Säg att jag är välkommen!

Har sträckläst Låt den rätte komma in av  John Ajvide Lindqvist. Svårt att säga hur lång tid det tog, jag sov ju till exempel i natt, men i stort sett hela dagen idag har jag läst, läst läst. och vad ska jag säga om boken? Var den jättebra eftersom jag inte kunde lägga den ifrån mig? Ja, på ett sätt var den det. Jag kunde ju som nämnts de facto inte lägga den ifrån mig, ivrig som jag var att få veta vad som skulle hända. Jag läste så snabbt att jag titt som tätt missade vad som skedde i berättelsen och var tvungen att gå tillbaka några stycken för att få allt på plats. Helt klart läsvärd och helt klart en bladvändare. Fascinerande förstås, men b r a? Nej, jag kan inte bestämma mig. det var för det första för många personer i berättelsen och jag kunde inte hålla reda på dem alla. Men de viktigaste karaktärerna höll jag förstås reda på, men drabbades av Martha -syndromet (vad vi tyckte om Lessings Martha finns här): jag gillade inte huvudpersonen, Oskar. Däremot gillade jag vampyren Eli, och några ur alkisgänget. Jag gillade verkligen själva vampyrinslagen, på samma fascinerande sätt som när jag läste Anne Rices vampyrböcker med stor förtjusning för femton år sedan. Ska jag se filmen? Ja, kanske. Väntar nog tills den kommer på DVD. Betyg: tre huggtänder av fem.

Här kan du hitta vad andra bloggare skriver om Låt den rätte komma in av John Ajvide Lindqvist

God smak

När det gäller litteratur är det ofta den goda smaken som är den rätta. Kiosklitteratur, massproducerade deckare m.m. är inte vad man berättar om när man får frågan "Om man har läst något bra på sistone".
I somras körde jag fast i Doris Lessings En fläkt av stormen. Hennes utdragna beskrivningar av Marthas möten i kommunistiska kretsar gjorde att jag helt tappade sugen att läsa. Efter en tids bläddrande i månadsmagasin var jag mogen att övergå till matlitteratur, en snäll inkörsport till den tyngre litteraturen. Jag började med Erik Videgårds Ät mig som varvar recept med matminnen på ett trevligt sätt. Sedan hamnade jag i den testosteronstinna restaurangbranschen via Hett av New York-journalisten Bill Buford. Den avhandlar den italienska kokkonsten på ett sätt som får snålvattnet att rinna till och fick mig att fantisera över polentor, stora blodiga biffar och den perfekta pastan. Så den goda smaken via matböcker väckte mitt läsintresse på nytt.

Lessing följdes av Kihlgård

Vår tredje träff i salongen ägnades åt Doris Lessing och romanen Martha. I samma veva hade jag ett recensionsuppdrag som bland annat innebar "tips om läsning under julen". Så jag slog två flugor i en smäll och läste en massa Lessing. Just Martha hade jag lite svårt för, inte romanen som sådan, utan personen. Jag tyckte att hon var så osympatisk. Och visst var Marthas föräldrar jobbiga och trångsynta, men jag tycker att hon borde uppvisat lite mer vanligt hyfs helt enkelt. Anna var nog den av oss som tyckte bäst om Martha, både som person och roman betraktat.

Det krävdes inte så intensivt lobbyarbete för att få med sig de andra i valet av Peter Kihlgårds roman Kicki & Lasse. Jag hade köpt den redan när den kom ut, men så hade den av någon anledning blivit liggande på nattduksbordet där den bara väntade på att bli läst.

Jag var bekant med Kicki och Lasse sedan tidigare. De dyker nämligen upp redan i Kihlgårds novellsamling Serenader. Bilfärden från Arlanda in till Stockholm är i den en helt egen novell. Jag passade på att läsa om den innan jag gav mig på Kicki & Lasse. Mycket i berättelserna är exakt detsamma, hela stycken och meningar. Jag ser framför mig hur han öppnar sitt ursprungsdokument och går igenom det. Tar bort något han inte är helt nöjd med, lägger till något annat.

Och apropå Kihlgård. Precis dagarna innan den litterära salongen (då fortfarande namnlös) skulle ses för att prata om Kihlgård, åt jag lunch på Järnet. Och mer eller mindre snubblar över just Peter Kihlgård när jag var på väg därifrån. Han kändes så bekant att jag var på vippen att säga hej, men hejdade mig när jag kom på att vi faktiskt inte känner varandra. När jag hade gått några steg ångrade jag mig och ville vända tillbaka för att tala om hur mycket jag tycker om Strandmannen och att vår salong om bara några dagar skulle diskutera hans roman Kicki & Lasse. Men då var han försvunnen.

Anna-Karin och Catrin i litterärt lunchsamtal

Mycket trevligt var det att få träffa Anna-Karin igen - vi har inte setts på hela sommaren, men hade idag gemensamma arbetsrelaterade övningar. Vi åt gemensam lunch och kunde inte låta bli att prata lite om Joyce Carol Oates Svart flicka Vit flicka, vilket är den bok som vi ska diskutera nästa gång vi ses i den litterära salongen som nu heter Wind Up Women. Varför då? kan man undra. Det ska vid tillfälle avhandlas och diskuteras, men inte nu.

Både jag och Anna-Karin var ense om att Oates bok var mycket bra - och spännande inte minst. Jag sträckläste den. Och har för mig att jag fick ett mejl även av Anna som även hon skrev något i stil med att hon "inte kunde lägga den ifrån sig". Anna- Karin och jag själv ville nog säga mycket mer, men samtidigt ville vi nog spara lite åt det samtal som då ska föras. Istället ägnade vi oss åt att berätta om salongen för Michael och Anders som satt mittemot oss. Anders kände till boken, men hade inte läst den. När vi lästa Lessings Martha förra året var vi flera som kände antipatier för Martha, och i det sammanhanget ska det bli spännande att få höra vad damerna tycker om Genna och Minette i Svart flicka Vit flicka. Jag låter mig helt förföras av författarens intention att tycka att Minette är  - ja avskyvärd är faktiskt inte ett för starkt uttryck i det här sammanget. Och Genna. Så välvillig, så god. Så urtråkig rentutsagt. Mer om Oates roman i nästa vecka när vi haft höstens första sammankomst. 

Vi pratade förstås lite om vad vi läst under sommaren också. Anna-Karin hade läst Snabba Cash och utlåtandet om den var i korthet "Absolut läsvärd, men väldigt grabbig". Här kan du hitta vad andra bloggare skriver om Snabba cash av Jens Lapidus. Jag har ju faktiskt bara läst en enda bok den här sommaren, men så var det också en riktigt tegelsten: Fågeln som vrider upp världen av min (och vågar jag påstå, även mina litterära systrars) nya favoritförfattare Murakami.

Och innan lunchen var till ända hann vi helt kort börja prata om vad vi ska välja för bok nästa gång och jag önskar mig Jonathan Littells De välvilliga, som recenseras idag i Svenska Dagbladet. Då lär vi ha att göra ett tag ...

Från August till Alfred. Nobel alltså.

Sedan vi alla dissat Världens sista roman - ja för de andra bidrog med sina åsikter per mejl och telefon - bestämde vi oss för ett säkert kort. Och vad kan vara en bättre kvalitetsmarkör än en Nobelpristagare? 2007 års Nobelpris i litteratur gick till Doris Lessing. Jag och Anna-Karin var de enda i fikarummet som i spänd förväntan satt framför den lilla tv:n och vi båda hjublade när Horace tillkännagav namnet. Hurra! Doris Lessing är en av mina favoriter. Jag kan inte alls påstå att jag läst det mesta av Lessing, men åtminstone hel del. Dock inte Martha, som blev vårt val till nästa träff.

Jag hade boken hemma. En riktigt ful lågprisutgåva. Inbunden förvisso, men sånt där poröst papper av dålig kvalité som gör att bokstäverna liksom flyter ut lite i kanterna. Jag tror att jag köpt den på rea vid något tillfälle. Nå, Lessing gjorde i alla fall inte mig besviken.