Tröstar mig med Murakami

buhu ... ingen WOW-träff i kväll för min del. Jag som hade sett fram emot att prata Spelreglerna av Jonas Karlsson för att inte tala om Tranströmer. Kanske att någon eller några i salongen till och med kunde läsa en dikt eller två? Anna-Karin delade med sig av sin favorit via mejl i morse och det gjorde mig på något bättre humör.

Själv tröstar jag mig med rödvin, ost och kex och Murakami. Har precis börjat läsa 1Q84 Tredje boken. Och sveptes direkt in i Aomames värld som är just 1Q84 - och som kännetecknas av bland annat två månar på himlen. Ska hon stanna där? Kommer hon och Tengo att träffas? Får alla som letar efter dem tag på dem?

Frågorna är många och det enda jag kan göra är att läsa vidare. Den fina bilden lånade jag av Norstedts)

Ljuva 80-tal

Mitt i Murakami och Le Clézio har jag ägnat några dagar åt Johan Kindes debutroman Någon sorts extas, som handlar om Julien och hans vänner, musik, nattliv och längtan efter det stora äventyret. Jag var nyfiken på hans skildring av 80-talet, min tonårstid, och jag blev inte besviken. Alla ingredienserna fanns för att jag skulle fastna i ljuv nostalgi och tänka på händelser och människor som inte funnits i mina tankar på många år. Skildringen kändes dessutom högst tonårsaktig.

Någon stor litterär upplevelse var det förvisso inte, däremot en charmig, ibland lite pinsam, tillbakablick. Och jag insåg att jag faktiskt växte upp i en tid då det inte fanns mobiltelefoner så att man kunde få tag på varandra var som helst, när som helst, då det fanns två tv-kanaler som mycket sällan visade musikprogram och då frisyrgelé var en ny bekantskap.

Tunga tankar i november och en blick framåt

När WOW träffades igen efter sommaren berättade vi om vad vi läst under semestern. Jag hade bland annat varit utomlands i två veckor och inte tagit med mig tillräckligt med böcker, så jag läste flera av makens deckare. Det är inte alls min genre och därför hade jag inte så mycket att säga om dem. Utom en. Flickan under gatan, Roslund & Hellström, var nämligen inte bara en kriminalroman utan den tog upp något som vi aldrig eller sällan pratar om - svenska gatubarn. Barn som lever under outhärdliga hemmaförhållanden, inte får någon hjälp av samhället och därför till slut väljer att fly. En del av dem sover hos vänner, en del blir gatubarn och en del tar sin tillflykt till tunnlarna under staden, där de gömmer sig för världen. De här barnen är svikna så många gånger och på så många sätt av oss vuxna att det knappt går att förstå. Jag var tagen, upprörd och arg när jag läst ut den boken.

Nu har jag precis avslutat Smuts av Katarina Wennstam, som handlar om sexköp och trafficking. Den lämnade mig med liknande känslor och en insikt om att problemen alltid finns så mycket närmare oss än vi tror.

Från dessa böckers tunga innehåll riktar jag nu blicken mot Allt är vind som äntligen damp ner i brevlådan idag. Jag ser fram emot en helt annan typ av läsupplevelse, men kommer nog att ha många tankar kvar hos både Flickan under gatan och Smuts den närmaste tiden.

För övrigt har också jag avverkat ännu en Murakami, After Dark, och kan inte annat än fortsätta lovsjunga denna fantastiska författare. Men eftersom vår blogg definitivt har slagsida mot Murakamis författarskap, mycket tack vare mig, tänker jag inte orda mer om den. För tillfället i alla fall.