onsdag 30 september 2015

Så mycket böcker, så lite tid


Bokhögarna på nattduksbordet växer något ohemult trots flitig läsning.

Läser och läser och läser, men ändå räcker tiden inte till ... Just nu håller jag på med The paying guests av Sara Waters och so far so good, kan jag säga. Jag har tyckt mycket om allt jag läst av Sarah Waters hittills och jag anar att den här inte kommer att göra mig besviken.

Cilla Naumann står på tur (därför överst i yttersta högen) för det är salongsboken för tillfället, som vi ska diskutera den 22 oktober, här hos mig. Vi har tillfälligt frångått vår krogtradition, på grund av att vårt nya ställa, Bistro Rouge, mycket olämpligt bytte ägare (igen! det var inte längesedan alls) precis när vi höll på att försöka boka in vår nästa träff.

Under Cilla Naumann ligger Oksanens senaste, som inte ens är särskilt ny längre och den har jag dessvärre ingen lust att läsa sedan min salongskollega Cattis bad om tillåtelse att sluta läsa den för att hon inte gillade. Det skulle i och för sig kunna vara en anledning till att jag skulle uppskatta den, för jag och Cattis brukar sällan tycka likadant om böcker vi läser. men i det här fallet har jag hört samma sak från flera, så det tar emot.

Utan personligt ansvar av Lena Andersson är sorgligt oläst även den, liksom både Wolf Hall av Hilary Mantel och Aldermanns arvinge av Gabriella Håkansson. Den sistnämnda fick jag i födelsedagspresent för TVÅ ÅR SEDAN och fortsättningen, Kättarnas tempel, som kom förra året är inte ens införskaffad. Ännu - är det bäst att jag lägger till, för Gabriella Håkansson är en av mina absoluta favoriter och jag har köpt eller fått och har kvar alla böcker som getts ut av henne och planerar att fortsätta med det. Apropå favoriter så har jag även Kerstin Ekman i högen. Hennes senaste roman, med den vackra titeln Då var allt levande och lustigt, köpte jag och fick signerad på Sigtuna Litterturfestival, men inte heller den har jag börjat på.

Nu får nog Sarah Waters vänta en aning, så att jag säkert hinner läsa Cilla Naumanns Bära barnet hem, innan det är dags att diskutera den i salongen den 22 oktober. Även den införskaffad och signerad på Sigtuna Litteraturfestival. Och sedan får jag nog lov att ta långledigt för att avverka och njuta av alla olästa böcker som ligger där och väntar på mig.



tisdag 12 maj 2015

Sara Danius och Tom Rachman i chambre separée

Här har hela vintern och hela våren passerat utan att bloggen hängt med i salongens lässvängningar. Sedan i januari när har hunnit med Kristina Sandbergs Att föda ett barn, vissa av oss läste hela trilogin. Blandade reaktioner, men alla var överens om att det var mästerligt skrivet. Anna-Karin sa till och med att hon fick andnöd och pulsökning av Maj och gäddan. Ja kära nån. Stackars Maj.

Efter Maj var det därför ett helt logiskt val att ge sig i kast med Husmoderns död av Sara Danius. Vi var flera i salongen som hade hört hennes sommarprat och andra som hört hennes vinterprat. Oavsett prat var vi för övrigt nyfikna på henne i alla fall. Om Husmoderns död tyckte undertecknad mycket, men reaktionerna var blandade i salongen. Och så fängslande kanske inte essäerna var trots allt, för det var väl knappast någon som hade hunnit läsa dem alla.

Så för att få något mer lättsmält föll valet på Tom Rachman och hans Stora makters uppgång och fall. Recenserad Ulrika Milles i DN i somras. Kan konstatera att Ulrika Milles tyckte bättre om romanen än vad jag gjorde, som blev gruvligt besviken. Det kan i och för sig ha att göra med att jag tyckte väldigt mycket om De imperfekta. Therese Eriksson i SvD var inte lika förtjus som Milles.

Vad som var mer spännande än själva boken var att vi fick tillgång till ett chambre separée i det nya etablissamang där vi nuförtiden håller våra litterära salonger. Till nästa gång vi ses, vilket är redan den 20 maj,  läser vi Förtvivlade människor av Paula Fox. Jag hade aldrig hört talas om den, men har nu lärt mig att det är en roman från 1970 i nyöversättning som jämförs med John Williams Stoner från 1965 som ju fått ett sånt uppsving.

Anna Hallberg i DN tycker att den håller för flera omläsningar - och det låter ju lovande. Vi får se om resten av salongen håller med ...

måndag 5 januari 2015

Från Nobel till August

Efter Birgitta Stenberg gav salongen sig i kast med 2014 års Nobelpristagare: Patrick Modiano. Om honom tyckte vi mycket. Hälften an gänget läste Nätternas Gräs och andra hälften Lilla smycket.

Lilla Smycket-läsarnas enda invändning var att det märktes att författaren är man. Flera menade att de hade haft svårt att identifiera Lilla Smycket som kvinna, utan tänkte på personen som man, kanske på grund av att författaren är man och kanske inte lyckats hel i gestaltningen? Det ska vara osagt - det kan ju bero på läsarnas inneboende normer också.

I den lilla romanen Nätternas Gräs kändes det som om det aldrig var dag. Till stor del stämmer det. Det är gryning, sen eftermiddag, kvällning, skymning, natt. Väldigt många nattliga promenader i ett sömnigt Paris. Men jag gick tillbaka och letade efter några scener i dagsljus - och de finns där. Dock är de inte så många och känslan är någon slags diffus skymning romanen igenom.

Jean, romanen huvudperson, går och går. Han går genom Paris (mest på vänstra sidan, i Cité Universitaire, kvarteren runt Montparnasse, långa trista (enlig Jean) boulevard de Raspail, Jardin des Plantes ... Han går på gatorna, han flanerar i sitt minne, han upptäcker de kvarter han promenerat i många år tidigare på nytt.

Varenda mening är perfekt känns det som. Inte ett ord för mycket. Inte heller för lite. Jag läser den  i översättning, men kan nästan höra originalet under läsningen. Mats Gellerfeldt i SvD anser att den är "stilistiskt genomarbetad till perfektionismens gräns" och det har han väldigt rätt i.

Själva berättelsen blir en slags pusseldeckare, med en gåta omöjlig att lösa. Tiden som gått har obarmhärtigt gått och suddat ut spår och ledtrådar. För mig gör det inget. Den stora behållningen tycker jag är framför allt stilistiskt. Varje ord tycks vägt på våg. Ett uttryck som återkommer på flera ställen är "en spricka i tiden" - och det är i denna spricka som Jean rör sig, fram och tillbaka. "Vackrare än så blir det knappast" tycker Jens Christian Brandt i Aftonbladet. Jag håller med.