Från 2 x Winterson till Munro

Oj oj oj så som vi försummat den här stackars bloggen. Kanske den har gjort sitt. Vad vet jag. eller så kommer vi igen med ny kraft under våren. Hursomhelst, sedan sist har vi läst ut Johannes Anyurus En storm kom från Paradiset. Vi har dessutom läst Jeanette Wintersons Why be happy when you cpould be normal. Och den tyckte vi så bra om att vi ville läsa, och i vissa fall läsa om, Oranges are not the only fruit.

Jag var så säker på att jag ägde Det finns annan frukt än apelsiner och det kanske jag gör, men den står inte i min bokhylla. Det var kö till den på bibblan. Men så råkade jag befinna mig i London över påsk och fick då en härlig anledning att gå till Daunt Books och där fanns den förstås. I nyutgåva från VINTAGE, vilket fick sin förklaring av Winterson själv som i denna utgåva har skrivit en introduktion till berättelsen, där hon bland annat berättar att hon inte kunde ha kvar Oranges på det gamla förlaget (Pandora) eftersom det köpts upp av Robert Murdoch.

Vi var tyvärr tvungna att ställa in salongen som vi skulle haft som i torsdags, men har dock redan bestämt vilken bok vi ska läsa härnäst: Det blir Alice Munros senaste: Brinnande Livet.

Dags för salong!

... och vi har bytt krog. Nu får vi se hur det blir på torsdag när vi ska diskutera Johannes Anyurus En storm kom från paradiset. Jag har inte ens läst ut den, men har ju några dagar på mig. Nyligen har jag däremot läst helt underbara Jellicoe Road av Mellina Marchetta och jag ska SNART läsa om den. Mer om både den och En storm... så småningom - nu anbefalles läsning!

Klapparna med böcker

Bland årets fina julklappar fanns två böcker - Göran Rosenbergs Ett kort uppehåll på vägen från Auschwitz från maken och sonen och Cilla Naumanns Springa med åror från svärmor. Ett kort uppehåll... hade jag önskat mig och blev mycket glad när den låg i ett av paketen, Springa med åror var däremot en glad överraskning.  Jag hade också önskat mig Johannes Anyurus En storm kom från paradiset och trodde först att det hade blivit fel när den låg i en av makens paket, men det visade sig att vi båda önskat oss den, så nu slåss vi lite om vem som ska få läsa först. Hittills har jag vunnit den striden och hunnit en bit in i historien. Jag tycker mycket om och är glad att vännerna i salongen valde den som årets julläsning. Jag har också börjat på Ett kort uppehåll... och tycker mycket om den också. Dessutom har jag läst ut Springa med åror som jag inte visste så mycket om, men nu när jag läst vill jag också ta mig an 62 dagar som vad jag förstår till viss del är samma historia/händelser fast berättad från barnens perspektiv. Mycket nyfiken på den. Jag tyckte nämligen att Springa med åror var en riktig pärla, men kände mig en smula övergiven när den tog slut. Jag ville veta mer, förstå mer och det inbillar jag mig att jag kommer att göra efter att ha läst 62 dagar, så det får bli ett av vårens projekt!

Andra vårprojekt är Jonas Gardells Sjukdomen (äntligen kommer del 2 i  trilogin Torka aldrig tårar utan handskar!) och Ian McEwans Sweet Tooth (jag har helt missat denna - hur är det ens möjligt?). Och de andra påbörjade romanerna som jag ännu inte avslutat såklart. Hyser gott hopp om att hinna läsa mycket de kommande lediga dagarna!

Jo, just det, den fina boken längst till höger, Shakespears A Midsummer Night's Dream, är inte alls någon bok utan en förtjusande liten handväska. Också den en klapp från den snälla mannen i mitt liv.

Läslusten

Det har gått trögt, så trögt, den senaste tiden med mitt läsande. Och därmed inget bokbloggande. Det har inte egentligen berott på att jag inte har haft något bra att läsa. Tvärtom. Men jag har saknat den där boken som jag nästan inte kan lägga ifrån mig. Jag läser ju alltid flera böcker samtidigt och jag har nu förstått att minst en av dem måste vara en sådan där bok som jag inte kan släppa. Den behövs för att driva läsningen av de andra på något vis. För några dagar sedan öppnade jag Joan Didions Blue Nights och vips var den där igen - läslusten. Nu ska jag jag ge mig i kast med Abraham Vergheses Cutting for stone och fortsätta med Sång till den storm som ska komma, samt all de andra påbörjade men icke avslutade böckerna. Äntligen!

Tröstar mig med Bodil Malmsten

Å vad det är synd om mig. Däckad av influensa sedan fyra dagar tillbaka. Har inte ens kunnat läsa. Idag vänder det – det känner jag på mig – åtminstone vad gäller läsningen. Mo Yan och Ximen Nao och hans sju liv ligger kvar på nattduksbordet, oöppnad. Han lär ligga kvar där. Kan inte förmå mig. Bläddrar förstrött i Jonas Karlssons första novellsamling, läser lite här och där, imponeras på nytt. Väljer istället en av Bodil Malmstens loggböcker, Kom och hälsa på mig om tusen år. Måste skaffa sådana där små post-its, känner jag, för jag vill markera var och varannan sida och vill inte anteckna i boken. Samtidigt som jag vet att jag aldrig kommer att skaffa sådana där små post-its, utan istället anteckna på sidorna. Det är som det är.

Trots Andres Lokkos recension i SvD av Ximen Nao och hans sju liv som gav mig lite (med betoning på lite) lust att läsa den ändå, så hemfaller jag nog åt Cattis devis att livet är alldeles för kort för att slösas bort på att läsa böcker vi inte gillar (vill inte skriva dåliga böcker), när vi inte ens kommer att hinna med alla som vi vill läsa. Skäms dock lite, eftersom jag faktiskt lovade Anna-Karin att läsa den.

Förresten ställer jag in Mo Yan i bokhyllan, oöppnad, utan ont samvete, för vi har ju en ny bok att läsa i salongen! När vi höll årets sista salong förra lördagen (hemma hos Anna-Karin och hennes familj sombor ute på landet utanför Strängnäs, bara utflykten dit och eftermiddagen och kbällen där är värda en egen beskrivning som dock ej kommer att ges just här) bestämde vi och var helt och hållet överens om att läsa En storm kom från paradiset av Johannes Anyuru till näsa tillfälle, som är den 17 januari.

Och om inte AdLibris tabbar sig så ska jag ha den hos mig denna vecka. till dess njuter jag av Bodil Malmsten.

Läser inte för tillfället

Det är fullständigt obegripligt och jag vet inte vad som hänt med mig, men för tillfället läser jag inte. Alls. Öppnar inte morgontidningen. Lägger intrssanta magasin åt sidan, trots att de dimper ner direkt i brevlådan. Jag har minst tjugo lovande böcker på nattduksbordet, men ingen av dem lockar mig.
Däremot surfar jag runt på e-bokhandlar och klickar i massor som jag VILL läsa. Men jag köper inget. Klickar i. Klickar bort. Stänger.

I förra veckan hämtade jag Ximen Nao och hans sju liv på mitt uthämtningsställe (här skulle jag kunna göra ett lååångt inlägg om idiotin att lägga ner postkontor för att istället låta småbutiker med ont om plats ta hand om försändelserna vilket i förlängningen gör att de inte klarar det och paketen istället hamnar någon helt annanstans, inte sällan LÄNGRE BORT än det ursprungliga postkontoret låg, men det ska jag inte göra för då blir jag bara arg). Sedan kom jag hem och lade den på nattduksbordet bland de andra böckerna som ligger där och är ignorerade av mig.

Mo Yan är i gott i sällskap där åtminstone. Nicole Krauss, Bodil Malmsten, Joyce Carol Oates, Horace Engdahl och Tomas Bannerhed ligger också där och väntar. Och jag ligger bredvid och väntar på att läslusten och orken ska återvända.

Strindbergsåret går mot sitt slut

Strindberg på Värmdö 1891. Foto: John Lundgren.
Bilden tillhör Strindbergsmuseet

Nog har jag tänkt en hel del på Strindberg det här året, som ju är Strindbergsår. 100 år efter gigantens död. Är det egentligen inte lite galet att man celebrerar ett dödsår förresten?

EN bok av Strindberg läste jag och det var här i salongen när vi tog oss an En dåres försvarstal. Annars inget Strindbergskt alls för min del.

Har ej deltagit i någon Strindbergsvandring, har icke hört någon Strindbergsföreläsning, har ej sett en endaste pjäs av eller om Strindberg och i somras struntade vi till och med i vår vanliga utflykt till Kymendö och promenad till skrivarstugan.

Dock var jag på Strindbergsmuseet - men det var i oktober FÖRRA ÅRET.

Just nu är jag inte alls intresserad av Strindberg utan väntar med spänning på att boken av Mo Yan som jag beställde den 12 oktober ska komma.

David reflekterar över Torka aldrig tårar ...

Det här inlägget är skrivet av salongsmedlemmen David (som tappat sina inloggningsuppgifter till bloggen):

Torka aldrig tårar utan handskar är omhuldad av lyrisk kritik. Det är boken värd. Ingen tvekan om det vill jag mena. Jonas Gardell vet hur en berättelse ska berättas. Det är helt enkelt briljant och lysande att lyckas att förmedla en så dramatisk och ohygglig skildring, som utöver sin gräslighet inte är fiktion utan verklighet, på ett så djupt mänskligt och kärleksfullt sätt.

Jag vill gärna sjunga med i hyllningskören, och kan inte annat än att sätta boken i handen på närmsta förbipasserande. Berättelsen bör läsas och bör tas del av. Som en del av allmänbildningen.

Emellertid har jag trots min lyriskhet några ”aber”.

Gardell är en berättare av Hollywoodkaraktär. Han bekräftar klichéer utan att generas. Han målar de onda med grova penseldrag, färgen består av beck. De goda är just goda. Änglar ställs mot demoner.

Landsortsskildring hand i hand med den strikt religiösa beskrivningen. Något slitet och något tröttsamt – kanske. Två miljöer som folk nog redan från början har ganska förutfattade meningar om. Inskränktheten i bruksort ska liksom gnuggas in, och den religiösa indoktrineringen ska med tydlighet inskärpas hos läsaren.

Jag känner hur Gardell vill ta mig i hand, peka och visa – här, här här! Titta, lukta, smaka.

 – ”Visst, visst, jag förstår Jonas” hör jag mig själv säga.

Låt mig ta ett exempel. Den vita älgen får närmast ett religiöst porträtt. Rasmus identifikation med denna älg behöver knappast beskrivas, men ändå tillägnas Rasmus igenkännande med älgen en hel sida. Alla förstår vi.

När då Gardell konstfullt och alldeles förträfflig låter oss sitta med i julfirandet, där vi liksom kan höra pendylens tickande, där modershjärtat illustreras så kraftfullt att hjärtslagen praktiskt taget får bladet att bukta ut och in. Gripande, fantastiskt!

Då dyker älgen upp i trädgården! När ondskan, personifierad i yrkeseleven och bruksortspersonligheten Erik, samtidigt flyger ut och skrämmer iväg denna symbol blir det väl ändå lite för mycket Hollywood. Ok vi hajar nu!

Vad finns mer att säga?

Mitt i illustrationen och berättandet kilas det in lite folkbildning. Passar kanske inte min smak helt och hållet. Men mina salongsvänner tyckte inte att detta stilistiska grepp fördärvade storyn. Så jag får knorra med gemener.

Men, som sagt – briljant Jonas. Du har återigen lyckats. Kanske bättre än någonsin!

pirr i magen inför morgondagen

Klockan 13.00 torsdag den 11 oktober öppnas de här

Nu är det spännande ... det är ju den tiden på året när nobelpristagaren i litteratur ska utses och det ska ske som i morgon, torsdag den 11 oktober.

Återigen lyckas vi i den litterära salongen Wind Up Women pricka in dagen när Horace, nej, jag menar Peter - hursomhelst den ständige sekreteraren och Akademien - tillkännager vem som ska få Nobelpriset i litteratur och därmed automatiskt bestämmer vilken författare som WOW läser gemensamt till nästa tillfälle, vilket brukar bli årets sista. Faktum är att det är mer än slump än ett medvetet val, fast det borde jag kanske inte avslöja ...

Men morgondagen är aktuell i lite eftersläpningssynpunkt  också. Och av ett helt annat skäl. Vi har ju läst Jonas Gardells Torka aldrig tårar utan handskar och så plötsligt dök den upp som tv-serie som i måndags! Jag hade verkligen ingen aning, men tittade förstås. Liksom boken tyckte jag att tv-dramat var oerhört gripande. Ska inte gå in på det nu, eftersom vi ska diskutera boken i morgon i salongen och jag antar att det flesta andra salongsmedlemmarna precis som jag satt klistrade framför tv:n i måndags.

Sätt klockan nu, så ni inte missar tillkännagivandet!

Sorry Majgull, den här gången fick du inte till det.

Har precis läst ut Moderspassion, en bok jag köpte när den kom ut, men som så många andra har den blivit liggande på nattduksbordet. Men så började jag läsa i helgen. Välskrivet som alltid av Majgull Axelsson, men så besviken jag blev! 

Historien kretsar kring Minna, som ärvt sin mosters vägkrog. Förutom Minna finns några andra berättarröster, det är den avdankade skådespelerskan Marguerite, den ordkarge Tyrone och servitrisen Annette som jobbar hos Minna. Berättelsen rör sig fram och tillbaka från Minnas barndom och uppväxt, till ett nu där hon ligger medvetslös på Arvika sjukhus och vad som förorsakat det.

Vissa delar är riktigt bra och gripande, men det är så mycket som är totalt osannolikt och rentav konstigt. Och nu tänker jag inte på de suggestiva drömlika delarna där den så kallade kopparängeln figurerar, utan bara på vad och hur de olika personerna gör och tänker. Det som jag finner nästan mest osannolikt är att Minna ger en bild på Dean Martin till sin dotter och säger att det är ett foto på hennes pappa. Varför inte välja ett foto på någon totalt okänd istället? Att hon fabricerar lögnen är i sig inget konstigt, men att välja en världskändis? Och självklart spricker lögnbubblan, men ge oss läsare lite cred här. Vi klarar av mer intrikata och komplicerade skeenden.

Jag stör mig på hur Sofia blev till. Minna är A-student och pluggar på Handels i Stockholm, men känner sig så ensam att hon drar omkring i tunnelbanan på kvällarna. En kväll får hon syn på en man som hon följer efter och sätter sig mittemot på tunnelbanan och utan ett ord till varandra går de av tillsammans två stationer senare och går hem till honom. Samma sak upprepas en tid senare och Minna blir med barn.

Mot detta protesterar jag å det vildaste. Även om Minna är trasig inombords, ständigt söker efter sin pappas bekräftelse och har blivit utnyttjad i barndomen – hur kommer det sig att hon helt plötsligt följer med en person, nej tvingar sig på en främmande person, i just tunnelbanan? Varför går hon inte på studentpuben om hon känner sig ensam? Hänger med kompisar och fikar? Går ut på krogen?

Nästa protest handlar om beskrivningarna om Minna, hennes mamma och mormor och dotter som horor. ”Det går i arv” sägs det vid något tillfälle. Jaha. Men var de verkligen prostituerade? Jag uppfattar det inte så. Det kan hända att de stämplades som prostituerade, men det verkar de facto inte ha varit på det viset. Kanske en petitess, men det stör mig.

Porträttet av Sofia, Minnas dotter, är skickligt tecknat om avsikten är att få henne att verka vidrig. Det jag får veta om Sofia gör henne riktigt svår att tycka om, men å andra sidan är bilden flyktig. Och återigen en i mitt tycke osannolik historia. Jag undrar verkligen över utvecklingen ambitiös betygsprimadonna – lurad dotter – utmanande dans en kväll på mammas krog – doktorns älskarinna. Har inte alls svårt att förstå att näthat och utfrysning i skolan kan leda till självmord, men jag undrar över den avgörande punkten, KLIVET, från att ena dagen sitta och sura på sitt rum, till att nästa gå ner i mammas krog och dansa utmanande för ett gäng fulla karlar?

Mina olika exempel på saker som stör min läsning kanske är småpotatis, men den här romanen kryllar av den sortens småpotatisar, vilka skymmer en historia som hade kunnat bli både spännande och tankeväckande. Det är för många märkliga tillfälligheter och jag hade kunnat köpa dem om personerna varit mer trovärdiga. Men nu tror jag inte på något och blir bara irriterad. Och djupt och grymt besviken, inte minst eftersom jag av Majgull Axelsson fått flera riktigt stora läsupplevelser.

Lina Erkelius som skrev recension i GD menar att varken personer eller skammen/skulden som är genomgående tema gestaltas. Andra som recenserat är till exempel SvD, Expressen och DN.

Lyssnar ikapp ... och hyllar Lundströms bokradio

Vill bara berätta att jag nu lyssnat ikapp och har hört alla Lundströms bokradio. Phew.

Och så passar jag på att säga att jag tycker det är ett RIKTIGT BRA program. Favorit hittills: Program 2, diskussion med Carl Michael Edenborg och Jenny Jägerfeld om erotisk litteratur. I samma program var det också en intervju med Jeanette Winterson som är en favorit hos mig. Hennes debut, Det finns annan frukt än apelsiner, kom ut för 27 år sedan (!!!) och det var nog 27 år sedan jag läste den, men det finns scener ur den boken som jag fortfarande tänker på.  Måste definitivt läsa hennes senaste med den fantastiska titeln Varför vara lycklig när du kan vara normal? 

Blev dock inte alls sugen på 50 shades trots trevlig intervju med författarinnan. Vad som övertygade mig att inte, var omdömet från Jenny Jägerfeld. För jag var nog lite nyfiken innan. Tänkte att "jag kan ju läsa den på engelska för att öva språket" och som också föreslogs som anledning i programmet. "jag måste ha koll på vad hajpen kring den handlar om". Men jag tror att jag avstår helt enkelt och fortsätter med Axelssons Moderspassion istället som jag läser just nu.

Förresten måste jag framhålla en intervju till som jag banne mig ska spara och lyssna på igen -- och det är den med Linn Ullman ur det senaste programmet. Hon sa så många kloka saker. Dessutom tänker jag förstås hänga med i Bokcirkeln och läsa Den store Gatsby parallellt med P1-panelen under Marie Lundströms kompetenta ledning.