Sweet Tooth

Ian McEwan är som bekant en av mina absoluta favoritförfattare. Enduring Love och A child in time är på min topplista över bästa böcker och jag har alltid höga förväntningar på denna författare när han kommer med något nytt. Men redan vid förra romanen Solar saknade jag McEwan när han är som bäst och tyvärr är inte Sweet Tooth boken där han är tillbaka i toppform. Tvärtom. Thomas Anderberg skriver i sin recension i DN "Det smärtar att säga det, men hans litterära bana som kantas av höjdpunkter sluttar nu betänkligt" och jag är nästan benägen att hålla med. Men bara nästan. Jag hoppas och tror mer på en tillfällig svacka.

Naturligtvis kan jag se intressanta delar i berättelsen om Serena Frome. En diskussion om vad som är god litteratur, hur en historia arbetas fram och byggs upp. Det metalitterära perspektivet. Att Ian McEwan väver in sig själv, sitt eget författarskap i berättelsen. Men allvarligt talat, det blir inte tillräckligt intressant och vändningen i berättelsen, när allt får sin förklaring, kommer för sent - då har jag redan tröttnat. Om jag saknade den händelsen som blir avgörande i karaktärernas liv, som ställer allt på ända i förra boken Solar, så gör jag det ännu mer här. Jag saknar McEwans skärpa, hans förmåga att beskriva psykologiska skeenden, hur våra val påverkar våra liv. Det som jag vet att han är så bra på. Och jag hoppas innerligt att nästa alster kommer att innehålla allt detta.

Förutom DN, så har t ex både SvD och Kulturnytt recenserat.

Nu fortsätter jag min läsning med den tredje och avslutande delen av Jonas Gardells Torka aldrig tårar utan handskar samt Innan floden tar oss av Helena Thorfinn.