Drabbad av Agaat

På lässchemat denna sommar står Agaat av Marlene van Niekerk allra först, tätt följd av Jag vill ju vara fri av Annika Persson, biografin om Lena Nymans liv och konstnärsskap. Därtill har jag sedan länge Allt jag önskar mig av Grégoire Delacourt i läshögen, liksom Little Bee av Chris Cleave, Paul Austers Vinterdagbok och kultboken Born to Run – ett måste för alla löpare (som jag förstått det).

På en veckas solsemester tidigare i somras och eoner av tid avsatta för läsning ger jag mig i kast med Agaat. Det enda jag hade hört om boken var att den var ”lite konstig” och ”knepigt skriven” – detta enligt en bekant som lyssnat på den som ljudbok. Nu när jag läst den förstår jag att den måste ha varit knepig som ljudbok – hur läsa de passager som är skrivna som en inre monolog/stream of consciousness? Jag läser boken översatt till svenska. Och är full av beundran för översättaren, Niclas Hval. Vilken bragd. Språket i romanen kan inte beskrivas som annat än fantastiskt och när jag nu skriver ”fantastiskt” känns det ändå futtigt på något sätt, för språket och stilen i den här berättelsen är så mycket mer än så. Om jag räknar rätt har vi minst fem olika berättarnivåer i texten: ett nu, där Milla är berättaren, ett nu där hennes son är berättarrösten, ett då, skrivet i andraperson (mästerligt!), dagboksanteckningar samt som nämns ovan, partier av inre monolog. Därtill dialog och beskrivningar. Och det är så skickligt gjort att jag som läsare bara kan luta mig tillbaka och susa in i texten och Sydafrika och apartheidsystemets grymheter.

Och jag blir extremt berörd. Berörd av Agaats grymma öde, men kan inte låta bli att tänka ”hur hade det gått för henne om Milla INTE hade hämtat henne?”. Berörd av Milla, hennes omsorg och kärlek till gården och hennes olyckliga äktenskap. Hennes man är en riktig skitstövel; arrogant, brutal och egoistisk. När han själv kommer till tals framkommer delvis en annan bild. Även om den misshandel han utsätter sin hustru för självklart inte kan ursäktas, kommer dock förklaringar till delar av hans beteende. Berörd av sonen i familjen, vars gunst alla tävlar om; Milla, fadern och inte minst Agaat.

Mellan Agaat och Milla råder en slags kärlek, men också hat och rädsla. Från båda håll. De är extremt beroende av varandra, var och en på sitt sätt. Samtidigt är de fast i tidens konventioner, historia och politik. 

Jag håller andan när jag läser och när jag efter fyra dagar lägger ifrån mig Agaat är jag alldeles tagen. Det är verkligen en fantastisk berättelse och ett briljant hantverk, som det finns mycket mer att säga om. Jag ser fram emot spännande diskussioner i salongen till hösten.

Sommarens sista salong

Under våren läste vi Brinnande livet av Alice Munro och en decimerad skara bestående av Catrin, Anna-Karin och Anna träffades och diskuterade novellerna i sommarens sista salong. Vi återgick till Järnet som ni förvandlats till Cultur bar och hade en trevlig middag tillsammans med Munro.

Alla var vi rörande överens om att Munro är fantastisk, att hon med små medel snabbt och effektivt målar upp sina berättelser och att det på några få rader kan inrymmas ett helt liv. Yada yada, precis det som alla alltid säger. Men jag kan inte rå för att jag saknar något. Tycker varje novell är en liten pärla i sig, men jag vill läsa hela berättelsen. Jag vill ha mer av de här personerna, se ännu mer av småstaden som skildras, krypa in under skinnet på såväl huvudpersoner som bifigurer.

Ta berättelsen Att lämna Maverlay. Som handlar om den hårt hållna flickan Leah som börjar arbeta på biografen, men inte får se filmerna och Ray Elliott, polisen som skjutsar hem henne efter föreställningarna. Hur hon rymmer hemifrån, gifter sig med prästens son, återkommer till staden och inleder ett förhållande med ortens nya präst. Detta varvas med berättelsen om Ray Elliott och hans sjuka fru. På drygt 20 sidor följer vi både Leahs och Rays öden och bådas historier är så innehållsrika att det skulle ha räckt till minst två romaner. Jag vill läsa de romanerna! Men jag får bara 20 sidor och även om de är mästerliga kan jag inte rå för att jag vill ha mer. 

När vi diskuterade de olika novellerna i salongen kom jag på mig själv att jag hade svårt att hålla isär dem. Mindes alla personer väldigt bra, men blandade ihop historierna. och som sagt - jag vill ha MER.

Som sommarläsning bestämde vi oss för två olika böcker. Dels Agaat av Marlene van Niekerk, dels Annika Perssons biografi över Lena Nyman, Jag vill ju vara fri.

Sommarläsningen

Ni vet den där högen med böcker som man (jag) plockar ihop varje sommar övertygad om att lässtunderna kommer att bli många och långa.  Hittills i år går det ganska bra med den. Igår läste jag till exempel ut Junot Diaz "This is how you lose her". Jag hade höga förväntningar eftersom jag älskade "Oscar Wao" och jag blev inte besviken.  Så himla bra. Nu längtar jag till nästa alster från Diaz. Jag tänker och tror att han kommer att bli en av de författare som jag läser allt av och jag känner mig lite glad av den tanken. Det är något speciellt med att läsa en hel produktion, följa ett författarskap, och att veta i förväg att man nästan aldrig blir besviken.

En annan sådan författare är Maggie O'Farrell. I natt efter att jag lagt ifrån mig den utlästa "This is how you..." öppnade jag genast hennes senaste,  "Instructions for a heatwave". Den känns mlovande.

Boken om hajar och andra havsmonster

Jag var bara tvungen att visa ett uppslag ur boken till sonen. Fint, eller hur? Varje uppslag har en stor figur som hoppar ut och två flikar, en i varje hörn, där mindre figurer vecklas ut. En ny favorit i hemmet!

Rapport från London

Det var en helt fantastisk helg i London, med precis allt jag hade önskat mig. Inte minst besöket på Daunt Books, där vi gick länge och botaniserade i hyllorna. Detta är vad jag kom hem med; en ny Maggie O'Farrell och en Junot Diaz. Både ligger nu i min växande sommarsemesterläsning-hög och jag längtar till ledigheten börjar (mycket snart). Jag fyndade också en ny, fin pop-up bok till sonen. Han har sedan tidigare en om Dragons & Monsters, denna gång blev det en om Sharks & Sea Monsters. Kan varmt rekommendera båda. Det blev med andra ord inte så många böcker denna gång, men riktigt fina!

Minnen

Jag var på resande fot också idag, till Lilla London, det vill säga Göteborg. När jag kom till Centralen på morgonen insåg jag att jag inte hade någon bok med mig och alltså inget att läsa på tåget. Katastrof! Begav mig därför raskt till närmsta bokshop där jag  - hör och häpna - hade svårt att hitta någon bok jag ville ha. Det har aldrig hänt förut. Hur som helst så hittade jag efter lite letande Torgny Lindgrens Minnen och blev glad, för den vill jag läsa. Nu slutade resan med att jag istället satt och lyssnade på dokumentärer på P1 och boken blev en gåva till mamma när jag kom hem från resan. Hon behövde något nytt att läsa och blev mycket glad. Slutet gott allting gott! Och när mamma läst ut boken planerar jag att låna tillbaka den!

London calling

Snart ska den här donnan få åka till London, med en väninna denna gång och inte med familjen. Jag ser mycket fram emot att få strosa runt på Londons gator igen och göra mina sedvanliga små stopp på diverse boklådor. Jag ser också fram emot att hinna läsa ostört om kvällarna efter långa middagar på trevliga ställen. Det kommer att bli bra det här!

Från 2 x Winterson till Munro

Oj oj oj så som vi försummat den här stackars bloggen. Kanske den har gjort sitt. Vad vet jag. eller så kommer vi igen med ny kraft under våren. Hursomhelst, sedan sist har vi läst ut Johannes Anyurus En storm kom från Paradiset. Vi har dessutom läst Jeanette Wintersons Why be happy when you cpould be normal. Och den tyckte vi så bra om att vi ville läsa, och i vissa fall läsa om, Oranges are not the only fruit.

Jag var så säker på att jag ägde Det finns annan frukt än apelsiner och det kanske jag gör, men den står inte i min bokhylla. Det var kö till den på bibblan. Men så råkade jag befinna mig i London över påsk och fick då en härlig anledning att gå till Daunt Books och där fanns den förstås. I nyutgåva från VINTAGE, vilket fick sin förklaring av Winterson själv som i denna utgåva har skrivit en introduktion till berättelsen, där hon bland annat berättar att hon inte kunde ha kvar Oranges på det gamla förlaget (Pandora) eftersom det köpts upp av Robert Murdoch.

Vi var tyvärr tvungna att ställa in salongen som vi skulle haft som i torsdags, men har dock redan bestämt vilken bok vi ska läsa härnäst: Det blir Alice Munros senaste: Brinnande Livet.

Dags för salong!

... och vi har bytt krog. Nu får vi se hur det blir på torsdag när vi ska diskutera Johannes Anyurus En storm kom från paradiset. Jag har inte ens läst ut den, men har ju några dagar på mig. Nyligen har jag däremot läst helt underbara Jellicoe Road av Mellina Marchetta och jag ska SNART läsa om den. Mer om både den och En storm... så småningom - nu anbefalles läsning!

Klapparna med böcker

Bland årets fina julklappar fanns två böcker - Göran Rosenbergs Ett kort uppehåll på vägen från Auschwitz från maken och sonen och Cilla Naumanns Springa med åror från svärmor. Ett kort uppehåll... hade jag önskat mig och blev mycket glad när den låg i ett av paketen, Springa med åror var däremot en glad överraskning.  Jag hade också önskat mig Johannes Anyurus En storm kom från paradiset och trodde först att det hade blivit fel när den låg i en av makens paket, men det visade sig att vi båda önskat oss den, så nu slåss vi lite om vem som ska få läsa först. Hittills har jag vunnit den striden och hunnit en bit in i historien. Jag tycker mycket om och är glad att vännerna i salongen valde den som årets julläsning. Jag har också börjat på Ett kort uppehåll... och tycker mycket om den också. Dessutom har jag läst ut Springa med åror som jag inte visste så mycket om, men nu när jag läst vill jag också ta mig an 62 dagar som vad jag förstår till viss del är samma historia/händelser fast berättad från barnens perspektiv. Mycket nyfiken på den. Jag tyckte nämligen att Springa med åror var en riktig pärla, men kände mig en smula övergiven när den tog slut. Jag ville veta mer, förstå mer och det inbillar jag mig att jag kommer att göra efter att ha läst 62 dagar, så det får bli ett av vårens projekt!

Andra vårprojekt är Jonas Gardells Sjukdomen (äntligen kommer del 2 i  trilogin Torka aldrig tårar utan handskar!) och Ian McEwans Sweet Tooth (jag har helt missat denna - hur är det ens möjligt?). Och de andra påbörjade romanerna som jag ännu inte avslutat såklart. Hyser gott hopp om att hinna läsa mycket de kommande lediga dagarna!

Jo, just det, den fina boken längst till höger, Shakespears A Midsummer Night's Dream, är inte alls någon bok utan en förtjusande liten handväska. Också den en klapp från den snälla mannen i mitt liv.

Läslusten

Det har gått trögt, så trögt, den senaste tiden med mitt läsande. Och därmed inget bokbloggande. Det har inte egentligen berott på att jag inte har haft något bra att läsa. Tvärtom. Men jag har saknat den där boken som jag nästan inte kan lägga ifrån mig. Jag läser ju alltid flera böcker samtidigt och jag har nu förstått att minst en av dem måste vara en sådan där bok som jag inte kan släppa. Den behövs för att driva läsningen av de andra på något vis. För några dagar sedan öppnade jag Joan Didions Blue Nights och vips var den där igen - läslusten. Nu ska jag jag ge mig i kast med Abraham Vergheses Cutting for stone och fortsätta med Sång till den storm som ska komma, samt all de andra påbörjade men icke avslutade böckerna. Äntligen!