Titta vad som kom med posten igår:

Lilla himlafågel - en klassisk Oates

Jag läser just nu Lilla himlafågel av min favoritamerikan: Joyce Carol Oates. Som ju skriver romaner fortare än vad jag hinner läsa.

När jag nyss surfade in på AdLibris för att köpa Stål av Silvia Avallone, som är nästa salongsbok, tänkte jag att jag skulle titta lite vilka Oates som jag 1) inte har 2) inte har läst 3) en kombination av 1 och 2, för att 4) eventuellt köpa några fler böcker.

Det var förstås hur många som helst.

Jag har ganska duktigt hunnit med att köpa böckerna i den takt de givits ut, men inte alls hunnit läsa dem. Trots en gedigen Oates-avdelning i mitt eget bibliotek saknas många volymer och utgåvor innan den blir komplett. Och under tiden skriver hon ännu fler romaner, noveller, andra typer av texter och hinner dessutom med att undervisa. Hatten av för JCO.

Läsarmakt

Vad har du för makt som läsare, som konsument av böcker? Läs den här viktiga artikeln från Råd & Rön: När språket inte flyter.

Från Blonde till Buddenbrooks - igen

Med vemod skildes jag från Jan Guillou, Åsa Linderborg och min nya favorit Carin Mannheimer, som utgjorde läspanel i Bokcirkeln i P1 om Blonde våren 2010, och som jag haft som sällskap som poddradio till och från jobbet den här veckan. Knappt hade slutsignaturen klingat av förrän jag tog mig an nästa nerpoddade Bokcirkeln - om Buddenbrooks från hösten 2009.

Vi i salongen läste Buddenbrooks samtidigt som Bokcirkeln i P1 och en av anledningarna var just att programmet tog sig an den här mastodontromanen av Thomas Mann. Jag lyssnade på några av programmen då, men får en helt ny upplevelse den här gången.

Jonas Karlsson (som vi i WOW ju senare återvänt till, men som författare när vi läste hans novellsamlingar för inte så länge sedan i salongen) identifierar sig mycket starkt med Toni. Toni var allas vår favorit i salongen, det minns jag tydligt - och nog känns det som om hon toppar listan även hos Bokcirkeldeltagarna. Helena Henschen oroar sig för barnet Hanno. Liksom jag och Anna-Karin gjorde.  Vi var enormt oroade för det här stackars barnet, pratade länge och väl om honom - hans öde gjorde väldigt starkt intryck på oss.

Lite om vad jag tyckte då finns i det här inlägget från hösten 2009.

Här är en samlad sida från Bokcirkeln, inklusive chattar med deltagarna från 2009.

Samtidigt som det är ren njutning att lyssna på programmen gör jag det med ett styng av sorg i hjärtat när jag hör Helena Henschen, som inte finns mer. Att hon gjort stort intryck på mig vittnar inte minst alla inlägg där hon figurerar här på bloggen.

På måndag är det dags för träff i salongen igen, och för första gången tror jag har jag inte ens börjat på boken vi ska läsa - Spökljus av Jopseph O' Connor -  för jag har inte fått tag på den. Väntar på ett bokpaket från AdLibris, och står på kö på bibblan. Nu ska jag försöka ta reda på om jag kan ladda ner den som e-bok, eller lyssningsfil. Tips eller råd om detta mottages tacksamt!

Återupplever Blonde

Jag återupplever just nu Joyce Carol Oates BLONDE, meddelst poddradio och Bokcirkeln i P1, som diskuterade JCO's mastodontverk våren 2010. Deltagarna är en fröjd att lyssna till, det är Carin Mannheimer, Åsa Linderborg och Jan Guillou som utgör bokcirkeln under kompetent ledning av Marie Lundström.

Carin Mannheimer har seglat upp som min favoritcirkeldeltagare, så klok, så insiktsfull och samtidigt ödmjuk. Jag retar upp mig hela tiden på Åsa Linderborg, också det uppfriskande. Och till min stora förvåning retar jag INTE upp mig på Jan Guillou. Bara lite. Han beter sig rätt så överlägset, men uttrycker sig så otroligt väl att jag inte kan låta bli att njuta av språkbruket.

I övrigt följer jag förstås också det mer aktuella programmet, där Åsa Moberg, René Vasquez Diaz och Liv Strömquist diskuterar Strindbergs En dåres försvarstal. Mycket intressanata iakttagelser tycker jag att de har kommit med - och ikväll sänds sista delen.

De imperfekta perfekt läsning

Jag är på resande fot och skulle förstås ha bra flygläsning. Hade inte så mycket tid på mig på Pocket Shop på Arlanda, men desto mer tid  - lästid!- skulle infrias på de två flygningar som väntade mig; först Stockholm - Istanbul, följt av Istanbul - Dhaka.

Tre böcker inköptes: De imperfekta av Tom Rachman, Lilla Himlafågel av Joyce Carol Oates och Tre starka kvinnor av Marie Ndayie. Dessutom skulle jag få överta Innan floden tar oss av Helena Thrfinn (Helena var med i säsongspremiären av Babel och pratade om sin roman!), vilket jag var mycket intresserad av eftersom den utspelar sig i Bangladesh och det var dit jag var på väg.

Jag började dock med De imperfekta och blev fast från första sidan. När den kom för drygt ett år sedan var jag och klämde på den i bokhandeln vid ett flertal tillfällen, men jag hade så mycket annat på läslistan att det aldrig blev av att jag köpte den. Det är jag glad för nu, för aldrig har väl två långa flygresor gått så fort!

Handlingen utspelar sig på många plan samtidigt, men en röd tråd i boken är hur tidningen, som man väl får säga är huvudpersonen, kom till, blomstade och till slut dog. En kronologisk linje, alltså som varvas med kapitel som skiftar huvudperson, men karaktärerna dyker förstås upp i varandras kapitel. Jag tycker att det är ett grepp som funkar! Det tyckte däremot inte Elise Björkman i Svd som i sin recension från förra året menade att kapitlen fungerar som hyfsade noveller men med krystade slut och tycker att RAchman borde ha skrivit en reportage istället. Det håller jag inte alls med om. Även om hon har en poäng i att kapitlen är novell-lika, hålls de ihop genom att hela eller delar persongalleriet återfinns i varje kapitel. JAg håler däremot med henne om att vissa är lite tunt porträtterade, ch särskilt gäller det kvinnorna. Synd, men jag lät mig inte nedslås utan blev helt och håller ivägsvept till Rom från 50-talet och framåt och engagerar mig i de olika tidningsmedarbetarbetarnas liv och leverne.

Visst är det en roman om en tidnings uppgång och fall, men jag fäster mig inte alls så mycket vid tidningsmiljön eller debatten om papperstidningens död, som den här boken på ett sätt är en del av. Snarare är det just personerna och deraslevnadsöden som griper mig.

Ny Murakami på svenska!

Dagens glada nyhet: Efter mörkrets inbrott av Haruki Murakami från 2004 finns nu i svensk översättning!
Recension idag i SvD.

När boken blir film

Häromveckan låg jag nedbäddad med halsfluss och fick tiden att gå med diverse filmer. En av dem var One Day. Jag tyckte ju väldigt mycket om boken och var nyfiken på filmatiseringen. I mitt huvud såg Emma och Dexter inte alls ut som skådespelarna Anne Hathaway och Jim Sturgess och efter att ha lyssnat på David Nicholls på Äppelvikens Bokhandel förra året så visste jag också att boken hade omarbetats, delar strukits, för att bli ett filmmanus. Jag var i ärlighetens namn ganska skeptisk, men så förtjust i Emma och Dexter att jag absolut inte vill missa filmen. Och det var härligt att "återse" dem! Jag tycker inte att filmen är på långa vägar så bra som boken. Jag kände inte alls igen mig på samma sätt i tiden, inte samma känsla av "just det, det var så det var" och själva berättelseformen - nedslaget på en dag varje år - kändes inte lika självklart. Jag kom på mig själv med att undra om jag hade förstått historien om jag inte läst boken innan. Någon dag senare fick jag svar på den frågan. En kollega som inte läst boken hade precis sett filmen och hade inga som helst problem med att förstå och tyckte att den var riktigt bra. Nåväl, jag gillade filmen trots allt, men föredrar ändå boken. Och så är jag lite ledsen över att inte få träffa Emma och Dexter mer.

Carl-Johan Vallgren

Jag sätter mig i soffan med dagens första stora kopp kaffe, slår på morgontv och hamnar mitt i intervju med Carl-Johan Vallgren. En bra början på dagen och jag känner att jag genast vill krypa upp i min läsfåtölj med Havsmannen. Kanske är jag på väg ur läskomat?

Jag läser för lite

Det blir inte mycket läst just nu och jag har absolut ingen bra anledning till att det är så. Har hamnat i en svacka bara. Synd, för det ligger flera bra böcker i min hög vid sängen. Jag bläddrar ibland i den fina boken om Monica Zetterlund - Enkel vacker och öm - och på vägen till jobbet läser jag några sidor i den mycket bra The boy next door. Det är liksom allt. Och idag kom jag på att Korparna ligger och väntar på att bli utläst. Illa. Men temporärt hoppas jag.

På måndag ska WOW äntligen träffas igen. Det var mycket länge sedan sist. Middag intas denna gång i mitt hem och jag längtar verkligen till måndag kväll då jag får träffa alla. Jag hoppas att det blir lika trevligt som sist hemma hos Catrin!

Dansa långsamt, jag har sorg

... för jag har läst ut Cirkeln av Mats Strandberg och Sara Bergmark Elfgren. Kan bara hålla med Jonas Thente vars recension är citerad på omslaget: "... jag blev fullständigt fucking knockad ... det här kommer att bli stort"

Är jag sist på bollen? Det spelar ingen roll, för nu är jag frälst och vill skrika ut min passion över världen: Det var längesedan jag sträckläste en bok på det febriga sätt som jag ägnat åt Cirkeln under helgen som gick. Läste halva boken i lördags, men var tvungen att lägga den ifrån mig på grund av middagsbjudning. Fortsatte läsa under natten tills jag somnade och var världens sämsta familjemedlem på söndagen när jag bara ville läsa läsa läsa och gjorde det också till sista sidan. Och då ångrade jag mig att jag hade läst på så fort, för jag ville aldrig att den skulle ta slut!

Det första jag slogs av redan från första sida, var att Cirkeln är en otroligt välskriven bok. Mycket bra språkkänsla. Inget tjafs, precisa meningar, inga eftergifter åt trender, men känns ändå modern. Den marknadsförs som ungdomsbok och visst handlar den om ungdomar, men den känns inte alls anpassad efter en yngre målgrupp. Lite som Markus Zusaks  Boktjuven, som också är en otroligt bra och välskriven bok (och som jag anser att alla borde läsa, om inte annat för att få sig en lektion i civilkurage) som passar både unga och vuxna, men som kategoriseras just som ungdomsbok.

Nå. Nu var det ett tag sedan jag kunde betecknas som just ungdom, men vad händer när jag läser Cirkeln? Jo, jag åker längs Memory Lane och kastas direkt tillbaka till tonårstidens - hur ska jag uttrycka det -  känsla kanske ... och jag minns precis hur det var. Att tycka att man är den mest hopplösa människan i hela världen. Att vara barn och vuxen samtidigt. Att känna sig smartare än alla andra men samtidigt känna sig dum i huvudet. Att vara rädd för att inte passa in, men samtidigt inte vilja vara som alla andra. Ja hela den där tidens känslornas berg-och-dal-bana lyckas de två författarna få mig att känna. Och jag gillar det. Mycket!

Inte oväntat fastnar jag mest för realismen i romanen: flickornas tankar, känslor och relationer sinsemelllan. Men inte att förglömma är Cirkeln en magisk spänningsroman dessutom.

Jonas Thente i DN är lika begiestrad som jag. Per Israelson i Svd något mer dämpad, men ger överlag god kritik. Johanna Karlsson på Bokhora är imponerad. Och tipsar dessutom om en ny häx-tv-serie.
Andra bloggare tycker så här om Cirkeln

Jag är otroligt glad över att jag bara behöver vänta en dryg månad på del två! Ibland är det inte så tokigt att vara sent ute.