Märkliga associationer

Jag har precis läst ut Släktfeber av Sara Paborn, en av böckerna som låg i goodiebagen på Bokhoras bloggträff förra veckan. Nu sitter jag här och funderar över varför jag genom hela läsningen har tänkt på Loranga, Masarin och Dartanjang. Delvis beror det såklart på att jag ser Loranga framför mig när Paborn beskriver pappan i berättelsen, men det är också något annat, något i hur historien berättas. Nåväl, märkliga associationer verkar vara min grej just nu.

Jag tycker om Loranga, Masarin och Dartanjang och jag tycker definitivt om den här boken. "Paborn berättar med en ny röst. Drastisk, skruvad men samtidigt saklig och sorgsen. Det händer inte mycket på ytan och ändå förändras människorna gradvis i små förflyttningar. Överhuvudtaget är Paborns saklighet befriande" står det på baksidan. Det är Carin Mannheimer, Sveriges Radio, som sagt det. Och bättre än så kan det faktiskt inte sägas. Det här är en liten pärla!

Fint om en mammas kärlek till sitt barn

För många år sedan läste jag Gunilla Linn Perssons Livstecken och tyckte mycket om den. Jag har en bestämd känsla av att jag också har läst Allis med is, men det kan vara så att jag såg den som tv-serie. Hur som helst, när jag fyllde år för någon månad sedan fick jag Gunilla Linn Perssons senaste roman Eskil riddaren av syrenbersån av min svärmor.

Det är 50-tal och Karl-Astrid och Bernhard är en bra bit upp i fyrtioårsåldern. Efter många missfall är Karl-Astrid äntligen gravid och hon är övertygad om att det är en pojke. Det är det också. Hon föder en liten Eskil som är mongoloid (som det heter på femtiotalet)och personalen på sjukhuset försöker få henne att lämna honom till ett hem. Hon vägrar. Hon har längtat så efter detta barn, Eskil är hennes och hon vill inget hellre än att vara hans mamma.

Sedan får vi följa hur Eskil blir äldre, hur föräldrarna gläds över hans framsteg och hur han blir riddaren av syrenbersån. Vi får också följa hur föräldrarna ibland tvivlar på att de gjorde rätt och hur Karl-Astrid kämpar för sin son. Jag gråter några gånger när jag läser den här fina lilla romanen, inte minst i slutet som är mycket sorgligt. Men mest ändå för att det är en så fin skildring av en mammas, och pappas, ovillkorliga kärlek för det barn som de har längtat efter så länge. Och för att Eskil ger de här fina människorna så mycket kärlek och mening tillbaka.

Nu har jag börjat på två böckerna som vi fick i den välfyllda goodiebagen på bokbloggarträffen - Vi har redan sagt hej då av Daniel Åberg och Släktfeber av Sara Paborn. Båda lovar gott!