Lite mer om Bea Uusma och Expeditionen

Wind up Women var så rörande överens om Expeditionen - Min kärlekshistoria att diskussionen om densamma nästan kom av sig när vi sågs i salongen i måndags. Alla gillade den. Och det mycket!

Boken var verkligen en upplevelse. Trots att jag hade höga förväntningar blev jag positivt överraskad. För det första är den illustrerade utgåvan verkligen SNYGG. Rolig och njutbar att bara bläddra i. För det andra lyckas Bea Uusma både att intressera mig för för själva expeditionen och bli  - inte lika, det vore omöjligt - lite besatt av den. Och vad jag är riktig imponerad av är hur hon lyckas med att få segdragna undersökningar och återvändsgränder i arbetet bli så lättläst, kul och spännande.

Vad hände med expeditionen på Vitön egentligen? Bea Uusma har inga exakta svar, men går noggrant igenom alla tänkbara teorier.
Hennes fascination och besatthet är i sig fascinerande och hon lyckas både förmedla det och göra mig intresserad. Inte bara intresserad - jag vill ha mer! Nu vill jag veta mer om själva expeditionen. Vill ha mer av André, Strindberg och Fraenkel. Vill djupdyka ner i deras enorma packning, läsa dagböckerna, tjusas och förskräckas över det omöjliga äventyret.

Jag vill också ha mer av själva Bea Uusma. Som tur är var hon gäst hos Kristoffer Triumf i Värvet i samband med att boken kom ut. Jag har lyssnat på den parallellt med att jag läst boken. Rekommenderas!

För att knyta ihop säcken ska jag och flera med mig i salongen gå och lyssna på Bea Uusma som håller föredrag på Naturhistoriska riksmuseet, nästa söndag den 16 februari, klockan 15.00.

Några som läst och fascinerats är bland många andra: Lena Andersson i DN, Bella Stenberg i GP, Annika Koldenius i Borås tidning och inte minst min favoritbokbloggare Calliope.

Lördagsläsningen

På senaste salongen valde vi alldeles enhälligt Expeditionen - min kärlekshistoria av Bea Uusma som nästa bok. Vilket bra val det var! Till min förvåning dök den inte upp bland julklappspaketen, trots att både jag och min man ville läsa den, så i torsdags köpte jag boken och igår kväll satte jag igång. Jag läste långt in på natten för det var stört omöjligt att lägga den ifrån sig. Till slut var jag tvungen, men idag, på eftermiddagen fortsatte jag. Nu är den snart utläst och jag känner redan att jag kommer att sakna de tre herrarna på expeditionen. Och Bea Uusma förstås, den här boken handlar ju många sätt lika mycket om henne. Ibland under läsningen tänker jag att om hundra år kommer någon att läsa Expeditionen och fascineras av kvinnan som skrev den och sedan skriva en bok om henne. För fascinerande är det. Dessutom mycket bra, insatt och - roligt. Jag ger också ett extra plus för formgivningen. Det här är en bok jag vill äga och bläddra i också fortsättningsvis.

Jag skriver inte mer utan väntar in resten av salongen för att få höra vad de tycker på vår nästa träff. Men en sak kan jag avslöja redan nu, Catrin och jag är överens, och det händer inte särskilt ofta.

Dåligt, dåligt, dåligt!

Så här arg blir jag av dålig litteratur. 

Utfärdar härmed en varning för Dagarna med Farmor av Frédérique Deghelt. Inte sedan jag läste Jojo Moyes och Livet efter dig (som jag sågade här i somras) har jag blivit så irriterad på dåligt språk, dåligt berättande, icke-existerande gestaltande och klysch-fest. Den verkade så lovande, men var så tydligt ett försök till kombination av Igelkotten av Muriel Barbery och Anna Gavaldas Tillsammans är man mindre ensam som inte lyckades med annat än att vara irriterande, samt en inte alls lyckad kopia på något sätt. Kopia är förresten för mycket sagt, hade den ändå varit det, om än blek, hade jag kanske stått ut. Köpte den på Pocket Shop inför en resa under jullovet, men la den ifrån mig efter runt 60 sidor. Ingen anledning att ägna tid åt dåliga böcker när det finns så många bra!

Just nu läser jag istället - med stort nöje - Bea Uusmas utomordentliga bok Expeditionen - min kärlekshistoria som vi ju har som salongsbok, samt Främlingsleguanen av Martina Montelius som vi läser i Hce-bokklubben. Och lite på sidan om läser jag Mats Strandbergs underbara Bekantas bekanta.

Aviserar otrohet

Hurra! Imorgon kväll är det äntligen salong igen och vi ska diskutera Ett år av magiskt tänkande av Joan Didion. ber om ursäkt om jag nu svär i kyrkan, men ett litet förhandstyckande släpper jag ifrån mig redan nu och det lyder: Bra, men inte så bra som jag hoppades och trodde. Så var det sagt.

Lite kanske det beror på att jag strax efter att ha börjat läsa Didion gick på promenad och som av en händelse hamnade på Pocket shop och helt slumpmässigt råkade köpa Gone Girl av Gillian Flynn och En kärlekshandling av Jeffrey Eugenides och jag började genast läsa båda. Dessutom håller jag ju på med Wolf Hall av Hilary Mantel sedan tidigare och jag kan säga att samtliga dessa tre tilltalar mig mer än Didion. Nå, nu valde vi Didion och Didion ska vi diskutera imorgon.

Vad som också blir intressant är om övriga har gjort sin läxa ordentligt, det vill säga komma med minst ett, gärna två förslag på läsning till nästa gång. Mina förslag avslöjar jag mer än gärna: jag vill absolut läsa Bea Uusmas Expeditionen. Min kärlekshistoria (recension i SvD 23/9) och Lena Anderssons Egenmäktigt förfarande (recension i SvD från den 5 september). Förresten måste Egenmäktigt förfarande vara den mest lysande titeln på en svensk roman det här årtiondet! De är dessutom båda August-nominerade och även om vi inte varje år läser någon August-nominerad bok, så gör vi det påfallande ofta.

Vad vi däremot alltid läser är Nobelpristagaren. Men nu har vi ju faktiskt redan läst Alice Munro i år, och till och med det senaste som gavs ut av henne. Det hindrar dock inte att jag är lite sugen på mera Munro också. Till exempel Tiggarflickan, som både SvD och DN skriver om idag.

Avslutningsvis ska jag förklara detta inläggs rubrik. Jag kommer inom kort att vara otrogen. Har inlett ett förhållande med ytterligare en bokcirkel: Hce-bokklubben. Mer om det i december.