Från Nobel till August

Efter Birgitta Stenberg gav salongen sig i kast med 2014 års Nobelpristagare: Patrick Modiano. Om honom tyckte vi mycket. Hälften an gänget läste Nätternas Gräs och andra hälften Lilla smycket.

Lilla Smycket-läsarnas enda invändning var att det märktes att författaren är man. Flera menade att de hade haft svårt att identifiera Lilla Smycket som kvinna, utan tänkte på personen som man, kanske på grund av att författaren är man och kanske inte lyckats hel i gestaltningen? Det ska vara osagt - det kan ju bero på läsarnas inneboende normer också.

I den lilla romanen Nätternas Gräs kändes det som om det aldrig var dag. Till stor del stämmer det. Det är gryning, sen eftermiddag, kvällning, skymning, natt. Väldigt många nattliga promenader i ett sömnigt Paris. Men jag gick tillbaka och letade efter några scener i dagsljus - och de finns där. Dock är de inte så många och känslan är någon slags diffus skymning romanen igenom.

Jean, romanen huvudperson, går och går. Han går genom Paris (mest på vänstra sidan, i Cité Universitaire, kvarteren runt Montparnasse, långa trista (enlig Jean) boulevard de Raspail, Jardin des Plantes ... Han går på gatorna, han flanerar i sitt minne, han upptäcker de kvarter han promenerat i många år tidigare på nytt.

Varenda mening är perfekt känns det som. Inte ett ord för mycket. Inte heller för lite. Jag läser den  i översättning, men kan nästan höra originalet under läsningen. Mats Gellerfeldt i SvD anser att den är "stilistiskt genomarbetad till perfektionismens gräns" och det har han väldigt rätt i.

Själva berättelsen blir en slags pusseldeckare, med en gåta omöjlig att lösa. Tiden som gått har obarmhärtigt gått och suddat ut spår och ledtrådar. För mig gör det inget. Den stora behållningen tycker jag är framför allt stilistiskt. Varje ord tycks vägt på våg. Ett uttryck som återkommer på flera ställen är "en spricka i tiden" - och det är i denna spricka som Jean rör sig, fram och tillbaka. "Vackrare än så blir det knappast" tycker Jens Christian Brandt i Aftonbladet. Jag håller med.

När jag gav Suzanne Reuter ett redigt boktips

Just nu läser skådespelerskan Suzanne Reuter En halv gul sol. Hoppas jag i alla fall! Den kvällen jag reste till Paris besökte jag Pocket Shop på Arlanda och gick omkring länge och valde och funderade. För min del blev det ju till slut Igelkotten elegans, vilket lustigt nog dessutom var den första boken jag funderade på som ressällskap.

Medan jag gick där och noga övervägde vad jag skulle köpa och läsa kom två damer in i butiken och bad butiksbiträdet om råd. De ville läsa något afrikansk och helst från Tanzania, för det var dit de var på väg. Han berättade vad butiken hade inne från Afrika, det var bland annat just En halv gul sol och Damernas detektivbyrå, men ingen av dem - och inget annat heller som fans i butiken just då - vare sig kom ifrån eller utspelade sig i Tanzania.

De visste inte vad de skulle köpa, och funderade fram och tillbaka - skulle de verkligen ta En halv gul sol ...? Då kunde jag inte hålla mig längre och berättade vad jag tyckte om boken, kort vad den handlade om och hur den var uppbyggd - ivrigt påhejad och flankerad av butiksbiträdet (heter det butiksbiträde förresten? Det här var en kunnig, trevlig och serviceinriktad ung man som jag på något vis tycker förtjänar en annan benämning än just butiksbiträde) som också fyllde i med sina upplevelser av boken och vad andra kunder hade tyckt.

Det blev köp. Suzanne Reuter och hennes väninna (också en skådespelerska som jag kände igen, men inte vet namnet på) gick därifrån med både En halv gul sol och något mer och de diskuterade på vägen ut ur butiken vem som skulle få börja med boken. Så nu hoppas jag att de inte blir besvikna!

Här kan du hitta vad andra bloggare skriver om En halv gul sol av Chimamanda Ngozi Adichie