Lovar runt och håller tunt

Jag vet att jag har utlovat texter om Frihet, Och i Wienerwald står träden kvar och Simon och Ekarna, men det verkar som att mina ord har tagit slut för tillfället. Och tro mig, det är inte något jag är van vid. Det beror inte på att jag inte tycker om det jag har läst på senaste tiden, för det har jag verkligen. Frihet visade sig vara något helt annat än vad jag trott och jag gillade det. Jag gillade att följa flera olika personer genom ett helt vuxet liv. Här och där kunde jag också känna igen mig framförallt i det där perspektivet som man får på sig själv, sitt liv och människorna runt omkring sig när man har passerat en viss ålder. En bra känsla, mer försonande. Jag gillade också att de olika personerna har fått olika röster, att det blev flera olika berättare. Intressant också med inblicken i det amerikanska samhället. Bitvis sträckläste jag och kunde inte lägga boken ifrån mig, bitvis blev jag lite trött på människorna, men aldrig så att jag tyckte att det var dåligt. Absolut inte. Jag håller alltså inte med Jessica på Ord och inga visor. Däremot önskar jag att jag läst boken på engelska istället för svenska. Det hade inget med kvalitén på översättningen att göra, den var helt säkert utmärkt, mer att jag kom på mig själv med att fundera över vad det egentligen stod i originalet. Det och det faktum att när olika dialekter är en viktig aspekt så tycker jag att det blir så konstigt när det ska översättas till svenska varianter. Jag kände likadant när jag läste Niceville. Böcker skrivna på engelska kommer alltså fortsättningsvis läsas på engelska av mig.

Jag hade stora förhoppningar på Och i Wienerwald står träden kvar och jag blev inte det minsta besviken. Jo, eller kanske lite, på slutet, jag ville veta mer, hur det gick sedan, för jag fäste mig så vid Otto. Men det är en fantastisk bok - en gripande historia, välskriven, varm. Och hemsk såklart. Jag får ångest bara av att tänka på hur det måste ha varit för Ottos föräldrar att skicka honom till det där landet Sverige långt borta i norr och hoppas på att några vänliga människor skulle ta hand om honom och av att tänka på hur det måste ha varit för honom att komma till det där främmande landet (där alla inte alls var så vänliga). Så tänker jag på att det finns föräldrar runt om i världen som fortfarande måste göra det valet och ensamma barn som kommer hit på samma sätt och vill bara gråta. Men det var inte det den här texten skulle handla om utan om Elisabeth Åsbrinks roman. Läs den om ni inte redan gjort det för den är mycket bra. Jag skulle till och med vilja säga att den är viktig.

Simon och Ekarna överraskade mig inledningsvis. Jag vet att jag läste den för en herrans massa år sedan och att jag då blev besviken, men nu tyckte jag genast om den och ville bara läsa mer. Tills jag kom till ungefär mitten, då började jag tröttna. Det blev för mycket övertydlig symbolik, för psykologiserande, för naturromantiskt. Jag började också reta mig på de samtals som förs i boken. Det finns väl inga som pratar så där klokt och insiktsfullt hela tiden? Nästan högtravande. Det blev liksom för mycket för mig, men nu är den utläst och det ska bli kul att se filmen med de andra i salongen.

Ja, så blev det då ett inlägg om de tre böckerna ändå. Långt ifrån så uttömmande som jag tänkt mig, men ändå något.

Så här trevligt ...

... hade vi på den senaste WOW-träffen, i december förra året. Nu syns dock bara tre av medlemmarna, Catrin, David och Cattis, men de andra tre var också med!

Badkar

Med glädje berättar jag gärna att den här bloggen har fått många fler besökare på sistone. Det är ju kul! Jag startade bloggen mer som ett diskussionsforum, en plats för oss i Wind Up Women att fortsätta våra bokprat i när vi inte träffades. Efterhand utvecklades bloggen där det nu mest är Cattis och jag som skriver inlägg, även om alla de andra förstås har möjligheten att göra det.

Hursomhelst. Det är ju roligt att fler är intresserade av vad vi har att säga om böcker om läsande, men jag undrar om inte de senast tillkomna besökarna ändå har blivit besvikna. Eftersom 27 personer bara den senaste veckan har hittat hit genom sökningen "badkar".

Nå. Då hoppas jag att alla de som söker nytt badkar, information om badkar eller bilder på badkar har blivit inspirerade till läsning. För den som vill veta hur man gör, finns en bra beskrivning på bloggen "Försök att inte se så snygg ut"

Grand Final i skojarbranschen

vill bara helt kort säga att jag uppskattar Kerstin Ekmans Grand Final i skojarbranschen VÄLDIGT MYCKET. 

Skojig, rapp, intelligent och underhållande. Jag tycker mycket om både Babba och Lillemor och njuter storartat av varenda sekund av läsningen. 

Kanske det blir några rader till när jag läst klart. Vi får se. Nu ska jag dock ägna mig åt att göra just det: läsa klart.

Tyst på bloggen

Oj, nu var det länge sedan vi skrev på bloggen igen! Men jag kan lova att i åtminstone mitt fall har det inte berott på att jag inte läser eller att jag inte har något att skriva om. Det har bara inte funnits tid eller en ordentlig uppkoppling helt enkelt. Men snart ska jag skriva om både Frihet, Och i Wienerwald står träden kvar och Simon och Ekarna!

Svaret på min egen fråga

Det blev inga hårda klappar under granen för mig i år. I alla fall inte i form av böcker. Eller, ja, det skulle tydligen ha funnits ett egentligen, men det hade också kommit på avigvägar. Så nästa gång vi ses har svärmor ett ex av Tomas Bannerheds Korparna till mig!

En som däremot fick en hel hög med böcker var sonen, vilket glädjer både honom och mig. Vi kan nu se fram emot att läsa till exempel Biografmysteriet (den enda vi inte läst i Lasse Maja-serien), del två i serien om Drakriddaren Tam och vår första Ture Sventon. Inte illa! Och jag så ska jag hämta ut syskonbarnets böcker som nu äntligen dykt upp. I det paketet ligger också böcker till mig - Simon och ekarna (som jag tydligen inte hade sedan tidigare), Och i Wienerwald står träden kvar.

Idag skulle jag egentligen ha åkt in till stan och gått på museum med killarna i mitt liv, men när vi höll på att packa ihop oss bestämde jag mig för att skicka iväg dem på egen hand istället. Jag sätter mig på bästa läsplatsen med Frihet och försvinner in i läskoma. Hittills har jag läst den så ryckigt och jag vill inget inget hellre än att läsa den i lugn och ro och länge, så det blir Annandagens projekt för mig.

Funderar över årets julklappar

Frukost i skenet av den nyklädda julgranen da'n för da'n och jag inser plötsligt att jag nästan inte köpt en enda bok att ge bort i år. Det är verkligen inte alls likt mig - det brukar finnas böcker till både stora och små i de paket jag ger bort. Men i år alltså knappt en enda. Bara den till maken som jag sprang på i stan av en slump och som passar honom så bra på något sätt. Jag undrar om jag själv kommer att få några hårda klappar?

Annars är det full julstämning här hemma, med en femåring som inte kan somna om kvällarna, vaknar mycket tidigt och sedan springer runt och säger "jag är så spänd för julafton" ungefär var femte minut!

UPPDATERING! (ca 5 min senare): Jag ljuger som en häst travar. Paketet till det äldsta syskonbarnet skulle ju innehålla bara böcker, men det har kommit på avigvägar på posten och hinner inte fram till jul. Syskonbarnet som är i den där åldern där hon läser böcker på löpande band och nyfikenheten är stor. Det var hur roligt som helst att köpa årets klapp till henne. Det blev böcker som jag själv älskade i den åldern, som jag tror och hoppas att hon också kommer att tycka om. (Vilka det är törs jag dock inte skriva, eftersom det kan hända att hon läser den här bloggen.)

oj så länge sedan ...

... det var någon gjorde ett inlägg här. Sedan dess har vi ju hunnit ha tjusig avslutningsfest för året i WOW - vi har det alltid i samband med Nobeldagen. Just i år inte på samma dag, men strax innan.
och för en gångs skull hemma hos Catrin istället för på krogen, men det var trevligt det också! Dock bjöds det ej på några leverpastejsmörgåsar, utan fisksoppa.

I januari ses vi igen och till dess ska vi ha läst Simon och Ekarna av Marianne Fredriksson och Augustvinnaren Elisabeth Åsbrinks Och i Wienerwald står träden kvar. Den uppmärksamme ser förstås ett tema här och det är alldeles riktigt.

Diskussionerna gick i stil med: Nu har vi läst Nobelpristagaraen å jag grät när jag läste artikeln om Tranströmer i helgen ja jag också apropå det så verkar ju den där Och i Wienerwald väldigt bra, men man får nog gråta mycket  jaa men vi läste förresten  ingen Augustvinnare eller ens nominerad i år, vad tycker ni andra att vi ska läsa ... vad kul det var att gå på bio och se en film efter boken som vi läste som vi gjorde med Niceville ... ja men gå inte och se En dag den ska vara dålig tydligen har jag hört från flera håll ... är det ingen annan som vill läsa Och i Wienerwald ... och apropå det Simon och ekarna har blivit film, ja men ska vi ta och läsa den då och sedan se filmen, ja det var en bra idé neeej det vill inte jag, ja men då läser vi båda då och ser sedan filmen?

Och så kom det sig att Wind Up Women nu ska läsa Simon och Ekarna av Marianne Fredriksson och Augustvinnaren Elisabeth Åsbrinks Och i Wienerwald står träden kvar. För många av oss blir det en omläsning av Simon av Ekarna, för egen del den enda bok av Marianne Fredriksson som jag både gillat och därmed slutfört. 

Julpyntar bloggen

Kunde inte låta bli. Lovar att ta bort det igen allra senast till nyår.

Rose och Alexandrine på rue Childebert

Huset du älskade av Tatiana de Rosnay började jag läsa förra veckan på en flygning till London. Den ar perfekt för ändamålet. Lättsmält, småputtrig och trevlig. Jag tappade inte bort mig när jag var tvungen att lägga boken ifrån mig och den räckte nästan hela flygningen.

Som den frankofil jag är,  köpte jag boken därför att jag i stort sett alltid tycker om berättelser som utspelar sig i Paris, har hört mycket gott om författaren och har hittills aldrig blivit besviken på något ur Sekwas utgivning. (som har en bit av det vackra omslaget som header på hemsidan/bloggen!)

Huset du älskade handlar om Rose, änka, som fått veta att hennes hus ska jämnas med marken i Haussmans stora rivningar och omdaning av Paris. Det är alltså 1860-tal och en orolig period i Paris historia. Rose har lovar sin man, Armand, död sedan flera år tillbaka att aldrig överge huset och påbörjar ett brev till honom för att däri kunna lätta sitt hjärta och berätta om mörk hemlighet hon burit på i trettio år.

Jag var till en början tveksam till berättartekniken, brevromaner är jag inte särskilt förtjust i, men det kommer jag snabbt över. Det kanske haltar på sina ställen, men det stör mig inte. Vad som däremot stör mig är den stora hemska hemligheten som det flaggas för från början och hintas om tills det är dags att avslöja den. Och jag kan inte bli annat än besviken  när jag väl får veta (och blir inte förvånad, det är inte svårt att räkna ut vartåt det barkar). Huset du älskade kunde stått sig bra utan hemlighet.

Vad som är bokens styrka är när Rose beskriver det vanliga livet på rue Childebert, den lilla gatan där hennes hus är beläget. Här är jag med  - i Paris i slutet av 1860-talet. Kan riktigt känna dofterna från Alexandrines blomsterbutik, hör ljuden från gatan, förnimmer den varma kvalmiga sommarluften i Paris. Apropå Alexandrine - vad är hennes hemlighet? Jag trodde länge att jag skulle få veta mer om Alexandrine och hennes historia, men tyvärr. Där lämnar Tatiana de Rosnay mig i sticket. Men allt som allt var Rose och Alexandrine och de andra i kvarteret riktigt trevliga bekantskaper. Roses hemlighet hade som nämnts kunnat strykas, den gjorde ingenting för berättelsen mer än att jag blev irriterad. Släng in lite mer av Alexandrine - och mer av vad läsningen gör för Rose, det är riktigt bra delar i boken! - så hade det här kunnat bli en höjdare.

Både bland tidningarnas recensenster och i bokbloggosfären har meningarna varit delade. Just småputtrig (oj, andra gången jag använder detta ord som jag tror att jag faktiskt aldrig någonsin tidigare brukat!) och dylika uttryck tror jag att jag läser in hos de flesta. Jeana Jarlsbos recension i SvD känns ganska positiv, även om hon tycker att kärlekshistorien "dryper av sentimentalitet". Ingrid Elam i DN tycker att "det mesta är givet efter några sidor och intresset svalnar snabbt". 

Innan jag ens hade börjat läsa boken läste  jag vad Ann-Sofie på Breakfast Book Club skrev om den och blev lite tveksam för hon gillade inte alls. Jessica på Ord och inga visor tycker som jag att bitarna som handlar om Roses läsning är bra, men att berättelsen gärna som hon skriver "hade kunnat skava lite mer".  Det håller jag verkligen med om.  Bokmalen blir frustrerad i sin läsning och tycker att Rose, huvudpersonen är ett mähä - något jag inte alls håller med om. Bokomaten är den som är mest positiv och kallar boken avkopplande - och det kan jag definitivt skriva under på. 

Finaste julgranen?

Varje år är det samma visa. Någon dag före julafton bär vi hem en stor gran, ställer den i vardagsrummet, pyntar den med röda kulor och julgransljus. Barnets ögon tindrar och vi suckar nöjt - det är julefint i hemmet. Några dagar efter nyår tar vi bort belysning och kulor och bär ut granen. Och så suckar vi - det är barr i hela hemmet. Barr som vi fortsätter att hitta fram till midsommar. Eller längre. Men nu tror jag att jag kan ha hittat lösningen på problemet. Se vilken fin julgran de har på biblioteket i Alvesta!

Annars kan jag berätta att jag har läst ut Grand final i skojarbranschen och tyckte riktigt mycket om den. Ett extra plus var att den bitvis utspelade sig i Kramfors, där jag ju ofta är, framförallt om somrarna. Det är speciellt när platser som jag känner väl figurerar i de böcker jag läser. Den där känslan av att veta exakt vilket gathörn det är de pratar om. Fnittra lite när man känner igen vissa lokala egenheter. Se just den kröken av älven som beskrivs framför sig. Just Kramfors brukar kanske inte vara den vanligaste platsen i de böcker jag läser. Så det var faktiskt lite extra kul.

Jag har också läst En stor och en liten är borta av Elisabeth Cleve. Den handlar om Victor, som nyligen har förlorat sin mamma och lillebror i en bilolycka. Victor och hans pappa överlevde och nu försöker de att överleva sorgen och saknaden. Det är en sann historia. Elisabeth Cleve är barnpsykolog och arbetar på Ericastiftelsen i Stockholm. Genom hennes berättelse får vi följa lilla Victor, och till viss del hans pappa, i kristerapin. Det är oerhört sorgligt att läsa om hur denna lilla kille försöker hantera alla känslor av kaos som har bär på. Hur han arbetar sig igenom sorgen. Hur klok han är, trots att han är så liten. Jag har gråtit massor. Samtidigt är det fascinerande att se hur små barn kommunicerar inte bara med ord utan också med sina handlingar. Det är mycket som sägs i det tysta.

Igår var jag förbi Brombergs julbazar och köpte med mig Jonathan Franzens Frihet hem. Än så länge har jag bara läst ett par kapitel, men jösses vad bra det är. Den blir mitt förslag på julläsning i salongen!