Böckerna alla älskar älskas ej av mig

På försommaren läste jag Livet efter dig av Jojo Moyes - en roman som hyllats och älskats av i stort sett alla som läst den. Jag avskydde den. Tyckte att den var smetig, förutsägbar, cementerade fördomar, dåligt skriven. Karaktärerna utvecklades inte, de sprang omkring som endimensionella pappfigurer boken igenom och dialogen var stolpig. Själva historien är nog så intressant och det hade kunnat bli både en spännande relationsroman och filosofisk dito där livets stora frågor diskuterades, men istället serveras läsaren en kletig sockerkaka med topping.

Ärligt talat var jag ganska skeptiskt inställd till boken. De där böckerna som ”alla älskar” brukar sällan älskas av mig, men så finns det härliga undantag, som till exempel Kärlekens historia av Nicole Krauss, One Day av David Nicholls och jag gillade ju faktiskt även Boktjuven av Markus Zusak, som ju faktiskt också är en rätt smetig pekoral, men som jag som sagt läste och älskade.

Annat jag ej klarar av är det svenska deckarundret  - inte någon faktiskt (av de jag läst ska tilläggas, har gett upp och kommer ej att slösa tid på fler svenska deckare), tål ej Dan Browns böcker - minns när Da Vinci-koden kom och "alla" älskade den ...  Jag har inte heller haft tålamod eller ork med Jonathan Franzen (alltså vad är det MED hans tegelstenar? klarar ej!) - som ju ända klassificeras som mer kvalitativ författare än nyss nämnde Brown. Här i salongen hade vi alla lite svårt för Sigrid Combüchens hyllade Spill, jag tyckte att den var ok, men inte fantastisk.

För att bara nämna några som "alla" älskar, men inte jag.

Men Jojo Moyes anses ju rätt så bra och som sagt - dessa berömda "alla" älskar ju Livet efter dig. Jag läste en annan Jojo Moyes redan i julas, den hette The Girl You Left Behind och var riktigt trevlig, på det där småputtriga engelska bestseller-sättet. Gav den till min mamma när jag hade läst ut den och hon älskade den. Så, jag tänkte att jag trots viss misstänksamhet faktiskt skulle kunna gilla Livet efter dig, inte minst eftersom flera bokbloggare jag gärna läser och hämtar tips ifrån kunde rekommendera den å det varmaste. Men nej. Den var inget för mig.

Läser inte för tillfället

Det är fullständigt obegripligt och jag vet inte vad som hänt med mig, men för tillfället läser jag inte. Alls. Öppnar inte morgontidningen. Lägger intrssanta magasin åt sidan, trots att de dimper ner direkt i brevlådan. Jag har minst tjugo lovande böcker på nattduksbordet, men ingen av dem lockar mig.
Däremot surfar jag runt på e-bokhandlar och klickar i massor som jag VILL läsa. Men jag köper inget. Klickar i. Klickar bort. Stänger.

I förra veckan hämtade jag Ximen Nao och hans sju liv på mitt uthämtningsställe (här skulle jag kunna göra ett lååångt inlägg om idiotin att lägga ner postkontor för att istället låta småbutiker med ont om plats ta hand om försändelserna vilket i förlängningen gör att de inte klarar det och paketen istället hamnar någon helt annanstans, inte sällan LÄNGRE BORT än det ursprungliga postkontoret låg, men det ska jag inte göra för då blir jag bara arg). Sedan kom jag hem och lade den på nattduksbordet bland de andra böckerna som ligger där och är ignorerade av mig.

Mo Yan är i gott i sällskap där åtminstone. Nicole Krauss, Bodil Malmsten, Joyce Carol Oates, Horace Engdahl och Tomas Bannerhed ligger också där och väntar. Och jag ligger bredvid och väntar på att läslusten och orken ska återvända.

Nä vad segt det går med med Nicole Krauss!

Jag förstås inte varför det ska kännas så motigt att läsa Det stora huset av Nicole Krauss, som är vad jag har på nattduksbordet just nu. Har i och för sig lite sorg efter att ha avslutat Niceville alldeles för fort, men det är inte hela sanningen, för jag började faktiskt på Det stora huset redan i våras, men lade den åt sidan till förmån för andra böcker. Så tog jag tag i den igen nu på sensommaren, men prioriterade som sagt Niceville istället, och nu är det som att jag har svårt att hitta tillbaka. Varje gång jag öppnar den på det stället där jag var, så får jag gå tillbaka flera sidor, för att komma ihåg vad jag läste senast och för att komma in i berättelsen igen. Det är inte likt mig att behöva går en sådan kräftgång när jag läser.

Och ändå gillar jag boken. När jag väl och vackert läser i den ...

Nu blir det av

Under vårt senaste salongsmöte i förra veckan pratade vi inte bara om The Summer without Men av Siri Hustvedt, som var salongens sommarbok, utan även om annat vi läst i sommar.

Anna-Karin, som liksom jag är oerhört förtjust i Joyce Carol Oates hade äntligen läst Dödgrävarens dotter. Och hon tyckte att den var bland de bästa JCO-verken hon läst. Det gav mig en liten skjuts och nu har jag bestämt mig att det är dags för den för mig också.

Den har stått oöppnad i bokhyllan sedan den kom ut och av olika skäl, kan egentligen inte nämna ett enda, har det inte blivit av. Jag hinner ju inte läsa JCO's böcker i samma takt som de publiceras och det finns många fler, senare utkomna som jag också är väldigt intresserad av att läsa, men nu är det så äntligen dags för Dödgrävarens dotter.

Ska bara läsa ut Det stora huset av Nicole Krauss först.

Ser fram emot musslor och vin

Ikväll är det dags för salongens första träff för höstterminen. Boken vi ska diskutera är The Summer without men av Siri Hustvedt, en roman jag läste i början av sommaren och blev lite lite besviken på ska erkännas. Besvikelsen har som så ofta att göra med alltför höga förväntningar, för jag tyckte inte att boken var dålig, tvärtom, jag gillade den, men jag blev aldrig så där swept away, som med What I loved av samma författare.

Jag har just nu två böcker på gång. Efter att ha avslutat Yacoubians hus - som blev tristare och tristare, den får inte mer än en svag trea av mig faktiskt, trots att jag gillade den så mycket till en början - återupptog jag Det stora huset av Nicole Krauss. Har haft väldigt svårt att komma in i den och fick läsa om början flera gånger. Men Nicole får ursäkta, för igår var jag tvungen att läsa vidare i Niceville av Kathryn Stockett, som jag köpte på den mycket trevliga Pocket Shop som ligger på Götgatan på lunchen och genast började läsa i. Och kunde inte sluta. Idag grämer jag mig över att boken är kvar hemma på nattduksbordet.

Mer om denna samt om sommarens läsning och vad vi vill och önskar läsa i höst kommer vi att diskutera ikväll över god mat (musslor för min och Cattis del!) och ett glas vin på Järnet, där vi hållt de allra flesta av våra träffar. Om vårt upplägg har vi blivit intervjuade i både Amelia höst (hösten 2008) och av Piratförlaget i november 2009. Amelia-artikeln finns inte på webben, men Piratförlagets finns att läsa här.

Hyllvärmare

Jag svarar på Bokhoras fredagsfråga från vecka 31 om vilken bok i den egna bokhyllan som stått längst. Jag måste erkänna att där finns alldeles för många. Jag älskar att köpa, äga och förvalta böcker, men läser inte på långa vägar lika fort som jag skaffar mig nya exemplar.

Länge var min äldsta hyllvärmare Oscar Wildes sista testamente av Peter Ackroyd som jag köpte på en bokrea på 1980-talet och som stått i min bokhylla sedan dess. Högst upp till vänster dessutom, eftersom jag sorterar böckerna efter efternamn. Men nu när jag skulle titta efter såg jag att den var borta, tror jag donerade den till bokbytarhyllan, tog med dem på en bokbytardag eller helt enkelt tog med den en morgon när jag lämnande hemmet för att sedan lämna den någonstans

En bok som väntat på mig i tio år är Peter Kihlgårds Du har inte rätt att inte älska mig. Den fick jag som recensionsexemplar 2001, men jag recenserade den aldrig och läste den såldes inte heller. Jag är mycket dubbelt inställd till Kihlgårds författarskap. Å ena sidan har han skrivit en av mina absoluta favoritböcker - Strandmannen - å andra sidan är det flera böcker av honom som jag påbörjat, men inte orkat igenom. Fadder Teiresias vår var en av dem. Och Du har inte rätt att inte älska mig är en slags fortsättning på den och kanse var det därför som det tog emot att börja läsa - och så blev det inte av.

En annan bok jag börjatr på flera gånger är Historikern av Elizabeth Kostova. Det lustiga är att jag tycker att boken både innehåller en spännande historia och är välskriven, men tydligen är det något som atr emot, för nu står den sedan ett eller två år och värmer hyllan (efter några år i läshögen på nattduksbordet).

Så har jag några som ligger på vänt förstås. I den där berömda att-läsa-högen på nattduksbordet. Som Det stora huset av Nicole Krauss, Joan Didions Ett år av magiskt tänkande och några till som jag inte hunnit med, men de kommer inte att förbli olästa länge till.

Det här med förväntningar

Att vi alla i salongen har höga förväntningar på David Nicholls One Day är en understatement och återigen känner jag att åtminstone jag - för kan jag inte dra alla i salongen över en kam - inte kan bli annat än besviken. Ska försöka läsa vidare med öppet sinne, men hittills kan jag inte stämma in i hyllningskören som  lovebombat boken.

Vi har varit inne på det här temat förut. Vi hade skyhöga förvänrningar på Spill - och även om flera av oss ansåg det som en bra roman, var vi en aning besvikna. Var det inte bättre än så? Romanen som enligt Mats Gellerfeldt "är så formfulländad att den lämnar snart sagt all dagens prosa bakom sig".


En bok som jag älskade, men som jag har förstått varit en besvikelse för många andra - inte minst bland bokbloggare jag regelbundet följer - är Boktjuven av Markus Zusak. Många är de blogginlägg jag läst som ställer sig helt frågande till Boktjuvens storhet och över huvud taget inte förstår vad det är som är så bra med den. För min egen del minns jag att jag hade nog ganska höga förväntningar, men efter att ha vant mig vid berättargreppet tyckte jag  att "berättelsen har en egen inneboende kraft som håller mer än väl, det behövs inga krumbukter för att göra historien mer spännande. Karaktärernas öden är i sig fängslande. Det går inte annat än att bli stormförtjust i den lilla boktjuven Liesel, som gett boken dess titel. För att inte tala om hennes fosterpappa - Hans Hubermann - vars subtila uppvisningar i civilkurage är imponerande." och att den borde vara obligatorisk läsning i grundskolan. Nu har jag slutat köpa den i present, för jag har redan gett bort den till alla jag känner, men min förtjusning kvarstår.

En annan bok som jag förstår har gjort en hel del läsare besvikna på grund av höga förväntningar är Nicole Krauss' Kärlekens historia. Jag fick den i present när den var nyutgiven och visste ingenting, absolut ingenting om vare sig boken eller författaren. Läste den extra långsamt för att den inte skulle ta slut alltför fort. Jag blev helt tagen. Och otroligt förvånad när inte alla som läser den känner likadant.

Kan man säga generellt att låga förväntningar på en bok är bra eftersom sannolikheten att man gillar den då är större? Nja, jag vet inte det dirket, men det ligger något i det. Det finns också böcker som har levt upp till mina förväntningar och till och med överträffat dem. Murakamis Sputnikälskling var en sådan bok. Bodil Malmstens Priset på vatten i Finistère. Båda romanerna av Helena Henschen. JAg kan säkert komma på fler om jag får hålla på ett tag ...

Återstår således att se vad jag och de andra i Wind Up Women kommer att tycka om One Day. Hittills tycker jag att den är lättläst och något underhållande. Jag hoppas förstås på mer.