onsdag 30 september 2015

Så mycket böcker, så lite tid


Bokhögarna på nattduksbordet växer något ohemult trots flitig läsning.

Läser och läser och läser, men ändå räcker tiden inte till ... Just nu håller jag på med The paying guests av Sara Waters och so far so good, kan jag säga. Jag har tyckt mycket om allt jag läst av Sarah Waters hittills och jag anar att den här inte kommer att göra mig besviken.

Cilla Naumann står på tur (därför överst i yttersta högen) för det är salongsboken för tillfället, som vi ska diskutera den 22 oktober, här hos mig. Vi har tillfälligt frångått vår krogtradition, på grund av att vårt nya ställa, Bistro Rouge, mycket olämpligt bytte ägare (igen! det var inte längesedan alls) precis när vi höll på att försöka boka in vår nästa träff.

Under Cilla Naumann ligger Oksanens senaste, som inte ens är särskilt ny längre och den har jag dessvärre ingen lust att läsa sedan min salongskollega Cattis bad om tillåtelse att sluta läsa den för att hon inte gillade. Det skulle i och för sig kunna vara en anledning till att jag skulle uppskatta den, för jag och Cattis brukar sällan tycka likadant om böcker vi läser. men i det här fallet har jag hört samma sak från flera, så det tar emot.

Utan personligt ansvar av Lena Andersson är sorgligt oläst även den, liksom både Wolf Hall av Hilary Mantel och Aldermanns arvinge av Gabriella Håkansson. Den sistnämnda fick jag i födelsedagspresent för TVÅ ÅR SEDAN och fortsättningen, Kättarnas tempel, som kom förra året är inte ens införskaffad. Ännu - är det bäst att jag lägger till, för Gabriella Håkansson är en av mina absoluta favoriter och jag har köpt eller fått och har kvar alla böcker som getts ut av henne och planerar att fortsätta med det. Apropå favoriter så har jag även Kerstin Ekman i högen. Hennes senaste roman, med den vackra titeln Då var allt levande och lustigt, köpte jag och fick signerad på Sigtuna Litterturfestival, men inte heller den har jag börjat på.

Nu får nog Sarah Waters vänta en aning, så att jag säkert hinner läsa Cilla Naumanns Bära barnet hem, innan det är dags att diskutera den i salongen den 22 oktober. Även den införskaffad och signerad på Sigtuna Litteraturfestival. Och sedan får jag nog lov att ta långledigt för att avverka och njuta av alla olästa böcker som ligger där och väntar på mig.



tisdag 12 maj 2015

Sara Danius och Tom Rachman i chambre separée

Här har hela vintern och hela våren passerat utan att bloggen hängt med i salongens lässvängningar. Sedan i januari när har hunnit med Kristina Sandbergs Att föda ett barn, vissa av oss läste hela trilogin. Blandade reaktioner, men alla var överens om att det var mästerligt skrivet. Anna-Karin sa till och med att hon fick andnöd och pulsökning av Maj och gäddan. Ja kära nån. Stackars Maj.

Efter Maj var det därför ett helt logiskt val att ge sig i kast med Husmoderns död av Sara Danius. Vi var flera i salongen som hade hört hennes sommarprat och andra som hört hennes vinterprat. Oavsett prat var vi för övrigt nyfikna på henne i alla fall. Om Husmoderns död tyckte undertecknad mycket, men reaktionerna var blandade i salongen. Och så fängslande kanske inte essäerna var trots allt, för det var väl knappast någon som hade hunnit läsa dem alla.

Så för att få något mer lättsmält föll valet på Tom Rachman och hans Stora makters uppgång och fall. Recenserad Ulrika Milles i DN i somras. Kan konstatera att Ulrika Milles tyckte bättre om romanen än vad jag gjorde, som blev gruvligt besviken. Det kan i och för sig ha att göra med att jag tyckte väldigt mycket om De imperfekta. Therese Eriksson i SvD var inte lika förtjus som Milles.

Vad som var mer spännande än själva boken var att vi fick tillgång till ett chambre separée i det nya etablissamang där vi nuförtiden håller våra litterära salonger. Till nästa gång vi ses, vilket är redan den 20 maj,  läser vi Förtvivlade människor av Paula Fox. Jag hade aldrig hört talas om den, men har nu lärt mig att det är en roman från 1970 i nyöversättning som jämförs med John Williams Stoner från 1965 som ju fått ett sånt uppsving.

Anna Hallberg i DN tycker att den håller för flera omläsningar - och det låter ju lovande. Vi får se om resten av salongen håller med ...

måndag 5 januari 2015

Från Nobel till August

Efter Birgitta Stenberg gav salongen sig i kast med 2014 års Nobelpristagare: Patrick Modiano. Om honom tyckte vi mycket. Hälften an gänget läste Nätternas Gräs och andra hälften Lilla smycket.

Lilla Smycket-läsarnas enda invändning var att det märktes att författaren är man. Flera menade att de hade haft svårt att identifiera Lilla Smycket som kvinna, utan tänkte på personen som man, kanske på grund av att författaren är man och kanske inte lyckats hel i gestaltningen? Det ska vara osagt - det kan ju bero på läsarnas inneboende normer också.

I den lilla romanen Nätternas Gräs kändes det som om det aldrig var dag. Till stor del stämmer det. Det är gryning, sen eftermiddag, kvällning, skymning, natt. Väldigt många nattliga promenader i ett sömnigt Paris. Men jag gick tillbaka och letade efter några scener i dagsljus - och de finns där. Dock är de inte så många och känslan är någon slags diffus skymning romanen igenom.

Jean, romanen huvudperson, går och går. Han går genom Paris (mest på vänstra sidan, i Cité Universitaire, kvarteren runt Montparnasse, långa trista (enlig Jean) boulevard de Raspail, Jardin des Plantes ... Han går på gatorna, han flanerar i sitt minne, han upptäcker de kvarter han promenerat i många år tidigare på nytt.

Varenda mening är perfekt känns det som. Inte ett ord för mycket. Inte heller för lite. Jag läser den  i översättning, men kan nästan höra originalet under läsningen. Mats Gellerfeldt i SvD anser att den är "stilistiskt genomarbetad till perfektionismens gräns" och det har han väldigt rätt i.

Själva berättelsen blir en slags pusseldeckare, med en gåta omöjlig att lösa. Tiden som gått har obarmhärtigt gått och suddat ut spår och ledtrådar. För mig gör det inget. Den stora behållningen tycker jag är framför allt stilistiskt. Varje ord tycks vägt på våg. Ett uttryck som återkommer på flera ställen är "en spricka i tiden" - och det är i denna spricka som Jean rör sig, fram och tillbaka. "Vackrare än så blir det knappast" tycker Jens Christian Brandt i Aftonbladet. Jag håller med.

tisdag 14 oktober 2014

Besvikelse över Alla vilda

Jag läste alla Billy-böckerna med stor behållning för mina barn när de var små och när jag var riktigt ung läste jag Kärlek i Europa. Nu har jag nyligen läst om Kärlek i Europa samt Alla vilda. Och konstaterar att jag inte gillar. 

När författaren Birgitta Stenberg nyligen dog, var det flera i salongen som påpekade att de aldrig läst något av henne. Nu bestämde salongen att vi läser Alla Vilda till nästa träff.

Jag ska inte här göra någon större utläggning, men konstaterar kort att jag är besviken. Tycker att boken var tråkig. Och slarvigt skriven! Hade Birgitta Stenberg ingen redaktör? Till saken hör att jag hade hyfsat stora förväntningar, för jag gillade verkligen Birgitta Stenberg som människa. 

Det låter ju som om jag kände henne och det gjorde jag inte, men eftersom hon var så pass öppen och självutlämnande i alla möjliga medier, så kändes det nästan som att jag kände henne.

Tyckte till exempel enormt mycket om hennes sommarprogram (som du kan lyssna på här) som sändes 2010 och fullkomligen älskade Allvarligt talat i P1, som var med Birgitta Stenberg och Märta Tikkanen. Och när Apelsinmannen sändes i SVT (finns på Öppet arkiv nu!) satt jag som klistrad vid tv:n.

Väntade mig mer av romanen. Kanske finns det andra som är bättre - hon var ju rejält produktiv. Eller så är det så här enkelt, att jag helt enkelt var fascinerad av människan, men inte av författarskapet.

Lånar omslagsbilden av Vi läser, dels för att bilden är fantastisk, men också för att artikeln om Birgitta Stenberg var väldigt fin och värdig.


fredag 26 september 2014

Update


Jag har precis skaffat denna till hemmet och känner mig så inspirerad att jag skulle kunna bli vegetarian på heltid! Annars så läser jag Kristina Sandbergs Att föda ett barn och är helt tagen av den. Det är en roman och en författare som jag har varit nyfiken på länge, men som jag inte kommit loss att läsa. Nu förstår jag inte varför,  har jag  köpt hela serien och ser så otroligt mycket fram emot att läsa den. Åh, läsglädje!

söndag 7 september 2014

Hejdå sommar, välkommen höst!

Hurra hurra hurra - nu är hösten här! Även om sommaren har varit underbar på alla sätt, inte minst väder- och bokläsningsmässigt kan jag inte låta bli att njuta av att dagarna nu blir kortare och kallare och inte minst njuter jag av den höga klara luften. Finns inget bättre höstluft tycker jag. I alla fall inte vad gäller just luft.

Salongen har haft sitt första möte för hösten och trots att vi hade tre böcker att avhandla tog själva bokdiskussionen ganska kort tid i anspråk. Mycket beroende på att alla inte hade hunnit läsa alla böcker. Till exempel blev Josefin Klougart lite styvmoderligt behandlad, bara två i salongen hade läst En av oss sover. Däremot hade väl alla läst Jag heter inte Miriam av Majgull Axelsson och vi stämde glatt och villigt in i hyllningskören. Men samtidigt sa vi åt oss på skarpen att NU FÅR DET VARA NOG med romaner som behandlar andra världskriget. Vi har en klar övervikt av krigslitteratur i läslistan. Som jag misstänkte gick åsikterna isär om Murakamis Den färglöse herr Tazaki. Denna lågmälda berättelse och en tillika lågmäld man, är ej min Murakamifavorit, men Cattis tyckte att den seglade upp jämsides med hennes favorit Norwegian Wood. Och det är ju den Murakami-berättelse som jag tycker sämst om, så ingen av oss förvånades över detta.

Till nästa gång bestämde vi oss för att läsa Birgitta Stenberg. Vi var flera som hade hade läst flera av hennes böcker, men ingen hade läst Alla Vilda, så valet föll på den. Alla vilda är också titeln på en dokumentär om Birgitta Stenberg - se den:Alla vilda - en dokumentär om Birgitta Stenberg

Passar även på att tipsa om Apelsinmannen som finns i Öppet arkiv.

måndag 30 juni 2014

Marathonläsning i sommar

Sommaravslutning i salongen hade vi för en tid sedan och romanen som diskuterades var Kerstin Thorvalls Jag minns alla mina älskare och hur de brukade ta på mig. Alla utom David var närvarande och alla tyckte om boken. Vi ville ju gärna läsa något av Kerstin Thorvall efter att vi läste Kerstin Thorvall Book Club eller Det mest förbjudna 2.0.

Det blev en hel del jämförande med annan "bekännelselitteratur" (avskyr ordet, men kom inte på något bättre just nu) och vi var rörande överens om att Kerstin Thorvall står i en klass för sig. Så oerhört välskrivet  - texten löper på som ett rinnande vatten och helt plötsligt var boken utläst och alltihop kändes så LÄTT. Lätt i betydelsen smidigt, lättläst utan att vara tunt, glädjefyllt … I någon mening känns det som om texten verkade ha skrivits ner i all hast, som det kom sig, men som alla vet och förstår så betyder det samtidigt att texterna är enormt genomarbetade för att just få den där lätta känslan.

Eftersom det nu är en hel sommar tills vi ses igen bestämde vi att sommarläsningen ska bestå av tre böcker: Jag heter inte Miriam av Majgull Axelsson, En av oss sover av Josefine Klougart och Den färglöse herr Tazaki av WOW:s husgud och storfavorit Haruki Murakami.

Murakami har vi ju betat av några titlar av, men även Majgull Axelsson har förekommit i salongen tidigare. Hoppas mycket på  Jag heter inte Miriam - lysande recensioner och andra omdömen har skruvat upp förväntningarna.

Personligen har jag lagt till ytterligare några titlar på listan och tänkte beta av den här högen i sommar. 

söndag 1 juni 2014

Gråter och skrattar om vartannat

Måste hålla upp boken framför ansiktet pga rödgråten
Fick precis ett anrop om boktips av en god vän och tipsade genast om den boken jag läser just nu: Förr eller senare exploderar jag av John Green.

Den handlar om 16-åriga Hazel som har cancer, så svår att hon inte ens går i skolan längre. Men hon är übersmart, har läst in hela high school och pluggar nu på college. Hon träffar en kille, Gus, i en stödgrupp för cancersjuka och de börjar dejta.

Just nu har jag kommit så långt i läsningen att de ska åka till Amsterdam tillsammans och där hälsa på en författare som  skrivit enbart en bok, men som råkar vara Hazels favoritbok. Nå. Det hela är förstås outsägligt sorgligt, men samtidigt väldigt kul. Så idag har jag gråtfest, bara avbruten av enstaka skrattanfall. 

tisdag 20 maj 2014

Äntligen!


Det har mest blivit kurslitteratur och jobb och inte något annat läst alls på sistone. Men igår lämnade jag in sista uppgiften till skolan och ikväll är det jag som går till sängs med Thorvall. Fick till slut låna den av Catrin!

söndag 11 maj 2014

Salongens nya läsning

Efter att ha läst Kerstin Thorvall Book Club eller Det mest förbjudna 2.0 kändes det helt naturligt att fortsätta med Kerstin Thorvall själv. Vi valde Jag minns alla mina älskare och hur de brukade ta på mig, som vi ska diskutera på salongens säsongavslutning hemma hos mig i juni.  Dessvärre har det visat sig att Jag minns alla mina... inte alls är speciellt lätt att få tag i. Min förhoppning står nu till det lokala biblioteket. Eller kanske någon här inne vill sälja sitt ex?

Vi hade för övrigt mycket roligt när vi träffades för att prata om Kerstin Thorvall Book Club eller Det mest förbjudna 2.0. Förhoppningsvis kan jag snart snart få ner några rader om detta också.



 

Böcker på hotell

Även jag har varit i Paris. Med mig i bagaget hade jag ett antal böcker som jag såg fram emot att läsa på hotellrummet efter långa dagar i parker, museer och på caféer. Jag hoppades också på ett besök hos Shakespeare and Company.  I verkligheten lyckades jag knappt ta mig igenom en enda sida om kvällarna när jag helt slut efter dagens aktiviteter gick och la mig. Och Shakespeare kom jag aldrig ens i närheten av. Resan var ändå på alla sätt mycket lyckad, om än inte så litterär. Det närmsta jag kom böcker var faktiskt i hotellets reception där jag hittade de här bland annat:


Jag tycker att det är något så fint och sympatiskt med att lämna sina utlästa semesterböcker till nya gäster. Som att föra en lässtafettpinne vidare. En hylla med flera olika genrer och språk, sida vid sida, i en brokig blandning, som jag ofta blir stående framför fantiserande om vem som kan ha läst vad. Den här gången lämnade jag inte något efter mig till hyllan, men jag ser redan framför mig en ny resa, med mera litterära inslag, då jag ska bidra med min egen Parisläsning.