Sara Danius och Tom Rachman i chambre separée

Här har hela vintern och hela våren passerat utan att bloggen hängt med i salongens lässvängningar. Sedan i januari när har hunnit med Kristina Sandbergs Att föda ett barn, vissa av oss läste hela trilogin. Blandade reaktioner, men alla var överens om att det var mästerligt skrivet. Anna-Karin sa till och med att hon fick andnöd och pulsökning av Maj och gäddan. Ja kära nån. Stackars Maj.

Efter Maj var det därför ett helt logiskt val att ge sig i kast med Husmoderns död av Sara Danius. Vi var flera i salongen som hade hört hennes sommarprat och andra som hört hennes vinterprat. Oavsett prat var vi för övrigt nyfikna på henne i alla fall. Om Husmoderns död tyckte undertecknad mycket, men reaktionerna var blandade i salongen. Och så fängslande kanske inte essäerna var trots allt, för det var väl knappast någon som hade hunnit läsa dem alla.

Så för att få något mer lättsmält föll valet på Tom Rachman och hans Stora makters uppgång och fall. Recenserad Ulrika Milles i DN i somras. Kan konstatera att Ulrika Milles tyckte bättre om romanen än vad jag gjorde, som blev gruvligt besviken. Det kan i och för sig ha att göra med att jag tyckte väldigt mycket om De imperfekta. Therese Eriksson i SvD var inte lika förtjus som Milles.

Vad som var mer spännande än själva boken var att vi fick tillgång till ett chambre separée i det nya etablissamang där vi nuförtiden håller våra litterära salonger. Till nästa gång vi ses, vilket är redan den 20 maj,  läser vi Förtvivlade människor av Paula Fox. Jag hade aldrig hört talas om den, men har nu lärt mig att det är en roman från 1970 i nyöversättning som jämförs med John Williams Stoner från 1965 som ju fått ett sånt uppsving.

Anna Hallberg i DN tycker att den håller för flera omläsningar - och det låter ju lovande. Vi får se om resten av salongen håller med ...

Från Nobel till August

Efter Birgitta Stenberg gav salongen sig i kast med 2014 års Nobelpristagare: Patrick Modiano. Om honom tyckte vi mycket. Hälften an gänget läste Nätternas Gräs och andra hälften Lilla smycket.

Lilla Smycket-läsarnas enda invändning var att det märktes att författaren är man. Flera menade att de hade haft svårt att identifiera Lilla Smycket som kvinna, utan tänkte på personen som man, kanske på grund av att författaren är man och kanske inte lyckats hel i gestaltningen? Det ska vara osagt - det kan ju bero på läsarnas inneboende normer också.

I den lilla romanen Nätternas Gräs kändes det som om det aldrig var dag. Till stor del stämmer det. Det är gryning, sen eftermiddag, kvällning, skymning, natt. Väldigt många nattliga promenader i ett sömnigt Paris. Men jag gick tillbaka och letade efter några scener i dagsljus - och de finns där. Dock är de inte så många och känslan är någon slags diffus skymning romanen igenom.

Jean, romanen huvudperson, går och går. Han går genom Paris (mest på vänstra sidan, i Cité Universitaire, kvarteren runt Montparnasse, långa trista (enlig Jean) boulevard de Raspail, Jardin des Plantes ... Han går på gatorna, han flanerar i sitt minne, han upptäcker de kvarter han promenerat i många år tidigare på nytt.

Varenda mening är perfekt känns det som. Inte ett ord för mycket. Inte heller för lite. Jag läser den  i översättning, men kan nästan höra originalet under läsningen. Mats Gellerfeldt i SvD anser att den är "stilistiskt genomarbetad till perfektionismens gräns" och det har han väldigt rätt i.

Själva berättelsen blir en slags pusseldeckare, med en gåta omöjlig att lösa. Tiden som gått har obarmhärtigt gått och suddat ut spår och ledtrådar. För mig gör det inget. Den stora behållningen tycker jag är framför allt stilistiskt. Varje ord tycks vägt på våg. Ett uttryck som återkommer på flera ställen är "en spricka i tiden" - och det är i denna spricka som Jean rör sig, fram och tillbaka. "Vackrare än så blir det knappast" tycker Jens Christian Brandt i Aftonbladet. Jag håller med.

Besvikelse över Alla vilda

Jag läste alla Billy-böckerna med stor behållning för mina barn när de var små och när jag var riktigt ung läste jag Kärlek i Europa. Nu har jag nyligen läst om Kärlek i Europa samt Alla vilda. Och konstaterar att jag inte gillar. 

När författaren Birgitta Stenberg nyligen dog, var det flera i salongen som påpekade att de aldrig läst något av henne. Nu bestämde salongen att vi läser Alla Vilda till nästa träff.

Jag ska inte här göra någon större utläggning, men konstaterar kort att jag är besviken. Tycker att boken var tråkig. Och slarvigt skriven! Hade Birgitta Stenberg ingen redaktör? Till saken hör att jag hade hyfsat stora förväntningar, för jag gillade verkligen Birgitta Stenberg som människa. 

Det låter ju som om jag kände henne och det gjorde jag inte, men eftersom hon var så pass öppen och självutlämnande i alla möjliga medier, så kändes det nästan som att jag kände henne.

Tyckte till exempel enormt mycket om hennes sommarprogram (som du kan lyssna på här) som sändes 2010 och fullkomligen älskade Allvarligt talat i P1, som var med Birgitta Stenberg och Märta Tikkanen. Och när Apelsinmannen sändes i SVT (finns på Öppet arkiv nu!) satt jag som klistrad vid tv:n.

Väntade mig mer av romanen. Kanske finns det andra som är bättre - hon var ju rejält produktiv. Eller så är det så här enkelt, att jag helt enkelt var fascinerad av människan, men inte av författarskapet.

Lånar omslagsbilden av Vi läser, dels för att bilden är fantastisk, men också för att artikeln om Birgitta Stenberg var väldigt fin och värdig.

Hejdå sommar, välkommen höst!

Hurra hurra hurra - nu är hösten här! Även om sommaren har varit underbar på alla sätt, inte minst väder- och bokläsningsmässigt kan jag inte låta bli att njuta av att dagarna nu blir kortare och kallare och inte minst njuter jag av den höga klara luften. Finns inget bättre höstluft tycker jag. I alla fall inte vad gäller just luft.

Salongen har haft sitt första möte för hösten och trots att vi hade tre böcker att avhandla tog själva bokdiskussionen ganska kort tid i anspråk. Mycket beroende på att alla inte hade hunnit läsa alla böcker. Till exempel blev Josefin Klougart lite styvmoderligt behandlad, bara två i salongen hade läst En av oss sover. Däremot hade väl alla läst Jag heter inte Miriam av Majgull Axelsson och vi stämde glatt och villigt in i hyllningskören. Men samtidigt sa vi åt oss på skarpen att NU FÅR DET VARA NOG med romaner som behandlar andra världskriget. Vi har en klar övervikt av krigslitteratur i läslistan. Som jag misstänkte gick åsikterna isär om Murakamis Den färglöse herr Tazaki. Denna lågmälda berättelse och en tillika lågmäld man, är ej min Murakamifavorit, men Cattis tyckte att den seglade upp jämsides med hennes favorit Norwegian Wood. Och det är ju den Murakami-berättelse som jag tycker sämst om, så ingen av oss förvånades över detta.

Till nästa gång bestämde vi oss för att läsa Birgitta Stenberg. Vi var flera som hade hade läst flera av hennes böcker, men ingen hade läst Alla Vilda, så valet föll på den. Alla vilda är också titeln på en dokumentär om Birgitta Stenberg - se den:Alla vilda - en dokumentär om Birgitta Stenberg

Passar även på att tipsa om Apelsinmannen som finns i Öppet arkiv.

Marathonläsning i sommar

Sommaravslutning i salongen hade vi för en tid sedan och romanen som diskuterades var Kerstin Thorvalls Jag minns alla mina älskare och hur de brukade ta på mig. Alla utom David var närvarande och alla tyckte om boken. Vi ville ju gärna läsa något av Kerstin Thorvall efter att vi läste Kerstin Thorvall Book Club eller Det mest förbjudna 2.0.

Det blev en hel del jämförande med annan "bekännelselitteratur" (avskyr ordet, men kom inte på något bättre just nu) och vi var rörande överens om att Kerstin Thorvall står i en klass för sig. Så oerhört välskrivet  - texten löper på som ett rinnande vatten och helt plötsligt var boken utläst och alltihop kändes så LÄTT. Lätt i betydelsen smidigt, lättläst utan att vara tunt, glädjefyllt … I någon mening känns det som om texten verkade ha skrivits ner i all hast, som det kom sig, men som alla vet och förstår så betyder det samtidigt att texterna är enormt genomarbetade för att just få den där lätta känslan.

Eftersom det nu är en hel sommar tills vi ses igen bestämde vi att sommarläsningen ska bestå av tre böcker: Jag heter inte Miriam av Majgull Axelsson, En av oss sover av Josefine Klougart och Den färglöse herr Tazaki av WOW:s husgud och storfavorit Haruki Murakami.

Murakami har vi ju betat av några titlar av, men även Majgull Axelsson har förekommit i salongen tidigare. Hoppas mycket på  Jag heter inte Miriam - lysande recensioner och andra omdömen har skruvat upp förväntningarna.

Personligen har jag lagt till ytterligare några titlar på listan och tänkte beta av den här högen i sommar. 

Gråter och skrattar om vartannat

Måste hålla upp boken framför ansiktet pga rödgråten

Fick precis ett anrop om boktips av en god vän och tipsade genast om den boken jag läser just nu: Förr eller senare exploderar jag av John Green.

Den handlar om 16-åriga Hazel som har cancer, så svår att hon inte ens går i skolan längre. Men hon är übersmart, har läst in hela high school och pluggar nu på college. Hon träffar en kille, Gus, i en stödgrupp för cancersjuka och de börjar dejta.

Just nu har jag kommit så långt i läsningen att de ska åka till Amsterdam tillsammans och där hälsa på en författare som  skrivit enbart en bok, men som råkar vara Hazels favoritbok. Nå. Det hela är förstås outsägligt sorgligt, men samtidigt väldigt kul. Så idag har jag gråtfest, bara avbruten av enstaka skrattanfall. 

Barnet och böckerna

Böcker är viktiga grejer för alla i det här hemmet och läsning pågår ständigt. Barnet och jag pratar också ofta om det vi läser, inte minst nu med vårt Harry Potter-race. Det är många saker att fundera och resonera kring och det är riktigt roligt att få vara del av ett växande intresse. Tydligen diskuterar barnet också vidare med sin bästa kompis på skolans raster. Det finns något så fint med den bilden - två små killar som pratar böcker när de ses - att jag blir helt rörd. Jag hoppas innerligt att det intresset håller i sig.

Lite mer om Bea Uusma och Expeditionen

Wind up Women var så rörande överens om Expeditionen - Min kärlekshistoria att diskussionen om densamma nästan kom av sig när vi sågs i salongen i måndags. Alla gillade den. Och det mycket!

Boken var verkligen en upplevelse. Trots att jag hade höga förväntningar blev jag positivt överraskad. För det första är den illustrerade utgåvan verkligen SNYGG. Rolig och njutbar att bara bläddra i. För det andra lyckas Bea Uusma både att intressera mig för för själva expeditionen och bli  - inte lika, det vore omöjligt - lite besatt av den. Och vad jag är riktig imponerad av är hur hon lyckas med att få segdragna undersökningar och återvändsgränder i arbetet bli så lättläst, kul och spännande.

Vad hände med expeditionen på Vitön egentligen? Bea Uusma har inga exakta svar, men går noggrant igenom alla tänkbara teorier.
Hennes fascination och besatthet är i sig fascinerande och hon lyckas både förmedla det och göra mig intresserad. Inte bara intresserad - jag vill ha mer! Nu vill jag veta mer om själva expeditionen. Vill ha mer av André, Strindberg och Fraenkel. Vill djupdyka ner i deras enorma packning, läsa dagböckerna, tjusas och förskräckas över det omöjliga äventyret.

Jag vill också ha mer av själva Bea Uusma. Som tur är var hon gäst hos Kristoffer Triumf i Värvet i samband med att boken kom ut. Jag har lyssnat på den parallellt med att jag läst boken. Rekommenderas!

För att knyta ihop säcken ska jag och flera med mig i salongen gå och lyssna på Bea Uusma som håller föredrag på Naturhistoriska riksmuseet, nästa söndag den 16 februari, klockan 15.00.

Några som läst och fascinerats är bland många andra: Lena Andersson i DN, Bella Stenberg i GP, Annika Koldenius i Borås tidning och inte minst min favoritbokbloggare Calliope.

Ich bin fertich!

Det var längesedan jag skrattade högt medan jag läste en bok, om än aldrig så skojig, men på flera ställen i Martina Montelius Främlingsleguanen kan jag inte hejda mig och jag skrattar rakt ut. Det är en lysande liten roman, härlig och hemsk - och alltså även riktigt rolig.

Och samtidigt är berättelsen riktigt otäck och tragisk. För den handlar om ett mycket ensamt barn, ett barn som lever utan någon annan och har en tysktalande legan som enda sällskap. 

Martina Montelius är helt konsekvent i sitt språk, där hon låter det lillgamla, intellektuella och uppenbarligen mycket intelligenta barnet tala med en avancerad vuxens hela vokabulär. Det exakta, torra och akademiska sättet som barnet uttrycker sig på är oemotståndligt, komiskt och ett synnerligen effektivt sätt att förmedla barnets utsatthet. Skrattet fastnar i halsen. 

Jag tycker mycket om Martina Montelius debut. Kritiken har genomgående varit hyfsad, även om invändningar har gjorts om att det någonstans är för hemskt med det ensamma barnet och dess ensamhet och hur hen övergivits av samhället. Ja, det är hemskt. Och fruktansvärt bra beskrivet på ett sätt som mig veterligen inte gjorts tidigare. Jag hoppas verkligen att Martina Montelius fortsätter att skriva skönlitteratur - jag vill ha mer!

Några recensioner jag är läst: GP, Aftonbladet, SvD, Corren.

Fint om sorg, hopp och kärlek

Man måste ju bara älska en bok som vars första mening lyder: The strangest thing about my wife's return from the dead was how other people reacted. 

Anne Tyler är en författare jag ständigt återkommer till och när jag var i London senast bestämde jag mig för att det var alldeles för länge sedan jag läste något nytt av henne. I hyllorna på Daunt Books fanns det många titlar att välja bland, men till slut fastade jag för The Beginner's Goodbye. Denna lilla pärla handlar om Aaron och vad som händer honom när hans fru Dorothy går bort i en tragisk olycka. Det är en fin, lite skruvad, berättelse om kärlek, sorg, vänskap och hur man lever vidare. Den lämnar mig leende och hoppfull om att man kan ta sig igenom den djupaste sorg. Jag är mycket glad att det var den som fick följa med mig hem i resväskan. Nu får den flytta in i min bokhylla bland andra böcker av Anne Tyler. Och hon fortsätter att vara en av de författare som jag alltid vill läsa mer av.

Annat som gör mig glad är de fina vännerna i Wind up Women och våra samtal kring litteratur (och mycket annat). Vi hade så många olika åsikter om Egenmäktigt förfarande och det blev en ganska livlig diskussion när vi sågs hemma hos Catrin innan jul. På ett bra sätt. Våra samtal är alltid så öppna och alla fria i sitt tyckande. Jag kan se helt andra saker i boken nu, efter vårt samtal, än när jag läste den. Det är det bästa med att träffas, detta att få de nya perspektiven. Det och att jag läser sådant som jag aldrig skulle ha hittat fram till själv. Mycket inspirerande.

Nu fortsätter jag min helgläsning med Oksanen och  Hemingway lite blandat huller om buller. Inte dumt det heller!

Aviserar otrohet

Hurra! Imorgon kväll är det äntligen salong igen och vi ska diskutera Ett år av magiskt tänkande av Joan Didion. ber om ursäkt om jag nu svär i kyrkan, men ett litet förhandstyckande släpper jag ifrån mig redan nu och det lyder: Bra, men inte så bra som jag hoppades och trodde. Så var det sagt.

Lite kanske det beror på att jag strax efter att ha börjat läsa Didion gick på promenad och som av en händelse hamnade på Pocket shop och helt slumpmässigt råkade köpa Gone Girl av Gillian Flynn och En kärlekshandling av Jeffrey Eugenides och jag började genast läsa båda. Dessutom håller jag ju på med Wolf Hall av Hilary Mantel sedan tidigare och jag kan säga att samtliga dessa tre tilltalar mig mer än Didion. Nå, nu valde vi Didion och Didion ska vi diskutera imorgon.

Vad som också blir intressant är om övriga har gjort sin läxa ordentligt, det vill säga komma med minst ett, gärna två förslag på läsning till nästa gång. Mina förslag avslöjar jag mer än gärna: jag vill absolut läsa Bea Uusmas Expeditionen. Min kärlekshistoria (recension i SvD 23/9) och Lena Anderssons Egenmäktigt förfarande (recension i SvD från den 5 september). Förresten måste Egenmäktigt förfarande vara den mest lysande titeln på en svensk roman det här årtiondet! De är dessutom båda August-nominerade och även om vi inte varje år läser någon August-nominerad bok, så gör vi det påfallande ofta.

Vad vi däremot alltid läser är Nobelpristagaren. Men nu har vi ju faktiskt redan läst Alice Munro i år, och till och med det senaste som gavs ut av henne. Det hindrar dock inte att jag är lite sugen på mera Munro också. Till exempel Tiggarflickan, som både SvD och DN skriver om idag.

Avslutningsvis ska jag förklara detta inläggs rubrik. Jag kommer inom kort att vara otrogen. Har inlett ett förhållande med ytterligare en bokcirkel: Hce-bokklubben. Mer om det i december.

Inspirerande lunch om läslust

På listan Roliga-saker-jag-oväntat-får-göra-i-livet lägger jag nu till att prata om barns läsning och litteratur med Martin Widmark, författaren bakom böckerna om LasseMajas detektivbyrå och Nelly Rapp. Ett på alla sätt inspirerande samtal. Jag skulle kunna skriva långt om Martin Widmarks läsprojekt En läsande klass, men länkar istället till hans egen sida om projektet, här.

LasseMaja-böckerna har länge varit en favorit hemma hos oss och vi har precis påbörjat en omläsning av mysterierna. Ikväll går jag på invigning av den nya utställningen Monster & Mysterier på Junibacken, som bygger på böckerna om just LasseMajas detektivbyrå och Nelly Rapp, och i helgen ser jag den nya LasseMaja-filmen - von Broms hemlighet. Åh, vad roligt!

Jag läser igen!

Ja, det har ni kanske redan märkt - att jag läser igen och att jag bloggar om det jag läser. Kanske inte om allt, men en del. Jag är så himla glad för det. Hatar när jag hamnar i lässvackor. Jag ville bara säga det. Nu håller vi väl tummarna för att nästa lässvacka är långt borta? Livet blir ju så mycket tommare utan böcker.

Flera år av magiskt hyllvärmande

ÄNTLIGEN! På måndagskvällen hade den litterära salongen Wind Up Women säsongsstart för hösten - och vilken start! Böckerna som lästs under sommaren var Marlene van Niekerks Agaat och Annika Perssons biografi över Lena Nyman.

Vi var alla imponerade av Lena Nyman och fascinerade av hennes liv. Likasp var vi överens om att Annika Persson lagt ner mycket jobb på research, men vi var flera som också tyckte att hon borde nog fått lite mer hjälp av sin redaktör att stryka onödiga upprepningar och lite stolpigt, uppsatsmässigt språk.
Men i stort sett var vi eniga och skålade i champagne till Lena Nymans ära och minne.

Vad gäller Agaat gick åsikterna mer isär. Jag och Anna-Karin var överförtjusta i Agaat, Cattis tyckte inte om den alls och hade därför slutat läsa efter ett tag. Anna och Mia hade inte hunnit klart och var mer försiktiga i sina uttalanden medan David hade inte läst den alls, men lånade mitt exemplar. För min del kvalar den in som kanske inte den bästa boken jag någonsin läst, men lätt bland topp-tio. Jag kunde ju inte hålla mig efter att ha läst ut den rekordsnabbt och skrev ner några tankar om den redan i somras.

Så kom vi till slutet av kvällen och ny bok skulle väljas. I vanliga fall har vi massor av förslag och svårt att välja av den anledningen - men nu var det som förgjort. Förslag på böcker som vi hört om nyligen kastades upp i luften, som till exempel Wolf Hall av Hilary Mantel (det var mitt förslag, men det röstades ner på grund av för tjock och tung bok), Lena Anderssons nya Egenmäktigt förfarande (lysande titel och värd att läsa bara för den!), Sami Saids Väldigt sällan fin och så förstås den nya, Monomani som handlar om hur han skriver första boken, vi funderade på Kjell Westö och hans senaste Hägring 38, vi var inne på en klassiker och titlar som kom upp var till exempel Brott och Straff, Stolthet och fördom, Farmor och vår Herre, men också mer moderna klassiker som till exempel Kerstin Ekmans tetralogi Kvinnorna och staden. Det var bra nära att vi valde Kerstin Ekman, men så vände diskussionerna igen och till slut valde vi Joan Didion och Ett år av magiskt tänkande.

Det är en sådan bok som jag köpte för länge sedan, kanhända redan när den precis kommit ut. Den låg sedan länge i att-läsa-högen på nattduksbordet, för att senare flytta in i bokhyllan och där har den stått sedan dess och värmt hyllan. Men nu blir den läst! Skoj för både den och mig.

McEwan talar till mig

Jag blev lite munter när jag sex sidor in i Sweet Tooth stötte på följande när det gäller vad huvudpersonen söker i en bra bok:  I didn't bother much with themes or felicitous phrases and skipped fine descriptions of weather, landscapes and interiors. I wanted characters I could believe in, and I wanted to be made curious about what was to happen with them. Jag hade inte kunnat säga det bättre själv. Och som av en händelse är det precis vad McEwan ger - en bra historia och trovärdiga personer som engagerar. Vanligtvis alltså. Jag har inte kommit så långt i Sweet Tooth att jag kan säga något om den saken än. Även om det är lovande så här långt.

Mr Cromwell, I presume?

Ser galen ut pga spärrar upp ögonen för att ej blinka

Efter gårdagskvällens Babel var jag på vippen att omedelbart klicka hem Hilary Mantels Wolf Hall, men jag stillade mig och köpte den i en riktigt bokhandel idag på lunchen istället. Ian McEwans Sweet Tooth fick också följa med hem, så nu kan jag och Cattis ha en mini-salong om den när vi ses nästa gång.

Jag började genast läsa så smått i båda, men ska nu ägna mig helt och hållet åt Thomas Cromwell, Henrik VIII, Anne Boleyn och släkten Tudor. Och sedan (eller samtidigt) måste jag titta på tv-serien the Tudors. Nu vill jag bara gå och lägga mig och fortsätta läsa. Boken har hittills bara ett minus: den är så tung att jag knappt orkar hålla upp den, men jag läser det genom att ha en kudde i knät att luta den emot.

Sigrid Combüchen i SvD var imponerad av Wolf Hall. Andra som recenserat är Leif Zern i DN (kan tyvärr bara läsas av Plus-kunder), Maria Ronne i UNT och Annika Koldenius på sin blogg. Det här bådar gott vill jag lova!

När man måste ge upp

För några år sedan hade jag lite Kambodja-tema på min läsning och läste både Jesper Huors Sista resan till Phnom Penh och Pol Pots leende av Peter Fröding Idling. Båda mycket bra och läsvärda, om detta har jag skrivit  här och här. Jag hade därför mycket höga förväntningar på Peter Fröding Idlings Sång till den storm som ska komma, som var en av de böcker som följde med mig hem från Bokmässan förra hösten. Såhär snart ett år senare kan jag bara konstatera att det inte riktigt blev som jag hoppats. Jag började entusiastiskt att läsa, men kände ganska snart att det här inte riktigt var vad jag hade förväntat mig. Läsningen gick trögt och någonstans halvvägs hamnade boken i den där högen av ej avslutade böcker. Idag plockade jag med ny energi fram den igen, jag vill ju så gärna tycka att det är himlastormande bra, men tyvärr. Det är för torrt, för detaljerat, för mycket avstånd mellan mig och karaktärerna. Ja, lite för... tråkigt helt enkelt. För mig. Jag vet ju att andra tycker helt annorlunda. Hur som helst så tänker jag som vanligt att det finns alldeles för många böcker i världen som jag verkligen vill, men aldrig kommer att hinna läsa och ger upp Sång till den storm... för att hinna med någon av dem istället. Men jag måste erkänna att det är med sorg jag ställer den outläst i bokhyllan.

Nästa bok på schemat - Ian McEwans Sweet Tooth. Den hann jag knappt börja läsa innan maken snodde den av mig. Nu har jag dock snott tillbaka den. Tar med den ut i solen på balkongen med en kopp kaffe!

Böckerna alla älskar älskas ej av mig

På försommaren läste jag Livet efter dig av Jojo Moyes - en roman som hyllats och älskats av i stort sett alla som läst den. Jag avskydde den. Tyckte att den var smetig, förutsägbar, cementerade fördomar, dåligt skriven. Karaktärerna utvecklades inte, de sprang omkring som endimensionella pappfigurer boken igenom och dialogen var stolpig. Själva historien är nog så intressant och det hade kunnat bli både en spännande relationsroman och filosofisk dito där livets stora frågor diskuterades, men istället serveras läsaren en kletig sockerkaka med topping.

Ärligt talat var jag ganska skeptiskt inställd till boken. De där böckerna som ”alla älskar” brukar sällan älskas av mig, men så finns det härliga undantag, som till exempel Kärlekens historia av Nicole Krauss, One Day av David Nicholls och jag gillade ju faktiskt även Boktjuven av Markus Zusak, som ju faktiskt också är en rätt smetig pekoral, men som jag som sagt läste och älskade.

Annat jag ej klarar av är det svenska deckarundret  - inte någon faktiskt (av de jag läst ska tilläggas, har gett upp och kommer ej att slösa tid på fler svenska deckare), tål ej Dan Browns böcker - minns när Da Vinci-koden kom och "alla" älskade den ...  Jag har inte heller haft tålamod eller ork med Jonathan Franzen (alltså vad är det MED hans tegelstenar? klarar ej!) - som ju ända klassificeras som mer kvalitativ författare än nyss nämnde Brown. Här i salongen hade vi alla lite svårt för Sigrid Combüchens hyllade Spill, jag tyckte att den var ok, men inte fantastisk.

För att bara nämna några som "alla" älskar, men inte jag.

Men Jojo Moyes anses ju rätt så bra och som sagt - dessa berömda "alla" älskar ju Livet efter dig. Jag läste en annan Jojo Moyes redan i julas, den hette The Girl You Left Behind och var riktigt trevlig, på det där småputtriga engelska bestseller-sättet. Gav den till min mamma när jag hade läst ut den och hon älskade den. Så, jag tänkte att jag trots viss misstänksamhet faktiskt skulle kunna gilla Livet efter dig, inte minst eftersom flera bokbloggare jag gärna läser och hämtar tips ifrån kunde rekommendera den å det varmaste. Men nej. Den var inget för mig.

Sommarläsningen

Ni vet den där högen med böcker som man (jag) plockar ihop varje sommar övertygad om att lässtunderna kommer att bli många och långa.  Hittills i år går det ganska bra med den. Igår läste jag till exempel ut Junot Diaz "This is how you lose her". Jag hade höga förväntningar eftersom jag älskade "Oscar Wao" och jag blev inte besviken.  Så himla bra. Nu längtar jag till nästa alster från Diaz. Jag tänker och tror att han kommer att bli en av de författare som jag läser allt av och jag känner mig lite glad av den tanken. Det är något speciellt med att läsa en hel produktion, följa ett författarskap, och att veta i förväg att man nästan aldrig blir besviken.

En annan sådan författare är Maggie O'Farrell. I natt efter att jag lagt ifrån mig den utlästa "This is how you..." öppnade jag genast hennes senaste,  "Instructions for a heatwave". Den känns mlovande.

Från 2 x Winterson till Munro

Oj oj oj så som vi försummat den här stackars bloggen. Kanske den har gjort sitt. Vad vet jag. eller så kommer vi igen med ny kraft under våren. Hursomhelst, sedan sist har vi läst ut Johannes Anyurus En storm kom från Paradiset. Vi har dessutom läst Jeanette Wintersons Why be happy when you cpould be normal. Och den tyckte vi så bra om att vi ville läsa, och i vissa fall läsa om, Oranges are not the only fruit.

Jag var så säker på att jag ägde Det finns annan frukt än apelsiner och det kanske jag gör, men den står inte i min bokhylla. Det var kö till den på bibblan. Men så råkade jag befinna mig i London över påsk och fick då en härlig anledning att gå till Daunt Books och där fanns den förstås. I nyutgåva från VINTAGE, vilket fick sin förklaring av Winterson själv som i denna utgåva har skrivit en introduktion till berättelsen, där hon bland annat berättar att hon inte kunde ha kvar Oranges på det gamla förlaget (Pandora) eftersom det köpts upp av Robert Murdoch.

Vi var tyvärr tvungna att ställa in salongen som vi skulle haft som i torsdags, men har dock redan bestämt vilken bok vi ska läsa härnäst: Det blir Alice Munros senaste: Brinnande Livet.