Att skapa skapelsen levande

Det har blivit dags. För en reflektionkring Sara Mannheimers Reglerna. Augustnominerad och allt! Jag köpte boken i somras när jag och Anna efter ett WOW-möte fortsatte på den litterära banan bort till Kulturhuset som höll Debutbar på taket.

Vi kom in mitt i läsningen av den där boken om John Lennon, men ganska snart så var det Sara Mannheimers tur. Hon dominerade - överglänste alla de andra debutanterna i all sin anspråkslöshet. Eller ägde, som en av mina mycket yngre bekanta skulle ha sagt.

Nå. Sommaren ägnades ju åt Fågeln som vrider upp världen, hösten kom och med den Suite Francaise, men små stunder av regler stoppade jag in här och var. Och jag tyckte att det var ett synnerligen trevligt sätt att ta sig an Mannheimers lilla bok.

Jag har nämnt det förr, men säger det igen. Det känns som om hon så noga har valt varenda ord, funderat länge och omsorgsfullt hur orden ska placeras och bilda sina meningar, stycken. En hel del förstår jag inte. Huvudpersonens märkliga beteende med spolar, puderjärn, torkplattor och andra för mig mystiska ting som ska användas i en speciell ordning är mycket förbryllande. Jag förstår funktionen - att skapa en annorlunda bild av ett tvångsmässigt beteende, men inte hur dessa tingestar ser ut, vilket stör mig till en början och jag läser om flera meningar - långsamt långsamt. När jag orkar släppa det, rycks jag med i huvudpersonens märkliga, men triviala värld. Och njuter! Av just de väl valda orden som så gärna låter sig läsas såväl långsamt som flera gånger, av den namnlösa hjältinnan som så förtvivlat försöker hitta sin roll här i världen och av den stora portion humor som den här romanen bjuder på.

Paulina Helgeson i Svenska Dagbladet recenserade boken i april. Där under finns en kul kommentar, och för den som inte orkar klicka sig dit tar jag mig friheten att citera: "Överskattad smörja. Åh, alla kritiker är sååå betagna - alla kvinnliga kritiker vill säga."

Jag gillar denna överskattade smörja och gav den betyget 5 av 6 i den klickbara tärningen. Det räckte tyvärr inte för den att komma över sitt medelbetyg 2, men hör mig nu och tro mig mig sen: Den här boken är läsvärd, tänkvärd, rolig - ja bra helt enkelt.

Ny Murakami!

I födelsedagspresent av Anna-Karin fick jag en ny, fin inbunden Murakami: Sputnikälskling. Det är nästan så att jag vill kasta Le Clézio åt sidan. Men det kommer inte att hända, även om jag alltsomoftast läser flera böcker samtidigt. Hur det går till skriver jag om i inlägget En i taget eller flera på en gång.

BTW - jag har nu läst ut både Reglerna och After the Quake. Båda mycket läsvärda. Mer om just Reglerna kommer, för det här med att skapa skapelsen levande kräver minst ett eget inlägg.

Datorskärm på huvudet

Läsare av den här bloggen hittar hit på olika sätt. Några kommer via länkar från andra bloggar, en hel del hittar hit via Facebook och åter andra har klickat sig till salongen via exempelvis en Google-sökning. Idag välkomnar jag särskilt den läsare som hittade hit via en sökning på "datorskärm på huvudet" på Google och hamnade i Cattis inlägg Surrealistiskt möte.

Sent i november så här sent i oktober

Vi har en ny högläsningsbok hemma. Tove Janssons Sent i November. Trots att vi är stora Muminfantaster hade ingen av oss tidigare läst just den här - och nu är vi alla fast och längtar till läggdags som också är läsdags. Jag upplever den som ännu mer poetisk än övriga Muminböcker med fantastiska formuleringar som: 

"Dörren stängdes igen och Snusmumriken steg in i sin skog med hundra mil av tystnad framför sig"

"Allting hade vissnat och dött men nere på marken växte senhöstens hemliga trädgård med rasande kraft rakt upp ur förmultningen, en främmande vegetation av blanka svällande växter som inte hade någonting med sommar att göra"

" I augusti, nånstans i Mumindalen, hade han hittat fem takter som var en ovedersäglig och strålande början till en melodi. De hade kommit helt självfallet som toner kommer när de har fått vara ifred. Nu var stunden inne att ta fram dem och låta dem bli en visa om regn."

Och självklart läser vi alla repliker på "muminska" som äldstabarnet säger.

Rue Reine-Jeanne i Nice

Le Clézios Allt är vind börjar så här:

"Hyreshuset vid Rue Reine-Jeanne där Catherine Marro hade haft sin storhetstid då tågen från Paris, London och Moskva varje säsong kom med sin flod av sysslolösa och förmögna gäster, folk som inte var förmögna nog att unna sig lyxen av en villa vid havet men som var måna om sin standard och valde dessa nya kvarter, där femvåningshus med vindskupor hade skjutit upp på grönsakslandens och skjulens plats."

Trots att jag är en sådan Nicekännare och vurmar så för staden visste jag inte var denna gata ligger. Jag var tvungen att kolla upp den direkt i Pages Jaunes. Och se där. Där går den, mellan Boulevard Gambetta och Avenue Jean Medecin, ganska långt upp - ja gott och väl en kilometer från stranden. Men väldigt nära tågstationen på Avenue Thiers.

Efter att jag hittat adressen blev det lättare att se det hela framför mig. Men någonstans blev jag lite besviken att det var just där huset låg. Kanske att adressen en gång i tiden var bättre än idag, det är inte bara mycket möjligt utan fullt troligt.

Torsdagens sista Allt är vind

Så fort jag hade hört Horaces tillkännagivande i torsdags surfade jag genast in på AdLibris för att köpa något av Le Clézio. Men såp ringde telefonen och en massa annat hände varför jag inte lade någon beställning och nästa gång jag försökte var allt av Le Clézio slut.

Sådan tur att Hanssons bokhandel i Gamla Stan finns. Jag ringde dit och bad dem reservera ett ex av Allt är vind till mig. de hade två exempelar och jodå, jag kunde få köpa ett av dem om jag hämtade det samma dag.

Fem minuter före stängningsdags störtar jag in i Hanssons bokhandel, dock var inte själva Herr Hansson där, men en annan trevlig yngling som stod och höll i min bok.
- Gissa om många har varit och ryckt i den här!, sa han när jag berättade att det minsann var jag och ingen annan som snart skulle äga och förvalta hans sista exemplar av Allt är vind.

Kvällens diskussion i salongen handlade dagen till ära om nobelpristagare i allmänhet och Le Clézio i synnerhet men vi dsikuterade naturligtvis också Irene Nemirovskys Storm över Frankrike.

Trevligt var det. och gott. och sent blev det för mig och Cattis. Och när jag kom hem började jag genast med Allt är vind, som vi självklart bestämde skulle bli salongens nästa bok.

PS: Bilden har jag lånat från Elisabeth Grates bokförlag

Surrealistiskt möte

Härommorgonen satt jag och läste After Dark på t-banan på väg till jobbet. Jag var djupt inne i historien och fast i Murakami-land när jag klev av på t-centralen. Som vanligt var det en strid ström av människor på väg upp i rulltrappan och en strid ström av människor på väg ner för rulltrappan brevid. Där mitt i kom en kvinna klädd i grå kostym, med en bukett orangegula blommor i famnen och en datorskärm över huvudet. Just det, en datorskärm. Vi möts när min rulltrappa åker upp och hennes ner. Först flera meter senare inser jag att det inte är normalt att ha en datorskärm över huvudet. Nu har jag förstått att kvinnan var en del av en reklamkampanj, men tänk så mycket roligare det hade varit om hon hade varit en Murakami-figur i Stockholms t-banevärld!

Motstånd

Jag måste erkänna att jag inte kände mig så sugen på att läsa Storm över Frankrike av Irène Némirovsky. Det må låta cyniskt, men jag kände att jag både slukat och tagit mig igenom, min beskärda del av andra-världskriget-skildringar alltsedan jag läste Anne Franks dagbok någon gång på mellanstadiet. Men sedan jag köpt boken och läst förordet om Irène Nemirovskys och hennes familjs gripande öde väcktes läslusten igen.

Jag blev inte besviken, Nemirovsky var en driven författare som skickligt beskrev inte bara den fysiska belägringen av Frankrike utan också hur människornas liv naturligtvis överskuggas av det kaos de tvingas leva i och som sätter allt annat utom den omedelbara överlevnaden på undantag.

Så, mitt i romanen sparkar jag bakut igen. Hur kan människan ägna sig åt en skönlitterär skildring om än på toalettpapper, att skapa ett mästerverk praktiskt taget hotad till livet. Jag vill inte veta hur det går för "karaktärerna", eller vad de representerar. Jag vill inte läsa något påhittat tillrättalagt om Frankrike 1940. Även om denna fiktion ligger smärtsamt nära en självbiografi känns det plötsligt så....jag vet inte, väldigt franskt konstruerat. Jag vill veta allt om hennes liv före kriget jag vill veta allt om hennes mor, far, make och döttrar. På riktigt. Det här borde ju gälla alla fiktiva skildringar av krig och annan mänsklig misär, men jag älskar ju t.ex. Joseph Conrads Heart of darkness. Jag kan inte riktigt förklara det, men jag tror faktiskt att det har något med den franska kultursfären att göra, det är den som jag inte riktigt kommer överens med. (Trots sex års tragglande av skolfranska, jag behärskar fortfarande franska bättre än spanska som jag praktiserar hellre än bra.)

But I know, thats just me. Det är en fantastisk roman som jag absolut kan rekomendera till vem som helst, men för mig var det bara inte riktigt rätt tillfälle att läsa den tror jag. Eller så är jag inte frankofil nog...

Jag slutade abrupt att läsa den skönlitterära delen av boken och läste istället djupt gripen bokens bilagor bestående av Nemirovskys anteckningar om tillståndet i Frankrike och förberedelse inför romanbygget, och korrespondens strax före och efter hennes deportering.

Spännande! Jean-Marie Gustave Le Clézio. Jag har inte läst denne författare. Hoppas någon av er andra i WoW har gjort det så att jag kan få lite tips ikväll.

Vem blir det....?

Nu är det bara fem minuter kvar. Jag har skyndat mig tillbaka från lunchen och sitter nu bänkad för att inte missa vem som blir årets Nobelpristagare i litteratur. Jag hoppas att det blir någon som vi kan läsa i Wind up women. Oavsett vem så blir det något att prata om när vi ses ikväll. Jag hoppas förstås liksom alltid på Joyce Carole Oates men tror egentligen inte att det blir hon.

Luther och jag

Å jag beundrar er som har högar med böcker som ligger halvlästa på nattduksbordet. Jag har också några böcker men jag har väldigt svårt för att läsa böcker parallellt. Jag vet inte vad det är som gör att jag måste läsa ut en bok jag har påbörjat. Det gör att jag ibland fastnar i min läsning.
En del av förklaringen är att jag vill ge författaren en chans att bättra sig men den riktiga förklaringen är att det är Luthers fel. Luther sitter allt som oftast på min axel och förmanar. En halvläst bok är inte klar och således något ofärdigt, oavslutat, obra. Jag håller inte alls med Luther men han kan vara ganska envis och förmå mig att läsa ut böcker som jag borde ha gett upp. Ibland kan det ge riktiga läsupplevelser. Luther saboterar mitt läsande på andra sätt för jag får aldrig vara hemma från jobbet när jag bara är så där lite sjuk att jag kan ligga och läsa en hel dag. Näe då säger Luther åt mig att är jag så pigg att jag orkar ligga och läsa så borde jag minsann orka jobba istället. Sabla Luther!

Stormen är över och imorgon är det dags igen

Det känns som att det var länge sedan vi sågs, men imorgon är det dags för the Wind Up Women att ses igen. Jag ser som alltid fram emot att träffa de andra och få höra vad de tycker om vår senaste roman. Utan att avslöja för mycket om vad jag själv tycker, kan jag berätta att det inte var en av de svåraste att ta sig igenom. Och den väcker många tankar.

Jag har också läst ut Plikten, profiten och konsten att vara människa av Göran Rosenberg. Även den väckte många tankar. Varför handlar vi som vi gör? Vad är det som driver oss? I mångt och mycket samma frågeställningar som Storm över Frankrike väckte.

Som ni förstår har högen av olästa böcker minskat. Så kan vi inte ha det! Min nya t-banebok (d.v.s. pocketbok) är After Dark av Haruki Murakami. Ständigt denne Murakami...

Wind Up Women - nu som tröja

Jo, det är sant. Wind Up Women finns som tröja och den ser ut så här! Det ser ut som en tanke men är en ren slump. JAg upptäckte det för att någon läsare hittat till vår salong genom att söka på "wind up women " på Google. Sökresultat nummer två är en länk till denna tröja.

Apropå namn till vår litterära salong. Länge kallade vi den bara för "den litterära salongen" vilket jag tyckte var mycket otillfredsställande. I samband med att vi startade bloggen tog namndiskussionen fart, eller för att hålla sig till sanningen - jag och Cattis diskuterade vad vi skulle heta. Jag som under sommaren hade läst Fågeln som vrider upp världen (Wind Up Bird Chronicle) var helt uppfylld av Murakami och Cattis man Daniel föreslog helt enkelt att vi skulle heta Wind Up Birds - eftersom vi är såna birds förstås ...

Men det stöp på att windupbirds.blogspot.com var upptaget och vi enades istället om Wind Up Women - för det blir ju en så bra förkortning. WOW

Storm över Frankrike snart slut

Trots att jag tog en liten paus från Irène Nemirovsky till förmån för Murakami på senaste resan har jag tagit igen det sedan jag kom hem och Storm över Frankrike börjar lida mot sitt slut. det ska bli väldigt spännande att diskutera den i salongen när WOW träffas nästa gång - vilket är bara om en vecka!

Förra helgen ägnade jag mig rent litterärt åt Murakami och After the Quake som Mia redan skrivit om i inlägget Ständigt denne Murakami. Jag är stormförtjust. Läser den på Mias inrådan poå engelska och gillar det. Lika bra om inte bättre än de jag hittills läst på svenska. I det här fallet är ju inte originalspråket något jag någonsin kommer att kunna uppleva.

Min fina Murakami Diary 2009 anlände förresten för en tid sedan. den är MYCKET FIN och jag ska stolt visa upp den på torsdag om jag kommer ihåpg att at med den. Vad jag också ska komma ihåg att ta med är ett ex av AMELIA HÖST åt var och en i salongen. Och kanske ett nummer till Richard på Järnet också.