onsdag 31 juli 2013

Drabbad av Agaat


På lässchemat denna sommar står Agaat av Marlene van Niekerk allra först, tätt följd av Jag vill ju vara fri av Annika Persson, biografin om Lena Nymans liv och konstnärsskap. Därtill har jag sedan länge Allt jag önskar mig av Grégoire Delacourt i läshögen, liksom Little Bee av Chris Cleave, Paul Austers Vinterdagbok och kultboken Born to Run – ett måste för alla löpare (som jag förstått det).

På en veckas solsemester tidigare i somras och eoner av tid avsatta för läsning ger jag mig i kast med Agaat. Det enda jag hade hört om boken var att den var ”lite konstig” och ”knepigt skriven” – detta enligt en bekant som lyssnat på den som ljudbok. Nu när jag läst den förstår jag att den måste ha varit knepig som ljudbok – hur läsa de passager som är skrivna som en inre monolog/stream of consciousness? Jag läser boken översatt till svenska. Och är full av beundran för översättaren, Niclas Hval. Vilken bragd. Språket i romanen kan inte beskrivas som annat än fantastiskt och när jag nu skriver ”fantastiskt” känns det ändå futtigt på något sätt, för språket och stilen i den här berättelsen är så mycket mer än så. Om jag räknar rätt har vi minst fem olika berättarnivåer i texten: ett nu, där Milla är berättaren, ett nu där hennes son är berättarrösten, ett då, skrivet i andraperson (mästerligt!), dagboksanteckningar samt som nämns ovan, partier av inre monolog. Därtill dialog och beskrivningar. Och det är så skickligt gjort att jag som läsare bara kan luta mig tillbaka och susa in i texten och Sydafrika och apartheidsystemets grymheter.

Och jag blir extremt berörd. Berörd av Agaats grymma öde, men kan inte låta bli att tänka ”hur hade det gått för henne om Milla INTE hade hämtat henne?”. Berörd av Milla, hennes omsorg och kärlek till gården och hennes olyckliga äktenskap. Hennes man är en riktig skitstövel; arrogant, brutal och egoistisk. När han själv kommer till tals framkommer delvis en annan bild. Även om den misshandel han utsätter sin hustru för självklart inte kan ursäktas, kommer dock förklaringar till delar av hans beteende. Berörd av sonen i familjen, vars gunst alla tävlar om; Milla, fadern och inte minst Agaat.

Mellan Agaat och Milla råder en slags kärlek, men också hat och rädsla. Från båda håll. De är extremt beroende av varandra, var och en på sitt sätt. Samtidigt är de fast i tidens konventioner, historia och politik. 

Jag håller andan när jag läser och när jag efter fyra dagar lägger ifrån mig Agaat är jag alldeles tagen. Det är verkligen en fantastisk berättelse och ett briljant hantverk, som det finns mycket mer att säga om. Jag ser fram emot spännande diskussioner i salongen till hösten.



fredag 12 juli 2013

Sommarens sista salong

Under våren läste vi Brinnande livet av Alice Munro och en decimerad skara bestående av Catrin, Anna-Karin och Anna träffades och diskuterade novellerna i sommarens sista salong. Vi återgick till Järnet som ni förvandlats till Cultur bar och hade en trevlig middag tillsammans med Munro.

Alla var vi rörande överens om att Munro är fantastisk, att hon med små medel snabbt och effektivt målar upp sina berättelser och att det på några få rader kan inrymmas ett helt liv. Yada yada, precis det som alla alltid säger. Men jag kan inte rå för att jag saknar något. Tycker varje novell är en liten pärla i sig, men jag vill läsa hela berättelsen. Jag vill ha mer av de här personerna, se ännu mer av småstaden som skildras, krypa in under skinnet på såväl huvudpersoner som bifigurer.

Ta berättelsen Att lämna Maverlay. Som handlar om den hårt hållna flickan Leah som börjar arbeta på biografen, men inte får se filmerna och Ray Elliott, polisen som skjutsar hem henne efter föreställningarna. Hur hon rymmer hemifrån, gifter sig med prästens son, återkommer till staden och inleder ett förhållande med ortens nya präst. Detta varvas med berättelsen om Ray Elliott och hans sjuka fru. På drygt 20 sidor följer vi både Leahs och Rays öden och bådas historier är så innehållsrika att det skulle ha räckt till minst två romaner. Jag vill läsa de romanerna! Men jag får bara 20 sidor och även om de är mästerliga kan jag inte rå för att jag vill ha mer. 

När vi diskuterade de olika novellerna i salongen kom jag på mig själv att jag hade svårt att hålla isär dem. Mindes alla personer väldigt bra, men blandade ihop historierna. och som sagt - jag vill ha MER.

Som sommarläsning bestämde vi oss för två olika böcker. Dels Agaat av Marlene van Niekerk, dels Annika Perssons biografi över Lena Nyman, Jag vill ju vara fri.