Visar inlägg med etikett recensioner. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett recensioner. Visa alla inlägg

måndag 5 januari 2015

Från Nobel till August

Efter Birgitta Stenberg gav salongen sig i kast med 2014 års Nobelpristagare: Patrick Modiano. Om honom tyckte vi mycket. Hälften an gänget läste Nätternas Gräs och andra hälften Lilla smycket.

Lilla Smycket-läsarnas enda invändning var att det märktes att författaren är man. Flera menade att de hade haft svårt att identifiera Lilla Smycket som kvinna, utan tänkte på personen som man, kanske på grund av att författaren är man och kanske inte lyckats hel i gestaltningen? Det ska vara osagt - det kan ju bero på läsarnas inneboende normer också.

I den lilla romanen Nätternas Gräs kändes det som om det aldrig var dag. Till stor del stämmer det. Det är gryning, sen eftermiddag, kvällning, skymning, natt. Väldigt många nattliga promenader i ett sömnigt Paris. Men jag gick tillbaka och letade efter några scener i dagsljus - och de finns där. Dock är de inte så många och känslan är någon slags diffus skymning romanen igenom.

Jean, romanen huvudperson, går och går. Han går genom Paris (mest på vänstra sidan, i Cité Universitaire, kvarteren runt Montparnasse, långa trista (enlig Jean) boulevard de Raspail, Jardin des Plantes ... Han går på gatorna, han flanerar i sitt minne, han upptäcker de kvarter han promenerat i många år tidigare på nytt.

Varenda mening är perfekt känns det som. Inte ett ord för mycket. Inte heller för lite. Jag läser den  i översättning, men kan nästan höra originalet under läsningen. Mats Gellerfeldt i SvD anser att den är "stilistiskt genomarbetad till perfektionismens gräns" och det har han väldigt rätt i.

Själva berättelsen blir en slags pusseldeckare, med en gåta omöjlig att lösa. Tiden som gått har obarmhärtigt gått och suddat ut spår och ledtrådar. För mig gör det inget. Den stora behållningen tycker jag är framför allt stilistiskt. Varje ord tycks vägt på våg. Ett uttryck som återkommer på flera ställen är "en spricka i tiden" - och det är i denna spricka som Jean rör sig, fram och tillbaka. "Vackrare än så blir det knappast" tycker Jens Christian Brandt i Aftonbladet. Jag håller med.

tisdag 17 juli 2012

Drömbokhandeln förblir en dröm


Nu har jag läst ut Drömbokhandeln av Laurence Cossé, utgiven på trevliga Sekwa förlag, ett förlag som säkert skulle kunna kvala in som leverantör till en bokhandel med urvalsprinciper likt Au Bon Roman, som Drömbokhandeln handlar om (och varifrån jag hämtade bilden, tack tack).

Mina förväntningar på Drömbokhandeln var höga. Förväntningar som tyvärr inte infriades. Återigen drabbades jag och mitt läsande av den vanliga konflikten: höga förväntningar och du kan inte annat än att bli besviken.

Historien är på ett sätt enkel: Två litteraturälskare – Ivan och Francesca – startar en bokhandel i Paris som för enbart goda romaner. Det som kännetecknar en god roman enligt dem är i mångt och mycket klassikerna, men det finns även nyare litteratur i sortimentet som väljs ut av en oberoende en panel bestående av åtta personer, alla författare, vars verk Van och Francesca tycker om.

Att bokhandeln över huvud taget går att starta beror på att Francesca har pengar, både genom arv och affärer och hon går in med hela startkapitalet och Au Bon Roman kan öppna på Rue Dupuytren i S:t Germain.

Efter en succéartad start börjar bokhandel få problem – det finns många i bok-, förlags- och litteraturvärlden i Frankrike som inte kan tåla att Au Bon Roman kan finnas till och att den går bra.

Jag förstår inte riktigt det provocerande i det, men det kanhända att den franska marknaden ser annorlunda ut än den svenska, även om jag naturligtvis fattar att det är en stor dos ironi i berättelsen liksom kängor åt den franska litterturetablissemanget. Hur stora dessa kängor är och åt vilket håll de sparkar kan jag dock inte bedöma, där brister min egen kunskap om den franska kontexten.

Jag nickar medhållande när jag läser Mats Gellerfelts recension i SvD, där han bland annat skriver:

"Ändå har jag svårt att dela författarens pessimism. Det ges ju ut enormt många kvalitetsböcker – går man in i en av de riktiga bokhandlarna i Paris möts man av ett förbluffande utbud, även av mycket smal litteratur (plus drivor av svenska deckare). Nog är vi bokmalar tillräckligt många för att såväl boken som bokhandeln ska överleva?"

Förutom småsinta attacker mot bokhandeln i pressen och på nätet är det tre ur den hemliga panelen som väljer ut bokhandelns sortiment som blir utsatta för våld, till och med mordförsök. Hela historien är uppbyggd likt en deckare och berättelsen börjar med de tre angreppen. Men tyvärr blir det aldrig spännande och när upplösningen kommer, så känns den trist och urvattnad. Jag avslutar min läsning med ett stort Jaha?

Berättelsen gör det svårt för sig på många sätt. För det första: berättarperspektivet. Vem berättar? Det är en historia i tredje person, tills plötsligt ett ”mig” hoppar fram på sidan 47, men bara i en mening: ”Armel lade ordvalet på minnet, och det var han som upprepade det för mig senare.” (min kursiv). Vad är detta? Tittar berättare fram? Vem är det?

Så småningom börjar jag fatta mina misstankar om vem det är som är jaget, men hen tittar fram så sällan att jag hinner glömma bort att hen finns. Mycket irriterande, jag blir störd i läsningen. Det tillför absolut ingenting, utan är bara förvirrande.

Något annat som gör läsningen krånglig är kommittén som består av åtta medlemmar, varav alltså tre blir attackerade i bokens början. Jag har väldigt svårt att hänga med i vem som är vem, för de har inte bara sina vanliga namn, utan dessutom varsin pseudonym. Först senare får man en ordentlig redogörelse för vem som heter vad. Jag läser om de tre första kapitlen flera gånger för att försöka få grepp om vad som händer egentligen och vem det drabbar.

Bloggaren Bokmalen är inte heller överförtjust, men av helt andra anledningar än och stör sig på "namedropping och ströandet av titlar". Även Bleublancrouge stör sig på titel-name-droppingen. 

En tredje sak som stör mig är en av huvudpersonerna. Ivan, kallad Van. Jag tycker inte om honom. Han intresserar mig inte alls. Jag försöker tycka om honom, men det går inte. Francesca antyder att hon är förälskad i honom. Varför då? Han är för löst tecknad i kanterna för att jag ska få någon klar bild av honom. Han verkar inte otrevlig, nej då, men inte heller särskilt trevlig. Anonym, trots att han är en av huvudpersonerna. Han ska framstå som en intellektuell autodidakt bokälskare, men för mig är det ett intryck som överskuggar allt annat med honom: Han är gubbsjuk. Och jag kan inte förstå över huvud taget hur Anis till slut faller till föga för hans enträgna uppvaktning. Jag vill ropa till henne: NEJ! låt bli! Fortsätt håll dig på din kant!

Däremot tycker jag mycket om Francesca och även om Anis och Oscar som arbetar i bokhandeln. Trots att det handlar mindre om dem än om Van, lyckas författaren förmedla mer levande bilder av dem än av honom. Det finns en hel del annat som jag gillar också. Bokhandeln Au Bon Roman är verkligen en drömbokhandel, i stort sett som den boklåda jag själv har i mina drömmar. Och den delen i berättelsen som handlar om hur Francesca och Van bygger upp bokhandeln, deras samtal om goda romaner med varandra och andra, hur de väljer ut panelen och deras möten med dem är den delen i romanen som jag uppskattar och tycker om. Det är mumma för en litteratur- och bokälskande frankofil som jag själv.

Några andra som läst och tyckt: 

söndag 22 januari 2012

Färdigskojat!

Å vad jag tyckte om Grand Final i skojarbranschen! Den kändes lättläst, djup, allvarsam och humoristisk på samma gång. Jag njöt allra mest av skildringarna från Lillemors intellektuella kretsar, som redogörelserna av hur det går till i Akademien och beskrivningar från arbetet med förlaget. Och vem om inte Kerstin Ekman vet vad hon talar om - även om jag naturligtvis förstås att boken är fiktion, och just det här med fiktionen är också något påpekas med jämna mellanrum av såväl Lillemor som Babba.

Till en början väger mina sympatier ganska jämnt mellan de båda kvinnorna, jag finner Babba djärv, smart och rolig. Men Lillemor är inget dumhuvud hon heller och i sista fjärdedelen av boken är jag bara lojal mot Lillemor. Beskrivningen av Babba blir också mer och mer kritisk allteftersom berättelsen framskrider, så det kan ju vara Ekmans avsikt att jag som läsare ska känna just så. Jag njöt av varje boksida och tyckte att romanen höll hela vägen, men på en punkt vacklar jag och det är en ganska central punkt. Jag fattar inte vad Lillemor är så rädd för. Att bedrägeriet ska uppdagas är det som är meningen att hon ska vara rädd för, och när Lillemor fått tag på manuset (paperassen! lärde mig även ett nytt bra av ord av Ekman!) förstår jag precis, men blir mer och mer frågande allteftersom. Ju mer jag får läsa om hur de båda kvinnorna formar författarskapet som förkroppsligas av Lillemor, så undrar jag mer och mer vad Lillemor egentligen har att frukta. Hon skulle kunna trycka dit Babba hur lätt som helst med hjälp av pengar och sin intellektuella makt, men är på något sätt i Babbas våld.

Nå. Det här är "storartad intellektuell underhållning" som Jens Liljestrand skrev i sin recension i DN. Jag kan bara hålla med.

Andra som läst, recensera och tyckt till: Calliope Books, SvD, GP, Expressen, Annika Koldenius, Kommunalarbetaren, Bokmania, LitteraturMagazinet, Kristianstadsbladet, Sydsvenskan, Kulturbloggen