Rose och Alexandrine på rue Childebert

Huset du älskade av Tatiana de Rosnay började jag läsa förra veckan på en flygning till London. Den ar perfekt för ändamålet. Lättsmält, småputtrig och trevlig. Jag tappade inte bort mig när jag var tvungen att lägga boken ifrån mig och den räckte nästan hela flygningen.

Som den frankofil jag är,  köpte jag boken därför att jag i stort sett alltid tycker om berättelser som utspelar sig i Paris, har hört mycket gott om författaren och har hittills aldrig blivit besviken på något ur Sekwas utgivning. (som har en bit av det vackra omslaget som header på hemsidan/bloggen!)

Huset du älskade handlar om Rose, änka, som fått veta att hennes hus ska jämnas med marken i Haussmans stora rivningar och omdaning av Paris. Det är alltså 1860-tal och en orolig period i Paris historia. Rose har lovar sin man, Armand, död sedan flera år tillbaka att aldrig överge huset och påbörjar ett brev till honom för att däri kunna lätta sitt hjärta och berätta om mörk hemlighet hon burit på i trettio år.

Jag var till en början tveksam till berättartekniken, brevromaner är jag inte särskilt förtjust i, men det kommer jag snabbt över. Det kanske haltar på sina ställen, men det stör mig inte. Vad som däremot stör mig är den stora hemska hemligheten som det flaggas för från början och hintas om tills det är dags att avslöja den. Och jag kan inte bli annat än besviken  när jag väl får veta (och blir inte förvånad, det är inte svårt att räkna ut vartåt det barkar). Huset du älskade kunde stått sig bra utan hemlighet.

Vad som är bokens styrka är när Rose beskriver det vanliga livet på rue Childebert, den lilla gatan där hennes hus är beläget. Här är jag med  - i Paris i slutet av 1860-talet. Kan riktigt känna dofterna från Alexandrines blomsterbutik, hör ljuden från gatan, förnimmer den varma kvalmiga sommarluften i Paris. Apropå Alexandrine - vad är hennes hemlighet? Jag trodde länge att jag skulle få veta mer om Alexandrine och hennes historia, men tyvärr. Där lämnar Tatiana de Rosnay mig i sticket. Men allt som allt var Rose och Alexandrine och de andra i kvarteret riktigt trevliga bekantskaper. Roses hemlighet hade som nämnts kunnat strykas, den gjorde ingenting för berättelsen mer än att jag blev irriterad. Släng in lite mer av Alexandrine - och mer av vad läsningen gör för Rose, det är riktigt bra delar i boken! - så hade det här kunnat bli en höjdare.

Både bland tidningarnas recensenster och i bokbloggosfären har meningarna varit delade. Just småputtrig (oj, andra gången jag använder detta ord som jag tror att jag faktiskt aldrig någonsin tidigare brukat!) och dylika uttryck tror jag att jag läser in hos de flesta. Jeana Jarlsbos recension i SvD känns ganska positiv, även om hon tycker att kärlekshistorien "dryper av sentimentalitet". Ingrid Elam i DN tycker att "det mesta är givet efter några sidor och intresset svalnar snabbt". 

Innan jag ens hade börjat läsa boken läste  jag vad Ann-Sofie på Breakfast Book Club skrev om den och blev lite tveksam för hon gillade inte alls. Jessica på Ord och inga visor tycker som jag att bitarna som handlar om Roses läsning är bra, men att berättelsen gärna som hon skriver "hade kunnat skava lite mer".  Det håller jag verkligen med om.  Bokmalen blir frustrerad i sin läsning och tycker att Rose, huvudpersonen är ett mähä - något jag inte alls håller med om. Bokomaten är den som är mest positiv och kallar boken avkopplande - och det kan jag definitivt skriva under på.