han har något slags förhållande med ... Det verkar som Cattis skriver nedan att Jean är snarare en betraktare än en person som vill vara delaktig. och så kan det ju vara, men som läsare blir man inte heller delaktig i hur han tänker och funderar kring sina val i livet.

Jag hade också extremt höga förväntningar på Allt är vind, inte minst efter att ha läst Jeana Jarlsbos recension i Svd från november 2007 där hon skriver att:

"Utan tvekan är ”Allt är vind” något av det mest lysande i Le Clézios författarskap – egentligen kan endast ordet mästerverk göra den rättvisa."

Nej, Jeana, där håller jag inte med dig. Mitt omdöme blir följande: Läsvärd berättelse, utmärkt skriven (och lysande översättning har jag förstått, trots att jag inte hann med att läsa på originalspråk), men helhetsbetyget dras ner av de två parallellhistorierna som inte tjänar varandra utan bara löper på, "skeppsdagboken" - och nu tänker jag på Jeans korta noteringar om krigsfartygen samt att författaren gärna kunde ha vilat i och låtit passagerna om faster Catherine - som var intressanta, levande och fascinerande gestaltade - gott kunde ha varit mer omfattande.

Här kan du hitta vad andra bloggare skriver om Allt är vind av Jean-Marie Gustave Le Clézio

Litterär frukost

Bevistade riksdagsbibliotekets frukostmöte igår med Helena Henschen som gäst. Hon berättade om Signe Thiel, sin farmor, som boken Hon älskade handlar om. Och en hel del om tillblivelsen av boken och litegrann om hur hennes förstabok, I skuggan av ett brott, kom till.

Förutom Timmen med Helena Henschen bjöds det på kaffe och smörgås. Det var både trevligt och intressant tyckte jag och övriga cirka 50 gäster som var på plats. Förutom jag själv - som antagligen var allra yngst (!!!) - bestod publiken av idel kulturtanter i page och Gudrun Sjödén-kläder. TRE herrar var på plats, varav en var en av bibliotekarierna.

Årets sista möte

Igår var det dags för årets sista möte i den litterära salongen Wind up Women, då vi skulle diskutera Le Clézios Allt är vind. Jag hade redan tjuvstartat här på bloggen med vad jag tyckte och jag såg fram emot att få höra de andras åsikter.

Det visade sig att vi var överens i det mesta. Vi var alla mycket förtjusta i Jeans besök hos sin faster i La Kataviva och ville veta mer om hennes uppväxt och hennes historia. Den parallella historien med anfadern var vi mindre intresserade av. Några av oss hade också mycket svårt att förstå anledningen till slavberättelserna i slutet. Vi förstod inte riktigt deras roll i romanen och tyckte heller inte om hur de personerna framställdes. Personligen tycker jag också att Jean är en ganska ointressant pojke/man som verkar gå bredvid livet och iaktta det som händer utan att riktigt själv delta.

Trots detta var vi också överens om att vi var fortsatt nyfikna på Le Clézios författarskap och att vi skulle vilja läsa något mer av honom. Nu väntar vi med spänning på vad Catrin tycker.

Nästa träff blir den 13 januari 2009 då vi ska prata om Is och vatten, vatten och is av Majgull Axelsson. Tills dess fortsätter vi att mötas här på bloggen!

... och apropå Helena Henschen

Jag missar visserligen kvällens stora tilldragelse på Järnet, men kommer å andra sidan att bevista Riksdagsbibliotekets frukostmöte med Helena Henschen på torsdag morgon. Kaffe, smörgås och uppläsning.

Önskemål om böcker att läsa i salongen

Eftersom jag inte kommer att vara med i salongen när Wind Up Women träffas imorgon, passar jag på att här lämna några önskemål om böcker att läsa och diskutera till nästa gång.

Jag håller själv på med Boktjuven av Zusak just nu, och den verkar som sagt lovande. Ska vi våga oss på Enquist, kanske? Augustvinnare och allt. Jag har dock lite lite (men bara lite) svårt för Enquist. Jag har läst några av hans romaner och min generella bedömning påminner om vad vi i salongen enades om Oates: spännande, medryckande, fantastiskt skrivet, men det verkar som om författaren får bråttom p slutet för att få ihop storyn.

Några andra böcker som ligger på min jag-vill-läsa-lista: Drottningen vänder blad av Alan Bennett, Is och vatten, vatten och is av Majgull Axelsson, Hon älskade av Helena Henschen, som också föreligger i att-läsa-högen på nattduksbordet. Där ligger också De välvilliga av Jonathan Littell och förstås Sputnikälskling av Murakami som jag fick av Anna-Karin i födelsedagspresent.

En bok som jag har i min bokhylla och som jag haft där ett bra tag (åtminstone några år) är en bok som heter Historikern av Elizabeth Kostova. Den är jag mycket nyfiken på!

Boktjuven

Kunde inte hålla mig längre och började på Boktjuven i fredags. Författare : Markus Zusak. Berättare: Döden. Potential: Lovande.

Bekännelse

Det är bara att erkänna - jag är inte bra på franska författare. Länge valde jag bort dem just för att jag inte riktigt verkade klara av dem. Jag hoppades att jag med åren skulle ha ändrat åsikt och mognat. Men icke.

Nu kan man naturligtvis inte bara dra alla franska författare över en kam så där, och jag älskar t.ex. Maupassants Fettpärlan, men det är någonting som jag rent generellt har problem med. Jag tror det är språket. Det är så där flödande vackert som franska är, men det blir för mycket - för mig i alla fall. Det blir för många detaljer, för långrandiga utläggningar och till slut tröttnar jag även om jag egentligen tycker att romanen är bra. Så är det med Allt är vind och så har det varit med många andra.

Det är kanske helt enkelt dags för mig att lära mig franska så pass bra att jag kan läsa på originalspråket. Jag misstäner nämligen att det är en helt annan upplevelse. Tills dess är det bara att bekänna och inse sina begränsningar.

Catrin och Ullis höll egen mini-salong på Järnet

Torsdagskvällen tillbringade Catrin på Järnet och drack både Zinfandelvin och åt leverpastejsmörgås. OCH diskuterade litteratur, läsning och förde metasamtal kring dessa fenomen kvällen lång med Ullis, överbibliotekarie i Hce-bokklubben. Så det blev som en alldeles egen salong, fast det inte var kvällens ursprungliga syfte.

Det kan konstateras att Ullis och jag verkar ha helt olika smak när det gäller böcker. Sådana böcker som jag tycker om mycket, har Ullis inte mycket till övers för. Och det gör naturligtvis diskussionerna både dynamiska och intressanta. Bittert arv, Kafka på Stranden, Gentlemen och Gangsters (liksom några av Östergrens tidiga produktion), Allt är vind, Boktjuven och Inger Edelfeldts författarskap, liksom Marie Hermanssons. Vi hann även helt hastigt avhandla "böcker vi gillar men skäms lite för" liksom vår gemensamma passion för vackra anteckningsböcker. Ullis, har skrivit om det hela ur sitt perspektiv här, där även undertecknad finns med på (suddig) bild.

Bokstöd

Hos min goda vän Ullis, även känd som överbibliotekarie i Hce-bokklubben fick jag tips om detta fina bokstöd.

Inte nog med att det bokstavligen talat lyser upp - du gör samtidigt en god gärning.

Och jag är tydligen Sylvia Plath!

Då är det väl kanske dags för mig att ta mig igenom hennes dagböcker nu...

I took the "If You Were a Poet..." quiz on gURL.com
		I am... Sylvia Plath Do your feelings come pouring to the surface no matter what? Is writing or speaking your mind a matter of life and death for you? If so, you may identify with Sylvia Plath's confessional style of poetry. Plath is perhaps one of the most famous poets of the 20th century. Read more... Which poet are you?

Jag är Gertrude Stein!

Kunde inte låta bli att göra ett test som jag hittade när jag tittade in hos La Bibliofille. Jag är så nöjd med resultatet! Frågan är bara, vem är min Alice?

I took the "If You Were a Poet..." quiz on gURL.com
		I am... Gertrude Stein Do you have a thing for words? You're in good company. Gertrude Stein did too. Who else could write a line like, "A rose is a rose is a rose," and call it poetry? Read more... Which poet are you?

Murakami, böcker och löpning

Kan inte låta bli.  Detta trots att antalet inlägg om Murakami viktar ensidigt. Nå. 

Så här ser han ut, Haruki Murakami. Bilden har jag helt fräckt lånat av Wikipedia. Där hittar jag även en länk till en mycket informativ sajt om honom och hans verk (här). 

Och blir åter påmind om vad många böcker han har skrivit -  och jag blir så glad när jag tänker på alla härliga Murakamilästimmar jag har framför mig. Sputnikälskling står på tur och sedan tänker jag minsann läsa What I talk about when I talk about running, eftersom jag inte bara gillar att läsa, utan också att springa.

Förresten - en bok som inspirerade mig otroligt mycket vad gäller löpning var Kjell Westös underbara Vådan av att vara Skrake, där huvudpersonen försöker uppnå det "lätta svävandet" när han löptränar. Det brukar jag tänka på när det går trögt.

Tröskeln passerad

och jag susar vidare i Nice, Bretagne och på Mauritius tillsammans med Le Clézio. Är faktiskt inte riktigt säker på att jag tycker att de olika tidsperspektiven funkar till hundra procent. Än så länge upplever jag det som två olika romaner, även om jag förstår hur det hela hänger ihop.

I övrigt skulle jag bra gärna vilja bevista samtalet mellan Salman Rushdie och Roberto Saviano i Börssalen den 25 november (DN skriver om det, liksom själva Akademien förstås). Men eftersom det är samma dag som vi har vår nästa träff i den litterära salongen Wind Up Women och dessutom med all säkerhet svårt att få biljetter till så tackar jag SVT för att de filmar det hela.

Ljuva 80-tal

Mitt i Murakami och Le Clézio har jag ägnat några dagar åt Johan Kindes debutroman Någon sorts extas, som handlar om Julien och hans vänner, musik, nattliv och längtan efter det stora äventyret. Jag var nyfiken på hans skildring av 80-talet, min tonårstid, och jag blev inte besviken. Alla ingredienserna fanns för att jag skulle fastna i ljuv nostalgi och tänka på händelser och människor som inte funnits i mina tankar på många år. Skildringen kändes dessutom högst tonårsaktig.

Någon stor litterär upplevelse var det förvisso inte, däremot en charmig, ibland lite pinsam, tillbakablick. Och jag insåg att jag faktiskt växte upp i en tid då det inte fanns mobiltelefoner så att man kunde få tag på varandra var som helst, när som helst, då det fanns två tv-kanaler som mycket sällan visade musikprogram och då frisyrgelé var en ny bekantskap.

Har fastnat på sidan 102 i Allt är vind

Jag vet inte hur många gånger jag har läst meningen "Vid denna tid följde Jean på måfå efter okända på gatan" och stycket därefter. Sedan somnar jag. Jag vill själv inte tro att det är av leda, men jag börjar undra.

Jag börjar också undra om jag över huvud taget kommer hinna läsa färdigt boken tills vi ska ses nästa gång i salongen? Det är nämligen dags igen snart. Och om jag ska hålla en jämn takt måste jag läsa 26 sidor om dagen. Det är förstås ingen omöjlighet - tvärtom -  om jag bara kan hålla mig vaken!

Siri och jag

Vi är inte närmare bekanta Siri Hustvedt och jag, men hon stod för en av förra årets bästa och värsta läsupplevelser. Jag fick låna What I loved av en väninna och kunde inte lägga den ifrån mig. Jag grät mig igenom stora delar av boken (ja, ni som läst den vet förstås precis vad jag talar om) och smålog igenkännande åt andra delar.

Nu kunde jag inte låta bli att igår köpa hennes The Sorrows of an american och eftersom min man snart fyller år ska han få den av mig i födelsedagspresent. På så sätt kan jag ju jag få låna den av honom. Detta är skrämmande likt det förfarande jag tillgrep som barn när jag gav min mamma Lotta- och Kitty-böcker till jul och födelsedagar.

Vår mycket kloke och insiktsfulle son, 6 år, frågade när jag berättade om inköpet: "Men mamma, ska du inte ge pappa något som han vill ha?"

När jag blev störd mitt i kulturradion

Sputnikälskling ligger som jag redan nämnt på mitt nattduksbord och väntar. Så färsk att sidorna knappt torkat och det är nästan så att den har ett eget liv - närsomhelst kommer den att hoppa från sin plats överst i läshögen rakt in i mina händer och öpnna upp sig på förstasidan.

Nå. I min väntan på att börja läsa den (ja jag ska sluta tjata om att jag ska och istället bara börja) blev jag ,ycket glad när jag i måndags såg att Svd recenserade boken. Och ännu gladare blev jag när jag cyklade till jobbet och lyssnade på kulturradion, där den recenserades. Det såg alltså ut att bli en riktigt bra Murakami-dag.

Men mitt i recensionen ringer telefonen! Mitt automatiska svar "Hur kan du vara så dum att du ringer mig mitt i kulturradion precis när Murakamis Sputnikälskling recenseras?" kanske inte var det trevligaste, men jag blev så sur. Och ännu har jag inte lyckats att lyssna på den, men ska. Vid tillfälle.

Luther och jag del II

Det är inte Martin Luther som sitter på min axel och ger mig dåligt samvete, det är någon annan, kanske jag själv rent av. Det har jag fått reda på genom att läsa recensionen av den nya boken Dr Luther och Mr Hyde av Per Svensson i Svenska dagbladet. Där står det att det är "okunnigt folk" som talar om plikten att sköta sig och handla rätt till punkt och pricka. Det är bara att erkänna sig skyldig, jag är väl okunnig men jag är inte en sämre människa än att jag blir sugen på att läsa mer om Luther. Luther var tydligen ingen dysterkvist utan enligt recensionen tvärtom livsbejakande. Fast Luther trodde å andra sidan på arvssynden, att människan var född till synd och det är ju inte så muntert. Men i slut änden trodde Luther på nåden så slutet gott och allting gott.

Tunga tankar i november och en blick framåt

När WOW träffades igen efter sommaren berättade vi om vad vi läst under semestern. Jag hade bland annat varit utomlands i två veckor och inte tagit med mig tillräckligt med böcker, så jag läste flera av makens deckare. Det är inte alls min genre och därför hade jag inte så mycket att säga om dem. Utom en. Flickan under gatan, Roslund & Hellström, var nämligen inte bara en kriminalroman utan den tog upp något som vi aldrig eller sällan pratar om - svenska gatubarn. Barn som lever under outhärdliga hemmaförhållanden, inte får någon hjälp av samhället och därför till slut väljer att fly. En del av dem sover hos vänner, en del blir gatubarn och en del tar sin tillflykt till tunnlarna under staden, där de gömmer sig för världen. De här barnen är svikna så många gånger och på så många sätt av oss vuxna att det knappt går att förstå. Jag var tagen, upprörd och arg när jag läst ut den boken.

Nu har jag precis avslutat Smuts av Katarina Wennstam, som handlar om sexköp och trafficking. Den lämnade mig med liknande känslor och en insikt om att problemen alltid finns så mycket närmare oss än vi tror.

Från dessa böckers tunga innehåll riktar jag nu blicken mot Allt är vind som äntligen damp ner i brevlådan idag. Jag ser fram emot en helt annan typ av läsupplevelse, men kommer nog att ha många tankar kvar hos både Flickan under gatan och Smuts den närmaste tiden.

För övrigt har också jag avverkat ännu en Murakami, After Dark, och kan inte annat än fortsätta lovsjunga denna fantastiska författare. Men eftersom vår blogg definitivt har slagsida mot Murakamis författarskap, mycket tack vare mig, tänker jag inte orda mer om den. För tillfället i alla fall.

I skuggan av en jordbävning

Murakamis After the Quake har redan Mia skrivit några rader om, men jag kan inte låta bli att göra det jag också. Till att börja med en rent komparativ betraktelse: Mias utgåva var mycket snyggare än den jag fick tag på. Nå, innehållet är förstås detsamma, men det var ändå nesligt eftersom jag förväntade mig att finna att lika fin!

After the Quake består av sex korta noveller, varav ingen utspelar sig i Kobe, men alla har en eller flera referenser till staden och alla är på något sätt påverkade av jordbävningen. Alla novellerna har samma effekt på mig, nämligen en önskan om att de skulle vara romaner istället. Alla berättelserna har något - en av karaktärerna, en specifik händelse, eller en relation -  som jag vill veta mer om, och som jag blir besviken över att det inte hinner utvecklas. 

Man jag njuter fullt ut av Murakami-stämningen i alla sex novellerna och ser fram emot Sputnikälskling som ligger på mitt nattduksbord och väntar på att bli läst.

Att skapa skapelsen levande

Det har blivit dags. För en reflektionkring Sara Mannheimers Reglerna. Augustnominerad och allt! Jag köpte boken i somras när jag och Anna efter ett WOW-möte fortsatte på den litterära banan bort till Kulturhuset som höll Debutbar på taket.

Vi kom in mitt i läsningen av den där boken om John Lennon, men ganska snart så var det Sara Mannheimers tur. Hon dominerade - överglänste alla de andra debutanterna i all sin anspråkslöshet. Eller ägde, som en av mina mycket yngre bekanta skulle ha sagt.

Nå. Sommaren ägnades ju åt Fågeln som vrider upp världen, hösten kom och med den Suite Francaise, men små stunder av regler stoppade jag in här och var. Och jag tyckte att det var ett synnerligen trevligt sätt att ta sig an Mannheimers lilla bok.

Jag har nämnt det förr, men säger det igen. Det känns som om hon så noga har valt varenda ord, funderat länge och omsorgsfullt hur orden ska placeras och bilda sina meningar, stycken. En hel del förstår jag inte. Huvudpersonens märkliga beteende med spolar, puderjärn, torkplattor och andra för mig mystiska ting som ska användas i en speciell ordning är mycket förbryllande. Jag förstår funktionen - att skapa en annorlunda bild av ett tvångsmässigt beteende, men inte hur dessa tingestar ser ut, vilket stör mig till en början och jag läser om flera meningar - långsamt långsamt. När jag orkar släppa det, rycks jag med i huvudpersonens märkliga, men triviala värld. Och njuter! Av just de väl valda orden som så gärna låter sig läsas såväl långsamt som flera gånger, av den namnlösa hjältinnan som så förtvivlat försöker hitta sin roll här i världen och av den stora portion humor som den här romanen bjuder på.

Paulina Helgeson i Svenska Dagbladet recenserade boken i april. Där under finns en kul kommentar, och för den som inte orkar klicka sig dit tar jag mig friheten att citera: "Överskattad smörja. Åh, alla kritiker är sååå betagna - alla kvinnliga kritiker vill säga."

Jag gillar denna överskattade smörja och gav den betyget 5 av 6 i den klickbara tärningen. Det räckte tyvärr inte för den att komma över sitt medelbetyg 2, men hör mig nu och tro mig mig sen: Den här boken är läsvärd, tänkvärd, rolig - ja bra helt enkelt.

Ny Murakami!

I födelsedagspresent av Anna-Karin fick jag en ny, fin inbunden Murakami: Sputnikälskling. Det är nästan så att jag vill kasta Le Clézio åt sidan. Men det kommer inte att hända, även om jag alltsomoftast läser flera böcker samtidigt. Hur det går till skriver jag om i inlägget En i taget eller flera på en gång.

BTW - jag har nu läst ut både Reglerna och After the Quake. Båda mycket läsvärda. Mer om just Reglerna kommer, för det här med att skapa skapelsen levande kräver minst ett eget inlägg.

Datorskärm på huvudet

Läsare av den här bloggen hittar hit på olika sätt. Några kommer via länkar från andra bloggar, en hel del hittar hit via Facebook och åter andra har klickat sig till salongen via exempelvis en Google-sökning. Idag välkomnar jag särskilt den läsare som hittade hit via en sökning på "datorskärm på huvudet" på Google och hamnade i Cattis inlägg Surrealistiskt möte.

Sent i november så här sent i oktober

Vi har en ny högläsningsbok hemma. Tove Janssons Sent i November. Trots att vi är stora Muminfantaster hade ingen av oss tidigare läst just den här - och nu är vi alla fast och längtar till läggdags som också är läsdags. Jag upplever den som ännu mer poetisk än övriga Muminböcker med fantastiska formuleringar som: 

"Dörren stängdes igen och Snusmumriken steg in i sin skog med hundra mil av tystnad framför sig"

"Allting hade vissnat och dött men nere på marken växte senhöstens hemliga trädgård med rasande kraft rakt upp ur förmultningen, en främmande vegetation av blanka svällande växter som inte hade någonting med sommar att göra"

" I augusti, nånstans i Mumindalen, hade han hittat fem takter som var en ovedersäglig och strålande början till en melodi. De hade kommit helt självfallet som toner kommer när de har fått vara ifred. Nu var stunden inne att ta fram dem och låta dem bli en visa om regn."

Och självklart läser vi alla repliker på "muminska" som äldstabarnet säger.

Rue Reine-Jeanne i Nice

Le Clézios Allt är vind börjar så här:

"Hyreshuset vid Rue Reine-Jeanne där Catherine Marro hade haft sin storhetstid då tågen från Paris, London och Moskva varje säsong kom med sin flod av sysslolösa och förmögna gäster, folk som inte var förmögna nog att unna sig lyxen av en villa vid havet men som var måna om sin standard och valde dessa nya kvarter, där femvåningshus med vindskupor hade skjutit upp på grönsakslandens och skjulens plats."

Trots att jag är en sådan Nicekännare och vurmar så för staden visste jag inte var denna gata ligger. Jag var tvungen att kolla upp den direkt i Pages Jaunes. Och se där. Där går den, mellan Boulevard Gambetta och Avenue Jean Medecin, ganska långt upp - ja gott och väl en kilometer från stranden. Men väldigt nära tågstationen på Avenue Thiers.

Efter att jag hittat adressen blev det lättare att se det hela framför mig. Men någonstans blev jag lite besviken att det var just där huset låg. Kanske att adressen en gång i tiden var bättre än idag, det är inte bara mycket möjligt utan fullt troligt.

Torsdagens sista Allt är vind

Så fort jag hade hört Horaces tillkännagivande i torsdags surfade jag genast in på AdLibris för att köpa något av Le Clézio. Men såp ringde telefonen och en massa annat hände varför jag inte lade någon beställning och nästa gång jag försökte var allt av Le Clézio slut.

Sådan tur att Hanssons bokhandel i Gamla Stan finns. Jag ringde dit och bad dem reservera ett ex av Allt är vind till mig. de hade två exempelar och jodå, jag kunde få köpa ett av dem om jag hämtade det samma dag.

Fem minuter före stängningsdags störtar jag in i Hanssons bokhandel, dock var inte själva Herr Hansson där, men en annan trevlig yngling som stod och höll i min bok.
- Gissa om många har varit och ryckt i den här!, sa han när jag berättade att det minsann var jag och ingen annan som snart skulle äga och förvalta hans sista exemplar av Allt är vind.

Kvällens diskussion i salongen handlade dagen till ära om nobelpristagare i allmänhet och Le Clézio i synnerhet men vi dsikuterade naturligtvis också Irene Nemirovskys Storm över Frankrike.

Trevligt var det. och gott. och sent blev det för mig och Cattis. Och när jag kom hem började jag genast med Allt är vind, som vi självklart bestämde skulle bli salongens nästa bok.

PS: Bilden har jag lånat från Elisabeth Grates bokförlag

Surrealistiskt möte

Härommorgonen satt jag och läste After Dark på t-banan på väg till jobbet. Jag var djupt inne i historien och fast i Murakami-land när jag klev av på t-centralen. Som vanligt var det en strid ström av människor på väg upp i rulltrappan och en strid ström av människor på väg ner för rulltrappan brevid. Där mitt i kom en kvinna klädd i grå kostym, med en bukett orangegula blommor i famnen och en datorskärm över huvudet. Just det, en datorskärm. Vi möts när min rulltrappa åker upp och hennes ner. Först flera meter senare inser jag att det inte är normalt att ha en datorskärm över huvudet. Nu har jag förstått att kvinnan var en del av en reklamkampanj, men tänk så mycket roligare det hade varit om hon hade varit en Murakami-figur i Stockholms t-banevärld!

Motstånd

Jag måste erkänna att jag inte kände mig så sugen på att läsa Storm över Frankrike av Irène Némirovsky. Det må låta cyniskt, men jag kände att jag både slukat och tagit mig igenom, min beskärda del av andra-världskriget-skildringar alltsedan jag läste Anne Franks dagbok någon gång på mellanstadiet. Men sedan jag köpt boken och läst förordet om Irène Nemirovskys och hennes familjs gripande öde väcktes läslusten igen.

Jag blev inte besviken, Nemirovsky var en driven författare som skickligt beskrev inte bara den fysiska belägringen av Frankrike utan också hur människornas liv naturligtvis överskuggas av det kaos de tvingas leva i och som sätter allt annat utom den omedelbara överlevnaden på undantag.

Så, mitt i romanen sparkar jag bakut igen. Hur kan människan ägna sig åt en skönlitterär skildring om än på toalettpapper, att skapa ett mästerverk praktiskt taget hotad till livet. Jag vill inte veta hur det går för "karaktärerna", eller vad de representerar. Jag vill inte läsa något påhittat tillrättalagt om Frankrike 1940. Även om denna fiktion ligger smärtsamt nära en självbiografi känns det plötsligt så....jag vet inte, väldigt franskt konstruerat. Jag vill veta allt om hennes liv före kriget jag vill veta allt om hennes mor, far, make och döttrar. På riktigt. Det här borde ju gälla alla fiktiva skildringar av krig och annan mänsklig misär, men jag älskar ju t.ex. Joseph Conrads Heart of darkness. Jag kan inte riktigt förklara det, men jag tror faktiskt att det har något med den franska kultursfären att göra, det är den som jag inte riktigt kommer överens med. (Trots sex års tragglande av skolfranska, jag behärskar fortfarande franska bättre än spanska som jag praktiserar hellre än bra.)

But I know, thats just me. Det är en fantastisk roman som jag absolut kan rekomendera till vem som helst, men för mig var det bara inte riktigt rätt tillfälle att läsa den tror jag. Eller så är jag inte frankofil nog...

Jag slutade abrupt att läsa den skönlitterära delen av boken och läste istället djupt gripen bokens bilagor bestående av Nemirovskys anteckningar om tillståndet i Frankrike och förberedelse inför romanbygget, och korrespondens strax före och efter hennes deportering.

Spännande! Jean-Marie Gustave Le Clézio. Jag har inte läst denne författare. Hoppas någon av er andra i WoW har gjort det så att jag kan få lite tips ikväll.

Vem blir det....?

Nu är det bara fem minuter kvar. Jag har skyndat mig tillbaka från lunchen och sitter nu bänkad för att inte missa vem som blir årets Nobelpristagare i litteratur. Jag hoppas att det blir någon som vi kan läsa i Wind up women. Oavsett vem så blir det något att prata om när vi ses ikväll. Jag hoppas förstås liksom alltid på Joyce Carole Oates men tror egentligen inte att det blir hon.

Luther och jag

Å jag beundrar er som har högar med böcker som ligger halvlästa på nattduksbordet. Jag har också några böcker men jag har väldigt svårt för att läsa böcker parallellt. Jag vet inte vad det är som gör att jag måste läsa ut en bok jag har påbörjat. Det gör att jag ibland fastnar i min läsning.
En del av förklaringen är att jag vill ge författaren en chans att bättra sig men den riktiga förklaringen är att det är Luthers fel. Luther sitter allt som oftast på min axel och förmanar. En halvläst bok är inte klar och således något ofärdigt, oavslutat, obra. Jag håller inte alls med Luther men han kan vara ganska envis och förmå mig att läsa ut böcker som jag borde ha gett upp. Ibland kan det ge riktiga läsupplevelser. Luther saboterar mitt läsande på andra sätt för jag får aldrig vara hemma från jobbet när jag bara är så där lite sjuk att jag kan ligga och läsa en hel dag. Näe då säger Luther åt mig att är jag så pigg att jag orkar ligga och läsa så borde jag minsann orka jobba istället. Sabla Luther!

Stormen är över och imorgon är det dags igen

Det känns som att det var länge sedan vi sågs, men imorgon är det dags för the Wind Up Women att ses igen. Jag ser som alltid fram emot att träffa de andra och få höra vad de tycker om vår senaste roman. Utan att avslöja för mycket om vad jag själv tycker, kan jag berätta att det inte var en av de svåraste att ta sig igenom. Och den väcker många tankar.

Jag har också läst ut Plikten, profiten och konsten att vara människa av Göran Rosenberg. Även den väckte många tankar. Varför handlar vi som vi gör? Vad är det som driver oss? I mångt och mycket samma frågeställningar som Storm över Frankrike väckte.

Som ni förstår har högen av olästa böcker minskat. Så kan vi inte ha det! Min nya t-banebok (d.v.s. pocketbok) är After Dark av Haruki Murakami. Ständigt denne Murakami...

Wind Up Women - nu som tröja

Jo, det är sant. Wind Up Women finns som tröja och den ser ut så här! Det ser ut som en tanke men är en ren slump. JAg upptäckte det för att någon läsare hittat till vår salong genom att söka på "wind up women " på Google. Sökresultat nummer två är en länk till denna tröja.

Apropå namn till vår litterära salong. Länge kallade vi den bara för "den litterära salongen" vilket jag tyckte var mycket otillfredsställande. I samband med att vi startade bloggen tog namndiskussionen fart, eller för att hålla sig till sanningen - jag och Cattis diskuterade vad vi skulle heta. Jag som under sommaren hade läst Fågeln som vrider upp världen (Wind Up Bird Chronicle) var helt uppfylld av Murakami och Cattis man Daniel föreslog helt enkelt att vi skulle heta Wind Up Birds - eftersom vi är såna birds förstås ...

Men det stöp på att windupbirds.blogspot.com var upptaget och vi enades istället om Wind Up Women - för det blir ju en så bra förkortning. WOW

Storm över Frankrike snart slut

Trots att jag tog en liten paus från Irène Nemirovsky till förmån för Murakami på senaste resan har jag tagit igen det sedan jag kom hem och Storm över Frankrike börjar lida mot sitt slut. det ska bli väldigt spännande att diskutera den i salongen när WOW träffas nästa gång - vilket är bara om en vecka!

Förra helgen ägnade jag mig rent litterärt åt Murakami och After the Quake som Mia redan skrivit om i inlägget Ständigt denne Murakami. Jag är stormförtjust. Läser den på Mias inrådan poå engelska och gillar det. Lika bra om inte bättre än de jag hittills läst på svenska. I det här fallet är ju inte originalspråket något jag någonsin kommer att kunna uppleva.

Min fina Murakami Diary 2009 anlände förresten för en tid sedan. den är MYCKET FIN och jag ska stolt visa upp den på torsdag om jag kommer ihåpg att at med den. Vad jag också ska komma ihåg att ta med är ett ex av AMELIA HÖST åt var och en i salongen. Och kanske ett nummer till Richard på Järnet också.

En i taget eller flera på en gång?

Jag har alltid alltid alltid, så länge jag har kunnat läsa banne mig, haft flera böcker på gång samtidigt. Cattis har det också, som hon så målande beskriver i bloggposten Mycket vill ha mer. Men jag angriper litteraturen på ett helt annat sätt. Det där med en pocket i handväskan händer till exempel sällan eller aldrig. Ej heller får stora tunga boken enbart intas i läsfåtöljen. Nej i stort sett alla - med några undantag givetvis - intas till sängs. Visst läser jag i fåtöljen också, men då hämtar jag helet enkelt den bok som jag ska läsa från högen på nattduksbordet.

Den nyss nämnda högen består alltid av minst fem böcker, ofta fler. Just nu ligger i själva läshögen Storm över Frankrike - som ska vara färdigläst till den 9 oktober då vi i WOW har vår nästa träff, Reglerna som jag skrivit om några gånger redan - den kräver koncentration och passar inte alls att läsa i när jag är för trött, After the Quake (på Mias inrådan läser jag den på engelska) finns där också - den var min reskamrat till Nice i förra veckan på grund av storlek och ringa vikt och Edelcrantz förbindelser som jag inte kunde låta bli att börja på för ett tag sedan, men som jag inte kommer vidar ei för tillfället.

Bredvid läshögen ligger vänthögen. Där finns hela mitt senaste bokpaket från AdLibris: De välvilliga av Jonathan Littel, Boktjuven av Markus Zusak och Hon älskade av Helena Henschen (vansinnigt sugen på att börja med den efter att ha läst Cattis inlägg!). Sedan länge ligger också On Chesil Beach av Ian McEwan som jag har lånat av Cattis, men alltså ännu ej börjat på, Blonde av Joyce Carol Oates eftersom jag trots att jag är en stor Oates-supporter faktiskt ännu ej läst den, samt Je voudrais que quelqu' un m'attende quelque part av Anna Gavalda som jag köpte eftersom jag vill läsa mer på franska, men absolut inte orkar med något alltför betungande. Jag läste Tillsammans är man mindre ensam av Gavalda förra året, översatt dock, och tyckte att den var okej - förstår över huvud taget inte alls de översvallande recensioner boken har fått, men som sagt okej. Så därför finns alltså den lilla volymen (157 sidor) Je voudrais que quelqu' un m'attende quelque part i min vänthög.

Slutligen har jag också en hög med "nästan avslutade böcker" - böcker jag av någon anledning lagt ifrån mig innan jag läst ut dem, men som ändå får ligga kvar ifall jag får feeling att avsluta dem någon gång. I den högen ligger just nu Spinalonga av Arne Sundelin, Pluras självbiografi och tredje delen om den kvinnliga detektiven i Botswana, har till och med glömt vad boken heter.
Alla dessa ska sannolikt läsas ut vid tillfälle. Eller inte - och då är det dags för dem att flytta in i bokhyllan.

Uppslukande läsning

Vissa romaner bara kastar man sig över och slukar från pärm till pärm nästan utan att lägga dem ifrån sig. Hon älskade var en sådan roman för mig. Nu är det ju visserligen lite svårt att sluka en bok från pärm till pärm när man har en tvååring som pockar på uppmärksamhet, men varje ledig stund de senaste dagarna har ägnats åt Helena Henschens berättelse om sin farmor Signe Thiel.

Romanen tar sin början 1885, då Signe föds. Vi får sedan följa henne till andra världskrigets slut. Signe Thiel levde ett oerhört spännande liv. Hon fick uppleva två världskrig, se nazismens framväxt på nära håll och besökte Sovjet när Lenin låg för döden. Hon umgicks med Ellen Key och var engagerad i Fredrika Bremer förbundet. Hos hennes mor, Anna, var tidens författare flitiga gäster. Hennes pappa var bankiren och konstmecenaten Ernest Thiel. Under andra världskriget öppnade hon sitt hem för judiska flyktingar och hon deltog i arbetet med en svensk motståndsrörelse.

Genom hela romanen lyser kärleken som en stark drivkraft. Hon gifter och skiljer sig två gånger, föder sex barn och inleder till sist ett förhållande med den tyske hjärnfoskaren Oskar Vogt, en gift man.

Jag är tagen av hennes levnadsöde och förförd av Helena Henschens fina skildring och språk. Jag kommer också på mig själv med att dra paralleller till Virginia Woolf som levde under samma tid. Likheterna finns där i uppväxt och umgänge. Ändå är de så olika och valde så olika liv.

Mycket vill ha mer

En sak som jag har märkt sedan vi startade vår litterära salong är att mitt behov av att läsa har blivit ännu större. Jag hade en gång en kollega som sa att hennes största sorg i livet var att hon aldrig skulle hinna läsa alla böcker som hon ville under sitt liv. Jag har alltid tyckt att det var fint sagt, men på sistone har den vetskapen också börjat skapa en viss panik. För det är ju sant - det kommer alltid att finnas en massa bra böcker som jag aldrig kommer att hinna läsa. Samma kollega lärde mig också att man inte behövde läsa klart en bok bara för att man måste. Är den inte bra eller tycker man inte om den är det bara att lägga den åt sidan. Klok kvinna.

Nu har jag i alla fall märkt en ny tendens i mitt läsande - jag har flera böcker på gång samtidigt. Det har jag i och för sig nästan alltid haft (ni vet, en pocket är bra att ha på bussen, stora tunga boken passar bäst i läsfåtöljen o s v) men nu är det värre än vanligt. Således läser jag för tillfället Storm över Frankrike till nästa träff, Murakamis Kafka on the shore (eftersom jag aldrig läste klart den i början av sommaren - och det har absolut ingenting att göra med att jag inte tycker om den), Helena Henschens Hon älskade (nyinförskaffad och nyss påbörjad, men oj så lovande), Göran Rosenbergs Plikten, profiten och konsten att vara människa och Virginia Woolfs dagbok 1915-1941 (Ögonblick av frihet).

Den sistnämnda är jag nästan klar med och det har varit fascinerande läsning. Virginia Woolf framstår som en så vanlig, ibland mycket missunsam och ofta faktiskt otrevlig person, samtidigt som jag inte kan låta bli att tycka om henne. Mest fascinerande är den tid hon levde i och alla de människor hon mötte och umgicks med. Där kan man verkligen tala om litterära och intellektuella samtal. En anglofil som jag finner det också oerhört spännande att få röra sig i ett London från början av förra seklet.

Ett av Virginia Woolfs många projekt var att läsa alla klassiker. Se där, en människa som kanske faktiskt hann med att läsa allt hon ville under sin livstid!

God smak

När det gäller litteratur är det ofta den goda smaken som är den rätta. Kiosklitteratur, massproducerade deckare m.m. är inte vad man berättar om när man får frågan "Om man har läst något bra på sistone".
I somras körde jag fast i Doris Lessings En fläkt av stormen. Hennes utdragna beskrivningar av Marthas möten i kommunistiska kretsar gjorde att jag helt tappade sugen att läsa. Efter en tids bläddrande i månadsmagasin var jag mogen att övergå till matlitteratur, en snäll inkörsport till den tyngre litteraturen. Jag började med Erik Videgårds Ät mig som varvar recept med matminnen på ett trevligt sätt. Sedan hamnade jag i den testosteronstinna restaurangbranschen via Hett av New York-journalisten Bill Buford. Den avhandlar den italienska kokkonsten på ett sätt som får snålvattnet att rinna till och fick mig att fantisera över polentor, stora blodiga biffar och den perfekta pastan. Så den goda smaken via matböcker väckte mitt läsintresse på nytt.

Ibland blir saker mycket bättre än man tror

Jag trodde aldrig att det skulle bli så här bra när jag frågade Catrin om vi inte skulle starta någon sorts bokcirkel. Jag hade så länge längtat efter att få prata med likasinnade om LITTERATUR. Det verkade så kul att träffas och prata läsupplevelser, men jag var säker på att alla likasinnade som jag kände redan var fast i cirklar på olika håll. Så svarade då Catrin att det var hon inte alls och att hon var med, men att hon tyckte att vi skulle starta "en litterär salong". Såklart. Så blev det. Och så bra det blev.

Själva upplägget att ses på trevlig krog, med god mat och gott vin är oslagbart. Oslagbara är också mina gamla och nya vänner i den litterära salongen. Samtalen är stimulerande, roliga, initierade och bara allmänt sköna. Nu längtar jag till nästa gång vi ses, då vi ska prata om Storm över Frankrike. Jag är mycket nyfiken på vad de andra tycker.

Jag trodde aldrig att det skulle bli så bra - men jag är mycket glad att det blev det!

Uppslag i Amelia Höst om oss!

I Amelia, temanumret HÖST, är det ett reportage om vår litterära salong! Där sitter vi så fint på Järnet (som därmed får en hel del gratisreklam), äter leverpastejsmackor och dricker vin. Till just denna träff, när bilden togs, hade vi läst (läst om, men för många av oss var det längesedan) Hjalmar Söderbergs Den allvarsamma leken. Vi var rörande överens om att den inte är en klassiker för intet - den känns trots tidsmarkörerna helt aktuell. Att berätta om kärlek och mänskliga relationer går förstås aldrig ur tiden.

Liksom många andra litteraturintresserade blev jag helt besatt av Söderberg någon gång i sena tonåren och slukade allt, allt allt - romaner, pjäser, noveller. Några år senare, när jag läste litteraturvetenskap kom Bure Holmbäcks stora Söderbergbiografi ut och likaså den slukades, även om jag tyckte den var lite väl långrandig ibland. Under min studietid i Frankrike skrev jag till och med ett examensarbete om Söderberg och Maupassant (en annan favorit), det var en ganska liten uppsats, men väl ett embryo till vad som skulle kunna bli något större, åtminstone en essä eller så.

Vad jag tycker är fantastiskt härligt och roande i alla Söderbergs romaner är bilden av Stockholm. Trots att mycket ser helt annorlunda ut idag, går det fortfarande att känna igen sig och vandra i Söderbergs fotspår - eller bör jag säga Arvids och Lydias i just det här fallet ...? Nog är det fler än jag som tittar upp mot Lydias fönster när man går över Johannes kyrkogård?

Och apropå Lydia, Cattis och Mia läste i direkt anslutning till vår Söderbergsession Gun-Britt Sundströms För Lydia. Den har jag inte läst! 

Det tomma biblioteket

Här är en bild på de tomma hyllorna i det tomma biblioteket, som jag skrev om här. Vi står alltså runt ett litet fönster direkt på torget och tittar ner. Ser du de tomma hyllorna? Det var som redan nämnts mycket gripande.

Tiden går fort när man har roligt

... och den formligen rinner iväg när man har något bra att läsa. Jag är helt uppslukad av Storm över Frankrike och kommer att ha läst ut den inom några dagar.

Nå, det innebär inga större problem eftersom jag på nattduksbordet fortfarande har både Reglerna och Edelcrantz förbindelser som väntar på att bli färdiglästa.

Och så har jag fått besked om allt jag beställde på AdLibris häromdagen nu har kommit och finns att hämta i NäraDej-butiken i mitt kvarter.

Berlin igår och Paris under brinnande krig

Under min vistelse i Berlin tidigare i veckan började jag att läsa Storm över Frankrike av Irène Némirovsky. Började med att läsa det långa förordet som behandlade Irène Némirovskys uppväxt i Ryssland och i Frankrike, hennes ganska korta liv och hur romanen kom till och till slut - efter 60 år i en resväska - kom till en förläggare.

I Sverige gavs den ut 2006 lär jag mig när jag söker recensioner och hittar till exempel Kaj Schuelers i SvD från april samma år.

Än så länge kan jag förstås inte ge något uttömmande utlåtande, men jag kan i alla fall drista mig till att säga att det verkar lovande. Mycket lovande. Och åter - roligt att upptäcka en författare som jag förut inte läst något av. Vad jag förstår var Némirovsky hyggligt framgångsrik under sin tid. Men inte hjälpte det mot nazismen.

Och apropå nazismen har jag alltså besökt Berlin den här veckan. Bland många studiebesök klämde vi också in en bussrundtur och fick på så sätt se hela staden. På ett torg vid Unter den Linden ligger operan och det gamla stadsbiblioteket, idag juridiska fakulteten. Det var här som nazisterna 1933 släpade böcker ur biblioteket och brände på torget. Bland annat böcker av den tyske författaren Heinrich Heine, som under sin levnad sa att "där man bränner böcker bränner man till slut även människor" och blev därmed besannad.

Idag finns ett mycket speciellt minnesmärke på torget. Dels en skylt med Heines citat, dels ett tomt rum med tomma bokhyllor som ska symbolisera bioblioteketoch böckerna som inte fick finnas. Det tomma biblioteket kan man titta ner i genom en glasruta i gatan. Mycket gripande.

Efter att ha upplevt det, och fått mig mycket historia till livs, satte jag alltså igång med att läsa Storm över Frankrike. Och förflyttades raskt från Berlin 1933 till Paris 1940. Där blir jag kvar ett tag.

Bokinköp och söndagsläsning

I torsdags diskuterade vi inte enbart Joyce Carol Oates, som tidigare aviserat blev det även en hel del prat om sommarens läsning (snabbt avklarat för min del eftersom jag hela sommaren - förutom en helg när jag snabbläste Bitterfittan - haft att göra med Fågeln som vrider upp världen) och förstås så bestämde vi vad vi skulle läsa härnäst.

Valet föll på Irène Nemirovsky och Storm över Frankrike. Det var Cattis förslag som vi andra alltså också godkände. Redan på fredagen köpte jag en pocketutgåva hos Hanssons bokhandel, den ytterst trevliga lilla bokhandeln på sStora Nygatan som jag ju ändå passerar i stort sett dagligen.

Och apropå bokinköp är jag med stor sannolikhet AdLibris bästa kund. Och jag går på alla deras marknadsföringsknep. Till exempel skickas det nyhetsbrev med jämna mellanrum och jag tycker alltid att de erbjudanden som presenteras låter så oerhört spännande, varför jag i stort sett alltid köper något. Nu ikväll blev det en hel del ... Hon älskade av Helena Henschen, De välvilliga av Jonathan Littell (begriper inte hur jag ska rent praktiskt kunna läsa denna veritabla tegelsten - jag som i stort sett alltid läser i sängen - men på något sätt ska det väl gå), jag gick omedelbart på tricket om att köpa en roman och få en på köpet och romanen som erbjöds var Boktjuven: när döden berättar en historia måste du lyssna av en författare som heter Markus Zusak. Jag läste inte ens vad den handlade om - själva titeln var oemotståndlig. Och så fick jag då en pocket på köpet, Anne Tylers Och var hör du. Jag har bara läst en enda roman av Anne Tyler tidigare och jag var väl inte så värst imponerad, men det kan ju ändra sig. Så kunde jag inte heller låta bli att söka på "Murakami" och blev nästan, men bara nästan, ångestfylld eftersom det finns så mycket som jag inte har läst och jag vill läsa allt och det ska jag göra också men hindras för tillfället av monetära orsaker. Jag ville i alla fall unna mig (kan nästan inte skriva unna mig utan att hara Mia & Klara i bakhuvudet) något och valet föll på After the Quake, vilket jag faktiskt tackar Mia för (och nu menar jag om Mia här i salongen).
OCH. Jag kunde inte låta bli. Eftersom jag är sjukligt begiven på speciella anteckningsböcker, agendor och annat skrivmateriel så köpte jag också Murakami Diary 2009 (se bild. som jag fräckt lånat av Adlibris). Den beskrivs så här: "A diary suitable for fans of Murakami, fans of Vintage fiction and fans of unique design."

Nu återstår för mig att gå till sängs med Sara Mannheimer och Reglerna som trots det lilla formatet måste läsas mycket långsamt.

Svart flicka Vit flicka och lite om Fallen

Vi andra gillade också Svart flicka Vit flicka. Men inte lika mycket som Anna-Karin. Jag tycker att den här romanen lider av samma brister som Fallen av samma författare. den börjar fantastiskt, förväntningarna byggs upp, inytreigen tätnar och sedan lämnar Oates läsaren i sticket, som om hon inte orkar sy ihop det hela på slutet.

Men innan jag kom till slutet - säg sista åttondelen - tyckte jag mycket bra om boken. Huvudkaraktärerna är rätt så odrägliga båda två, men spännande på sitt sätt var och en. Låsta i konventioner och förväntningar, förväntningar både på sig själv aoch från omgivningen. Oates har använt den slutna universitetsmiljön tidigare, bland annat i Jag ska ta dig dit. Och utanförskap får man väl lov att säga är ett tema som går igenom hela hennes författarskap. Både Minette och Genna står båda utanför gemenskapen på studenthemmet, mer eller mindre självvalt från dem båda. Spelet dem emelllan är fängslande, även om jag som läsare har lust att ruska om Minette och be henne skärpa sig och inte vara så fientligt inställd till allt och alla och tull Genna vill jag säga ungefär det samma, men att istället för att fientlig inte ska vara så äckligt inställsam. Och mitt i alltihopa finns ju ett mysterium - vem är det som trakkasserar Minette? Är det Genna? De andra på studenthemmet. Eller Minette själv? I Gellerfeldts recension i SvD från januari i år skriver han att "De flesta läsare räknar nog snart ut vem som är just den skyldige/---/" och visst är det på ett sätt uppenbart, men helt säker går det inte att vara. Och några svar ges inte. Det gillade jag. Det hade gärna kunna vara än mer höljt i dunkel.

Men så kommer jag mot slutet och en märklig bihistoria rullas upp som tar sin början i ett traumatiskt barndomsminne för Genna. Här spelar företaget Dow Chemicals en roll och under läsningens gång funderar jag på om det inte är samma företag som pappan - Dick Burnaby - i Fallen processar emot? Jag blir tvungen att kolla en extra gång, tar fram Fallen ur bokhyllan och börjar leta. Visst hittar jag Dow Chemicals även i Fallen, om än i bisatster (företaget som det processas emot heter Swann Chemicals). Utan att dra några stora växlar på det kan man i alla fall konstatera att Oates bedriver en egen kampanj mot dessa företag - jag har ingen aning om de finns i verkligheten, men jag antar det.

Nå. I salongen konstaterade vi att Oates kanske är FÖR produktiv. skriver man en, ibland två romaner om året, ja då kanske man inte orkar sy ihop det på slutet?

SUCK

Det är med stor sorg som jag tvingas inse att jag inte kan vara med på vår träff ikväll. Det är sååå tråkigt! Inte blir det bättre av att jag istället tvingas jobba. Suck.

För att muntra upp mig själv bestämde jag mig för att ta en paus från jobbet för att istället skriva lite om den fantastiska bok som ni andra kommer att diskutera ikväll. För jag tycker att Svart flicka, vit flicka är fantastisk. Nu ska erkännas att jag generellt är mycket förtjust i Joyce Carole Oates böcker men jag måste ändå säga att den här var riktigt bra. En av hennes bättre. Kanske inte riktigt i klass med Blonde eller Den tatuerade flickan, men riktigt riktigt bra.

Det är något i hennes sätt att berätta som fångar mig. Det känns som om man virvlar fram i berättelsen. Lite fram och lite tillbaka, som om man får följa med i någons tankar. Ordningen är sällan logisk men berättelsen är ändå glasklar.

Jag gillar också hennes karaktärer, eller i vilket fall så fascineras jag av dem. I denna bok är båda huvudrollsinnehavarna tämligen odrägliga men ändå så otroligt intressanta. Oates karaktärer är aldrig förustsägbara eller platta.

Åh, jag hade verkligen velat vara med ikväll men hoppas få läsa lite mer om vad ni andra tyckte imorgon. Jag hoppas också att ni väljer ut något riktigt bra nya bok.