Salongen seglade snabbt

Salong igår hos Cattis som bjöd på underbart god lax till Båten av Nam Le. Och det blev även en liten diskussionsomgång igen om One Day eftersom den senaste lämnade endel övrigt att önska. Alla gillade One Day mycket utom Mia, som förvisso gillade, men inte lika fanatiskt och fantastiskt mycket som Anna, Catrin och Cattis. David höll sig någonstans mittemellan och Anna-Karin hade inte läst den.

Om Båten var vi också rörande överens. Att novellerna kändes väldigt färdiga, jag tror till och med att jag hörde "fullkomliga" som omdöme. Att det knappt gick att förstå att de var skrivna av samma författare, eftersom de är så olika sinsemellan till sin karaktär, stil och tematik. Jag tar lite tillbaka det sista, för vi kunde konstatera att döden är högst närvarande i samtliga berättelser.  Om hans flera stilar håller Gabriella Håkansson i DN:s recension av Båten med oss om:

 "Jag brukar ofta efterfråga stil hos en författare men den här mannen har inte en stil – han har flera."



En intressant passus i den allra första novellen är att den uttryckligen handlar om de berättelser som komma skall i samlingen, men eftersom man (eller i alla fall alla vi salongen och jag antar de flesta) börjar med den första, så kanske man inte tänker på det.

Efter att ha hunnit med även några korta ord om Murakami bestämde vi som var kvar till sist att nästa salongsbok blir Siri Hustvedts The Summer Without Men. 

Quel dramatik när salongen sågs igår

Skott en ven praktiskt taget runt våra huvuden när vi sågs i salongen igår, som vanligt på restaurang Järnet i Gamla Stan. Tusentals poliser vällde in på krogen och piketbussarna stod som spön i backen. Det var nära att David blev misstänkt när han skulle åka hem på sin moped ...!

Förutom att befinna oss mitt i händelsernas centrum hann vi med att diskutera Reglerna också. Samt bestämma ny bok och ny träff. Och till och med bestämma bok till gången efter det!

Mer om det senare.

Jullovsläsning

Jag har jullov! Med början idag har jag jullov i tre härliga veckor innan nya utmaningar tar vid. Dessa tre veckor ska förstås ägnas åt litteratur och läsning av varierande slag. I att-läsa-högen ligger flera godbitar och väntar: De välvilliga av Jonathan Littel, Sputnikälskling av älsklingen Murakami, Blonde av Joyce Carol Oares (eftersom jag märkligt nog inte har läst just den av Oates), WoW-valet till nästa salong: Majgull Axelssons Is och vatten, vatten och is, I skuggan av ett brott av Helena Henschen som jag köpte efter att ha lyssnat till Henschen på riksdagsbiblioteket. Igår fick jag låna John Ajvide Lindqvists Låt den rätte komma in av min kamrat Kajsa, som rekommenderade både boken och filmen. Så har jag också tänkt att läsa klart Edelcrantz förbindelser av Malte Persson (vars blogg jag brukar läsa då och då), som jag började på i höstas, men pausar ifrån just nu. Kanske jag också hinner med Alla själar av Javier Marias som jag köpte efter tips av La Bibliofille. Och så har jag en egen litteraturfestival med tema Kambodja och ska läsa Sista resan till Phnom Penh av Jesper Huor och Pol Pots leende av Peter Fröberg Idling. Båda dessa har jag lånat av min goda vän, Kambodjakännaren Lennart.

Sent i november så här sent i oktober

Vi har en ny högläsningsbok hemma. Tove Janssons Sent i November. Trots att vi är stora Muminfantaster hade ingen av oss tidigare läst just den här - och nu är vi alla fast och längtar till läggdags som också är läsdags. Jag upplever den som ännu mer poetisk än övriga Muminböcker med fantastiska formuleringar som: 

"Dörren stängdes igen och Snusmumriken steg in i sin skog med hundra mil av tystnad framför sig"

"Allting hade vissnat och dött men nere på marken växte senhöstens hemliga trädgård med rasande kraft rakt upp ur förmultningen, en främmande vegetation av blanka svällande växter som inte hade någonting med sommar att göra"

" I augusti, nånstans i Mumindalen, hade han hittat fem takter som var en ovedersäglig och strålande början till en melodi. De hade kommit helt självfallet som toner kommer när de har fått vara ifred. Nu var stunden inne att ta fram dem och låta dem bli en visa om regn."

Och självklart läser vi alla repliker på "muminska" som äldstabarnet säger.

Torsdagens sista Allt är vind

Så fort jag hade hört Horaces tillkännagivande i torsdags surfade jag genast in på AdLibris för att köpa något av Le Clézio. Men såp ringde telefonen och en massa annat hände varför jag inte lade någon beställning och nästa gång jag försökte var allt av Le Clézio slut.

Sådan tur att Hanssons bokhandel i Gamla Stan finns. Jag ringde dit och bad dem reservera ett ex av Allt är vind till mig. de hade två exempelar och jodå, jag kunde få köpa ett av dem om jag hämtade det samma dag.

Fem minuter före stängningsdags störtar jag in i Hanssons bokhandel, dock var inte själva Herr Hansson där, men en annan trevlig yngling som stod och höll i min bok.
- Gissa om många har varit och ryckt i den här!, sa han när jag berättade att det minsann var jag och ingen annan som snart skulle äga och förvalta hans sista exemplar av Allt är vind.

Kvällens diskussion i salongen handlade dagen till ära om nobelpristagare i allmänhet och Le Clézio i synnerhet men vi dsikuterade naturligtvis också Irene Nemirovskys Storm över Frankrike.

Trevligt var det. och gott. och sent blev det för mig och Cattis. Och när jag kom hem började jag genast med Allt är vind, som vi självklart bestämde skulle bli salongens nästa bok.

PS: Bilden har jag lånat från Elisabeth Grates bokförlag

Surrealistiskt möte

Härommorgonen satt jag och läste After Dark på t-banan på väg till jobbet. Jag var djupt inne i historien och fast i Murakami-land när jag klev av på t-centralen. Som vanligt var det en strid ström av människor på väg upp i rulltrappan och en strid ström av människor på väg ner för rulltrappan brevid. Där mitt i kom en kvinna klädd i grå kostym, med en bukett orangegula blommor i famnen och en datorskärm över huvudet. Just det, en datorskärm. Vi möts när min rulltrappa åker upp och hennes ner. Först flera meter senare inser jag att det inte är normalt att ha en datorskärm över huvudet. Nu har jag förstått att kvinnan var en del av en reklamkampanj, men tänk så mycket roligare det hade varit om hon hade varit en Murakami-figur i Stockholms t-banevärld!

Motstånd

Jag måste erkänna att jag inte kände mig så sugen på att läsa Storm över Frankrike av Irène Némirovsky. Det må låta cyniskt, men jag kände att jag både slukat och tagit mig igenom, min beskärda del av andra-världskriget-skildringar alltsedan jag läste Anne Franks dagbok någon gång på mellanstadiet. Men sedan jag köpt boken och läst förordet om Irène Nemirovskys och hennes familjs gripande öde väcktes läslusten igen.

Jag blev inte besviken, Nemirovsky var en driven författare som skickligt beskrev inte bara den fysiska belägringen av Frankrike utan också hur människornas liv naturligtvis överskuggas av det kaos de tvingas leva i och som sätter allt annat utom den omedelbara överlevnaden på undantag.

Så, mitt i romanen sparkar jag bakut igen. Hur kan människan ägna sig åt en skönlitterär skildring om än på toalettpapper, att skapa ett mästerverk praktiskt taget hotad till livet. Jag vill inte veta hur det går för "karaktärerna", eller vad de representerar. Jag vill inte läsa något påhittat tillrättalagt om Frankrike 1940. Även om denna fiktion ligger smärtsamt nära en självbiografi känns det plötsligt så....jag vet inte, väldigt franskt konstruerat. Jag vill veta allt om hennes liv före kriget jag vill veta allt om hennes mor, far, make och döttrar. På riktigt. Det här borde ju gälla alla fiktiva skildringar av krig och annan mänsklig misär, men jag älskar ju t.ex. Joseph Conrads Heart of darkness. Jag kan inte riktigt förklara det, men jag tror faktiskt att det har något med den franska kultursfären att göra, det är den som jag inte riktigt kommer överens med. (Trots sex års tragglande av skolfranska, jag behärskar fortfarande franska bättre än spanska som jag praktiserar hellre än bra.)

But I know, thats just me. Det är en fantastisk roman som jag absolut kan rekomendera till vem som helst, men för mig var det bara inte riktigt rätt tillfälle att läsa den tror jag. Eller så är jag inte frankofil nog...

Jag slutade abrupt att läsa den skönlitterära delen av boken och läste istället djupt gripen bokens bilagor bestående av Nemirovskys anteckningar om tillståndet i Frankrike och förberedelse inför romanbygget, och korrespondens strax före och efter hennes deportering.

Spännande! Jean-Marie Gustave Le Clézio. Jag har inte läst denne författare. Hoppas någon av er andra i WoW har gjort det så att jag kan få lite tips ikväll.

Vem blir det....?

Nu är det bara fem minuter kvar. Jag har skyndat mig tillbaka från lunchen och sitter nu bänkad för att inte missa vem som blir årets Nobelpristagare i litteratur. Jag hoppas att det blir någon som vi kan läsa i Wind up women. Oavsett vem så blir det något att prata om när vi ses ikväll. Jag hoppas förstås liksom alltid på Joyce Carole Oates men tror egentligen inte att det blir hon.

Luther och jag

Å jag beundrar er som har högar med böcker som ligger halvlästa på nattduksbordet. Jag har också några böcker men jag har väldigt svårt för att läsa böcker parallellt. Jag vet inte vad det är som gör att jag måste läsa ut en bok jag har påbörjat. Det gör att jag ibland fastnar i min läsning.
En del av förklaringen är att jag vill ge författaren en chans att bättra sig men den riktiga förklaringen är att det är Luthers fel. Luther sitter allt som oftast på min axel och förmanar. En halvläst bok är inte klar och således något ofärdigt, oavslutat, obra. Jag håller inte alls med Luther men han kan vara ganska envis och förmå mig att läsa ut böcker som jag borde ha gett upp. Ibland kan det ge riktiga läsupplevelser. Luther saboterar mitt läsande på andra sätt för jag får aldrig vara hemma från jobbet när jag bara är så där lite sjuk att jag kan ligga och läsa en hel dag. Näe då säger Luther åt mig att är jag så pigg att jag orkar ligga och läsa så borde jag minsann orka jobba istället. Sabla Luther!

Stormen är över och imorgon är det dags igen

Det känns som att det var länge sedan vi sågs, men imorgon är det dags för the Wind Up Women att ses igen. Jag ser som alltid fram emot att träffa de andra och få höra vad de tycker om vår senaste roman. Utan att avslöja för mycket om vad jag själv tycker, kan jag berätta att det inte var en av de svåraste att ta sig igenom. Och den väcker många tankar.

Jag har också läst ut Plikten, profiten och konsten att vara människa av Göran Rosenberg. Även den väckte många tankar. Varför handlar vi som vi gör? Vad är det som driver oss? I mångt och mycket samma frågeställningar som Storm över Frankrike väckte.

Som ni förstår har högen av olästa böcker minskat. Så kan vi inte ha det! Min nya t-banebok (d.v.s. pocketbok) är After Dark av Haruki Murakami. Ständigt denne Murakami...

Wind Up Women - nu som tröja

Jo, det är sant. Wind Up Women finns som tröja och den ser ut så här! Det ser ut som en tanke men är en ren slump. JAg upptäckte det för att någon läsare hittat till vår salong genom att söka på "wind up women " på Google. Sökresultat nummer två är en länk till denna tröja.

Apropå namn till vår litterära salong. Länge kallade vi den bara för "den litterära salongen" vilket jag tyckte var mycket otillfredsställande. I samband med att vi startade bloggen tog namndiskussionen fart, eller för att hålla sig till sanningen - jag och Cattis diskuterade vad vi skulle heta. Jag som under sommaren hade läst Fågeln som vrider upp världen (Wind Up Bird Chronicle) var helt uppfylld av Murakami och Cattis man Daniel föreslog helt enkelt att vi skulle heta Wind Up Birds - eftersom vi är såna birds förstås ...

Men det stöp på att windupbirds.blogspot.com var upptaget och vi enades istället om Wind Up Women - för det blir ju en så bra förkortning. WOW

Storm över Frankrike snart slut

Trots att jag tog en liten paus från Irène Nemirovsky till förmån för Murakami på senaste resan har jag tagit igen det sedan jag kom hem och Storm över Frankrike börjar lida mot sitt slut. det ska bli väldigt spännande att diskutera den i salongen när WOW träffas nästa gång - vilket är bara om en vecka!

Förra helgen ägnade jag mig rent litterärt åt Murakami och After the Quake som Mia redan skrivit om i inlägget Ständigt denne Murakami. Jag är stormförtjust. Läser den på Mias inrådan poå engelska och gillar det. Lika bra om inte bättre än de jag hittills läst på svenska. I det här fallet är ju inte originalspråket något jag någonsin kommer att kunna uppleva.

Min fina Murakami Diary 2009 anlände förresten för en tid sedan. den är MYCKET FIN och jag ska stolt visa upp den på torsdag om jag kommer ihåpg att at med den. Vad jag också ska komma ihåg att ta med är ett ex av AMELIA HÖST åt var och en i salongen. Och kanske ett nummer till Richard på Järnet också.

En i taget eller flera på en gång?

Jag har alltid alltid alltid, så länge jag har kunnat läsa banne mig, haft flera böcker på gång samtidigt. Cattis har det också, som hon så målande beskriver i bloggposten Mycket vill ha mer. Men jag angriper litteraturen på ett helt annat sätt. Det där med en pocket i handväskan händer till exempel sällan eller aldrig. Ej heller får stora tunga boken enbart intas i läsfåtöljen. Nej i stort sett alla - med några undantag givetvis - intas till sängs. Visst läser jag i fåtöljen också, men då hämtar jag helet enkelt den bok som jag ska läsa från högen på nattduksbordet.

Den nyss nämnda högen består alltid av minst fem böcker, ofta fler. Just nu ligger i själva läshögen Storm över Frankrike - som ska vara färdigläst till den 9 oktober då vi i WOW har vår nästa träff, Reglerna som jag skrivit om några gånger redan - den kräver koncentration och passar inte alls att läsa i när jag är för trött, After the Quake (på Mias inrådan läser jag den på engelska) finns där också - den var min reskamrat till Nice i förra veckan på grund av storlek och ringa vikt och Edelcrantz förbindelser som jag inte kunde låta bli att börja på för ett tag sedan, men som jag inte kommer vidar ei för tillfället.

Bredvid läshögen ligger vänthögen. Där finns hela mitt senaste bokpaket från AdLibris: De välvilliga av Jonathan Littel, Boktjuven av Markus Zusak och Hon älskade av Helena Henschen (vansinnigt sugen på att börja med den efter att ha läst Cattis inlägg!). Sedan länge ligger också On Chesil Beach av Ian McEwan som jag har lånat av Cattis, men alltså ännu ej börjat på, Blonde av Joyce Carol Oates eftersom jag trots att jag är en stor Oates-supporter faktiskt ännu ej läst den, samt Je voudrais que quelqu' un m'attende quelque part av Anna Gavalda som jag köpte eftersom jag vill läsa mer på franska, men absolut inte orkar med något alltför betungande. Jag läste Tillsammans är man mindre ensam av Gavalda förra året, översatt dock, och tyckte att den var okej - förstår över huvud taget inte alls de översvallande recensioner boken har fått, men som sagt okej. Så därför finns alltså den lilla volymen (157 sidor) Je voudrais que quelqu' un m'attende quelque part i min vänthög.

Slutligen har jag också en hög med "nästan avslutade böcker" - böcker jag av någon anledning lagt ifrån mig innan jag läst ut dem, men som ändå får ligga kvar ifall jag får feeling att avsluta dem någon gång. I den högen ligger just nu Spinalonga av Arne Sundelin, Pluras självbiografi och tredje delen om den kvinnliga detektiven i Botswana, har till och med glömt vad boken heter.
Alla dessa ska sannolikt läsas ut vid tillfälle. Eller inte - och då är det dags för dem att flytta in i bokhyllan.

Uppslukande läsning

Vissa romaner bara kastar man sig över och slukar från pärm till pärm nästan utan att lägga dem ifrån sig. Hon älskade var en sådan roman för mig. Nu är det ju visserligen lite svårt att sluka en bok från pärm till pärm när man har en tvååring som pockar på uppmärksamhet, men varje ledig stund de senaste dagarna har ägnats åt Helena Henschens berättelse om sin farmor Signe Thiel.

Romanen tar sin början 1885, då Signe föds. Vi får sedan följa henne till andra världskrigets slut. Signe Thiel levde ett oerhört spännande liv. Hon fick uppleva två världskrig, se nazismens framväxt på nära håll och besökte Sovjet när Lenin låg för döden. Hon umgicks med Ellen Key och var engagerad i Fredrika Bremer förbundet. Hos hennes mor, Anna, var tidens författare flitiga gäster. Hennes pappa var bankiren och konstmecenaten Ernest Thiel. Under andra världskriget öppnade hon sitt hem för judiska flyktingar och hon deltog i arbetet med en svensk motståndsrörelse.

Genom hela romanen lyser kärleken som en stark drivkraft. Hon gifter och skiljer sig två gånger, föder sex barn och inleder till sist ett förhållande med den tyske hjärnfoskaren Oskar Vogt, en gift man.

Jag är tagen av hennes levnadsöde och förförd av Helena Henschens fina skildring och språk. Jag kommer också på mig själv med att dra paralleller till Virginia Woolf som levde under samma tid. Likheterna finns där i uppväxt och umgänge. Ändå är de så olika och valde så olika liv.

Mycket vill ha mer

En sak som jag har märkt sedan vi startade vår litterära salong är att mitt behov av att läsa har blivit ännu större. Jag hade en gång en kollega som sa att hennes största sorg i livet var att hon aldrig skulle hinna läsa alla böcker som hon ville under sitt liv. Jag har alltid tyckt att det var fint sagt, men på sistone har den vetskapen också börjat skapa en viss panik. För det är ju sant - det kommer alltid att finnas en massa bra böcker som jag aldrig kommer att hinna läsa. Samma kollega lärde mig också att man inte behövde läsa klart en bok bara för att man måste. Är den inte bra eller tycker man inte om den är det bara att lägga den åt sidan. Klok kvinna.

Nu har jag i alla fall märkt en ny tendens i mitt läsande - jag har flera böcker på gång samtidigt. Det har jag i och för sig nästan alltid haft (ni vet, en pocket är bra att ha på bussen, stora tunga boken passar bäst i läsfåtöljen o s v) men nu är det värre än vanligt. Således läser jag för tillfället Storm över Frankrike till nästa träff, Murakamis Kafka on the shore (eftersom jag aldrig läste klart den i början av sommaren - och det har absolut ingenting att göra med att jag inte tycker om den), Helena Henschens Hon älskade (nyinförskaffad och nyss påbörjad, men oj så lovande), Göran Rosenbergs Plikten, profiten och konsten att vara människa och Virginia Woolfs dagbok 1915-1941 (Ögonblick av frihet).

Den sistnämnda är jag nästan klar med och det har varit fascinerande läsning. Virginia Woolf framstår som en så vanlig, ibland mycket missunsam och ofta faktiskt otrevlig person, samtidigt som jag inte kan låta bli att tycka om henne. Mest fascinerande är den tid hon levde i och alla de människor hon mötte och umgicks med. Där kan man verkligen tala om litterära och intellektuella samtal. En anglofil som jag finner det också oerhört spännande att få röra sig i ett London från början av förra seklet.

Ett av Virginia Woolfs många projekt var att läsa alla klassiker. Se där, en människa som kanske faktiskt hann med att läsa allt hon ville under sin livstid!

God smak

När det gäller litteratur är det ofta den goda smaken som är den rätta. Kiosklitteratur, massproducerade deckare m.m. är inte vad man berättar om när man får frågan "Om man har läst något bra på sistone".
I somras körde jag fast i Doris Lessings En fläkt av stormen. Hennes utdragna beskrivningar av Marthas möten i kommunistiska kretsar gjorde att jag helt tappade sugen att läsa. Efter en tids bläddrande i månadsmagasin var jag mogen att övergå till matlitteratur, en snäll inkörsport till den tyngre litteraturen. Jag började med Erik Videgårds Ät mig som varvar recept med matminnen på ett trevligt sätt. Sedan hamnade jag i den testosteronstinna restaurangbranschen via Hett av New York-journalisten Bill Buford. Den avhandlar den italienska kokkonsten på ett sätt som får snålvattnet att rinna till och fick mig att fantisera över polentor, stora blodiga biffar och den perfekta pastan. Så den goda smaken via matböcker väckte mitt läsintresse på nytt.

Ibland blir saker mycket bättre än man tror

Jag trodde aldrig att det skulle bli så här bra när jag frågade Catrin om vi inte skulle starta någon sorts bokcirkel. Jag hade så länge längtat efter att få prata med likasinnade om LITTERATUR. Det verkade så kul att träffas och prata läsupplevelser, men jag var säker på att alla likasinnade som jag kände redan var fast i cirklar på olika håll. Så svarade då Catrin att det var hon inte alls och att hon var med, men att hon tyckte att vi skulle starta "en litterär salong". Såklart. Så blev det. Och så bra det blev.

Själva upplägget att ses på trevlig krog, med god mat och gott vin är oslagbart. Oslagbara är också mina gamla och nya vänner i den litterära salongen. Samtalen är stimulerande, roliga, initierade och bara allmänt sköna. Nu längtar jag till nästa gång vi ses, då vi ska prata om Storm över Frankrike. Jag är mycket nyfiken på vad de andra tycker.

Jag trodde aldrig att det skulle bli så bra - men jag är mycket glad att det blev det!

Uppslag i Amelia Höst om oss!

I Amelia, temanumret HÖST, är det ett reportage om vår litterära salong! Där sitter vi så fint på Järnet (som därmed får en hel del gratisreklam), äter leverpastejsmackor och dricker vin. Till just denna träff, när bilden togs, hade vi läst (läst om, men för många av oss var det längesedan) Hjalmar Söderbergs Den allvarsamma leken. Vi var rörande överens om att den inte är en klassiker för intet - den känns trots tidsmarkörerna helt aktuell. Att berätta om kärlek och mänskliga relationer går förstås aldrig ur tiden.

Liksom många andra litteraturintresserade blev jag helt besatt av Söderberg någon gång i sena tonåren och slukade allt, allt allt - romaner, pjäser, noveller. Några år senare, när jag läste litteraturvetenskap kom Bure Holmbäcks stora Söderbergbiografi ut och likaså den slukades, även om jag tyckte den var lite väl långrandig ibland. Under min studietid i Frankrike skrev jag till och med ett examensarbete om Söderberg och Maupassant (en annan favorit), det var en ganska liten uppsats, men väl ett embryo till vad som skulle kunna bli något större, åtminstone en essä eller så.

Vad jag tycker är fantastiskt härligt och roande i alla Söderbergs romaner är bilden av Stockholm. Trots att mycket ser helt annorlunda ut idag, går det fortfarande att känna igen sig och vandra i Söderbergs fotspår - eller bör jag säga Arvids och Lydias i just det här fallet ...? Nog är det fler än jag som tittar upp mot Lydias fönster när man går över Johannes kyrkogård?

Och apropå Lydia, Cattis och Mia läste i direkt anslutning till vår Söderbergsession Gun-Britt Sundströms För Lydia. Den har jag inte läst! 

Det tomma biblioteket

Här är en bild på de tomma hyllorna i det tomma biblioteket, som jag skrev om här. Vi står alltså runt ett litet fönster direkt på torget och tittar ner. Ser du de tomma hyllorna? Det var som redan nämnts mycket gripande.