David reflekterar över Torka aldrig tårar ...

Det här inlägget är skrivet av salongsmedlemmen David (som tappat sina inloggningsuppgifter till bloggen):

Torka aldrig tårar utan handskar är omhuldad av lyrisk kritik. Det är boken värd. Ingen tvekan om det vill jag mena. Jonas Gardell vet hur en berättelse ska berättas. Det är helt enkelt briljant och lysande att lyckas att förmedla en så dramatisk och ohygglig skildring, som utöver sin gräslighet inte är fiktion utan verklighet, på ett så djupt mänskligt och kärleksfullt sätt.

Jag vill gärna sjunga med i hyllningskören, och kan inte annat än att sätta boken i handen på närmsta förbipasserande. Berättelsen bör läsas och bör tas del av. Som en del av allmänbildningen.

Emellertid har jag trots min lyriskhet några ”aber”.

Gardell är en berättare av Hollywoodkaraktär. Han bekräftar klichéer utan att generas. Han målar de onda med grova penseldrag, färgen består av beck. De goda är just goda. Änglar ställs mot demoner.

Landsortsskildring hand i hand med den strikt religiösa beskrivningen. Något slitet och något tröttsamt – kanske. Två miljöer som folk nog redan från början har ganska förutfattade meningar om. Inskränktheten i bruksort ska liksom gnuggas in, och den religiösa indoktrineringen ska med tydlighet inskärpas hos läsaren.

Jag känner hur Gardell vill ta mig i hand, peka och visa – här, här här! Titta, lukta, smaka.

 – ”Visst, visst, jag förstår Jonas” hör jag mig själv säga.

Låt mig ta ett exempel. Den vita älgen får närmast ett religiöst porträtt. Rasmus identifikation med denna älg behöver knappast beskrivas, men ändå tillägnas Rasmus igenkännande med älgen en hel sida. Alla förstår vi.

När då Gardell konstfullt och alldeles förträfflig låter oss sitta med i julfirandet, där vi liksom kan höra pendylens tickande, där modershjärtat illustreras så kraftfullt att hjärtslagen praktiskt taget får bladet att bukta ut och in. Gripande, fantastiskt!

Då dyker älgen upp i trädgården! När ondskan, personifierad i yrkeseleven och bruksortspersonligheten Erik, samtidigt flyger ut och skrämmer iväg denna symbol blir det väl ändå lite för mycket Hollywood. Ok vi hajar nu!

Vad finns mer att säga?

Mitt i illustrationen och berättandet kilas det in lite folkbildning. Passar kanske inte min smak helt och hållet. Men mina salongsvänner tyckte inte att detta stilistiska grepp fördärvade storyn. Så jag får knorra med gemener.

Men, som sagt – briljant Jonas. Du har återigen lyckats. Kanske bättre än någonsin!