Under våren läste vi Brinnande livet av Alice Munro och en decimerad skara bestående av Catrin, Anna-Karin och Anna träffades och diskuterade novellerna i sommarens sista salong. Vi återgick till Järnet som ni förvandlats till Cultur bar och hade en trevlig middag tillsammans med Munro.
Alla var vi rörande överens om att Munro är fantastisk, att hon med små medel snabbt och effektivt målar upp sina berättelser och att det på några få rader kan inrymmas ett helt liv. Yada yada, precis det som alla alltid säger. Men jag kan inte rå för att jag saknar något. Tycker varje novell är en liten pärla i sig, men jag vill läsa hela berättelsen. Jag vill ha mer av de här personerna, se ännu mer av småstaden som skildras, krypa in under skinnet på såväl huvudpersoner som bifigurer.
Ta berättelsen Att lämna Maverlay. Som handlar om den hårt hållna flickan Leah som börjar arbeta på biografen, men inte får se filmerna och Ray Elliott, polisen som skjutsar hem henne efter föreställningarna. Hur hon rymmer hemifrån, gifter sig med prästens son, återkommer till staden och inleder ett förhållande med ortens nya präst. Detta varvas med berättelsen om Ray Elliott och hans sjuka fru. På drygt 20 sidor följer vi både Leahs och Rays öden och bådas historier är så innehållsrika att det skulle ha räckt till minst två romaner. Jag vill läsa de romanerna! Men jag får bara 20 sidor och även om de är mästerliga kan jag inte rå för att jag vill ha mer.
När vi diskuterade de olika novellerna i salongen kom jag på mig själv att jag hade svårt att hålla isär dem. Mindes alla personer väldigt bra, men blandade ihop historierna. och som sagt - jag vill ha MER.
Som sommarläsning bestämde vi oss för två olika böcker. Dels Agaat av Marlene van Niekerk, dels Annika Perssons biografi över Lena Nyman, Jag vill ju vara fri.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar