Inom Wind Up Women har vi redan tjuvstartat samtalet om Lena Anderssons Egenmäktigt förfarande. Cattis och Catrin hade lååånga sms-resonemang häromdagen och tyckte - inte ovanligt - HELT olika. Sedan kom ett mejl från David och diskussionen fortsatte, med än fler komponenter. Vi tycker inte likadant någon av oss. Det ska verkligen bli roligt och intressant att prata om boken mer ingående när vi väl och vackert ses för säsongsavslutning i salongen i december. Nedanstående inlägg är skrivet av David:
Vad ska man säga?
Ambivalent!
Oj så delad jag är av Lena Anderssons – egenmäktigt förfarande.
Augustnominerad och tokhyllad. Det bådade för god läsning. Och det var det. Boken lästes ut snabbt, vilket ofta är ett gott betyg. Det var svårt att slita sig.
Men, för min egen del kändes det som att jag ville att boken skulle ta en vändning, att det skulle något skulle hända som skapade förståelse för själva handlingen.
Innan jag läste boken gjorde jag just det jag lovat mig att inte göra innan jag läser en bok – skumma igenom recensioner av boken. Hyllningskören var unison. Och en av elogerna formulerades lite parafrastiskt att boken var en kärleksroman med hög igenkänningsfaktor. Spännande! ”Läs den, du kommer känna igen dig, och alla du känner” skrev Jenny Teleman för Kulturnytt
Men – själva berättelsen? Självständig ung intellektuell kvinna blir olyckligt kär i en egenkär äldre man med uppblåst ego. Känna igen vadå? Jovars, temat har vi hört förr – storyn är rent av ganska sliten.
När jag tar del av Ester Nilsson 31 år som blir blossande röd så fort Mannen dyker upp blir jag kluven. Dels är beskrivningen något pubertal, som mest påminner om E L James – 50 nyanser av honom. Å andra sidan är det väl kanske just så som förälskelsen presenterar sig, hos var och en av oss. Men precis som hos James är det hos Anderssons kvinna - en mycket omedelbara hänförelse av en man som beskrivs. Det känns något forcerat. Ingen introducering, mannen dyker bara upp och det räcker med att Han tar en slängd kappa från en stol till en annan innan det är ”kört”.
Som en god vän till mig sa: - jag vet inte om det är en kärlekshistoria, efter att ha läst halva Egenmäktigt förfarande. Nä, frågan är vad hon tycker när hon läst hela boken?
”Det finns två sorters människor. De bor på varsin planet, Venus och Mars. På planeten Venus odlar invånarna sitt känsloliv. Invånarna på Mars är inte intresserade av känslor.” Känner ni igen raderna? De är hämtade från John Grays dundersäljare Män är från Mars, kvinnor från Venus.
Eller de här raderna: ” Tiden går, hon talar om honom och jag hör på. Hon kan inte sova, hon ringer mig om natten, hon tror att jag förstår ” från Niklas Strömstedt LP OM släppt 1990! Refrängen är Grayska;
Flickor talar om kärleken, de vet, de vet att de älskar
Flickor talar om kärleken, en diamant, de bär runt sin hals
Flickor talar om kärleken, flickor talar om kärleken
Män, de gör just ingenting alls
Mm, flickor som talar om kärleken och män som gör just ingenting alls. Eller för att tala med Andersson, det handlar om egenmäktigt förfarande. Kvinnor som blottar sig, visar sitt inre – män som gör just ingenting alls.
Den kommunicerande kvinnan som söker gensvar, som vill söka djupare i förbindelsen två meddelande individer mellan. Kvinnan söker ögonkontakt då det innersta ska avhandlas. Mannen tittar förstrött ut genom fönstret och önskar sig vara på en avlägsen plats. Förmodligen till Mars där ingen är intresserad av känslor.
Fräscht?
Känns väl lite väl mycket 90-tal och Venus vs Mars diskussion? Eller?
Vad kan man säga om språket? Joda, det är ju Lena Andersson som skriver. Uppfriskande och snyggt. Ändå kan man inte riktigt slita sig från tanken att hon leker med synonymknappen i word. Inget fel med det, men det kan bli lite väl högfärdigt stundtals. Konversationen mellan Hugo och Ester lite väl styltig, det är väl en vokabulär som förmodligen dagligdags användas på DN:s ledarredaktion. Men kanske inte i det vardagliga två kärleker mellan. Eller?
Men visst kan Lena Andersson skriva alldeles lysande. Hon binder ihop berättelsen snyggt. Det känns sofistikerat. Intellektuellt. Boken sporrar till samtal och diskussion. Frågan är väl om det är just det som är själva poängen. John Gray är hyfsat sliten (som tur är), kanske skolbiblioteken ska byta ut Män är från Mars, kvinnor från Venus till Egenmäktigt förfarande?
De upplysande samtalen om överordning visavi underordning behövs. Vem som i en relation sätter agendan. Intressant? Absolut! Likaså vem som skapar beroende till vem och på så sätt tydliggör maktförhållandet. Den som vill mest är den som förhandlingsmässigt säljer sig billigast, etcetera.
Men kvinnan som varm, reflekterande och beredvillig att när som helst vända ut och in på sig själv för att hitta det rätta samtalet, som ikläds de sympatiska mänskliga egenskaperna. Mannen som sammanbiten, distanserad och såväl oförmögen som ointresserad att gå vidare med de långtgående djupare analyserna av sin relation. Har vi som sagt inte hört den storyn förr?
Och lägg därtill på att den varma goda kvinnan faller pladask för den mystiska svårfångade osympatiske mannen. Inte nog med att Kung Klyscha är på ute på eriksgata, vad är det vi längtar efter att fångas av i berättelsen? Igenkänning verkar vara ett genomgående tema bland svaren. Är det verkligen så illa?
Aber!? Bör Lena Andersson läsas? Naturligtvis! Läs den genast!
/David
Några recensioner: SvD, DN, Aftonbladet, GP, UNT.
 |
| Lena Andersson. Bild från Natur & Kultur |
Vad ska man säga?
Ambivalent!
Oj så delad jag är av Lena Anderssons – egenmäktigt förfarande.
Augustnominerad och tokhyllad. Det bådade för god läsning. Och det var det. Boken lästes ut snabbt, vilket ofta är ett gott betyg. Det var svårt att slita sig.
Men, för min egen del kändes det som att jag ville att boken skulle ta en vändning, att det skulle något skulle hända som skapade förståelse för själva handlingen.
Innan jag läste boken gjorde jag just det jag lovat mig att inte göra innan jag läser en bok – skumma igenom recensioner av boken. Hyllningskören var unison. Och en av elogerna formulerades lite parafrastiskt att boken var en kärleksroman med hög igenkänningsfaktor. Spännande! ”Läs den, du kommer känna igen dig, och alla du känner” skrev Jenny Teleman för Kulturnytt
Men – själva berättelsen? Självständig ung intellektuell kvinna blir olyckligt kär i en egenkär äldre man med uppblåst ego. Känna igen vadå? Jovars, temat har vi hört förr – storyn är rent av ganska sliten.
När jag tar del av Ester Nilsson 31 år som blir blossande röd så fort Mannen dyker upp blir jag kluven. Dels är beskrivningen något pubertal, som mest påminner om E L James – 50 nyanser av honom. Å andra sidan är det väl kanske just så som förälskelsen presenterar sig, hos var och en av oss. Men precis som hos James är det hos Anderssons kvinna - en mycket omedelbara hänförelse av en man som beskrivs. Det känns något forcerat. Ingen introducering, mannen dyker bara upp och det räcker med att Han tar en slängd kappa från en stol till en annan innan det är ”kört”.
Som en god vän till mig sa: - jag vet inte om det är en kärlekshistoria, efter att ha läst halva Egenmäktigt förfarande. Nä, frågan är vad hon tycker när hon läst hela boken?
”Det finns två sorters människor. De bor på varsin planet, Venus och Mars. På planeten Venus odlar invånarna sitt känsloliv. Invånarna på Mars är inte intresserade av känslor.” Känner ni igen raderna? De är hämtade från John Grays dundersäljare Män är från Mars, kvinnor från Venus.
Eller de här raderna: ” Tiden går, hon talar om honom och jag hör på. Hon kan inte sova, hon ringer mig om natten, hon tror att jag förstår ” från Niklas Strömstedt LP OM släppt 1990! Refrängen är Grayska;
Flickor talar om kärleken, de vet, de vet att de älskar
Flickor talar om kärleken, en diamant, de bär runt sin hals
Flickor talar om kärleken, flickor talar om kärleken
Män, de gör just ingenting alls
Mm, flickor som talar om kärleken och män som gör just ingenting alls. Eller för att tala med Andersson, det handlar om egenmäktigt förfarande. Kvinnor som blottar sig, visar sitt inre – män som gör just ingenting alls.
Den kommunicerande kvinnan som söker gensvar, som vill söka djupare i förbindelsen två meddelande individer mellan. Kvinnan söker ögonkontakt då det innersta ska avhandlas. Mannen tittar förstrött ut genom fönstret och önskar sig vara på en avlägsen plats. Förmodligen till Mars där ingen är intresserad av känslor.
Fräscht?
Känns väl lite väl mycket 90-tal och Venus vs Mars diskussion? Eller?
Vad kan man säga om språket? Joda, det är ju Lena Andersson som skriver. Uppfriskande och snyggt. Ändå kan man inte riktigt slita sig från tanken att hon leker med synonymknappen i word. Inget fel med det, men det kan bli lite väl högfärdigt stundtals. Konversationen mellan Hugo och Ester lite väl styltig, det är väl en vokabulär som förmodligen dagligdags användas på DN:s ledarredaktion. Men kanske inte i det vardagliga två kärleker mellan. Eller?
Men visst kan Lena Andersson skriva alldeles lysande. Hon binder ihop berättelsen snyggt. Det känns sofistikerat. Intellektuellt. Boken sporrar till samtal och diskussion. Frågan är väl om det är just det som är själva poängen. John Gray är hyfsat sliten (som tur är), kanske skolbiblioteken ska byta ut Män är från Mars, kvinnor från Venus till Egenmäktigt förfarande?
De upplysande samtalen om överordning visavi underordning behövs. Vem som i en relation sätter agendan. Intressant? Absolut! Likaså vem som skapar beroende till vem och på så sätt tydliggör maktförhållandet. Den som vill mest är den som förhandlingsmässigt säljer sig billigast, etcetera.
Men kvinnan som varm, reflekterande och beredvillig att när som helst vända ut och in på sig själv för att hitta det rätta samtalet, som ikläds de sympatiska mänskliga egenskaperna. Mannen som sammanbiten, distanserad och såväl oförmögen som ointresserad att gå vidare med de långtgående djupare analyserna av sin relation. Har vi som sagt inte hört den storyn förr?
Och lägg därtill på att den varma goda kvinnan faller pladask för den mystiska svårfångade osympatiske mannen. Inte nog med att Kung Klyscha är på ute på eriksgata, vad är det vi längtar efter att fångas av i berättelsen? Igenkänning verkar vara ett genomgående tema bland svaren. Är det verkligen så illa?
Aber!? Bör Lena Andersson läsas? Naturligtvis! Läs den genast!
/David
Några recensioner: SvD, DN, Aftonbladet, GP, UNT.
8 kommentarer:
Hej Catrin!
Bokhandeln i Paris (antar du inte menar Shakespeare & co) heter La Hune och ligger på 18 rue de l'Abbaye i tjusigt område :)
Önskar dig en jättefin resa!
Jag ser inte alls Ester som den varma goda kvinnan, tvärtom uppfattar jag henne som i vanliga fall reserverad och lite hård. Kantig liksom. Inte alls som en "typisk kvinna" ofta ser ut i litteraturen, och det får mig att tro att hennes sätt att vara inte grundar sig i något manligt eller kvinnligt utan i något annat, större.
Det är hur som helst intressant hur man kan läsa samma bok, fast olika.
Vilken härlig text om Anderssons roman! Jag har inte läst den ännu men efter att ha läst flera recensioner har jag haft på känn att den upprepar ett välkänt (uttjatat?) mönster. Samtidigt verkar ju Sofie här ovan ha läst annorlunda. Spännande, nu måste jag ju bara läsa den.
Tack för goda kommentarer. Och visst är det underbart att en och samma text säger oss så olika saker. Jag håller med dig Sofia att Ester porträtteras stundtals såväl mekanisk som rationellt, hon är svår att fullt ut greppa. När själva förälskelsens förvillade naiviteter gör sig påmind så skapas en känsla av igenkännande. Vi har ju alla drabbats av den sjukan någon gång i livet. Emellertid är jag inte säker på att det är just det som vänner och skribenter syftar på när de säger att igenkänningsfaktorn är så hög i boken.
Jag tror dessvärre det är Ester som kommunicerande, som i sin omdömeslöshet trots allt söker svar på tillvarons frågeställningar, där passionens kraft är det hon helst vill få klarhet om. Ester använder sig av väninnekören för att orientera sig i livet, och de tillsammans pratar de om mannen och mannens oförklarliga mysterium. Mannen behöver emellertid inte anstränga sig, hans blotta existens är fullt tillräcklig. Och Hugos tillknäppthet svarar upp mot det manliga idealet av svårmod och svårtillgänglighet, egenskaper som gör kvinnor knäsvaga. Vips upptäcks litteraturens mest seglivade schabloner, klichéer som segmenterar de roller vi har – kvinnor och män. Det är så jag läser texten, och jag blir ju jättenyfiken på hur du Mrs. B kommer att möta Ester och Hugo…:)
David
Visst kan man tycka att det är en väldigt könsstereotyp historia.
Men ärligt talat tror jag att det finns väldigt många män som varit en Ester och väldigt många kvinnor som varit en Hugo någon gång i livet.
Iallafall om man enbart ser till själva den yttre ramberättelsen:
Två människor har en kortare flirt, de har sex med varandra en eller ett par gånger.
Den ena parten ser det som en början på någonting,
den andra gör det inte. Den ena partern blir förälskad eller rentav upp över öronen kär. Den andra blir det inte.
Det är liksom något så otroligt allmänmänskligt över det, de flesta människor är helt enkelt med om det en eller flera gånger i livet.
Däremot är det (tack och lov) ytterst få individer som uppnått myndighetsålder som på allvar anser att ett samlag förpliktigar till ett förhållande på det sätt Ester gör när hon uttrycker att "eftersom han varit inne i henne har han vissa förpliktelser".
De flesta av oss sväljer också vår stolthet förr eller senare och inleder inte något som i det närmaste kan betraktas som en förföljelse gentemot personen som inte besvarar våra känslor.
Jag hoppas få människor som påstår att de känner igen sig i boken syftar på just den delen.
Tack Lisa, du har naturligtvis en stor poäng i det du skriver. En berättelse om en inte allt för unik uppblossad förälskelse. Jag tror jag från mitt perspektiv som manlig läsare läste texten med viss mått av överkänslighet. Då jag uppfattade själva storyn som ganska slentrianmässig. Distanserad enkelspårig man, som med facit i hand var ganska förutsägbar, vinner genom sin nonchalanta attityd kvinnas hjärta. Hade det varit tvärt om hade jag varit nöjd! =)
Apropå dina sistnämnda rader. Har du läst Ebba Witt-Brattströms kulturdebatt i DN?
http://www.dn.se/kultur-noje/kulturdebatt/skammen-ar-inte-kvinnans/
Hej David!
Jo, det har jag.
Jag tyckte den var märklig och mycket problematisk av flera skäl.
Först och främst gillar jag inte alls hur hon geggar ihop sexuella övergrepp med det som händer mellan Ester och Hugo i boken. Det är att förringa sexuella övergrepp.
Sedan undrar jag vad hon egentligen ser för "lösning" på situationer som den i "Egenmäktigt Förfarande".
Eftersom hon tydligen tycker att Ester resonerar och agerar helt logiskt kan jag egentligen bara se två alternativ. Antingen borde Hugo ha inlett ett förhållande med Ester trots att han inte besvarade hennes känslor (det skulle tydligen inte vara integritetskränkande för någon av parterna) eller så slutar helt enkelt män och kvinnor att ha sexuell samvaro med varandra om inte mannen är säker på att han vill ha ett förhållande med kvinnan efteråt.
Och här kommer vi naturligt in på nästa sak jag problematiserar i Ebbas text. Att det överhuvudtaget skulle kunna förhålla sig tvärtom, att en man befinner sig i 'Esters" roll och en kvinna i "Hugos" tror jag inte ens Ebba har reflekterat över. Jag har väldigt svårt att tro att hon ens skulle antyda att det vore ett helt
rimligt krav att Ester måste vilja ha ett förhållande med Hugo om Det varit han som blivit kär i henne.
Jag misstänker starkt att i Ebbas föreställningsvärld känner alla heterosexuella kvinnor igen sig i Ester och alla heterosexuella män i Hugo.
Aldrig tvärtom.
I själva verket behöver vi bara gå till oss själva eller läsa igenom ett par av de otaliga resencioner eller blogginlägg boken gett upphov till för att se att verkligheten är betydligt mer komplicerad och mångfacetterad än så.
Hej Lisa,
Visst är det så, boken har verkligen gett upphov till komplexa frågeställningar. Jag är fascinerad av hur de olika tolkningarna i många fall ligger så långt ifrån varandra. Det är väl lite det som är tjustningen med litteratur som håller, att den går att vända och vrida på. Tack för ditt inlägg, intressant att ta del av!
Skicka en kommentar