När man måste ge upp

För några år sedan hade jag lite Kambodja-tema på min läsning och läste både Jesper Huors Sista resan till Phnom Penh och Pol Pots leende av Peter Fröding Idling. Båda mycket bra och läsvärda, om detta har jag skrivit  här och här. Jag hade därför mycket höga förväntningar på Peter Fröding Idlings Sång till den storm som ska komma, som var en av de böcker som följde med mig hem från Bokmässan förra hösten. Såhär snart ett år senare kan jag bara konstatera att det inte riktigt blev som jag hoppats. Jag började entusiastiskt att läsa, men kände ganska snart att det här inte riktigt var vad jag hade förväntat mig. Läsningen gick trögt och någonstans halvvägs hamnade boken i den där högen av ej avslutade böcker. Idag plockade jag med ny energi fram den igen, jag vill ju så gärna tycka att det är himlastormande bra, men tyvärr. Det är för torrt, för detaljerat, för mycket avstånd mellan mig och karaktärerna. Ja, lite för... tråkigt helt enkelt. För mig. Jag vet ju att andra tycker helt annorlunda. Hur som helst så tänker jag som vanligt att det finns alldeles för många böcker i världen som jag verkligen vill, men aldrig kommer att hinna läsa och ger upp Sång till den storm... för att hinna med någon av dem istället. Men jag måste erkänna att det är med sorg jag ställer den outläst i bokhyllan.

Nästa bok på schemat - Ian McEwans Sweet Tooth. Den hann jag knappt börja läsa innan maken snodde den av mig. Nu har jag dock snott tillbaka den. Tar med den ut i solen på balkongen med en kopp kaffe!

Pol Pots leende

Jag har påbörjat minst tre olika blogginlägg om Pol Pots leende av Peter Fröding Idling, men kommer ingen vart. Så nu säger jag så här - läs den. Läs den om du vill veta mer om Kambodjas blodiga historia, om landet och om folket. Läs den om du vill möta människor vars liv på olika sätt drabbades av röda khmerernas terrorvälde - de Pol Pot-trogna, offren och västerlänningar som ville tro på den perfekta kommunistiska staten. Och läs den inte minst för reflektionerna, funderingarna och resonemangen.

Lässugen!

Jag antar att ett av syftena med en tidskrift som Vi läser är att få folk att bli lässugna och jag måste säga att de lyckas. Efter att ha läst större delen av tidskriften på tåget hem igår hade jag samlat på mig ett par spännande boktips och var rejält lässugen. Artikeln av Peter Fröberg Idling om Åsa Lindeborgs minnen av sin pappa och hur dessa påverkats av hennes succebok var oerhört intressant liksom reportaget om Shakespeare and Company (måste åka till Paris för att besöka denna fantastiska litterära plats). Kändisförfattarnas hyllningar till sina hundar var dock inte fullt lika inspirerande.

Sammanfattningsvis måste jag ge tidskriften med beröm godkänt. Har lite kvar att läsa i detta nummer och kommer sedan att se fram emot nästa.

Liten Kambodja-festival

Har precis läst ut Jesper Huors bok Sista resan till Pnohm Pehn som handlar om Kambodja. Om Kambodjas historia, särskilt revolutionen och skräckväldet under röda khmererna, och vad som hände med Jespers egen pappa, Someth Huor, som en dag lämnade fru och barn i Berlin, där han var diplomat för att återvända till Kambodja. Det är skakande läsning. Someth Huor blev mördad, redan efter några dagar i sitt forna hemland.

Det märks att Jesper Huor är journalist, för det är med journalistens arbetssätt han tar tag i sin egen historia och inte minst i sina föräldrars. Helt rätt val, eftersom historien han berättar i högsta grad är både personlig och privat. Men det blir aldrig smetigt. Han försöker inte försköna, han försöker förstå och förklara.

Nu ska jag börja läsa Peter Fröberg Idlings Pol Pots leende, som i vissa delar faktiskt återger samma historia som Huor berättar. Bland annat reser en svensk vänförening med Jan Myrdal (och Jesper Huors mamma bland andra) i spetsen till Kambodja och reser runt i landet. De skriver artiklar, fotar och dokumenterar sin resa och sprider en mycket positiv bild av landet när de återvänder till Sverige. Om jag har förtsått det hela rätt är det idag bara Jan Myrdal som hårdnackat försvarar den märkliga regimen som rådde i Kambodja. Nå, mer om det lär jag lära mig med nästa bok på listan, Pol Pots Leende alltså.

Sträckläsning

På grund av sängläge sedan juldagen har jag läst enormt mycket. Sputnikälskling tog slut på knappt två dagar och ÅÅÅÅÅÅÅ vad jag tyckte om den. Jag tror faktiskt att den seglar upp på vinnarpallen av mina Murakami-favoriter. Eller tampas i alla fall om den där förstaplatsen i hård konkurrens med Fågeln som vrider upp världen. Ibland så lämnar ju Murakami läsaren lite åt sitt eget öde och det är många lösa tåtar att försöka knyppla ihop. Ibland kan det verka störande, många har jag märkt, irriterar sig på bristen av vägledning genom ibland komplexa texter. Men här tycker jag att han trots ett halvöppet slut knyter ihop historien - om än löst - men ändå.

Sedan tog jag mig an nästa salong-bok, det vill säga Is och vatten, vatten och is av Majgull Axelsson. Tidigare har jag bara läst Aprilhäxan av samma författare, en bok jag tyckte mycket om. Is och vatten, vatten och is gör mig inte besviken. Historien är en slags deckarhistoria, skulle jag vilja säga fastän jag hör redan massor som protesterar. Och med samma driv som i en god deckare kunde jag knappt lägga ifrån mig boken och den tog slut alldeles för fort. Jag har massor mer att säga om denna, men väntar förstås tills vi Wind Up Women ses nästa gång. Faktiskt bara om två veckor.

Nu läser jag Sista resan till Pnohm Pehn av Jesper Huor. Den ingår i min egen lilla Kambodja -festival, där den hittills enda andra boken utgörs av Pol Pots leende av Peter Fröberg Idling. Den står således i tur. 

Därefter ska jag ta mig an två riktiga tjockisar: De välvilliga av Jonathan Littel och Blonde av Joyce Carol Oates.