Visar inlägg med etikett Sekwa förlag. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Sekwa förlag. Visa alla inlägg

tisdag 24 september 2013

Franska frestelser ...


Sommarens läsning har inte bara inneburit Agaat och Lena Nyman för min del utan även lite annat smått och gott. Till exempel lite trevlig fransk litteratur, föredömligt utgiven på trevliga Sekwa förlag.

Jag började sommaren med den lilla korta romanen Allt jag önskar mig av Grégoire Delacourt, som handlar om en medelålders kvinna, Jo, som har en sybehörsaffär som inte går strålande, en blogg om sömnad och handarbete, en man (som också heter Jo) som verkar lagom hygglig, två utflyttade barn och på det hela taget ett vanligt liv. Så vinner hon högsta vinsten på lotto. Och allt ställs på ända. Men inte på det sättet som jag gissade och när jag trodde att jag hade listat ut nästa steg, blev jag förvånad igen. Så den lilla historien som jag trodde var en förutsägbar,  men trevlig bagatell, var något helt annat. Trevlig föralldel, och puttrig som en fransk småstad, men med en aning bitter eftersmak. Klart läsvärd, även om den inte går till historien  - i alla fall inte på min topplista.



Sekwa förlag brukar borga för god kvalitet och jag gillar verkligen deras utgivning överlag. Igelkottens elegans  av Muriel Barbéry var ett av mina första möten med förlaget, jag köpte och läste förstås Smaken av samma författare. Slukade Tatiana de Rosnays Bumerang och uppskattade även (till en viss del) Huset du älskade.  Den enda bok från Sekwa jag blivit riktigt besviken är Drömbokhandeln (varför skrev jag om här), men måste i alla fall ge förlaget en eloge för skicklig marknadsföring av densamma. Jag var så pepp och intresserad av den innan den ens getts ut tack vare skojig kommunikation kring boken.

Förra sommaren bestod halva min läshög av böcker från Sekwa. Så även i år visar det sig, förutom Grégoire Delacourt har jag även läst Underjordiska timmar av Delphine de Vigan och kod 400 av Sophie Divry. Jag kom aldrig riktigt bra in i kod 400, det är en lång monolog, som jag fann lite tröttsam tyvärr. Men Underjordiska timmar! Den gick inte att sluta läsa. Det är en ganska lågmäld berättelse, där det inte händer så mycket alls på det fysiska planet, samtidigt som det händer massor mentalt med huvudpersonen. Otroligt välskrivet och drabbande.
Nu surfar jag vidare på Sekwas hemsida och letar efter nya godbitar ...

tisdag 17 juli 2012

Drömbokhandeln förblir en dröm


Nu har jag läst ut Drömbokhandeln av Laurence Cossé, utgiven på trevliga Sekwa förlag, ett förlag som säkert skulle kunna kvala in som leverantör till en bokhandel med urvalsprinciper likt Au Bon Roman, som Drömbokhandeln handlar om (och varifrån jag hämtade bilden, tack tack).

Mina förväntningar på Drömbokhandeln var höga. Förväntningar som tyvärr inte infriades. Återigen drabbades jag och mitt läsande av den vanliga konflikten: höga förväntningar och du kan inte annat än att bli besviken.

Historien är på ett sätt enkel: Två litteraturälskare – Ivan och Francesca – startar en bokhandel i Paris som för enbart goda romaner. Det som kännetecknar en god roman enligt dem är i mångt och mycket klassikerna, men det finns även nyare litteratur i sortimentet som väljs ut av en oberoende en panel bestående av åtta personer, alla författare, vars verk Van och Francesca tycker om.

Att bokhandeln över huvud taget går att starta beror på att Francesca har pengar, både genom arv och affärer och hon går in med hela startkapitalet och Au Bon Roman kan öppna på Rue Dupuytren i S:t Germain.

Efter en succéartad start börjar bokhandel få problem – det finns många i bok-, förlags- och litteraturvärlden i Frankrike som inte kan tåla att Au Bon Roman kan finnas till och att den går bra.

Jag förstår inte riktigt det provocerande i det, men det kanhända att den franska marknaden ser annorlunda ut än den svenska, även om jag naturligtvis fattar att det är en stor dos ironi i berättelsen liksom kängor åt den franska litterturetablissemanget. Hur stora dessa kängor är och åt vilket håll de sparkar kan jag dock inte bedöma, där brister min egen kunskap om den franska kontexten.

Jag nickar medhållande när jag läser Mats Gellerfelts recension i SvD, där han bland annat skriver:

"Ändå har jag svårt att dela författarens pessimism. Det ges ju ut enormt många kvalitetsböcker – går man in i en av de riktiga bokhandlarna i Paris möts man av ett förbluffande utbud, även av mycket smal litteratur (plus drivor av svenska deckare). Nog är vi bokmalar tillräckligt många för att såväl boken som bokhandeln ska överleva?"

Förutom småsinta attacker mot bokhandeln i pressen och på nätet är det tre ur den hemliga panelen som väljer ut bokhandelns sortiment som blir utsatta för våld, till och med mordförsök. Hela historien är uppbyggd likt en deckare och berättelsen börjar med de tre angreppen. Men tyvärr blir det aldrig spännande och när upplösningen kommer, så känns den trist och urvattnad. Jag avslutar min läsning med ett stort Jaha?

Berättelsen gör det svårt för sig på många sätt. För det första: berättarperspektivet. Vem berättar? Det är en historia i tredje person, tills plötsligt ett ”mig” hoppar fram på sidan 47, men bara i en mening: ”Armel lade ordvalet på minnet, och det var han som upprepade det för mig senare.” (min kursiv). Vad är detta? Tittar berättare fram? Vem är det?

Så småningom börjar jag fatta mina misstankar om vem det är som är jaget, men hen tittar fram så sällan att jag hinner glömma bort att hen finns. Mycket irriterande, jag blir störd i läsningen. Det tillför absolut ingenting, utan är bara förvirrande.

Något annat som gör läsningen krånglig är kommittén som består av åtta medlemmar, varav alltså tre blir attackerade i bokens början. Jag har väldigt svårt att hänga med i vem som är vem, för de har inte bara sina vanliga namn, utan dessutom varsin pseudonym. Först senare får man en ordentlig redogörelse för vem som heter vad. Jag läser om de tre första kapitlen flera gånger för att försöka få grepp om vad som händer egentligen och vem det drabbar.

Bloggaren Bokmalen är inte heller överförtjust, men av helt andra anledningar än och stör sig på "namedropping och ströandet av titlar". Även Bleublancrouge stör sig på titel-name-droppingen. 

En tredje sak som stör mig är en av huvudpersonerna. Ivan, kallad Van. Jag tycker inte om honom. Han intresserar mig inte alls. Jag försöker tycka om honom, men det går inte. Francesca antyder att hon är förälskad i honom. Varför då? Han är för löst tecknad i kanterna för att jag ska få någon klar bild av honom. Han verkar inte otrevlig, nej då, men inte heller särskilt trevlig. Anonym, trots att han är en av huvudpersonerna. Han ska framstå som en intellektuell autodidakt bokälskare, men för mig är det ett intryck som överskuggar allt annat med honom: Han är gubbsjuk. Och jag kan inte förstå över huvud taget hur Anis till slut faller till föga för hans enträgna uppvaktning. Jag vill ropa till henne: NEJ! låt bli! Fortsätt håll dig på din kant!

Däremot tycker jag mycket om Francesca och även om Anis och Oscar som arbetar i bokhandeln. Trots att det handlar mindre om dem än om Van, lyckas författaren förmedla mer levande bilder av dem än av honom. Det finns en hel del annat som jag gillar också. Bokhandeln Au Bon Roman är verkligen en drömbokhandel, i stort sett som den boklåda jag själv har i mina drömmar. Och den delen i berättelsen som handlar om hur Francesca och Van bygger upp bokhandeln, deras samtal om goda romaner med varandra och andra, hur de väljer ut panelen och deras möten med dem är den delen i romanen som jag uppskattar och tycker om. Det är mumma för en litteratur- och bokälskande frankofil som jag själv.

Några andra som läst och tyckt: 

fredag 6 juli 2012

Sommarlån på bibblan

Egentligen hade jag tänkt att ha Cora Sandels Alberte-triogi som sommarläsning och lyssna på Bokcirkeln i P1 när de gjorde detsamma, men den idén föll på grund av att första delen var utlånad på min närmsta bibbla. Så då lånade jag lite annat istället. Hursomhelst så beställde jag Alberte och Jakob, fick besked om att den fanns att hämta och när jag väl kom iväg för att hämta mitt beställda ex såg jag försent att jag var för sent ute och så var den utlånad IGEN. Så då lånade jag lite till, av annat.

Sommarens läsning är med andra ord en salig blandning av böcker som jag velat läsa och vad som verkligen fanns för utlåning.

Tidsresenärens hustru av Audrey Niffenegger lånade jag för att jag tyckte så mycket om hennes Själens osaliga längtan som jag läste för några år sedan. Claude Izners Mordet i Eiffeltornet och övriga i serien har jag varit sugen på ända sedan jag läste om den och de andra i nämnda serie hos Calliope. Jag nöjder mig med den här så länge så får jag se om jag får mersmak.

Så har jag plockat på mig en Arne Dahl också. Jag är ingen stor deckarfantast, men gillar Arne Dahls böcker om A-gruppen och brukar läsa en eller två av dem på somrarna. Jag läser de inte i någon speciell ordning. Just i år har jag lånat Efterskalv men jag är snart klar även med Mörkertal - men den lyssnar jag på. Fint sällskap på väg till och från jobbet!

Så blev det också Kyssa sammet av Sarah Waters. Den blev ju så hyllad när den kom, men jag kom mig aldrig för att läsa den. Däremot läste jag Nattvakten och det är en sån där bok som fastnat.  Ytterligare två som jag lånat för att gillar författarna är Anna Gavaldas Lyckan är en sällsam fågel och Tatiana de Rosnays Bumerang. Börjar ana ett mönster här, i mina val ... Nå, Anna Gavalda kan vara en chansning. Jag blev otroligt förtjust i Tillsammans är man mindre ensam, men fullkomligen avskydde den lilla romanen Lyckan är en sällsam fågel. Men de korta novellerna i Je voudrais que quelqu'un m'attende quelque part tyckte jag om. Av Tatiana de Rosnay har jag bara läst Huset du älskade, och den gillade jag ju till största delen, även om jag fann den mörka hemligheten i historien lite väl förutsägbar och slutet lite väl smetigt. Även Bumerang är utgiven på trevliga Sekwa förlag, och det brukar borga för god kvalitet.

Faktiskt finns ytterligare en deckare i högen - Död i gryningen av Deon Meyer. Jag vet ingenting om Deon Meyer men fick en rekommendation tidigare i veckan och valde denna bara för det.

Slutligen en författare som jag varit nyfiken på i många år men aldrig läst något av: Anna-Karin Palm. Det är nästan så att jag inte tror mig själv när jag skriver det, har jag verkligen inte läst Målarens döttrar? Faunen? Nä, jag har inte det. Men nu ska jag i alla fall läsa hennes Snöängel.

Det enda jag funderar på är hur jag ska hinna. Zlatan har jag inte ens börjat på, ej heller En dåres försvarstal. Just nu håller jag på att läsa Drömbokhandeln (ytterligare en Sekwa-bok!) och jag har även en Joyce Carol Oates på gång, Lilla himlafågel, som jag har tagit en liten paus ifrån. Och på landet väntar ju Snabba cash, som jag ska läsa ut så fort jag kommer dit! Det blir allt som allt 13 böcker om jag räknar även de som jag har som pågående. Det borde jag hinna med om jag ger mig själv riktigt mycket skön lästid i sommar.


söndag 4 december 2011

Rose och Alexandrine på rue Childebert

Huset du älskade av Tatiana de Rosnay började jag läsa förra veckan på en flygning till London. Den ar perfekt för ändamålet. Lättsmält, småputtrig och trevlig. Jag tappade inte bort mig när jag var tvungen att lägga boken ifrån mig och den räckte nästan hela flygningen.

Som den frankofil jag är,  köpte jag boken därför att jag i stort sett alltid tycker om berättelser som utspelar sig i Paris, har hört mycket gott om författaren och har hittills aldrig blivit besviken på något ur Sekwas utgivning. (som har en bit av det vackra omslaget som header på hemsidan/bloggen!)

Huset du älskade handlar om Rose, änka, som fått veta att hennes hus ska jämnas med marken i Haussmans stora rivningar och omdaning av Paris. Det är alltså 1860-tal och en orolig period i Paris historia. Rose har lovar sin man, Armand, död sedan flera år tillbaka att aldrig överge huset och påbörjar ett brev till honom för att däri kunna lätta sitt hjärta och berätta om mörk hemlighet hon burit på i trettio år.

Jag var till en början tveksam till berättartekniken, brevromaner är jag inte särskilt förtjust i, men det kommer jag snabbt över. Det kanske haltar på sina ställen, men det stör mig inte. Vad som däremot stör mig är den stora hemska hemligheten som det flaggas för från början och hintas om tills det är dags att avslöja den. Och jag kan inte bli annat än besviken  när jag väl får veta (och blir inte förvånad, det är inte svårt att räkna ut vartåt det barkar). Huset du älskade kunde stått sig bra utan hemlighet.

Vad som är bokens styrka är när Rose beskriver det vanliga livet på rue Childebert, den lilla gatan där hennes hus är beläget. Här är jag med  - i Paris i slutet av 1860-talet. Kan riktigt känna dofterna från Alexandrines blomsterbutik, hör ljuden från gatan, förnimmer den varma kvalmiga sommarluften i Paris. Apropå Alexandrine - vad är hennes hemlighet? Jag trodde länge att jag skulle få veta mer om Alexandrine och hennes historia, men tyvärr. Där lämnar Tatiana de Rosnay mig i sticket. Men allt som allt var Rose och Alexandrine och de andra i kvarteret riktigt trevliga bekantskaper. Roses hemlighet hade som nämnts kunnat strykas, den gjorde ingenting för berättelsen mer än att jag blev irriterad. Släng in lite mer av Alexandrine - och mer av vad läsningen gör för Rose, det är riktigt bra delar i boken! - så hade det här kunnat bli en höjdare.

Både bland tidningarnas recensenster och i bokbloggosfären har meningarna varit delade. Just småputtrig (oj, andra gången jag använder detta ord som jag tror att jag faktiskt aldrig någonsin tidigare brukat!) och dylika uttryck tror jag att jag läser in hos de flesta. Jeana Jarlsbos recension i SvD känns ganska positiv, även om hon tycker att kärlekshistorien "dryper av sentimentalitet". Ingrid Elam i DN tycker att "det mesta är givet efter några sidor och intresset svalnar snabbt". 

Innan jag ens hade börjat läsa boken läste  jag vad Ann-Sofie på Breakfast Book Club skrev om den och blev lite tveksam för hon gillade inte alls. Jessica på Ord och inga visor tycker som jag att bitarna som handlar om Roses läsning är bra, men att berättelsen gärna som hon skriver "hade kunnat skava lite mer".  Det håller jag verkligen med om.  Bokmalen blir frustrerad i sin läsning och tycker att Rose, huvudpersonen är ett mähä - något jag inte alls håller med om. Bokomaten är den som är mest positiv och kallar boken avkopplande - och det kan jag definitivt skriva under på. 

måndag 28 november 2011

Huset du älskade

Har precis sträckläst en mycket trevlig liten bok. Huset du älskade av Tatiana de Rosnay. Utgiven på svenska av det trevliga förlaget Sekwa. Kommer snart att berätta mer om boken.

onsdag 4 augusti 2010

Smaken är som baken

Ursäkta vitsen i rubben, kunde inte låta bli. Jag läser just nu Smaken av Muriel Barbery. Jag tyckte ju mycket mycket om Igelkottens elegans av samma författare och köpte såldes Smaken när den kom ut. Kan meddela att jag är lite besviken. Men bara lite. För jag förstod att det inte skulle bli samma slags läsupplevelse, så mina förväntningar var inte alltför högt ställda. Smaken utspelar sig i samma hus som Igelkotten, men huvudpersonen är den här gången matkritikern som dör. Han spelar en ganska liten roll i Igelkottens elegans, men här har han huvudrollen och det är på själva dödsbädden som berättelsen utspelar sig. fel - det är utgångspunkten för berättandet, där han blickar tillbaka på sitt liv genom en smak i taget, eller ett ämne i taget, som till exempel "kött" eller "fisk". Så träffar jag på några anda bekanta från förra boken också, men den kära Renée (portvakten i Igelkotten, tillika huvudperson) känner jag knappt igen här, trots att hennes avsnitt är ur hennes perspektiv.

Smaken och Igelkottens elegans är utgivna på det trevliga förlaget Sekwa, som ger ut franskspråkig litteratur översatt till svenska. Enligt deras hemsida har "Samtida, kvinnliga författare företräde". Som feminist och frankofil går det ju inte annat än att fullkomligt älska den inställningen. Det är Sekwa som också ger ut Claire Castillon och den nyligen utkomna Himlen i Bay City av Catherine Mavrikakis (recenserad både i DN och SvD), som jag sneglat lite på i bokhandeln. Måste nog läsa den också. Det blir SEKWA-festival i sensommar för mig ...