På lässchemat denna sommar står Agaat av Marlene van Niekerk
allra först, tätt följd av Jag vill ju vara fri av Annika Persson, biografin om
Lena Nymans liv och konstnärsskap. Därtill har jag sedan länge Allt jag önskar
mig av Grégoire Delacourt i läshögen, liksom Little Bee av Chris Cleave, Paul
Austers Vinterdagbok och kultboken Born to Run – ett måste för alla löpare (som
jag förstått det).
På en veckas solsemester tidigare i somras och eoner av tid
avsatta för läsning ger jag mig i kast med Agaat. Det enda jag hade hört om
boken var att den var ”lite konstig” och ”knepigt skriven” – detta enligt en
bekant som lyssnat på den som ljudbok. Nu när jag läst den förstår jag att den
måste ha varit knepig som ljudbok – hur läsa de passager som är skrivna som en inre
monolog/stream of consciousness? Jag läser boken översatt till svenska. Och är
full av beundran för översättaren, Niclas Hval. Vilken bragd. Språket i romanen
kan inte beskrivas som annat än fantastiskt och när jag nu skriver
”fantastiskt” känns det ändå futtigt på något sätt, för språket och stilen i
den här berättelsen är så mycket mer än så. Om jag räknar rätt har vi minst fem
olika berättarnivåer i texten: ett nu, där Milla är berättaren, ett nu där
hennes son är berättarrösten, ett då, skrivet i andraperson (mästerligt!),
dagboksanteckningar samt som nämns ovan, partier av inre monolog. Därtill
dialog och beskrivningar. Och det är så skickligt gjort att jag som läsare bara
kan luta mig tillbaka och susa in i texten och Sydafrika och apartheidsystemets
grymheter.
Och jag blir extremt berörd. Berörd av Agaats grymma öde,
men kan inte låta bli att tänka ”hur hade det gått för henne om Milla INTE hade
hämtat henne?”. Berörd av Milla, hennes omsorg och kärlek till gården och hennes olyckliga äktenskap. Hennes man är en riktig skitstövel;
arrogant, brutal och egoistisk. När han själv kommer till tals framkommer
delvis en annan bild. Även om den misshandel han utsätter sin hustru för
självklart inte kan ursäktas, kommer dock förklaringar till delar av hans
beteende. Berörd av sonen i familjen, vars gunst alla tävlar om; Milla, fadern och inte minst Agaat.
Mellan Agaat och Milla råder en slags kärlek, men också hat
och rädsla. Från båda håll. De är extremt beroende av varandra, var och en på
sitt sätt. Samtidigt är de fast i tidens konventioner, historia och politik.
Jag håller andan när jag läser och när jag efter fyra dagar lägger
ifrån mig Agaat är jag alldeles tagen. Det är verkligen en fantastisk berättelse
och ett briljant hantverk, som det finns mycket mer att säga om. Jag ser fram emot spännande diskussioner i salongen till hösten.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar