Jag vet att jag har utlovat texter om Frihet, Och i Wienerwald står träden kvar och Simon och Ekarna, men det verkar som att mina ord har tagit slut för tillfället. Och tro mig, det är inte något jag är van vid. Det beror inte på att jag inte tycker om det jag har läst på senaste tiden, för det har jag verkligen. Frihet visade sig vara något helt annat än vad jag trott och jag gillade det. Jag gillade att följa flera olika personer genom ett helt vuxet liv. Här och där kunde jag också känna igen mig framförallt i det där perspektivet som man får på sig själv, sitt liv och människorna runt omkring sig när man har passerat en viss ålder. En bra känsla, mer försonande. Jag gillade också att de olika personerna har fått olika röster, att det blev flera olika berättare. Intressant också med inblicken i det amerikanska samhället. Bitvis sträckläste jag och kunde inte lägga boken ifrån mig, bitvis blev jag lite trött på människorna, men aldrig så att jag tyckte att det var dåligt. Absolut inte. Jag håller alltså inte med Jessica på Ord och inga visor. Däremot önskar jag att jag läst boken på engelska istället för svenska. Det hade inget med kvalitén på översättningen att göra, den var helt säkert utmärkt, mer att jag kom på mig själv med att fundera över vad det egentligen stod i originalet. Det och det faktum att när olika dialekter är en viktig aspekt så tycker jag att det blir så konstigt när det ska översättas till svenska varianter. Jag kände likadant när jag läste Niceville. Böcker skrivna på engelska kommer alltså fortsättningsvis läsas på engelska av mig.
Jag hade stora förhoppningar på Och i Wienerwald står träden kvar och jag blev inte det minsta besviken. Jo, eller kanske lite, på slutet, jag ville veta mer, hur det gick sedan, för jag fäste mig så vid Otto. Men det är en fantastisk bok - en gripande historia, välskriven, varm. Och hemsk såklart. Jag får ångest bara av att tänka på hur det måste ha varit för Ottos föräldrar att skicka honom till det där landet Sverige långt borta i norr och hoppas på att några vänliga människor skulle ta hand om honom och av att tänka på hur det måste ha varit för honom att komma till det där främmande landet (där alla inte alls var så vänliga). Så tänker jag på att det finns föräldrar runt om i världen som fortfarande måste göra det valet och ensamma barn som kommer hit på samma sätt och vill bara gråta. Men det var inte det den här texten skulle handla om utan om Elisabeth Åsbrinks roman. Läs den om ni inte redan gjort det för den är mycket bra. Jag skulle till och med vilja säga att den är viktig.
Simon och Ekarna överraskade mig inledningsvis. Jag vet att jag läste den för en herrans massa år sedan och att jag då blev besviken, men nu tyckte jag genast om den och ville bara läsa mer. Tills jag kom till ungefär mitten, då började jag tröttna. Det blev för mycket övertydlig symbolik, för psykologiserande, för naturromantiskt. Jag började också reta mig på de samtals som förs i boken. Det finns väl inga som pratar så där klokt och insiktsfullt hela tiden? Nästan högtravande. Det blev liksom för mycket för mig, men nu är den utläst och det ska bli kul att se filmen med de andra i salongen.
Ja, så blev det då ett inlägg om de tre böckerna ändå. Långt ifrån så uttömmande som jag tänkt mig, men ändå något.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar