Hejdå sommar, välkommen höst!

Hurra hurra hurra - nu är hösten här! Även om sommaren har varit underbar på alla sätt, inte minst väder- och bokläsningsmässigt kan jag inte låta bli att njuta av att dagarna nu blir kortare och kallare och inte minst njuter jag av den höga klara luften. Finns inget bättre höstluft tycker jag. I alla fall inte vad gäller just luft.

Salongen har haft sitt första möte för hösten och trots att vi hade tre böcker att avhandla tog själva bokdiskussionen ganska kort tid i anspråk. Mycket beroende på att alla inte hade hunnit läsa alla böcker. Till exempel blev Josefin Klougart lite styvmoderligt behandlad, bara två i salongen hade läst En av oss sover. Däremot hade väl alla läst Jag heter inte Miriam av Majgull Axelsson och vi stämde glatt och villigt in i hyllningskören. Men samtidigt sa vi åt oss på skarpen att NU FÅR DET VARA NOG med romaner som behandlar andra världskriget. Vi har en klar övervikt av krigslitteratur i läslistan. Som jag misstänkte gick åsikterna isär om Murakamis Den färglöse herr Tazaki. Denna lågmälda berättelse och en tillika lågmäld man, är ej min Murakamifavorit, men Cattis tyckte att den seglade upp jämsides med hennes favorit Norwegian Wood. Och det är ju den Murakami-berättelse som jag tycker sämst om, så ingen av oss förvånades över detta.

Till nästa gång bestämde vi oss för att läsa Birgitta Stenberg. Vi var flera som hade hade läst flera av hennes böcker, men ingen hade läst Alla Vilda, så valet föll på den. Alla vilda är också titeln på en dokumentär om Birgitta Stenberg - se den:Alla vilda - en dokumentär om Birgitta Stenberg

Passar även på att tipsa om Apelsinmannen som finns i Öppet arkiv.

Marathonläsning i sommar

Sommaravslutning i salongen hade vi för en tid sedan och romanen som diskuterades var Kerstin Thorvalls Jag minns alla mina älskare och hur de brukade ta på mig. Alla utom David var närvarande och alla tyckte om boken. Vi ville ju gärna läsa något av Kerstin Thorvall efter att vi läste Kerstin Thorvall Book Club eller Det mest förbjudna 2.0.

Det blev en hel del jämförande med annan "bekännelselitteratur" (avskyr ordet, men kom inte på något bättre just nu) och vi var rörande överens om att Kerstin Thorvall står i en klass för sig. Så oerhört välskrivet  - texten löper på som ett rinnande vatten och helt plötsligt var boken utläst och alltihop kändes så LÄTT. Lätt i betydelsen smidigt, lättläst utan att vara tunt, glädjefyllt … I någon mening känns det som om texten verkade ha skrivits ner i all hast, som det kom sig, men som alla vet och förstår så betyder det samtidigt att texterna är enormt genomarbetade för att just få den där lätta känslan.

Eftersom det nu är en hel sommar tills vi ses igen bestämde vi att sommarläsningen ska bestå av tre böcker: Jag heter inte Miriam av Majgull Axelsson, En av oss sover av Josefine Klougart och Den färglöse herr Tazaki av WOW:s husgud och storfavorit Haruki Murakami.

Murakami har vi ju betat av några titlar av, men även Majgull Axelsson har förekommit i salongen tidigare. Hoppas mycket på  Jag heter inte Miriam - lysande recensioner och andra omdömen har skruvat upp förväntningarna.

Personligen har jag lagt till ytterligare några titlar på listan och tänkte beta av den här högen i sommar. 

Tröstar mig med Murakami

buhu ... ingen WOW-träff i kväll för min del. Jag som hade sett fram emot att prata Spelreglerna av Jonas Karlsson för att inte tala om Tranströmer. Kanske att någon eller några i salongen till och med kunde läsa en dikt eller två? Anna-Karin delade med sig av sin favorit via mejl i morse och det gjorde mig på något bättre humör.

Själv tröstar jag mig med rödvin, ost och kex och Murakami. Har precis börjat läsa 1Q84 Tredje boken. Och sveptes direkt in i Aomames värld som är just 1Q84 - och som kännetecknas av bland annat två månar på himlen. Ska hon stanna där? Kommer hon och Tengo att träffas? Får alla som letar efter dem tag på dem?

Frågorna är många och det enda jag kan göra är att läsa vidare. Den fina bilden lånade jag av Norstedts)

Flippat blev surrealistiskt blev galet blev konstigt

Jag har nu läst ut 1Q84, både första och andra boken. Hade ju en liten paus emellan med bland annat Båten och The Summer without men för att nämna två. Sedan förra veckan någon gång har jag dock helhjärtat ägnat mig åt andra boken av 1Q84 och NU ÄR JAG ARG. Arg för att behöva vänta på den tredje  - för jag har lämnats i sticket.  Nu står jag här med stora förväntningar på trean, sorg över att ettan och tvåan är utlästa och kan inte göra annat än att VÄNTA.

De sista sidorna

jag har onödligt lite kvar i första delan av 1Q84 och nu har det blivit RIKTIGT utflippat. LOVE IT! Jag var ju lite tveksam till en början, men nu är jag helt inkorporerad i Tokyo 1984 och tycker inte alls det är märkligt att himlen plötsligt hartvå månar.

Som tur är ligger del två och väntar på Konsum Zinkensdamm (ja, sedan Posten 1) lade ner sina kontor 2) sa upp avtalet med min närmsta butik på hörnet, hämtar jag numera paket på Konsum) och som tur är har dde öppet inorgon eftersom jag glömde mobilen när jag var där idag. Mobilen innehållende sms:et med uppgifterna de behöver för att hitta paketet.

Imorgon blir det således ny tur till Konsum för inom en mycket snar framtid har jag inget att läsa.

Djupt inne i Murakami-land

Jag har nu läst lite mer än hälften i 1Q84 och är fullkomligt fast, fångad, tagen - och nu kan jag inte komma fler synonymer av hur inne jag är i berättelsen. (fjättrad? fängslad? det låter så negativt - jag menar ju gripen i betydelsen trollbunden på ett ungefär...). Nå.

Var till en början faktiskt lite skeptisk, även om jag gillade det jag läste. Mitt tidiga omdöme var att den hade potential, men tyckte att berättelsen kändes gubbig och småtrist på sina ställen. Många fasta yppiga bröst har passerat för att inte tala om en av huvudpersonerna som med sin extremt vältränade fasta kropp bland annat ägnar sig kravlöst sex med äldre, gärna skalliga män.

Men både Aomame och Tengo har nu fångat (där var det igen!) mitt hjärta och jag måste få veta hur det går för dem, vad som driver dem och ser med spänning fram emot att de ska träffas. Igen - visar det sig. Långsamt och suggestivt har jag jag fastnat lite mer varje dag och nu är jag helt inne i den märkliga och intrikata väv som Murakami skapat.

Kan inte annat än att hålla med DN:s Jonas Thente som i sin recension av 1Q84 skriver:

"Bara under den timme det har tagit att skriva ovanstående, har Haruki Murakamis roman(er) fortsatt växa i mig. Han har den förmågan. Jag tror att hans största tillgång är att han är en av få nutida romanförfattare vars verk man verkligen känner behov att tala om, diskutera med andra läsare. Man vill sätta på spel hans märkliga röra av japansk och västerländsk kultur; hans alkemiska dekokter av nutida kvant fysik och uråldrig folktro."

Tycker att han slår huvudet på spiken. Murakamis berättelser fortsätter att växa inuti läsaren. Jag vågar påstå att det inte går en dag utan att jag har sällskap av Kafka Tamura, Toru Okada och Mei Kasahara. Av naturliga skäl umgås jag allra mest just med Tengo och Aomame - och längtar tills vi ses igen.


Jag har sagt det förr och säger det igen: Jag är så GLAD över att det finns två delar på svenska av 1Q84 och dessutom en tredje på väg. Den fina bilden stal jag fräckt från Murakamis fan-sida på Facebook. 

Det finns TRE av 1Q84

Jag är ju inte påläst (skammen! skammen!). Här njuter jag för fullt av ettan, ser redan fram emot tvåan när jag nu på kvällskvisten får denna lilla present: den plötsliga vetskapen om att det finns TRE av dem.

Eftersom 1Q84 idag släpps i bokhandeln (och jag antar att dagens datum därmed var första recensionsdag) anmäls den i ett flertal tidningar. Bland annat i SvD, DN och Sydsvenskan. Jag lär få anledning att återkomma till det. Men just nu - läsa vidare. 

Stör mig inte, jag läser

Fullt upptagen med 1Q84. Omdöme hittills: Gillar. Potential: Mycket god.

Murakami-fest

De här trevliga böckerna kom hem till mig alldeles nyss. Så jag behöver inte fundera på vad jag ska läsa härnäst. Nu gäller det bara att välja i vilken ordning de ska intas!

Fågeln ännu en gång eller 1Q84?

Som Cattis i denna salong och många andra redan uppmärksammat är vårens bokcirkelbok i P1 Murakamis Fågeln som vrider upp världen. Boken som inspirerat oss till namnet på såväl salong som blogg.

När vi startade bloggen, ett år efter att salongen hade haft sin premiär på restaurang Järnet i Gamla Stan, behövde vi ett namn. Cattis och jag spånade kring namn på kända författare eller titlar och kom på att vi ville heta Wind Up Birds, eftersom vi avgudar Murakami (intill besatthetens gräns hos vissa, inga namn nämnda) och för att vi är såna birds förstås. Det vara bara det att att adressen windupbirds.blogspot.com var upptaget så vi ändrade raskt till travestin Wind up Women och förkortade det till snärtiga WOW. Och det dröjde minst ett halvår innan vi ens upptäckte att förkortningen är felaktig, men då hade den liksom namnet redan satt sig och så är det med det.

Jag är lite sugen på att följa Bokcirkelns i P1 läsning av Fågeln ... Jag läste den för två år sedan och det var en av mina bästa läsupplevelser. Jag ar hittills gillat samtliga Murakami jag läst, men Fågeln... och Kafka på Stranden tillhör dem jag gillat allra bäst. I salongen har vi två som håller Norwegian Wood högst, men den tycker jag minst om av alla Murakami jag läst.

Men jag måste erkänna att hur sugen jag än är på att följa bokcirkeln och läsa om min favorit-Murakami så är nog min längtan efter att hugga in på något helt nytt av vår favorit ÄNNU större. 1Q84 kommer i svensk översättning på Norstedts i mars. Månne det blir vår nästa salongsbok? Eller en djupdykning i Murakamis författarskap och både läsa nytt och läsa om? Decisions, decisions!

Blev just lite uppiggad!

När jag läste det här . Kulturradions Bokcirkel tar sig alltså an Murakamis The wind up bird. Hm, man kanske ska haka på det. Vad säger ni andra i salongen?

Läsåret 2009

Inspirerad av flera andra bok- och litteraturbloggar (till exempel Bokbabbel-Magix) får jag för mig att summera mitt läs- och bokår 2009. Jag har läst allt som allt tjugo böcker, men fyra av dem har jag inte läst ut. Av dessa tjugo var några riktigt stora läsupplevelser - Blonde, En halv gul sol och What I talk about when I talk about Running - var och en på sitt sätt. Bara en var så sdålig att jag inte kommer att läsa ut den, och det var Ängelns lek av Carlos Ruiz Zafon. Jag tvivlar på att jag kommer läsa klart Revolutionary Road, men man vet aldrig ... Jag lovar i alla fall att under 2010 läsa ut Edelcrantz förbindelser! Den påbörjade jag redan 2008 och den förtjänar att bli utläst!

Jag började året med Pol Pots leende av Peter Fröberg Idling, efter att strax före jul läst Jesper Huors Sista resan till Pnohm Penh. Tyckte om båda, men bäst om Huors bok. Mer om dem skrev jag om i inlägget Liten Kambodja-festival från den 2 januari. Och Cattis, som också bloggar här (ja det är väldigt förvissrande att vi har så lika namn...) ville låna, men fick inte, så hon var tvungen att skaffa boken själv. Även Cattis tyckte om den och vad hon tyckte skrev hon om i inlägget Mer bra läsning från den 1 februari.

Efter min Kambodja-festival köpte jag och började läsa The End of Mr Y av Scarlett Thomas. Jag tyckte att den var enormt lovande till en början, men blev sedermera besviken och tyckte att sista fjärdedelen var riktigt trist. Här och här har jag luftat mina åsikter om den Men den är helt klart den snyggaste pocketboken jag någonsin sett, med sina svärtade sidor!

Årets första salongsbok var Revolutionary Road av Richard Yates, som jag kämpade med under vårvintern. Till skillnad från de andra i salongen, var jag inte överförtjust, och läste faktiskt inte ens ut boken. Istället kunde jag inte låta bli Helena Henschens I skuggan av ett brott, som jag tyckte mycket om.

Därefter sträckläste jag This Charming Man av Marian Keyes - eftersom jag är en sucker av smaskig chic-lit. Bara att erkänna. Och den höll vad den lovade.

I salongen föll valet på Reglerna av Sara Mannheimer efter Revolutionary Road. Men eftersom jag redan läst den, börade jag iställe läsa Blonde av Joyce Carol Oates. Och kunde inte sluta. Så jag var lite sen att börja med nästa salongsbok, som var Oscar Waos korta men förunderliga liv av Junot Diaz.

Nästa salongsbok blev Jhumpa Lahiris fina novellsamling Främmande Jord och däremellan klämde jag in Siri Hustvedts Lili Dahls förtrollning och strax därefter fick Johanna Nilssons De i utkanten älskande och SOS från mänskligheten påbörja min sommarläsning.

Under resten av sommaren ägnade jag mig återigen åt Edelcrantz förbindelser, påbörjad redan tidigare, men aldrig avslutad (ännu ej klar! - mer om det här) samt åt Ängelns lek av Carlos Ruiz Zafon. Ängels lek var en STOR besvikelse. Jag fullkomligen älskade Vindens Skugga och hade högt ställda förväntningar som alldeles kom på skam. Och efter halva boken GAV JAG UPP. och jag kommer inte läsa ut den. Däremot kommer jag att läsa klart Edelcrantz, vad det lider.

Min stösrta upplevelse under sommaren var förstås en MURAKAMI: What I talk about when I talk about Running, som fick mig att både vilja springa ett marathon och skriva minst en roman. Vi får väl se hur det blir med de sakerna!

Sedan började jag läsa Allt är Upplyst av Jonathan Safran Foer - en bok som jag köpte efter att tillsammans med Anna-Karin varit och lyssnat på JCO när hon var på Kulturhuset - och om det besöket skrev jag det långa inlägget JCO var underbar. Allt är upplyst blev också vår nästa salongsbok efter Edelcrantz förbindelser, som jag är osäker på om någon av oss läste ut? Jag var tyvärr inte med på just den träffen.

Under sensommaren och den tidiga hösten var jag totalt uppslukad av En halv gul sol som jag fick låna av en kollega. och tyckte mycket mycket om. Efter den läste jag Slumdog Millionaire och äntligen läste jag ut Anna Gavaldas novellsamling Je voudrais que quelqu' un m'attende quelque part - den var mycket trevlig! - och påbörjade sedan Javier Marias Alla själar, som jag dock fick avbryta för att börja på Buddenbrooks - som jag alltså läste de sista sisdorna ur bara häromdagen. Återupptog genast läsningen av Alla själar och om jag skyndar mig riktigt så hinner jag nog läsa ut den i år.

Men den stackars Edelcrantz får vackert vänta med att bli färdigläst till nästa år.

Måste ha: Kjell Westös senaste

Ända sedan jag av en slump läste Vådan av att vara Skrake har jag varit en stor beundrare av Kjell Westö. Fullkomligen älskade både Drakarna över Helsingfors och nyss nämnda Skrake, särskilt Skrake.

Inga övriga jämförelser men Kjell Westö är den enda som -förutom vår husgud i salongen Murakami - kunnat beskriva den där meditativa glädjen i löpning. I Vådan av att vara Skrake springer huvudpersonen en hel del och har som mål att uppnå ett speciellt tillstånd han upplever när det går riktigt bra med löpningen. Han kallar det för "det lätta svävandet". Och alla som springer förtsår precis vad han talar om. Det är ju det man vill åt - när allt bara flyter på, till synes utan ansträngning, eller rättare sagt där ansträngningen blir en del av njutningen.

Hursom. Nu har Kjell Westö kommit med en ny roman, som därmed avslutar hans Helsingfors-svit. Gå inte ensam ut i natten heter den, har ett härligt retro-omslag och recenseras av en av mina favoritrecensenter i SvD idag.

Murakami och Persson

Jag håller ju på med flera böcker samtidigt - det gör jag alltid, men lite extar nu på sommaren. Läser med STORT NÖJE Murakamis What I talk about when I talk about Running - LOVE IT - och kommer att ge bort den till alla mina läsande och springande vänner. Och den som är allra bäst lämpad för gåvan är mingranne, som springer marathon, läser mycket och DESSUTOM håller på att skriva en roman. HAn kommer att älska denna lilla pärla till bok!

Hursom, så glömde jag den på landet när vi åkte in till stan igen i onsdags och här hemma fick jag således återuppta bekantskapen med Malte Persson och Edelcrantz förbindelser. Och det var inte alls dumt ska jag säga! Jag började ju att läsa den redan i vintras, men slutade mitt i och kom inte för mig att börja igen. Så nu när jag ånyo började läsa där jag var, kände jag inte alls igen mig ytan fick helt sonika börja från början igen.

En bok som jag allvarligt överväger att inte slutföra är Ängelns lek av Carlos Ruiz Zafon. Lika mycket som jag tyckte om Vindens skugga, lika illa tycker jag om Ängeln. Vilken smörja. Men det kan hända att dess cliff-hangers tar överhanden och att jag måste läsa ut den i alla fall.

En ny läs-session på gång

... för nu sticker jag till min lilla ö där det inte finns något annat att göra än att LÄSA och NJUTA av livet. Bilden visar vår lilla veranda, där sitter jag och läser och läser och läser bakom rosenbusken!

Just nu Murakamis What I talk about when I talk about Running, JCO's Dödgrävarens dotter, Ruiz Zafons Ängelns lek och Jonathan Strange & Mr Norrell av Susanna Clarke. den går låååångsamt att läsa, för jag ser knappt vad det står, så liten är graden på texten.

Däremellan tar jag ibland något lättsmält, min mamma har lämnat en hög med chick-lit och självklart dignar lilla landets bokhyllor av tummade deckare, av deckarrävar som PD James, Bo Balderson och Elizabeth George.

JCO var underbar

Smart, witty, trevlig och mycket mer personlig och öppnare än vad jag hade förväntat mig. Så kan man kort sammanfatta mina tankar kring Joyce Carol Oates på Kulturhuset igår.

Samtalet kretsade mycket kring hennes dagböcker, eller rättare sagt utgick från dem. Därifrån tog samtalet vindlingar åt alla möjliga håll.

Flera gånger sa hon att "nej det här vill jag inte alls tala om" och så pratade hon om det som hon inte ville i alla fall, men Hans Olav Brenner, som intervjuade henne, var överlag väldigt hänsynstagande och lämnade utan vidare de ämnen hon inte ville prata om. Jag hade kanske önskat fler frågor från hans sida, men det funkade ändå bra.

En bok hon nämnde flera gånger var Bellefleur och den har jag inte läst. Måste läsa förstås. Och Det var vi som var Mulvaneys har delvis fått en ny innebörd sedan jag igår fick veta att katten Muffin i boken är verklighetens katten Muffin.

Till min stora glädje pratade hon länge om Blonde och berättade bland annat om den grundliga research hon gjorde inför den boken. Vad jag också tyckte var spännande att höra var om själva metoden hon använder när hon skriver, även om hon medgav att hon överdrev en aning sa hon att det handlade om 1 procent nytt och 99 procents reviderande. Om detta står det tydligen i dagböckerna också - för hon lär ha övergett en metod (att ha ett helt färdigt utkast att utgå ifrån) till förmån för denna, vid ett speciellt tillfälle. I samband med det berättade hon att hade sprungit mycket, både utomhus och på löpband och liksom tänkte ut boken under springandet. Detta tyckte jag var extra kul att höra, inte minst för att jag själv springer en massa (skriver inge böcker dock) och vet hur bra tankarna flyger under tiden och för att jag just nu läser Murakamis What I talk about when I talk about running och han utvecklar liknande tankar som JCO vädrade igår.

Om hennes enorma produktivitet nämndes egentligen inte så mycket, men när hon berättade om sin skrivmetod tyckte jag min ana några svar, eftersom hon ofta lägger undan helt färdiga manuskript som sedan får "ligga till sig". Så tar hon fram dem efter ett år, eller till och med längre, läser, redigerar och kanske publicerar. Vi fick veta att det existerar ett antal färdiga manus som inte publicerats. Spännande! Dödgrävarens dotter till exempel låg i en byrålåda (eller om det nu var ett skåp) i 18 månader. Inte konstigt att hon kan ge ut en bok om året, när det finns färdiga manus att plocka fram!

Väldigt trevligt var det att få hra om hennes klasser och tros att hon inte ville prata så mycket om sina studenter, kunde hon i alla fall nämna två berömda författare hon haft i sina klasser: Jodie Picault och Jonathan Safran Foer. Har inte läst! Note to self: Låna genast dessa båda på bibblan.

Det hela avslutades med frågestund från publiken och jag funderade på om det var något jag undrade över, men kom mig inte för att fråga. Utanför såldes dagböckerna, liksom andra JCO-verk och Anna-Karin köpte en signerad utgåva av just dagböckerna. Jag köpte ingenting! Men jag gick därifrån berikad, upprymd, inspirerad och ännu mer nyfiken på de böcker av henne jag ännu inte läst.

Böcker jag vill läsa i sommar

Snart är det flytt ut till landet som gäller för mig och jag ser fram emot lata dagar, inte i hängmattan, men väl på en skuggig veranda med utsikt över vattnet. Där kommer jag att tillbringa mina dagar, tillsammans med en kopp kaffe och mina böcker, och titt som tätt titta ut över gräsmattan och njuta av de rara lekande barnen som springer omkring och leker roliga utelekar med varandra. Sweet.

Böckerna som åker med till landet:
- Jonathan Strange & Mr Norrell av Susanna Clarke. Denna bok var med som någon slags bonus i mitt senaste paket från Adlibris. Jag vet ingenting opm denna bok, men tjock är den! Vid en snabb googling upptäcker jag att boken har en egen hemsida: Titta här! Måste säga att det verkar lovande.

- What I talk about when I talk about Running av husguden Murakami. Jag har tjatat om den så mycket att ytterligare känns överflödigt. Särskilt som jag ännu inte läst boken.

- Ängelns lek av Carlos Ruiz Zafon, som jag börjat läsa, men annat kom emellan. Den åker med till verandan.

- De böcker i sviten om A-gruppen av Arne Dahl som jag ännu inte läst. På Arne Dahls/Jan Arnalds hemsida finns en förteckning och utförlig presentation av böckerna i serien. Jag tror att Jan Arnald bor någonstans i närheten av mig, för jag ser honom ofta. Han - eller rättare sagt Aiolos Tidskrift & förlag - har hursomhelst kontor i samma kvarter där jag bor.

- Jag kommer gräva lite chick litt-högen också. Det är lättsamt och kul att läsa när jag lämnar verandan för badklipporna eller stranden och eftersom det är pocketpocker behöver jag inte vara rädd om dem. Det gör ingenting om de blir saltstänkta av vågorna eller om det spills kaffe och saft i dem. De bor på landetr tills ingen längre vill veta av dem, då eldar vi upp dem i öppna spisen i vårt eget lilla bokbål.

- Klassiker! Som jag skrev tidigare ska det ju vara en klassiker i år. Det är min egen lilla litteraturspaning som jag gärna ska utveckla ytterligare vid ett senare tillfälle. Den här sommaren tror jag att jag ska ägna mig åt svenska klassiker. Jag tänker mig några Strindberg - (inte minst eftersom vi varje sommar besöker Strindbergs skrivarstuga på Kymmendö ett par gånger, det är en lagom utflykt från vår lilla ö . Och som alla vet var det Kymmendö som stod modell för Strindbergs Hemsö ), en samling med berättelser av Kyrklund som köpte på bokrean för ett par år sedan, men inte kommit för mig att läsa och kanske tar jag läser om sviten om Fröknarna von Pahlen av Agnes von Krusenstjerna, för det gör jag då och då när jag längtar efter herrskapsromantik från seklets början kryddat med homoerotik.

En ny Murakami

Fick sent omsider senaste DN:s Boklördag i min hand. Där hittar jag en glad nyhet i en notis: En ny roman av Haruki Murakami har kommit ut i Japan. IQ84 heter den och tydligen har intresset varit så stort att bara förhandsbeställningarna gjort att förlaget tvingats utöka den första upplagan från 100 000 till 480 000 exemplar.

Lite kvällsshopping framför datorn

Jag har tjatat om den flera gånger tidigare, men nu blev det äntligen av. Efter några klick på AdLibris kommer snart What I talk about when I talk about running hem till mig! Den utlösande faktorn var faktiskt ett inlägg jag lästa på Calliope Books och som jag kommenterade på följande sätt:

"Jag förstår inte varför jag ännu inte skaffat denna bok! Har önskat mig den så länge, och trodde först att jag skulle få den i födelsedagspresent (fyller år på hösten) men när det blev tji hade jag hoppast på julklapp. När den uteblev även i julklappssäcken bestämde jag mig för att ta saken i egna i händer, men det har inte hänt! 

Jag som 

1) älskar Murakami 2) älskar att springa 3) gillar skildringar av folk som springer "

I övrigt köpte jag även Jhumpa Lahiris bok, Främmande jord, som är den vi ska läsa i salongen till nästa gång (tisdagen efter midsommar ses vi igen!), ett Tintinalbum (mer om det senare) och dessutom fick jag en gratisbok, oklart varför.

För att återgå till läsning och löpning kan jag starkt rekommendera Kjell Westö och hans Vådan av att vara Skrake. Där beskriver huvudpersonen känslan i löpningen när det flyter på som bäst, när allt bara stämmer som "det lätta svävandet". Och sedan jag läste den har jag försökt att uppnå samma tillstånd. Jag är inte där än, men titt som tätt hittar jag något som är mitt lätta svävande och jag jobbar stenhårt på att det ska komma oftare.

Snart dags för salong igen

På tisdag är dags igen för ett möte i den litterära salongen. Den här gången har vi läst Reglerna av Sara Mannheimer. Jag köpte boken på Debutbar på Kulturhuset för ett år sedan och läste den under hösten. Den är mycket speciell på många sätt och jag har ju redan lagt ut texten om den i flera inlägg här på bloggen, men ska kanske hitta något nytt att tillföra när vi nu ska diskutera den allihopa! Det ska bli väldigt intressant att höra vad de andra tycker.

Under tiden funderar jag på vad jag ska bidra med för läsönskning till nästa tillfälle. Redan förra gången nämnde jag Historikern av Elizabeth Kostova, en bok jag har i min ägo sedan några år tillbaka, men ännu ej läst. Jag läser gärna er Murakami, för trots att vi är sådana Murakami-lovers i salongen har vi hittills inom formerna för vår bokcirkel enbart läst Kafka på Stranden. Sedan har vi i sanningens namn diskuterat en hel del Murakami i alla fall.

Klassiker har vi vi också pratat om att vi vill läsa och diskutera. Jag skulle gärna läsa om alla härliga Jane Austen, inte minst Emma som är min Austen-favorit. Här har jag återigen blivit nedröstad. Vi har pratat om de stora ryssarna, dock utan att kunna enas. Jag håller på Tjechov, någon annan på Dostojevskij och någon tredje på Gogol (se bild på Gogol!)

Kanske jag tar och plockar fram en av alla "böcker-du-måste-läsa-innan-du-dör"-listor och så kan vi börja bocka av.