Jag var drygt tjugo år när jag av en slump plockade på mig Mördarens öga i pocket. Jag läste första sidan och var helt fast. Vilket språk. Vilken berättare. Jag kommer ihåg att jag gav boken till min kille när jag läst ut den. Och han tyckte att den var lika bra. Vi pratade länge om språket, historien och jämförde intryck.
Om jag minns rätt kom Mitt namn skall vara Stig Dagerman kort därefter och sedan visste alla vem Björn Ranelid var. Jag läste några böcker till av honom. Så skildes våra vägar när andra litterära förälskelser tog över och vi har aldrig hittat tillbaka till varandra igen. Men jag kan fortfarande minnas vad vacker jag tyckte att den där första boken var.
Detta tänker jag på idag när hanar tuppar sig, pinkar revir, skvätter omkring lite och blir förstasidesnyheter. Jisses.
2 kommentarer:
Haha, det var nog den bästa beskrivningen av sandlådebråket jag hört hittills. Det ÄR ganska roligt att visualisera Ranelid och Englund studsa mot varandra med brösten först.
Hahaha, vilken bild. Gapskrattar nu:)
Skicka en kommentar