Heja, heja - eller när Martina Haag fick mig att brista ut i välbehövligt gapskratt

Den senaste tiden har jag ägnat mig ganska så helhjärtat åt Ian McEwans Sweet Tooth. Jag älskar ju som bekant Mr McEwan, men den här gången vill det inte riktigt ta sig. Jag har nästan kommit till slutet och jag väntar liksom fortfarande på att berättelsen ska börja. Det kan ju aldrig vara ett bra tecken? Mer om detta i ett annat inlägg, men jag har känt ett behov av annan läsning ett tag måste jag erkänna. Så idag när jag fick syn på Martina Haags Heja Heja i den lokala affären slog jag till. Och nu har jag läst ut den.

En gång i tiden hatade jag att springa. Alltså verkligen avskydde att springa. Jag kunde inte tänka mig något tråkigare. Men då och då lyckades den andra vuxna i det här hemmet lura ut mig på en runda. Det var vedervärdigt. I mitt huvud malde samma sak om och om igen: Varför springer du när du kan gå? Det var då. För plötsligt för några år sedan började jag tycka att det var roligt att springa och nu gör jag det regelbundet. Och det hela började ungefär som för Martina Haag. Jag insåg att jag var för otränad för mitt eget bästa och att det var dags att göra något åt saken. Idag blir jag rastlös och lite frustrerad om jag inte kommer iväg på att par runder i veckan. Igenkänningsfaktorn är därför hög  rakt igenom läsningen, från den första mördande turen på tolv minuter till de sista sidornas beskrivning av ett... nej, jag har aldrig sprungit ett maraton. Men beskrivningen av nästan allt som leder fram till de längre loppen och det där maratonet i Venedig, det känner jag igen det mesta av. Och jag gapskrattar mig igenom stora delar av läsningen. Ett gapskratt som var mycket välkommet. Nu känner jag mig peppad för att ge mig på ett riktigt långt lopp. Inte ett maraton, men kanske en halvmara? Vi får se.