Ich bin fertich!

Det var längesedan jag skrattade högt medan jag läste en bok, om än aldrig så skojig, men på flera ställen i Martina Montelius Främlingsleguanen kan jag inte hejda mig och jag skrattar rakt ut. Det är en lysande liten roman, härlig och hemsk - och alltså även riktigt rolig.

Och samtidigt är berättelsen riktigt otäck och tragisk. För den handlar om ett mycket ensamt barn, ett barn som lever utan någon annan och har en tysktalande legan som enda sällskap. 

Martina Montelius är helt konsekvent i sitt språk, där hon låter det lillgamla, intellektuella och uppenbarligen mycket intelligenta barnet tala med en avancerad vuxens hela vokabulär. Det exakta, torra och akademiska sättet som barnet uttrycker sig på är oemotståndligt, komiskt och ett synnerligen effektivt sätt att förmedla barnets utsatthet. Skrattet fastnar i halsen. 

Jag tycker mycket om Martina Montelius debut. Kritiken har genomgående varit hyfsad, även om invändningar har gjorts om att det någonstans är för hemskt med det ensamma barnet och dess ensamhet och hur hen övergivits av samhället. Ja, det är hemskt. Och fruktansvärt bra beskrivet på ett sätt som mig veterligen inte gjorts tidigare. Jag hoppas verkligen att Martina Montelius fortsätter att skriva skönlitteratur - jag vill ha mer!

Några recensioner jag är läst: GP, Aftonbladet, SvD, Corren.