Aviserar otrohet

Hurra! Imorgon kväll är det äntligen salong igen och vi ska diskutera Ett år av magiskt tänkande av Joan Didion. ber om ursäkt om jag nu svär i kyrkan, men ett litet förhandstyckande släpper jag ifrån mig redan nu och det lyder: Bra, men inte så bra som jag hoppades och trodde. Så var det sagt.

Lite kanske det beror på att jag strax efter att ha börjat läsa Didion gick på promenad och som av en händelse hamnade på Pocket shop och helt slumpmässigt råkade köpa Gone Girl av Gillian Flynn och En kärlekshandling av Jeffrey Eugenides och jag började genast läsa båda. Dessutom håller jag ju på med Wolf Hall av Hilary Mantel sedan tidigare och jag kan säga att samtliga dessa tre tilltalar mig mer än Didion. Nå, nu valde vi Didion och Didion ska vi diskutera imorgon.

Vad som också blir intressant är om övriga har gjort sin läxa ordentligt, det vill säga komma med minst ett, gärna två förslag på läsning till nästa gång. Mina förslag avslöjar jag mer än gärna: jag vill absolut läsa Bea Uusmas Expeditionen. Min kärlekshistoria (recension i SvD 23/9) och Lena Anderssons Egenmäktigt förfarande (recension i SvD från den 5 september). Förresten måste Egenmäktigt förfarande vara den mest lysande titeln på en svensk roman det här årtiondet! De är dessutom båda August-nominerade och även om vi inte varje år läser någon August-nominerad bok, så gör vi det påfallande ofta.

Vad vi däremot alltid läser är Nobelpristagaren. Men nu har vi ju faktiskt redan läst Alice Munro i år, och till och med det senaste som gavs ut av henne. Det hindrar dock inte att jag är lite sugen på mera Munro också. Till exempel Tiggarflickan, som både SvD och DN skriver om idag.

Avslutningsvis ska jag förklara detta inläggs rubrik. Jag kommer inom kort att vara otrogen. Har inlett ett förhållande med ytterligare en bokcirkel: Hce-bokklubben. Mer om det i december.

Flera år av magiskt hyllvärmande

ÄNTLIGEN! På måndagskvällen hade den litterära salongen Wind Up Women säsongsstart för hösten - och vilken start! Böckerna som lästs under sommaren var Marlene van Niekerks Agaat och Annika Perssons biografi över Lena Nyman.

Vi var alla imponerade av Lena Nyman och fascinerade av hennes liv. Likasp var vi överens om att Annika Persson lagt ner mycket jobb på research, men vi var flera som också tyckte att hon borde nog fått lite mer hjälp av sin redaktör att stryka onödiga upprepningar och lite stolpigt, uppsatsmässigt språk.
Men i stort sett var vi eniga och skålade i champagne till Lena Nymans ära och minne.

Vad gäller Agaat gick åsikterna mer isär. Jag och Anna-Karin var överförtjusta i Agaat, Cattis tyckte inte om den alls och hade därför slutat läsa efter ett tag. Anna och Mia hade inte hunnit klart och var mer försiktiga i sina uttalanden medan David hade inte läst den alls, men lånade mitt exemplar. För min del kvalar den in som kanske inte den bästa boken jag någonsin läst, men lätt bland topp-tio. Jag kunde ju inte hålla mig efter att ha läst ut den rekordsnabbt och skrev ner några tankar om den redan i somras.

Så kom vi till slutet av kvällen och ny bok skulle väljas. I vanliga fall har vi massor av förslag och svårt att välja av den anledningen - men nu var det som förgjort. Förslag på böcker som vi hört om nyligen kastades upp i luften, som till exempel Wolf Hall av Hilary Mantel (det var mitt förslag, men det röstades ner på grund av för tjock och tung bok), Lena Anderssons nya Egenmäktigt förfarande (lysande titel och värd att läsa bara för den!), Sami Saids Väldigt sällan fin och så förstås den nya, Monomani som handlar om hur han skriver första boken, vi funderade på Kjell Westö och hans senaste Hägring 38, vi var inne på en klassiker och titlar som kom upp var till exempel Brott och Straff, Stolthet och fördom, Farmor och vår Herre, men också mer moderna klassiker som till exempel Kerstin Ekmans tetralogi Kvinnorna och staden. Det var bra nära att vi valde Kerstin Ekman, men så vände diskussionerna igen och till slut valde vi Joan Didion och Ett år av magiskt tänkande.

Det är en sådan bok som jag köpte för länge sedan, kanhända redan när den precis kommit ut. Den låg sedan länge i att-läsa-högen på nattduksbordet, för att senare flytta in i bokhyllan och där har den stått sedan dess och värmt hyllan. Men nu blir den läst! Skoj för både den och mig.

Mr Cromwell, I presume?

Ser galen ut pga spärrar upp ögonen för att ej blinka

Efter gårdagskvällens Babel var jag på vippen att omedelbart klicka hem Hilary Mantels Wolf Hall, men jag stillade mig och köpte den i en riktigt bokhandel idag på lunchen istället. Ian McEwans Sweet Tooth fick också följa med hem, så nu kan jag och Cattis ha en mini-salong om den när vi ses nästa gång.

Jag började genast läsa så smått i båda, men ska nu ägna mig helt och hållet åt Thomas Cromwell, Henrik VIII, Anne Boleyn och släkten Tudor. Och sedan (eller samtidigt) måste jag titta på tv-serien the Tudors. Nu vill jag bara gå och lägga mig och fortsätta läsa. Boken har hittills bara ett minus: den är så tung att jag knappt orkar hålla upp den, men jag läser det genom att ha en kudde i knät att luta den emot.

Sigrid Combüchen i SvD var imponerad av Wolf Hall. Andra som recenserat är Leif Zern i DN (kan tyvärr bara läsas av Plus-kunder), Maria Ronne i UNT och Annika Koldenius på sin blogg. Det här bådar gott vill jag lova!