söndag 24 januari 2010

När jag gav Suzanne Reuter ett redigt boktips

Just nu läser skådespelerskan Suzanne Reuter En halv gul sol. Hoppas jag i alla fall! Den kvällen jag reste till Paris besökte jag Pocket Shop på Arlanda och gick omkring länge och valde och funderade. För min del blev det ju till slut Igelkotten elegans, vilket lustigt nog dessutom var den första boken jag funderade på som ressällskap.

Medan jag gick där och noga övervägde vad jag skulle köpa och läsa kom två damer in i butiken och bad butiksbiträdet om råd. De ville läsa något afrikansk och helst från Tanzania, för det var dit de var på väg. Han berättade vad butiken hade inne från Afrika, det var bland annat just En halv gul sol och Damernas detektivbyrå, men ingen av dem - och inget annat heller som fans i butiken just då - vare sig kom ifrån eller utspelade sig i Tanzania.

De visste inte vad de skulle köpa, och funderade fram och tillbaka - skulle de verkligen ta En halv gul sol ...? Då kunde jag inte hålla mig längre och berättade vad jag tyckte om boken, kort vad den handlade om och hur den var uppbyggd - ivrigt påhejad och flankerad av butiksbiträdet (heter det butiksbiträde förresten? Det här var en kunnig, trevlig och serviceinriktad ung man som jag på något vis tycker förtjänar en annan benämning än just butiksbiträde) som också fyllde i med sina upplevelser av boken och vad andra kunder hade tyckt.

Det blev köp. Suzanne Reuter och hennes väninna (också en skådespelerska som jag kände igen, men inte vet namnet på) gick därifrån med både En halv gul sol och något mer och de diskuterade på vägen ut ur butiken vem som skulle få börja med boken. Så nu hoppas jag att de inte blir besvikna!


Här kan du hitta vad andra bloggare skriver om En halv gul sol av Chimamanda Ngozi Adichie

torsdag 21 januari 2010

oooups I did it again - NOT!

Det kom ett mejl från AdLibris. Med ett så trevligt erbjudande. Jag var på vippen att klicka på KÖP, men hejdade mig och tänkte på mitt nedläggningshotade bibliotek. Ska stödja dem istället - gör det alldeles för sällan - och låna bokerbjudandet och lite andra böcker.

onsdag 20 januari 2010

Eländes elände

Hela dagarna sysslar jag med Haiti-katastrofen. Och hela nätterna med Lodz. Kan inte lägga ifrån mig boken. Sover för lite. Jobbar för mycket. Och - och det trodde jag aldrig att jag skulle säga - läser för mycket. Jag måste banne mig få pusta ut med lite feelgood-litteratur snart.

söndag 17 januari 2010

På spaning efter igelkottens elegans

Har spenderat några dagar i Paris (jobb i två dagar, en dags shopping) och tillbringat de parisiska vinternätterna tillsammans med en mycket trevlig bekantaskap, nämligen Muriel Barbery och hennes prisbelönta roman Igelkottens elegans. Jag hde faktiskt sneglat på den ett tag och den hade absolut redan fångat mitt intresse, men av någon anledning har jag inte köpt den. Men det gjorde jag nu, på Arlanda, och började läsa redan på planet ner. Den flygtiden gick hejdundrande fort, för jag kunde inte lägga den ifrån mig. Och jag har fått alldeles för lite sömn av samma anledning. Nästan komiskt, jag har fått säga till mig själv på skarpen på nätterna att sluta läsa, och den enda anledningen till att jag har gjort det, var att ha lite kvar till nästa dag.

Boken handlar om en vresig portvakt som bor och arbetar i ett av Paris tjusigare hus. Madame Michel är högintelligent, men outbildad, eller snarare autodidakt. Hon föraktar i stort sett allt och alla och mest av allt föraktar hon de rika, och därmed nästan alla i huset där hon arbetar. Men hon älskar litteratur, film, konst och musik, vilket hon njuter av sin ensamhet. Hon gör allt för att inte bli "upptäckt" - och låtsas vara dummare än hon är. Varför det skulle vara så förfärligt - att bli upptäckt alltså - framgår inte riktigt klart. Jodå, hon säger saker som att "jag utgör en av de otaliga kuggar som vidmakthåller den allmänt vedertagna illusionen om att det finns en mening med livet som lätt låter sig tolkas". Hon förklarar sin rädsla för att avslöja sig och beblanda sig med de rika utförligt ganska sent i berättelsen, men till en början anges alltså skäl som fördomar, att upprätthålla en fasad och liknande. Det blir svårt att förstå hur hon kan hålla sig ifrån att uppvisa sitt skarpa intellekt och sin intelligens, men hon har väl helt enkelt har vanan inne. I det tjusiga före dettaprivatpaltaset bor också lilla Paloma, 12 år på trettonde, som också är högintelligent och likaså hon har svårt med sin omgivning. Dessa båda är bokens två berättare, i jag-form, åtskiljs för tydlighetens skull med olika typografi. De möts förstås till slut, tack vare att det flyttar in en ny person, som blir berättelsens katalysator så att säga.

Madame Michel gör spännande utsvävningar i filosofins, litteraturens och språkets värld och jag vill särskilt dela med mig av en tankegång om människans språk (s.110-111):

"Språket och syntaxen är människans adelsmärke och uttryck för social gemenskap och därför något okränkbart i sig. Visst förändras det med tiden, utvecklas, faller i glömska och uppstår på nytt, liksom det berikas ibland genom att man bryter mot reglerna, men det hindrar inte varför man i grund och botten måste underkasta sig de rådande normerna, innan man tar sig rätten att ägna sig åt språkexperiment och nybildningar. Samhällseliten, de som råkar ha förskonats från de fattigas slavtillvaro, har därför ett dubbelt ansvar att vårda sitt språk och uttrycka sig väl"

Som sagt, en mycket trevlig bekantskap, även om slutet kommer lite abrupt. Berättelsen tappar lite sting när de alla tre till slut möts, det går lite väl snabbt från vresig portvaktskärring till kultiverad lady för Renées del. Men, jag kan leva med det och kommer definitivt att läsa Muriel Barbery igen! Jeanna Jarlsbo recenserade i SvD och Jonas Thente i DN.



lördag 16 januari 2010

De fattiga i Lodz utläst

De fattiga i Lodz är en roman på drygt 600 sidor som är ganska tung att ta med sig på tunnelbanor och bussar. Trots detta har den inte lämnat mig många minuter de senaste dagarna. Jag har sträckläst denna bok. Jag har varit så inne i berättelsen att jag vid ett flertal tillfällen varit på väg att missa mina hållplatser och igår inte märkte att bussen tog en helt ny väg på grund av vägarbeten (förrän det var försent). Och jag har, mot bättre vetande, legat och läst in på småtimmarna innan jag somnat. Men det har inte varit helt enkel läsning. Någonstans i mitten var jag beredd att slå igen boken och inte öppna den mer. All denna ondska blev för mycker för mig. Och hopplöshet - som läsare vet man ju redan att de boende i gettot inte har stor chans att överleva. Men jag kunde inte släppa den och de människoöden jag lärt känna, jag måste få veta resten av historien. Nu är jag en stark läsupplevelse rikare och tycker att det är alldeles för länge till vi ska ses i salongen och diskutera den.

måndag 11 januari 2010

James Ellroy och jag och min man

Har precis köpt biljetter till James Ellroy på Kulturhuset den 10 februari. jag är inget stort Ellroy-fan, men min man är det och vi ska gå tillsammans. Det är något jag verkligen ser fram emot! Vi brukar lite skämtsamt säga att vi inte har något gemensamt, förutom våra barn och totalt ointresse för speedway. Nu har vi alla fall en litterär diskussion tillsammans.

söndag 10 januari 2010

Ledighetsläsning


Innan ledigheten såg jag framför mig att jag skulle avverka ett berg med böcker, nämligen alla de som ligger på mitt sängbord och väntar på att bli lästa. Jag trodde också, precis som förra året, att jag skulle få en hel hög med nya spännande böcker i julklapp. Men, precis som förra året, blev det bara en enda bok i paketen. Inte heller lyckades jag plöja igenom några högar vid sängen.

Nåväl, lite läst har det ändå blivit. Hjärtdjur är t.ex. utläst. Fantastisk - vilket språk!

Julklappsboken är också utläst. Jag fick Anneli Jordahls Jag skulle vara din hund (om jag bara finge vara i din närhet) och var mycket nöjd med det. Jag sträckläste den mer eller mindre dagarna efter julafton och tyckte på många sätt om den. Samtidigt tycker jag att det är lite svårt med en historia som bygger på verkliga personer och händelser, där så mycket samtidigt är uppdiktat. Särskilt svårt blir det när det handlar om en känd person. På ett sätt väckte romanen mer frågor än gav svar. Men det är ju i och för sig inte heller så illa!

Igår avslutade jag Människor helt utan betydelse av Johan Kling. Den har jag gått och funderat på sedan jag såg den första gången och föll pladask för omslaget. Så snyggt! Helenas recension på Bokhora fick mig att bestämma mig. Och man kan väl säga att också föll pladask för innehållet.

Slutligen så har jag påbörjat De fattiga i Lodz. Jag har kommit närmare 200 sidor och tycker att det är så bra. Och hemsk. Det ska bli spännande att höra vad de andra i salongen tycker om den när vi träffas nästa gång.

fredag 8 januari 2010

klick - köp - klart

Oj oj. Fick ett mejl från AdLibris och Världslitteraturklubben. Jag måste vara deras absolut bästa kund, för jag köper varenda förslag från dem. Läste om boken som erbjöds den här gången - Han Shaogongs Maqiao - verkade vara precis i min smak eftersom jag både älskar García Márquez och Kafka och är intresserad av kinsesisk mytologi.

"Klicka bara pilen" - så löd uppmaningen och det gjorde jag. VIPS! så var köpet klart ...

torsdag 7 januari 2010

Läsning som luktar

Förra året i januari köpte jag den enormt snygga boken The End of Mr Y av Scarlett Thomas, som jag ju läste i början av förra året. Om den har jag tyckt till om enhel del både här och där, och det var inte mer åsikter om själva innehållet jag ska berätta om nu - utan hur boken, eller rättare sagt själva berättelsen luktar. The End of Mr Y luktar citron. Och det upptäckte jag först idag.

På eftermiddagen var mina händer torrare än torrast och jag behövde akut smörja in dem med handkräm. I min låda på jobbet hittade jag en burk med Lemony Flutter, nagelbandskräm från Lush som med fördel även kan användas till händer och fötter och armbågar - allt enligt reklamtexten på burken. Emedan jag smörjde in händerna flyttades jag raskt ett år tillbaka i tiden och till min tidiga upplevelse - och förtjusning - över The End of Mr Y.
Precis som när ett stycke musik effektivt förflyttar dig till den period då du brukade lyssnade på just det stycket, eller när dofter tar dig tillbaka till barndomen, hamnade jag rakt in i boken igen. Det var en märklig upplevelse - men alls inte oangenäm. Självklart har jag varit med om andra madeleine-kake-upplevelser, men aldrig någonsin tidigare har en doft fört mig rakt in i en roman.

Så nu vet ni det - The End of Mr Y luktar citron.



Här kan du hitta vad andra bloggare skriver om The End of Mr Y. av Scarlett Thomas

söndag 3 januari 2010

Nyårslöfte läsning

Jag äger alldeles för många olästa böcker! De förtjänar att bli lästa! Jag tänker inte lova att sluta köpa böcker, för det är banne mig ett rent och sant nöje som jag vill unna mig, men jag lovar att jag ska försöka läsa alla böcker jag köper också. Mitt nyårslöfte blir således att beta av olästa böcker jag har i mina hyllor och unna mig fler lässtunder per dag. För om jag inte läser fler timmar så kommer jag ju aldrig ikapp. Mindre facebook och slösurfande, mindre tv-tittande och ännu mer läsning skola bliva min melodi år 2010.