Tagen av Snöängel

Den var så bra! Snöängel av Anna-Karin Palm. Sommaren bästa läsupplevelse, hittills. Lovar ett längre inlägg om varför, snart. 

Betar av semesterläsningshögen … Kyssa sammet utläst.

Till slut blev jag ju klar med Drömbokhandeln och satte därefter tänderna i Kyssa sammet av Sarah Waters. Det är Sarah Waters debutroman, som kom 1998, men på svenska först 2004. Den blev snabbt lev omåttligt populär och enligt baksidestexten har den ”numera kultstatus och räknas som en modern klassiker”. Nu ska jag inte ge mig in på vad som kännetecknar vare sig kultstatus eller modern klassiker, så om Kyssa sammet kvalar in under den beskrivningen ska jag låta vara osagt. Däremot kan jag säga att jag tyckte mycket om den och att den under två-tre dagar utgjort den perfekta semesterläsningen: snabbt, lätt, spännande, men utan speciellt avancarad handling.

Av Sarah Waters har jag tidigare läst Nattvakten, som utspelar sig under andra världskriget i London. Det är en bok som jag faktiskt tänker på ganska ofta, märkligt nog, för jag tyckte inte att den var jättebra. Enligt ett blogginlägg jag skrev när jag precis börjat läsa den tyckte jag i och för sig att Sarah Waters var ”en trevlig bekantskap”, men själva historien grep aldrig tag i mig och det gick långsamt att läsa. Däremot var jag förtjust i personerna och tyckte att de var väl gestaltade. Riktigt intressant är skildringen av homosexuellas situation och särskilt lesbiska kvinnors.

Kyssa sammet är en historisk roman och utspelar sig på slutet av 1800-talet, också i London. Även här står kvinnor och kvinnors situation i fokus. Det handlar också här om lesbisk kärlek och vad det kan innebära i det viktorianska England. Jag funderar lite över hur pass mycket Sarah Waters fiktion kan stämma med verkligheten. Hur har hon bedrivit sin research? Vad kan det finnas för dokument om homosexuella kvinnors situation på 1880-talet? Jag betvivlar inte att skildringarna kan äga sin riktighet: Sarah Waters har skrivit en avhandling i engelsk litteratur om lesbisk historisk fiktion!

Kyssa sammet (vars engelska titel är Tipping the Velvet) har kritiserats för att inte karaktärerna gestaltas ordentligt, för att inte vara tillräckligt erotisk, för att vara alltför pastischartad för att bli spännande och angelägen. Men jag håller inte med. Jag tycker att den är spännande, rolig och på sina håll så explicit i sexskildringarna att jag rodnar under läsningen ...  Sarah Waters lyckas hålla mitt intresse vid liv boken igenom (även om jag snabbläser vissa avsnitt, det ska erkännas) och jag tyckeratt hon är fenomenal på att måla upp ett London i slutet av 1800-talet. Jag ser precis hur staden ser ut, känner lukterna, hör vagnsgnissel och vardagsprat på gatorna, känner spänningen och lockelsen från teatrarna.

Som debut betraktad tycker jag att Kyssa sammet får betyget Väl godkänd. Och som sagt, perfekt lat sommarläsning bjöd den på!

Nu har jag gett mig i kast med nästa bok i högen: Bumerang av Tatiana de Rosnay. Prognos: Lovande.

Drömbokhandeln förblir en dröm

Nu har jag läst ut Drömbokhandeln av Laurence Cossé, utgiven på trevliga Sekwa förlag, ett förlag som säkert skulle kunna kvala in som leverantör till en bokhandel med urvalsprinciper likt Au Bon Roman, som Drömbokhandeln handlar om (och varifrån jag hämtade bilden, tack tack).

Mina förväntningar på Drömbokhandeln var höga. Förväntningar som tyvärr inte infriades. Återigen drabbades jag och mitt läsande av den vanliga konflikten: höga förväntningar och du kan inte annat än att bli besviken.

Historien är på ett sätt enkel: Två litteraturälskare – Ivan och Francesca – startar en bokhandel i Paris som för enbart goda romaner. Det som kännetecknar en god roman enligt dem är i mångt och mycket klassikerna, men det finns även nyare litteratur i sortimentet som väljs ut av en oberoende en panel bestående av åtta personer, alla författare, vars verk Van och Francesca tycker om.

Att bokhandeln över huvud taget går att starta beror på att Francesca har pengar, både genom arv och affärer och hon går in med hela startkapitalet och Au Bon Roman kan öppna på Rue Dupuytren i S:t Germain.

Efter en succéartad start börjar bokhandel få problem – det finns många i bok-, förlags- och litteraturvärlden i Frankrike som inte kan tåla att Au Bon Roman kan finnas till och att den går bra.

Jag förstår inte riktigt det provocerande i det, men det kanhända att den franska marknaden ser annorlunda ut än den svenska, även om jag naturligtvis fattar att det är en stor dos ironi i berättelsen liksom kängor åt den franska litterturetablissemanget. Hur stora dessa kängor är och åt vilket håll de sparkar kan jag dock inte bedöma, där brister min egen kunskap om den franska kontexten.

Jag nickar medhållande när jag läser Mats Gellerfelts recension i SvD, där han bland annat skriver:

"Ändå har jag svårt att dela författarens pessimism. Det ges ju ut enormt många kvalitetsböcker – går man in i en av de riktiga bokhandlarna i Paris möts man av ett förbluffande utbud, även av mycket smal litteratur (plus drivor av svenska deckare). Nog är vi bokmalar tillräckligt många för att såväl boken som bokhandeln ska överleva?"

Förutom småsinta attacker mot bokhandeln i pressen och på nätet är det tre ur den hemliga panelen som väljer ut bokhandelns sortiment som blir utsatta för våld, till och med mordförsök. Hela historien är uppbyggd likt en deckare och berättelsen börjar med de tre angreppen. Men tyvärr blir det aldrig spännande och när upplösningen kommer, så känns den trist och urvattnad. Jag avslutar min läsning med ett stort Jaha?

Berättelsen gör det svårt för sig på många sätt. För det första: berättarperspektivet. Vem berättar? Det är en historia i tredje person, tills plötsligt ett ”mig” hoppar fram på sidan 47, men bara i en mening: ”Armel lade ordvalet på minnet, och det var han som upprepade det för mig senare.” (min kursiv). Vad är detta? Tittar berättare fram? Vem är det?

Så småningom börjar jag fatta mina misstankar om vem det är som är jaget, men hen tittar fram så sällan att jag hinner glömma bort att hen finns. Mycket irriterande, jag blir störd i läsningen. Det tillför absolut ingenting, utan är bara förvirrande.

Något annat som gör läsningen krånglig är kommittén som består av åtta medlemmar, varav alltså tre blir attackerade i bokens början. Jag har väldigt svårt att hänga med i vem som är vem, för de har inte bara sina vanliga namn, utan dessutom varsin pseudonym. Först senare får man en ordentlig redogörelse för vem som heter vad. Jag läser om de tre första kapitlen flera gånger för att försöka få grepp om vad som händer egentligen och vem det drabbar.

Bloggaren Bokmalen är inte heller överförtjust, men av helt andra anledningar än och stör sig på "namedropping och ströandet av titlar". Även Bleublancrouge stör sig på titel-name-droppingen. 

En tredje sak som stör mig är en av huvudpersonerna. Ivan, kallad Van. Jag tycker inte om honom. Han intresserar mig inte alls. Jag försöker tycka om honom, men det går inte. Francesca antyder att hon är förälskad i honom. Varför då? Han är för löst tecknad i kanterna för att jag ska få någon klar bild av honom. Han verkar inte otrevlig, nej då, men inte heller särskilt trevlig. Anonym, trots att han är en av huvudpersonerna. Han ska framstå som en intellektuell autodidakt bokälskare, men för mig är det ett intryck som överskuggar allt annat med honom: Han är gubbsjuk. Och jag kan inte förstå över huvud taget hur Anis till slut faller till föga för hans enträgna uppvaktning. Jag vill ropa till henne: NEJ! låt bli! Fortsätt håll dig på din kant!

Däremot tycker jag mycket om Francesca och även om Anis och Oscar som arbetar i bokhandeln. Trots att det handlar mindre om dem än om Van, lyckas författaren förmedla mer levande bilder av dem än av honom. Det finns en hel del annat som jag gillar också. Bokhandeln Au Bon Roman är verkligen en drömbokhandel, i stort sett som den boklåda jag själv har i mina drömmar. Och den delen i berättelsen som handlar om hur Francesca och Van bygger upp bokhandeln, deras samtal om goda romaner med varandra och andra, hur de väljer ut panelen och deras möten med dem är den delen i romanen som jag uppskattar och tycker om. Det är mumma för en litteratur- och bokälskande frankofil som jag själv.

Några andra som läst och tyckt: 

Mats Gellerfelt i SvD

Kåkå Olsen i Litteraturmagazinet
Bokmalen
Bokmania
Bleublancrouge

Sommarlån på bibblan

Egentligen hade jag tänkt att ha Cora Sandels Alberte-triogi som sommarläsning och lyssna på Bokcirkeln i P1 när de gjorde detsamma, men den idén föll på grund av att första delen var utlånad på min närmsta bibbla. Så då lånade jag lite annat istället. Hursomhelst så beställde jag Alberte och Jakob, fick besked om att den fanns att hämta och när jag väl kom iväg för att hämta mitt beställda ex såg jag försent att jag var för sent ute och så var den utlånad IGEN. Så då lånade jag lite till, av annat.

Sommarens läsning är med andra ord en salig blandning av böcker som jag velat läsa och vad som verkligen fanns för utlåning.

Tidsresenärens hustru av Audrey Niffenegger lånade jag för att jag tyckte så mycket om hennes Själens osaliga längtan som jag läste för några år sedan. Claude Izners Mordet i Eiffeltornet och övriga i serien har jag varit sugen på ända sedan jag läste om den och de andra i nämnda serie hos Calliope. Jag nöjder mig med den här så länge så får jag se om jag får mersmak.

Så har jag plockat på mig en Arne Dahl också. Jag är ingen stor deckarfantast, men gillar Arne Dahls böcker om A-gruppen och brukar läsa en eller två av dem på somrarna. Jag läser de inte i någon speciell ordning. Just i år har jag lånat Efterskalv men jag är snart klar även med Mörkertal - men den lyssnar jag på. Fint sällskap på väg till och från jobbet!

Så blev det också Kyssa sammet av Sarah Waters. Den blev ju så hyllad när den kom, men jag kom mig aldrig för att läsa den. Däremot läste jag Nattvakten och det är en sån där bok som fastnat.  Ytterligare två som jag lånat för att gillar författarna är Anna Gavaldas Lyckan är en sällsam fågel och Tatiana de Rosnays Bumerang. Börjar ana ett mönster här, i mina val ... Nå, Anna Gavalda kan vara en chansning. Jag blev otroligt förtjust i Tillsammans är man mindre ensam, men fullkomligen avskydde den lilla romanen Lyckan är en sällsam fågel. Men de korta novellerna i Je voudrais que quelqu'un m'attende quelque part tyckte jag om. Av Tatiana de Rosnay har jag bara läst Huset du älskade, och den gillade jag ju till största delen, även om jag fann den mörka hemligheten i historien lite väl förutsägbar och slutet lite väl smetigt. Även Bumerang är utgiven på trevliga Sekwa förlag, och det brukar borga för god kvalitet.

Faktiskt finns ytterligare en deckare i högen - Död i gryningen av Deon Meyer. Jag vet ingenting om Deon Meyer men fick en rekommendation tidigare i veckan och valde denna bara för det.

Slutligen en författare som jag varit nyfiken på i många år men aldrig läst något av: Anna-Karin Palm. Det är nästan så att jag inte tror mig själv när jag skriver det, har jag verkligen inte läst Målarens döttrar? Faunen? Nä, jag har inte det. Men nu ska jag i alla fall läsa hennes Snöängel.

Det enda jag funderar på är hur jag ska hinna. Zlatan har jag inte ens börjat på, ej heller En dåres försvarstal. Just nu håller jag på att läsa Drömbokhandeln (ytterligare en Sekwa-bok!) och jag har även en Joyce Carol Oates på gång, Lilla himlafågel, som jag har tagit en liten paus ifrån. Och på landet väntar ju Snabba cash, som jag ska läsa ut så fort jag kommer dit! Det blir allt som allt 13 böcker om jag räknar även de som jag har som pågående. Det borde jag hinna med om jag ger mig själv riktigt mycket skön lästid i sommar.