Claire Castillon!

I över ett halvår har den legat på mitt nattduksbord: man kan inte hindra ett litet hjärta från att älska av Claire Castillon. Igårkväll tog jag tag i den. Kunde inte sluta. Jag har bara ett ord att säga: LÄS!

Lite nytt i läshögen

Häromdagen råkade jag gå förbi Akademibokhandeln och som av en händelse råkade två nya böcker hamna i mina händer. Eller egentligen fyra - det var köp 4 betala för 3 kampanj och maken behövde ett par till semestern. För min del blev det När barnet lagt sig av Michael Nyqvist och Borta bäst av Sara Kadefors. Jag gillade ju Fågelbovägen 32 när jag läste den för ett drygt år sedan och har sneglat på Borta bäst ett bra tag nu. Jag läser blandade recensioner i DN och Svd, men hoppas att jag kommer att tycka som Johanna L på Bokhora.

När barnet lagt sig har jag också gått och sneglat på en längre tid och det som fick mig att till slut köpa den var en av alla de andra bok-bloggerskor jag läser nästan vaje dag. Kan dock inte kommma på vem just nu. Hur som helst, med den recensionen i huvudet gjorde jag slag i saken, köpte boken, började läsa nästan direkt och igår kväll vände jag den sista sidan. Jag tyckte om. Det är en fin, avskalad och mycket personlig berättelse. Nästan så att jag ibland kan känna att den blir för privat. Samtidigt är jag glad att jag som läsare får komma så nära. En passage stannar kvar hos mig. Det är när föräldrarna berättar att sonen är adopterad och mamman berättar om när han kom till dem. Om hur det var den vackraste dagen i deras liv och att pappan lovade att köra försiktigt från barnhemmet eftersom "du var det dyrbaraste han någonsin kört". Jag kan känna deras oändliga längtan efter ett barn i de få raderna. Och känna igen mig i det ofattbara att sonen nu faktiskt finns där hos dem.

Utebliven Östergren-festival i Ångermanland

Nähä, det är bara att konstatera - jag kommer inte att ta mig igenom Gentlemen och Gangsters den här sommaren. Tre veckor på semestern försökte jag, men nu ger jag upp. De får inte följa med mig på den sista lediga veckan. Den som ska tillbringas på Kreta. Oklart vad jag ska ta med mig istället. Jag återkommer om det.

Jag får nog också lov att återkomma om varför jag hade så svårt med Gentlemen och Gangsters . Just nu kan jag inte riktigt sätta ord på det. Jag tror att det har att göra med minnen av en riktig läsupplevelse när jag var drygt 20 och därför mycket högt ställda förväntningar.

Sofi Oksanens Stalins kossor, som inledde semesterläsningen, hade jag däremot inga problem med. Eller jo, den är på många sätt nästan plågsam att läsa. Berättelsen tog sig in under skinnet på mig och låg sedan där och skavde, men så är det ju ibland när något är riktigt bra.

Klas Östergren-festival i skärgården

jag har snart läst ut Gentlemen, ska ta mig an Gangsters och kopplar av då och då med ett avsnitt ur Den sista cigaretten som gått som radio-följetång i P1 under våren. Avsnitten finna att lyssna på på webben. Gör det! Det är Klas Östergren själv som läser.

Bonjour Tristesse

jag bara måste få visa upp mitt senaste inköp: en jättefin mugg som BARA JAG ska få dricka kaffe ur på jobbet. I samband med att jag köpte min fina fina anteckningsbok så beställde jag även denna fantastiska skapelse. Nu kommer kaffet smaka ÄNNU godare - det är jag övertygad om.

Boken om Sighsten Herrgård

I morse var jag för andra gången med på Breakfast Book Club - en bokklubb jag hittat via Facebook och Petras blogg En annan sida. Det var lika trevligt som förra gången. Konceptet är att de som kan, ses halv åtta på morgonen på Vetekatten i Stockholm och diskuterar en bok till frukost. Den här gången var det boken om Sighsten Herrgård av honom själv och Carl Otto Werkelid, som nyligen kommit ut på nytt. Första gången var 1987.

Jag, och flera med mig, tyckte att boken var både tråkig och dålig. En person tyckte att den var bra, men här vädrar jag mina egna funderingar kring boken: Sighsten själv verkar ha varit en fascinerande person, men man kommer inte honom in på livet i den här boken. Kanske Carl Otto Werkelid är alltför mycket journalist, för jag tycker att hela boken känns som ett alltför långt söndagsreportage som inte kom i närheten av någon redaktör. Jag hade svårt att hitta flyt i texten, som byter perspektiv, tempus och fokus i mitt tycke alltför slumpmässigt. Men boken lyckades i alla fall få mig än mer nyfiken på Sighsten - vem var han egentligen. Jag förstår att han var oerhört känd på sin tid, Sveriges mest kända person efter kungen enligt någon lista som boken refererar till. Jag har ingen annan relation till honom mer än att han berättade i tv att han hade aids.

Nå, själva träffen var mycket trevlig och jag ser fram emot nästa, som blir i slutet av sommaren. Då ska vi diskutera Mohsin Hamids Den ovillige fundamentalisten, som initiativtagare Petra delade ut varsitt ex av.

Ikväll...

... får jag gå till sängs med Mia Skäringer, för nu har mina nya böcker kommit. Lycklig som ett barn på julafton slet jag upp paketet och blev helt lycklig över innehållet, trots att jag ju redan visste vad som skulle finnas i. Ibland undrar om jag om den här besattheten av böcker håller på att gå överstyr?

För ett tag sedan skrev Catrin så fint om när hon och hennes son hade en alldeles egen litterär salong, och jag kommenterade att jag hoppades att jag skulle lyckas överföra läsglädjen till min son på samma sätt. Idag tror jag att jag fick svaret. Från vardagsrummet hördes plötsligt sonens röst - han berättade sagan om Peter Pan. När jag kikade in såg jag honom sitta med boken uppslagen och läsa. Eller låtsades läsa. Vi har vid det här laget läst Peter Pan så många gånger att han kan historien utantill, men det var alldeles tydligt att han "läste". Jag vet inte för vem han berättade, sig själv, något gosedjur eller en av sina många fantasivänner. Men han dramatiserade sin berättelse så fint med olika tonlägen och pauser att hans mamma blev alldeles tårögd och rörd. Min pojke - som älskar böcker, bra berättelser och att berätta.

Böcker i present

Jag älskar att få böcker i present och jag älskar att ge böcker i present till andra. Det är en superkul utmaning att försöka hitta en bok som kan passa för just en viss person. Något som de kanske inte skulle valt själva men som jag tror att de kommer att uppskatta.

För ett par år sedan frågade min svåger vad jag önskade mig i födelsedagspresent. Jag svarande naturligtvis böcker och preciserade sedan "Köp gärna något DU tycker är riktigt bra".
Detta var ett lyckokast som jag sedan använt mig av många gånger. Ofta har man ju en tendens att fastna för en viss typ av böcker. Ber man sina släktingar och vänner att köpa böcker som de gillar får man sådant man kanske aldrig skulle ha valt själv. Ibland blir det bottennapp men det kan också bli riktiga guldkorn.

Min svåger gav mig Paul Austers Leviatan. Riktigt, riktigt bra.

Som att den här olästa högen inte var nog...

... har jag precis varit inne på Adlibris och klickat hem tre titlar till: Sofi Oksanens Stalins kossor (Utrensning var så otroligt bra så jag bara måste läsa mer av henne), Mia Skäringers Dyngkåt och hur helig som helst (har jag varit nyfiken på ett bra tag) och Barbara Kingsolvers The Lacuna (vinnare av året Orange Prize for Fiction).

Jag längtar efter semestern då jag ska läsa, läsa, läsa. Och jag tror inte att jag ska göra om förra årets misstag då jag tog med mig det mesta som låg på sängbordet som jag inte hunnit eller orkat med under året. Istället ska jag ta med mig bara sådant som jag verkligen vill läsa. Och i högen på sängbordet ligger som ni kan se några riktiga pärlor. Boktjuven av Markus Zusak t ex, och Janet Frames An angel at my table. Båda vill jag verkligen läsa i sommar. För att inte tala om de fin-fina böckerna vi fick i goodie bagen på bokbloggarträffen. Jag har svårt att hålla mig från att genast sätta tänderna i Mangon som sprängdes, Mohammed Hanif, Fru Freud och jag, Anna Lytsy, och Den kärleken, Tove Leffler. Jhumpa Lahiris Interpreter of Maladies tänkte jag dock läsa klart den här helgen och Ben Okris The famished road börjar jag se som ett lost case efter att ha börjat på den ett tiotal gånger. Jag vill också minnas att den låg i högen redan förra sommaren.

Ja, och så har vi då Östergrens Gentlemen och Gangsters såklart. Jösses vad mycket att se fram emot! Vad ska ni läsa i sommar?

Luguber x 2

Jag har börjat läsa Gentlemen, för likt Cattis kunde jag inte hålla mig och var tvungen att börja med detsamma. Det är tredje gången jag läser Östergrens roman från 1980, som man väl får säga blev hans stora genombrott. Märkliga saker minns jag mycket bra, som detaljer ur våningen på Hornsgatan, saker som Henry Morgan och Klas Östergren äter och dricker, men lustigt nog är själva grundhandlingen som helt ny för mig. Det var förvånande, minst sagt, eftersom jag är en person som sällan glömmer någonting. Men desto roligare att läsa på nytt, när jag upplever att delar av handlingen är som att läsa boken för första gången.

Jag kan inte låta bli att tänka på att Klas Östergren (nu talar jag om författaren och inte om romanfiguren) var väldigt ung när han skrev boken och redan en så skicklig berättare. Bjussar därför på en bild på en ung Östergren som jag helt fräckt snott från Aftonbladet.

Och så var det ju det här med luguber. Att han valt att använda ordet luguber redan på första sidan har många påpekat - liksom att han kommer undan med det - men att han använder det IGEN några sidor senare har jag inte hört kommenterats förut. Men nu har jag gjort det.

Märkliga associationer

Jag har precis läst ut Släktfeber av Sara Paborn, en av böckerna som låg i goodiebagen på Bokhoras bloggträff förra veckan. Nu sitter jag här och funderar över varför jag genom hela läsningen har tänkt på Loranga, Masarin och Dartanjang. Delvis beror det såklart på att jag ser Loranga framför mig när Paborn beskriver pappan i berättelsen, men det är också något annat, något i hur historien berättas. Nåväl, märkliga associationer verkar vara min grej just nu.

Jag tycker om Loranga, Masarin och Dartanjang och jag tycker definitivt om den här boken. "Paborn berättar med en ny röst. Drastisk, skruvad men samtidigt saklig och sorgsen. Det händer inte mycket på ytan och ändå förändras människorna gradvis i små förflyttningar. Överhuvudtaget är Paborns saklighet befriande" står det på baksidan. Det är Carin Mannheimer, Sveriges Radio, som sagt det. Och bättre än så kan det faktiskt inte sägas. Det här är en liten pärla!