Har precis läst ut Moderspassion, en bok jag köpte när den
kom ut, men som så många andra har den blivit liggande på nattduksbordet. Men
så började jag läsa i helgen. Välskrivet som alltid av Majgull Axelsson, men så
besviken jag blev!
Historien kretsar kring Minna, som ärvt sin mosters vägkrog.
Förutom Minna finns några andra berättarröster, det är den avdankade
skådespelerskan Marguerite, den ordkarge Tyrone och servitrisen Annette som
jobbar hos Minna. Berättelsen rör sig fram och tillbaka från Minnas barndom och
uppväxt, till ett nu där hon ligger medvetslös på Arvika sjukhus och vad som
förorsakat det.
Vissa delar är riktigt bra och gripande, men det är så
mycket som är totalt osannolikt och rentav konstigt. Och nu tänker jag inte på
de suggestiva drömlika delarna där den så kallade kopparängeln figurerar, utan
bara på vad och hur de olika personerna gör och tänker. Det som jag finner
nästan mest osannolikt är att Minna ger en bild på Dean Martin till sin dotter
och säger att det är ett foto på hennes pappa. Varför inte välja ett foto på
någon totalt okänd istället? Att hon fabricerar lögnen är i sig inget konstigt,
men att välja en världskändis? Och självklart spricker lögnbubblan, men ge oss
läsare lite cred här. Vi klarar av mer intrikata och komplicerade skeenden.
Jag stör mig på hur Sofia blev till. Minna är A-student och pluggar på Handels i Stockholm, men känner sig så ensam
att hon drar omkring i tunnelbanan på kvällarna. En kväll får hon syn på en man
som hon följer efter och sätter sig mittemot på tunnelbanan och utan ett ord
till varandra går de av tillsammans två stationer senare och går hem till
honom. Samma sak upprepas en tid senare och Minna blir med barn.
Mot detta protesterar jag å det vildaste. Även om Minna är
trasig inombords, ständigt söker efter sin pappas bekräftelse och har blivit
utnyttjad i barndomen – hur kommer det sig att hon helt plötsligt följer med en
person, nej tvingar sig på en främmande person, i just tunnelbanan? Varför går
hon inte på studentpuben om hon känner sig ensam? Hänger med kompisar och
fikar? Går ut på krogen?
Nästa protest handlar om beskrivningarna om Minna, hennes
mamma och mormor och dotter som horor. ”Det går i arv” sägs det vid något
tillfälle. Jaha. Men var de verkligen prostituerade? Jag uppfattar det inte så.
Det kan hända att de stämplades som prostituerade, men det verkar de facto inte
ha varit på det viset. Kanske en petitess, men det stör mig.
Porträttet av Sofia, Minnas dotter, är skickligt tecknat om
avsikten är att få henne att verka vidrig. Det jag får veta om Sofia gör henne
riktigt svår att tycka om, men å andra sidan är bilden flyktig. Och återigen en
i mitt tycke osannolik historia. Jag undrar verkligen över utvecklingen
ambitiös betygsprimadonna – lurad dotter – utmanande dans en kväll på mammas
krog – doktorns älskarinna. Har inte alls svårt att förstå att näthat och
utfrysning i skolan kan leda till självmord, men jag undrar över den avgörande
punkten, KLIVET, från att ena dagen sitta och sura på sitt rum, till att nästa gå
ner i mammas krog och dansa utmanande för ett gäng fulla karlar?
Mina olika exempel på saker som stör min läsning kanske är småpotatis, men
den här romanen kryllar av den sortens småpotatisar, vilka skymmer en historia
som hade kunnat bli både spännande och tankeväckande. Det är för många märkliga
tillfälligheter och jag hade kunnat köpa dem om personerna varit mer
trovärdiga. Men nu tror jag inte på något och blir bara irriterad. Och djupt
och grymt besviken, inte minst eftersom jag av Majgull Axelsson fått flera
riktigt stora läsupplevelser.
Lina Erkelius som skrev recension i GD menar att varken
personer eller skammen/skulden som är genomgående tema gestaltas. Andra som
recenserat är till exempel SvD, Expressen och DN.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar