Tröstar mig med Bodil Malmsten

Å vad det är synd om mig. Däckad av influensa sedan fyra dagar tillbaka. Har inte ens kunnat läsa. Idag vänder det – det känner jag på mig – åtminstone vad gäller läsningen. Mo Yan och Ximen Nao och hans sju liv ligger kvar på nattduksbordet, oöppnad. Han lär ligga kvar där. Kan inte förmå mig. Bläddrar förstrött i Jonas Karlssons första novellsamling, läser lite här och där, imponeras på nytt. Väljer istället en av Bodil Malmstens loggböcker, Kom och hälsa på mig om tusen år. Måste skaffa sådana där små post-its, känner jag, för jag vill markera var och varannan sida och vill inte anteckna i boken. Samtidigt som jag vet att jag aldrig kommer att skaffa sådana där små post-its, utan istället anteckna på sidorna. Det är som det är.

Trots Andres Lokkos recension i SvD av Ximen Nao och hans sju liv som gav mig lite (med betoning på lite) lust att läsa den ändå, så hemfaller jag nog åt Cattis devis att livet är alldeles för kort för att slösas bort på att läsa böcker vi inte gillar (vill inte skriva dåliga böcker), när vi inte ens kommer att hinna med alla som vi vill läsa. Skäms dock lite, eftersom jag faktiskt lovade Anna-Karin att läsa den.

Förresten ställer jag in Mo Yan i bokhyllan, oöppnad, utan ont samvete, för vi har ju en ny bok att läsa i salongen! När vi höll årets sista salong förra lördagen (hemma hos Anna-Karin och hennes familj sombor ute på landet utanför Strängnäs, bara utflykten dit och eftermiddagen och kbällen där är värda en egen beskrivning som dock ej kommer att ges just här) bestämde vi och var helt och hållet överens om att läsa En storm kom från paradiset av Johannes Anyuru till näsa tillfälle, som är den 17 januari.

Och om inte AdLibris tabbar sig så ska jag ha den hos mig denna vecka. till dess njuter jag av Bodil Malmsten.

Läser inte för tillfället

Det är fullständigt obegripligt och jag vet inte vad som hänt med mig, men för tillfället läser jag inte. Alls. Öppnar inte morgontidningen. Lägger intrssanta magasin åt sidan, trots att de dimper ner direkt i brevlådan. Jag har minst tjugo lovande böcker på nattduksbordet, men ingen av dem lockar mig.
Däremot surfar jag runt på e-bokhandlar och klickar i massor som jag VILL läsa. Men jag köper inget. Klickar i. Klickar bort. Stänger.

I förra veckan hämtade jag Ximen Nao och hans sju liv på mitt uthämtningsställe (här skulle jag kunna göra ett lååångt inlägg om idiotin att lägga ner postkontor för att istället låta småbutiker med ont om plats ta hand om försändelserna vilket i förlängningen gör att de inte klarar det och paketen istället hamnar någon helt annanstans, inte sällan LÄNGRE BORT än det ursprungliga postkontoret låg, men det ska jag inte göra för då blir jag bara arg). Sedan kom jag hem och lade den på nattduksbordet bland de andra böckerna som ligger där och är ignorerade av mig.

Mo Yan är i gott i sällskap där åtminstone. Nicole Krauss, Bodil Malmsten, Joyce Carol Oates, Horace Engdahl och Tomas Bannerhed ligger också där och väntar. Och jag ligger bredvid och väntar på att läslusten och orken ska återvända.

Strindbergsåret går mot sitt slut

Strindberg på Värmdö 1891. Foto: John Lundgren.
Bilden tillhör Strindbergsmuseet

Nog har jag tänkt en hel del på Strindberg det här året, som ju är Strindbergsår. 100 år efter gigantens död. Är det egentligen inte lite galet att man celebrerar ett dödsår förresten?

EN bok av Strindberg läste jag och det var här i salongen när vi tog oss an En dåres försvarstal. Annars inget Strindbergskt alls för min del.

Har ej deltagit i någon Strindbergsvandring, har icke hört någon Strindbergsföreläsning, har ej sett en endaste pjäs av eller om Strindberg och i somras struntade vi till och med i vår vanliga utflykt till Kymendö och promenad till skrivarstugan.

Dock var jag på Strindbergsmuseet - men det var i oktober FÖRRA ÅRET.

Just nu är jag inte alls intresserad av Strindberg utan väntar med spänning på att boken av Mo Yan som jag beställde den 12 oktober ska komma.