Jag måste erkänna att jag till en början inte tyckte att Innan floden tar oss var så särskilt bra. Framförallt tyckte jag att de västerländska karaktärerna var alldeles för stereotypa, platta och förväntade. Den parallella historien om syskonen Mukta, Nazrin och Mila fångade mig mycket mer än den om biståndschefen Sofia och hennes familj och den priviligerade ambassadvärld de möter, även om också flickorna kändes väl endimensionella. Samtidigt tyckte jag att det var en spännande historia som berättades och att det var tydligt att Helena Thorfinn kan det hon skriver om. Jag ville inte sluta läsa. Och långsamt blev det mindre viktigt hur personerna beskrevs, mer viktigt att få följa bokens centrala och övergripande fråga. Den om vårt bistånd till fattiga länder, om idealism, pragmatism och om hur komplicerad och djupt orättvis vår värld är.
Nu när jag har läst ut boken tänker jag att karaktärerna kanske behövde vara stereotypa och endimensionella för att tydliggöra det som Thorfinn egentligen vill berätta om. Jag vet inte. Men jag vet att jag ändå blev berörd, såpass att jag fällde en tår mot slutet. Jag ska inte berätta varför, eftersom jag inte vill avslöja vad som händer. Ni får läsa själva!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar