En anledning till att jag inte gillar deckare

Anne Holt (Piratförlaget)

Har precis läst ut en Anne Holt-deckare - Utan eko. Jag vill minnas att jag läst flera böcker av Anne Holt och att jag har tyckt att de varit spännande. Den här var också spännande, de flesta deckare tenderar ju att vara det ... Men under läsningens gång kom jag på varför jag inte gillar deckare särskilt mycket. Känslopjunket! Vad ska det in i de spännande historierna att göra? Helt onödigt. Tar bara en massa tid, ger inte berättelsen ytterligare djup eller förståelse för personerna - snarare tvärtom.

Själva utredningsprocessen, pusslandet, undersökningen av misstänkta, förhören, presentationen av dramats aktörer - allt det är utmärkt (hos Holt i alla fall!) och just den här bken var fasligt spännande på sina håll, men när vissa av såväl polisernas som skurkarnas känslor ska analyseras och belysas sida upp och sida ner, ja då tar jag på mig scanningsglasögonen och bläddrar framåt tills det HÄNDER nåt igen.

Så. Det lär dröja ett tag innan jag ger mig på en deckare igen. 

Snabbrecension av Hypnotisören

Om jag ska vara lite positiv: Definitivt en bladvändare, väldigt spännande här och där - särskilt sekvenserna när man förstår att någon varit inne i huvudpersonens hem.

Negativt: Karaktärerna gestaltas inte något vidare, författaren (författarna ...) skriver istället ut vad romanfigurerna tycker, tänker och vad vi som läsare ska tycka om det = BOOOOOOORING och platt. Ett typiskt drag som förekommer flera gånger i texten, hos olika personer är sekvenser som "han kände det som att han hade sett något viktigt men kunde inte komma på vad det var". VARFÖR SKRIVA EN SÅN SAK? Gestalta det istället så att jag känner och förstår det utan att bli skriven på näsan!

Därför blev det så när jag läste att jag bara läser de delar som för handlingen framåt, skiter fullständigt i miljöbeskrivningarna och enkelt psykologiserande. De flesta gestalterna är så grunt beskrivna att det är omöjligt att förstå varför de handlar som de gör - de är som pappfigurer.

Så mitt betyg blir 2 av 5 möjliga - men en stark tvåa eftersom det stundtals var svårt att lägga boken ifrån sig.

Här kan du hitta vad andra bloggare skriver om Hypnotisören av Lars Kepler

Hypnotisören

I födelsedagspresent fick jag den omdebatterade boken HYPNOTISÖREN i present av en väninna som tyckte mycket om den och som ville dela sin läsupplevelse. Om jag inte hade fått den hade jag sannolikkt inte läst den, så det ska bli spännande.

Jag läser sällan deckare, men därmed inte sagt att jag inte uppskattar en god kriminalhistoria. Med stor behållning har jag plöjt igenom samtliga Arne Dahls böcker om A-gruppen. Det fanns en tid när kunde slåss för en oläst Sjöwall-Wahlöö, i ånga år tror jag att jag faktiskt läste samtliga deckare av Stieg Trenter och jag har nog tagit mig igenom ganska många Elizabeth George också. Tycker att Stieg Larssons Millennium-trilogi var ruskigt spännande, men de kan inte ha gjort något vidare intryck på mig, för jag skulle inte kunna berätta för någon vad de handlar om, mer än några drag hos huvudpersonerna och så minns jag att Lisbeth Sallander blev levande begravd i någon bok. Är inte direkt förtjust i "det svenska deckarundret", och detta omdöme baserar jag på några Läckberg, en av Mari Jungstedt, en Åsa Larsson och två Karin Alvtegen.

Men nu ska jag alltså läsa Hypnotisören. Och det går ju inte att försöka hålla sig opåverkad till det, eftersom det skrivits åtskilliga spaltmeter om boken och författarna. Men eftersom jag känner lika många som tyckt om den som inte gjort det, så kanske det går att hålla sig hyfsat neutral i alla fall. Ett spännande inlägg i debatten tycker jag att matskribenten Lisa Förare Winbladh står för.

Deckarperiodare

Någon deckarfantast kan jag inte kalla mig, ety jag har läst alldeles för få av den sorten. Därmed inte sagt att jag inte uppskattar en god deckare, för det gör jag verkligen när jag kommer över någon. Som så många andra är jag periodare när det gäller deckare och föga förvånande brukar dessa perioder infalla i samband med semestrar.

Och nu känner jag hur det börjar bli dags. På söndag tar jag med mig hela familjen upp till fjällen och vi alla ser fram emot att läsa riktigt mycket. Jag har lovat barnen en extra tur till biblioteket den här veckan och då tänker jag omedelbart söka mig till deckarhyllan och förhoppningsvis gå därifrån med de Arne Dahl som jag inte läst, några P.D. James och en och annan Elizabeth George kanske. Hursomhelst är jag övertygad om att deckarhyllan hyser många titlar som jag inte läst, och bara tanken på det gör mig entusiastisk och förväntansfull.

För övrigt inser jag att jag snart kommer att läsa Oscar Waos korta förunderliga liv, men det hör egentligen inte hit. Mot deckarhyllan!