Det här med att liksom aldrig bli klar med en bok

Det går troll i min läsning av Edelcrantz förbindelser. Jag började läsa den i vintras och la den åt sidan, för jag fick annat att läsa. Återupptog den nu i sommar, sedan vi bestämt att vi skulle ha den som salongsbok (och om inget oförutsett inträffar ska vi diskutera den nu på måndag!) och fick börja om från början, för jag hade glömt allt vad jag hade läst. Det gjorde mig ingenting, tvärtom, jag tyckte att det var bra och jag läste på duktigt och var nog så underhållen av den, när lösningen blev avbruten på nytt av landetvistelse.

Nu har jag hunnit till hälften ungefär men alla andra böcker jag har på gång är intressantare och jag har svårt att motivera mig att ta upp just Edelcrantz när jag har Jonathan Safran Foer som pockar på uppmärksamhet.

Och ändå tycker jag ju att Malte Perssons roman är bra! Språket är fantastiskt, jag tycker verkligen han har lyckats att fånga en fläkt av 1700-talet (ingen kan veta om det var så man pratade på 1700-talet, men jag förutsätter att Malte Persson har tagit reda på så mycket det går) och jag tycker mig i alla fall förflyttad till tiden då romanen utspelar sig. Historien är fängslande, här finns gott om intriger och rävspel kryddat med kungligheter och adelsmän. och ändå är det som att det inte riktigt vill sig. Ska göra ett försök till nu ikväll.